Sigfrid Leijonhufvud om Bengt Dennis bok "Dennis 500 procent",
Bokförlaget DN
SvD 98-10-21
utdrag
En tioprocentig devalvering inom loppet av ett dygn motsvarar en avkastning på 3 650 procent. Det hade cheferna för Riksbankens penning- och valutapolitiska avdelning Eva Srejber och Kai Barvell erinrat om den 17 september 1992.
Det var dagen efter det att Riksbanken höjt marginalräntan till 500 procent. Det var också dagen efter att Bank of England lagt ned försvaret av pundet och samma dag som Italien släppt försvaret av liran.
Så här efteråt menar Dennis att frågan om man skulle ge upp kronförsvaret hängde i luften. Men den ställdes aldrig. I stället tycks det ha rått något av bunkerstämning. Det fanns ingen ruelse över att Sverige skulle kunna stå emot inhemska och internationella spekulanter när Finland släppt ecu-kopplingen den 8 september, Italien devalverat den 13 september och pundet flyter.
I stället gällde det att leva sig in i "hur de som inte trodde på kronan tänkte". Exemplet 10 procent ger en fingervisning om hur mycket Riksbankens experter ansåg att kronan skulle sjunka om Riksbanken släppte den. Den, som det visade sig, riktiga insikten togs uppenbarligen till intäkt för att man måste kunna höja marginalräntan så att de som sålde lånade kronor inte skulle kunna räkna hem affären ens om devalveringen skedde inom loppet av ett dygn.
Diskussionen fortsatte i Riksbanksfullmäktige sedan Anne Wibble anlänt. Enligt Bengt Dennis gav den överläggningen vid handen att det rådde uppslutning kring att om nödvändigt gå till 4000 och i största möjliga mån mildra skadeverkningarna för det finansiella systemet.
Att Riksbanken höjde marginalräntan till 500 procent hade väckt uppseende i hela världen. Att gå till 4000 skulle varit liktydigt med att gå till nukleär motoffensiv inom det egna landets gränser.
I bunkern tvekade man - men inte mycket. Man förstod bankernas situation. De skulle ha fallit som käglor om de 500 procenten drabbat dem. Men medan näringslivet i övrigt dessa dagar fick finansiera sig till 500 procent i banksystemet så fick bankerna stanna i räntetrappan på 20 procent. Dennis nämner inte detta i sin bok.
Kanske vill han inte slå sig för bröstet över att ha räddat eller åtminstone undvikit att sänka den bank där han sedermera skulle komma att verka?
Bengt Dennis skriver rakt och begripligt i kronologisk ordning. Men han utelämnar alltför mycket för att man skall förstå varför det gick som det gick.
Vid sidan om ett kapitel om den "eviga" frågan om kronans eventuella D-markskoppling förekommer ingen redogörelse eller analys av 80-talets finans- och penningpolitik. Knappast ett ord om den våldsamma kreditexpansion som kan ha utlösts av Riksbankens avreglering 1985 och som undergrävde Dennis möjligheter att försvara det enda mål han och Riksbanken hade kvar - den fasta växelkursen.
Bakgrunden saknas och länge får man läsa innan Dennis ger förklaringar till varför det var så viktigt att hålla fast vid kronförsvaret trots att pundet fallit. Först i epilogen på sid 353 tar Dennis upp den saken:
"Om Riksbanken släppt fastkurspolitiken när pundet och liran gav upp, det vill säga den 16-17 september, hade nedtrappningen av räntan möjligen kunnat inledas två månader tidigare än vad som följde efter den 19 november. Två månader skall man inte bortse från men de väger inte tungt i de kalkyler som gjorts. Ett fortsatt försvar till oförändrat höga räntor under ytterligare lång tid, säg ett halvår, skulle däremot ha fått allvarliga konsekvenser för produktion och sysselsättning ...
I efter hand framstår det som mera betydelsefullt att Riksbankens försvar av växelkursen banade väg för de två krispaket som blev inledningen till den sanering av statsfinanserna som sedan följde."Bengt Dennis har sin åsikt klar: den utslagning av produktion och sysselsättning som skedde till följd av kronförsvarets skyhöga -"the sky is the limit" - räntor var begränsad.
Det går att påstå motsatsen.
Liksom det går att påstå att återhämtningen av svensk ekonomi inte inleddes med snabbt eroderade krispaket utan med den snabbt sjunkande kronan.
När skall socialdemokraterna få erkännande för att de inte den 19 november 1992 ställde upp på ett tredje krispaket och hjälpte regering och riksbank att förlänga pinan ytterligare? Inte kan det väl bli i Carl Bildts memoarer?
SIGFRID LEIJONHUFVUD