Feds beslut bygger inte enbart på altruism. Finansministrar kan med fördel resa runt och predika altruism, särskilt för varandra, men centralbankscheferna har till uppgift att företräda den nationella egoismen. Från amerikansk synpunkt har den två dimensioner. Först: Japan är världens näst största ekonomi; ett brant börs- och valutafall i Japan skulle få återverkningar i hela Sydostasien, inklusive Kina (kanske), och delvis i resten av industrivärlden. Sedan: Om yenen faller än mer kan japanska företag med billig export konkurrera ut en del amerikanska.

En kris i det finansiella systemet kan leda till förluster och konkurser. Men det avgörande är om ekonomins fysiska kapacitet finns kvar. Även efter fallisemang och ägarskifte kan produktionsapparaten fungera. Och ett fall i valutakursen ökar konkurrenskraften och kan, efter någon tid, ge vinster som småningom kan vända även de finansiella kurvorna.

Den gemensamma nämnaren för de sydostasiatiska ekonomierna är överbelåning. Generös lånefinansiering är en faktor bakom expansionen. I Indonesien och Sydkorea har statliga respektive statligt gynnade företag kunnat arbeta med extremt hög skuldsättning och extremt låg lönsamhet. Men detta innebär inte att krisen är en följd av "nyliberalism" som Göran Persson påstått. Sydostasiens ekonomier har på kort tid lyft huvuddelen av befolkningen ur fattigdom genom företagande, arbete, högt sparande och investerande, och frihandel.

Länderna har ett generellt problem, ett Moment 22. Deras valutor faller. Om de försöker hindra fallen, och bevara landets attraktivitet, måste de höja räntan. Men om de höjer räntan ökar de kapitalkostnaderna för sköra företag; detta kan utlösa en rad konkurser, försvåra nyinvesteringar, och därmed bromsa tillväxten.

Resonemanget är inte bara teoretiskt. Den korta räntan är i Filippinerna 14,5 procent, i Sydkorea 18 procent, i Thailand 21 procent, och i Indonesien 45,7 procent. Endast i Indonesien håller priserna takten med räntorna.


Endast i ett fall kan ett land, förmodligen, garantera värdet på sin valuta. Det gäller Hongkong. Det landet har en valutareserv på 78,6 miljarder dollar och en befolkning på 4 miljoner personer. Jämför med Japan som har 220 miljarder dollar på 100 miljoner invånare. Bakom Hongkong står Kina med 140 miljarder dollar i reserven. En devalvering av Hongkongdollarn, med dominoeffekt på andra länder i regionen, är ingen överhängande risk.

Problemet gäller de japanska bankerna. De har en svag kapitalstruktur och medverkade i finansieringen av en prisbubbla som punkterades för åtta år sedan och lett till förluster som hämmar både investeringar och konsumtion. De "dåliga lånen" motsvarar, enligt en beräkning, 18 procent av landets BNP. Vad regeringen och centralbanken först av allt måste göra är att sanera banksystemet, genom konkurser, fusioner och en massiv kapitalinsats. De mindre ekonomierna behöver IMF för en motsvarande medicin.

Men: viktigast av allt är att Europa och USA accepterar den våg av lågprisimport från Sydöstasien som följer på deprecieringarna. Ett återfall i europeisk och amerikansk protektionism är nog det värsta tänkbara för hela Sydöstasien.