Den uteblivna kampen
DN-ledare 2001-04-19
Kommentarerna till regeringens vårproposition är intressanta.
Tyvärr är mönstret i argumentationen alltför välbekant. 1970- och 80-talens ekonomiska debatt var inriktad på vem som skulle få vad och hur mycket. Den skymde helt de avgörande framtidsfrågor som väntade på svar.
Baksmällan kom på 90-talet, och dess bestående avtryck är ett välståndsgap gentemot omvärlden.
Om detta har finansdepartementet just producerat en hel rapport. Allt tal om "IT-under", ökad sysselsättning, hög tillväxt och stabila priser tycks få socialdemokrater att glömma två saker:
Även högkonjunkturer har ett slut och gapet i välstånd är fortfarande vidöppet. Vidöppet därför att världstoppen - där Sverige befann sig - tyvärr är mycket, mycket avlägsen. Och det finns inga tecken på att vi närmar oss den. Om Sveriges ekonomiska tillväxt varaktigt ligger 1 procentenhet över genomsnittet, då dröjer det fortfarande 17 år (!) innan vi återtagit en plats bland de tio rikaste (enligt beräkningar gjorda av SNS ekonomiråd).
Tabellexercisen må vara tråkig, men den illustrerar något avgörande: om vi i framtiden ska ha råd att finansiera gemensamma åtaganden, ja då måste politiken inriktas på att få den svenska ekonomin att växa - och det ordentligt. Statsfinanserna genererar visserligen överskott. Men vad hjälper det i ett läge när konjunkturkänsligheten består?
Bosse Ringholm behöver bara blunda så kan situationen vara den omvända. Detta erkänns också indirekt i vårpropositionen.
De offentliga utgifterna överstiger fortfarande mer än halva BNP. Och den välbehövliga minskningen av andelen - som socialdemokraterna ansvarat för - ser nu att bromsas upp. Enligt regeringen planar den ut på 53 procent 2004.
Den omedelbara krishanteringen klarade Persson av. Men de långsiktiga frågorna? Var är strategin för att Sverige ska flyga snabbare än vinden?
Men statsministern framträder alltmer i rollen som fotbollstränare. Synfältet är inte längre än till nästa match, det vill säga valet 2002.
En riktad skattesänkning här, en bidragshöjning där. Lite pengar sparas i budgeten för att kunna pytsas ut så där lämpligt nära inpå riksdagsvalet.
Den totala avsaknaden av förslag till strukturförändringar av den svenska ekonomin är slående.
När den borgerliga oppositionen kritiserar regeringen i det avseendet står Göran Persson och Bosse Ringholm mållösa.
Vet de inte vad som krävs? Eller har de inte modet att göra något? Ska det åter bli i ett krisläge som politikerna tvingas samla sig? Medan Bosse Ringholm torkar bort tårtresterna, tvingas vi konstatera att Sverige håller på att upprepa välkända stabiliseringspolitiska misstag under en högkonjunktur.