This page is a continuation of Monetarism and Swedish Financial Crisis
Datum: 970901 Riksbankens avveckling av terminsskulden från 1992 avslutad
I mars 1995 påbörjade Riksbanken en planmässig avveckling av den terminskuld i utländsk valuta som uppstod vid försvaret av den fasta växelkursen 1992. Avvecklingen är nu avslutad.
Syftet har varit att minska Riksbankens balansomslutning. Åtgärden har varit av teknisk karaktär och har varken påverkat Riksbankens nettotillgångar i utländsk valuta eller valutakursen. Sedan den 1 januari 1993 har Riksbankens nettotillgångar i utländsk valuta ökat från cirka 30 till 100 miljarder kronor. Detta är framför allt en följd av att Riksgäldskontoret lånat utländsk valuta som placerats i valutareserven.
Ytterligare information lämnas av: Richard Gröttheim, avdelningschef på penning- och valutapolitiska avdelningen, tel. 08-696 68 01 Kjell Nordin, chefhandlare, tel. 08-696 68 04.
Källa: Riksbanken http://www.riksbank.se
Carl Bildt i veckobrev 36 97-09-01 Kommission avskaffar arbetslösheten
"Jag vill sätta upp som mål inte bara att halvera arbetslösheten till år 2000, utan att avskaffa arbetslösheten som samhällsproblem. Det handlar då om att så snabbt som möjligt skapa så bra förutsättningar för företagande att vi får de nya jobb som gör att sysselsättningen stiger radikalt. Och jag föreslog att vi skulle inrikta oss på att fullfölja detta till slutet av den mandatperiod som kommer efter nästa, dvs till mitten av det kommande decenniet.
Jag tror att detta är möjligt. Men är man på detta sätt djärvare i målen måste man också vara beredd att vara djärvare i medlen. Det är en förutsättning för att det skall vara möjligt att diskutera i dessa termer. Förslag finns, men ofta är de politiska låsningarna kring dem mycket hårda.
Därför förde jag fram tanken om en kommission - liknande Bjurel-kommissionen i slutet av 1970- och Lindbeck-kommissionen i början av 1990-talet - för att utan skygglappar och låsningar kunna granska och diskutera olika förslag och tankar, och sedan föreslå den politik som har bäst förutsättningar att leda oss mot det uppsatta målet."
Svenska Dagbladet om arbetslöshetens orsaker
- Vi vet att ett grundläggande skäl till att arbetslösheten inte ger vika är höga lönekostnader, främst till följd av höga löneskatter.
SvD-ledare 97-09-03
Frisör förbrukade 500 miljarder SvD-ledare 97-08-28
I morgon avslutas Göte Bernhardssons befattning som statistikfrisör. I sju år har han varit generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams. Hans viktigaste uppdrag har varit att med de medel som står till buds, de arbetsmarknadspolitiska, reducera den öppna arbetslösheten till ensiffriga tal...
... Målet är volym, effektiviteten är likgiltig. Men effekterna på statsbudgeten av Ams verksamhet är däremot tydliga. Femhundra miljarder kronor. Eller femhundratusen miljoner kronor. Så mycket har avgående Ams-chefen Göte Bernhardsson kunnat spendera under sin ämbetsperiod. Och det på en verksamhet som han även själv, det skall i ärlighetens namn sägas, menat inte kan lösa arbetslöshetsproblemen... Vilken metod har Bernhardsson ansett vara den som skall minska den verkliga arbetslösheten. Jo, avgående Ams-chefen tillhör dem som anser att Sveriges problem bottnar i för låg efterfrågan och han har argumenterat emot besparingar och personalnedskärningar i offentlig sektor.
Han har tydligen inte riktigt insett allvaret i de offentliga underskott som hans eget verk bidragit till. Hans ensidiga fokusering på efterfrågesituationen och totala ointresse för Sveriges strukturproblem är svårbegripliga...
Lågkonjunktur för kloka analyser SvD-ledare 97-08-22
... Båda uttalandena har sin grund i en sammanblandning av konjunkturella och strukturella faktorer, där ekonomins tillstånd just för stunden blandas samman med ekonomins fasta förutsättningar och de permanenta problemen. En av dessa märkliga analyser stod KI:s egen generaldirektör Svante Öberg för.
Han tog prognosen till intäkt för att varna för skattesänkningar, eftersom sådana ökar hushållens disponibla inkomst, vilket i sin tur ökar inflationstrycket och kan framtvinga räntehöjningar.
De höga skatterna är ett strukturellt och permanent problem i Sverige. De måste sänkas om Sveriges tillväxt på sikt skall kunna bli lika god som omvärldens. Men när skall man då enligt Svante Öberg kunna sänka skatten i Sverige?
Ja, när konjunkturen är god går det uppenbarligen inte, eftersom det kan vara inflationsdrivande och förorsaka räntehöjningar. Och när konjunkturen är dålig? Ja, då går det ju inte av statsbudgetskäl.
I Svante Öbergs Sverige går det således aldrig att sänka skatten. Så kan det gå när konjunktur och struktur blandas ihop. Om Svante Öberg har rätt, varför frågar sig då inte generaldirektören för KI hur skattelättnader för hushållen kan vara inflationsdrivande i en ekonomi där arbetslösheten är rekordhög?
Om sänkta skatter orsakar ett inflationstryck så talar det i så fall emot att konjunkturen skulle vara grundorsaken och talar för att det är andra - strukturella - faktorer som spelar huvudrollen.
I Sveriges fall är dessa strukturella problem en arbetsmarknad som inte fungerar och en otillräcklig kapitalbildning som håller tillbaka investeringar. Men görs något åt dessa problem? De åtgärder, alltför små, som den borgerliga regeringen vidtog för att reformera arbetsmarknaden var socialdemokraterna snabba med upphäva. Och när åtminstone exportföretagen har en gynnsam konjunktur, så kräver LO nya fonder för att komma åt de "övervinster" som skulle kunna gå till investeringar.
Om dessa två icke åtgärdade strukturproblem, en dåligt fungerande arbetsmarknad och för små investeringar, förhindrar att man gör något åt ett tredje strukturproblem - de höga skatterna - utan att det verkar inflationsdrivande och tvingar fram räntehöjningar, borde i så fall inte KI:s generaldirektör påpeka detta? ...
Med facket för forntiden SvD-ledare 97-08-18
Redan på första kapitlets första sida inser man vilka djupsinnigheter man skall bli serverad: "Styrelsen anser att halveringen av arbetslösheten huvudsakligen ska ske genom att sysselsättningen ökar." Formuleringen kommer från Bygg för framtiden - Bygg för livet, Om möjligheten att halvera arbetslösheten, vilket är LO:s halvårsrapport om sysselsättningen.
Visserligen är det en lättnad att LO, till skillnad från regeringen, inte anser att det bästa sättet att minska arbetslösheten är att pensionera yrkesaktiva som är äldre än 55 år. Inte för att LO avvisar att även den metoden används, alls icke: "Minskningar av arbetsutbudet, som till exempel förslaget om generationsväxling, kan endast ske om det inte motverkar huvudstrategin och ska därför ses som ett komplement."
Men samtidigt står det klart att LO står inför ett problem som den inte vill ta konsekvenserna av. Till rapportens slutsatser hör: "Vår bedömning är att vid ökad efterfrågan på arbetskraft skulle en övervägande del av de arbetslösa få arbete. Arbetslösheten är främst att betrakta som konjunkturell och inte som strukturell."
Orimligheter staplas på plattityder. Ända sedan Allan Larssons vändpunktssnack i början på nittiotalet, i valrörelsen 1991 då depressionsrubrikerna och varslen avlöste varande, har arbetslösheten konstant varit hög, oavsett rådande konjunktur. I dag är det internationella konjunkturläget gott. Ändå är läget på den svenska arbetsmarknaden fortsatt ytterst problematiskt. Det tyder på att den svenska arbetslösheten är ett i högsta grad strukturellt problem och inte ett konjunkturellt, eller också (om man vill ägna sig åt semantik) befinner sig Sverige i en konstant lågkonjunktur som är strukturellt betingad.
I vilket fall är det orimligt att hävda att den svenska arbetslösheten är konjunkturellt betingad.
Det är de strukturella problemen - som ett högt skattetryck och en genomreglerad arbetsmarknad - som måste åtgärdas om en långsiktig lösning på arbetslösheten skall komma till stånd.
Men på grundval av de egenformulerade felaktiga förutsättningarna drar LO naturligtvis de vanliga keynesianska slutsatserna. Här är det efterfrågesidan som skall stimuleras, och nu när det snart finns ett "utrymme" i statsbudgeten skall det minsann inte användas för skattesänkningar... I analysen framkommer att av "en krona i ökad produktion går nära 75 öre till att förstärka de offentliga finanserna". Kan inte LO då dra slutsatsen att detta är ett av Sveriges problem och anledningen till att vi inte "arbetar oss ur krisen"?.. .
Det amerikanska exemplet SvD-ledare 97-08-17
I onsdags sände A-ekonomi ett inslag där det närmast förvånat konstaterades att den amerikanska ekonomin tycktes kapabel att genomgå en stark tillväxt utan att det sätter fart på inflationen, ja den har till och med sjunkit. Det trotsar de ekonomiska lagar vi trott oss leva med. Motsvarande situation har egentligen inte inträffat sedan sextiotalet. Detta må kunna passera som en nyhet i Sverige, men i USA pågår sedan länge en debatt om hur det kommer sig att ekonomin kan växa utan nämnvärd inflation.
... Greenspans bedömning grundar sig på att ekonomin genomgått en förändring som gör att de gamla axiomen inte längre håller. Hans övertygelse är att en allt globalare ekonomi, med skärpt konkurrens, inte längre tillåter företagen att vältra över kostnader på konsumenterna. Vidare behöver en stark tillväxt och låg arbetslöshet inte leda till inflation så länge tillväxten i hög grad beror på produktivitetsförbättringar. Det är den väg företagen tvingas söka då prisökningar inte är möjliga... I så fall finns det skäl att anta att den amerikanska ekonomin kan befinna sig i början på en tid som förvisso inte är befriad från konjunkturella fluktuationer, men där den genomsnittliga tillväxten är mycket god och prisstabiliteten hög så länge det finns produktivitetsförbättringar att hämta hem. USA kan således inträda i en tillstånd med stark tillväxt och låg arbetslöshet utan inflation. Men hur går det för resten av världen, och framför allt för Västeuropa?
Det beror i hög grad på den politik som bedrivs, om ekonomierna ges möjlighet att växa. Det finns samma förutsättningar som i USA, det vill säga de tekniska framstegen och den globala konkurrenssituationen. Men andra komponenter saknas och strukturella problem lägger hinder i vägen. Avreglerad arbetsmarknad, förändrad lönebildning och låga skatter har visat sig effektivt. Storbritannien, som slagit in på samma väg som USA, upplever också en liknande utveckling med stark tillväxt och sjunkande arbetslöshet.
Men i stället för att åtgärda dessa sina reella problem väljer de västeuropeiska länderna på kontinenten att koncentrera sina insatser på ett perifert projekt, en gemensam valuta. Man bygger ett luftslott i stället för ett gott samhälle.
DI 1997-08-22 Kampen om skatterna Anders Isaksson
... Idén bakom 1991 års skatteomläggning var raka motsatsen, att göra skattesystemet robust och förutsägbart. Problemet var bara att inkomstkalkylerna drog ut linjen från det sena 1980-talets extrema konsumtionsboom, de förutsatte fortsatt momsbelagd konsumtion med lånade pengar, högt bostadsbyggande och en fors av reavinstskatter från fastighetsmarknaden. D en enda kalkyl som höll var bolagsskatten: sänkningen av den nominella skattesatsen från 56 till 28 procent och upprensningen i avdragsfloran har ökat bolagens effektiva skattebelastning från 19 till 25 procent. Tvärtemot vad som ofta påstås betalar bolagen i dag dubbelt så mycket skatt som före reformen och ingen börsskribent reserverar sig längre för potentiella skatteskulder i sina prognoser om framtiden.
... De senaste dagarnas fanfarer om stigande konsumtion handlar om att landet nu segat sig upp till 1992 års nivå, det år när konsumtionen störtdök, riksbanken försvarade kronan med 500 procents ränta och bank- och fastighetskrisen kulminerade. Det är fortfarande långt kvar till normala tider.
Bakom den sjunkande arbetslösheten i exempelvis USA och England finns heller inga hemligheter, där handlar det i stället om en stadigt stigande efterfrågan.
Visst, tryggheten till anställningen är sämre, facket svagare, statens ansvar för inkomsttryggheten mindre, inkomstklyftorna större, skatterna lägre och centralbankernas ledning kanske snäppet smartare, men det avgörande är att människor ökar sin konsumtion i samma takt som deras inkomst stiger.
H är har politikens fokus i stället legat på statens affärer, regering och riksdag har rivit åt sig stora delar av den kommunala skattebasen och gjort statsfinanserna extremt konjunkturkänsliga. Eftersom staten nu tar in 60 till 70 procent av varje intjänad krona ger varje procent upp eller ned i sysselsättningen enorma utslag på saldot i statskassan.
Ju mer optimismen växer bland prognosmakarna om att Sverige bottnat och att pilarna nu pekar uppåt, desto större blir de prognostiserade överskotten i regeringskansliets räknedosor. ..
Handelsöverskottet för juli månad högre än väntat
Pressmeddelande från SCB 1997-08-25 Nr 1997:195
Utrikeshandeln med varor gav för juli månad 1997 enligt preliminära beräkningar ett överskott på 12,3 miljarder kr. Penningmarknadens förväntningar för månadens utfall låg betydligt lägre med ett medianvärde på 9,1 miljarder kr.
För motsvarande månad 1996 redovisas ett överskott på 8,4 miljarder kr.
Rensat för säsongpåverkan visar handelsnettot ett överskott på 11,9 miljarder kr för juli 1997 jämfört med 10,1 miljarder kr för juni 1997....
Hittills under året (januari - juli 1997) har varuvärdet av importen ökat med 9% och exporten med 8% jämfört med motsvarande period ett år tidigare. Exportvärdet under denna period uppgick till 354,8 miljarder kr och importvärdet till 275,4 miljarder kr. Handelsnettot för januari - juli 1997 ger därmed ett överskott på 79,4 miljarder kr. För motsvarande månader 1996 noterades ett överskott på 76,3 miljarder kr.
Statistikpublikationer kan beställas från SCB, Publikationstjänsten, 701 89 ÖREBRO, telefon: 019-17 68 00, fax: 019-17 64 44, e-post: publ@scb.se. De kan också beställas i bokhandeln eller köpas i SCB:s statistikbutiker, Karlavägen 100 i Stockholm och Klostergatan 23 i Örebro. Statistikansvarig myndighet och producent SCB, Utrikeshandel-ES/IU Box 24 300 104 51 STOCKHOLM Förfrågningar Runo Samuelsson, tfn 08-783 46 61 Var god ange SCB som källa när uppgifter ur detta pressmeddelande återges
Frankrike klarar inte EMU-krav
PARIS (TT-AFP) ur DN 97-07-17
Frankrikes budgetunderskott kan bli ett nytt bakslag för EMU-planerna. Regeringen överväger skattehöjningar snarare än åtstramningar för att uppfylla Maastrichtkriterierna.
DN-Debatt 970712
Arbetsgivarorganisationen Almegas löneavtal för i år garanterar lönelyft för alla anställda på alldeles för höga nivåer. De höjda lönerna kommer inte att kunna betalas med produktivitetsökningar, och de ligger över inflationsnivån. Detta är ett exempel på hur avtalen leder till ökad inflation eller ökad arbetslöshet. Företagen själva har inte fullt ut insett hur skadlig dagens lönebildning är. Det skriver Anders Rune och Kjell Treslow, chefekonom respektive informationsdirektör vid Sveriges verkstadsindustrier.
"Skadliga lönelyft"
Verkstadsindustrin: Avtalet på Almegas område driver upp inflationen.
Det är omöjligt att bekämpa arbetslösheten så länge löneökningarna driver upp inflationen, skriver LO-ekonomerna P-O Edin och Dan Andersson på DN Debatt 25/6. I resonemanget finns också föreställningen att så snart som efterfrågan på varor och tjänster ökar kommer löneinflationen i gång.
Så behöver det inte bli. Tanken att Riksbanken genom uppdraget att intervenera mot inflationen skulle kunna förhindra att arbetslösheten sjunker förefaller därför tämligen långsökt. Mer rimligt är det att framför allt skattetrycket men även lönebildningen är de faktorer som ytterst bestämmer arbetslöshetens omfattning mer långsiktigt.
Assar Lindbeck har visat hur skattekilar och höga minimilöner slagit ut massor av jobb i Europa. Han har också tydligt visat hur Europa nu mer permanent hamnat i hög arbetslöshet, och detta till skillnad från USA.
Professor Lindbeck menar att något är sjukt i Europa men säger inte riktigt vad felet i grunden är. Möjligen beror detta på att svaret är alltför enkelt, nämligen skillnaden i skattetryck.
Helt klart är i vart fall att Europa vid mitten av 1960-talet hade ett skattetryck på under 30 procent och att detta i dag ökat till över 40 procent. Samtidigt ligger USA kvar på en närmast oförändrat låg nivå. Oavsett statistikens tillförlitlighet och eventuella definitionsmässiga skillnader lär kvarstå att utvecklingen mellan Europa och USA härvidlag avsevärt skiljer sig åt. Och detta måste även påverka arbetslösheten mer långsiktigt.
Eftersom Sverige sedan länge varit världsledande när det gäller högt skattetryck borde svenska nationalekonomer visa större intresse för skattetryckets effekter. Att skattetrycket verkligen påverkar ekonomin och därmed också arbetslösheten mer långsiktigt torde vara uppenbart. Våra nationalekonomer borde kunna förklara hur!
Såsom den politiska debatten nu förs är uppenbarligen skattetryckets betydelse för arbetslösheten ännu en närmast okänd faktor. Även lönebildningen måste förändras om arbetslösheten mer varaktigt ska fås ned. När P-O Edin och Dan Andersson tar upp krav på att förändra lönebildningen ger de emellertid begreppet en ny innebörd: "När människorna får klart för sig att man måste välja endera vägen - förändrad lönebildning eller avreglering - för att bli av med massarbetslösheten, då väljer flertalet att förändra lönebildningen."
Naturligtvis måste vi både avreglera och förändra lönebildningen! Sedan länge har prismekanismerna på den marknad som kallas arbetsmarknad satts ur spel genom kollektiva avtalsförhandlingar. Edin och Andersson menar uppenbarligen att begreppet lönebildning står i direkt motsats till marknaden. Så får man inte förstöra begreppet lönebildning.
Lön är den avtalade ersättningen för utfört arbete. Priset på arbete kan endera sättas i kollektiva förhandlingar utan större hänsyn till företagens betalningsförmåga eller hur tillgång och efterfrågan på visst arbete ser ut. Eller så sätter marknaden lönen. I Sverige är lönebildningen sedan länge en kombination (eller snarast addition) av båda.
Får löneavtalen dessutom en utformning som direkt står i strid med vad arbetsmarknaden efterfrågar, korrigeras detta på arbetsplatserna. Med kollektiv lönebildning på central nivå kan lönerna för enskilda individer eller kategorier av anställda i praktiken endast anpassas uppåt. Lönebildningen blir då en effektiv metod att i en öppen ekonomi som den svenska snabbt öka arbetslösheten.
Tidigare kunde detta motverkas med devalveringar. Denna metod står inte längre till buds.
Det är dessa nya förutsättningar som redovisas i det nya samarbetsavtalet för industrin, och detta är parterna som skrivit på avtalet medvetna om. Därmed finns inget utrymme för en återgång till centralt fastställda lönenormer.
Under Stig Malms 13 år som LO-ordförande var det ständigt återkommande ledordet att LO och fackföreningarna skulle visa "återhållsamhet". Sedan Malms tid har löneökningstakten i Sverige mer än halverats. Fortfarande är den med hänsyn till omsorgen om konkurrenskraft och sysselsättning för hög.
Väljer vi att anpassa lönebildningen efter marknadsförutsättningarna skulle vi, eftersom ekonomins grundläggande regler gäller också arbete, snabbt få en anpassning så att den öppna arbetslösheten sjönk och nya arbeten tillkom.
Vad man med säkerhet vet är att kollektiva avtal om lönehöjningar obönhörligt drar upp prisnivån på arbete och därmed minskar möjligheterna att få ner arbetslösheten. Också de uppgörelser som träffats i år - till exempel inom Almegas område - garanterar lönelyft för alla på nivåer som ligger högre än nuvarande förväntade produktivitetsvinster och över dagens inflationstakt. Detta ökar reallönerna - kortsiktigt - för de redan anställda men stänger ute arbetslösa.
Med andra ord: lönebildning i traditionella former ger en löneutveckling som blir inflatorisk - eller leder till ökad arbetslöshet. Inget tyder på att något annat kommer att inträffa så länge lönefrågorna är en del av förhandlingsfrågorna i nationella avtal.
Detta är den verkliga orsaken till företagens krav på en kraftig decentralisering av löneförhandlingarna och på en förändring av hela vårt arbetsrättsliga system så att bättre balans uppstår mellan parterna - allt för förbättrad internationell konkurrenskraft och därmed ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.
I Sverige har lönebildningen regelmässigt utgjort en inflationsfara och också bidragit till den höga arbetslösheten. Det är hög tid att arbetsmarknadens olika parter tar sitt ansvar för att ändra detta. Företagen själva har en bit kvar innan man fullt ut inser vad som kan och bör göras. Men en traditionell lönebildning i Edin-Anderssons tappning är närmast en garanti för att lönekostnaderna skenar i väg.
För att klara en sund lönebildning som inte bidrar till hög arbetslöshet behövs förändringar i arbetsmarknadens regelsystem - inte någon "fullständig avreglering" som föresvävar LO-ekonomerna, men bättre balans mellan de förhandlande parterna.
ANDERS RUNE KJELL TRESLOW
DN-ledare 97-07-14 Ingen tillväxt utan sparande
... I dagarna har SCB publicerat statistik som visar att hushållens finansiella sparande minskat betydligt de senaste tolv månaderna, kvartalsvis från 26 till 6 miljarder kronor. Tänk om denna upplysning kunde utlösa några reflexioner i regeringen.
Sedan början av nittiotalets kris har regeringarna, alla sorter, oroats för att sparandet stigit. Ty ökat sparande innebär att efterfrågan sjunker; därmed ökar arbetslösheten, och utsikterna för återval går ner. Här ligger en del av förklaringen till att den borgerliga regeringen sade nej till sparstimulanser och till att den socialdemokratiska regeringen på kommunisternas förslag halverade avdraget för pensionssparande. Sverige fick den första regering i industrivärlden som systematiskt försökte hindra medborgarna att spara för sin ålderdom. I inget annat land vore detta tänkbart. I varje annat land skulle detta betraktas som ekonomiskt vansinne.
Delvis beror politikernas rädsla för sparande på ett missförstånd. De har studerat nationalräkenskaperna. Där steg sparkvoten - det vill säga den andel av hushållens inkomst som sparades - på kort tid från minus fem till åtta procent. Men: sparkvoten i nationalräkenskaperna är en restpost. Den mäter skillnaden mellan inkomst och konsumtion.
Och under andra delen av åttiotalet lånade hushållen alltmer. Sedan steg räntorna. Det innebar att en ökad andel av hushållens inkomster absorberades av räntor och amorteringar. Men detta var ett retroaktivt sparande, alltså inget ökat netto på banken tillgängligt för potentiell konsumtion.
När (rättare om) sparandet stiger faller efterfrågan på konsumtionsvaror - just då. När sparandet kommit upp på en högre nivå ökar efter hand efterfrågan på investeringar. Det efterfrågefall som beror på att sparandet går upp förväxlas ofta med den efterfrågan som en högre sparandenivå etablerar.
Debatten, den ekonomiska politiken, samt några analyser från LO och TCO har förväxlat effekten av att övergå från låg till hög nivå med effekten av hög nivå på sparandet. Ett vid närmare eftertanke onödigt missförstånd.
Sverige har under lång tid haft extremt låg sparkvot för hushållen. Det är en logisk följd av att bidragssystem och socialiserad pension berövat människor incitamenten för sparande, medan höga marginalskatter berövat människor utrymmet för sparande. I längden drar detta ned investeringarna.
Egna bostäder och egna företag förutsätter privat sparande. En huvudorsak till det låga bostadsbyggandet och den svaga expansionen i småföretagen är just bristen på eget kapital - vilket i sista hand är en funktion av lågt hushållssparande.
Den bostadspolitiska utredningen består av ett stort antal misstag. Ett av de värsta är att den inte föreslog något system för bostadssparande.
De extrema skatterna gör det nödvändigt att ett sparsystem innehåller en skattepremie. Men nu blir det inget sparande. Och då blir det framgent inte många nybyggda egenägda bostäder.
Om regeringen av ideologiska skäl inte vill ha något privat sparande blir det heller inga privata företag. Expansionen i ekonomin måste då komma från den offentliga sektorn. Där sitter statssekreterare som vet bättre än alla i det privata näringslivet vilka processer och produkter som den internationella marknaden vill ha. Bara en undran: Om de vet detta, varför har deras unika insikter inte lett till en statlig expansion som eliminerat arbetslösheten och flerdubblat tillväxten? Varför, varför? Varför?
June 19, 1997 Two Deficits That Just Don't Matter
By CHARLES WOLF JR. and WALTER WRISTON
Two of the supposed indicators of the U.S. economy's health -- the trade deficit and the federal budget deficit -- are constantly under the media spotlight, yet they are actually among the least important indicators we have.
This is not to say that they unimportant, or that reaching a trade balance or a budget balance by 2002 would be unwelcome, but only that these two figures are among the most unreliable indicators of the economy's health and prospects.
So why do they get so much attention? What are the other, more important indicators of economic performance, and why do they receive so little attention? The answer to the first question is that because the trade and budget balances appear to be simple, easy to measure and talk about, they give politicians something to talk about that they and voters can easily understand: "Your family has to keep a balanced budget -- why not your government?" is a staple of campaign rhetoric.
Similarly, there is an unspoken, and erroneous, assumption that a trade deficit is bad for a country's economy. Remember Pat Buchanan standing on a pier decrying Japanese imports?
In reality, however, economies often, indeed typically, prosper while experiencing large trade deficits, and, conversely, their performance can lag badly while they are amassing large trade surpluses.
A quick look at recent economic history illustrates the point: The economies of the U.S., Hong Kong and South Korea have all experienced solid growth for most of the past decade, and more recently Poland, the Philippines, Turkey and Croatia have been doing likewise while following the former group's practice of running substantial trade deficits.
On the other side of the ledger, Japan, Germany, France and Russia have demonstrated lagging economic performance while running up large trade surpluses. The explanation for these seemingly counterintuitive situations is that a trade deficit (i.e., an import surplus) often reflects the strong demands of a booming economy for investment, consumption and intermediate goods.
Conversely, a trade surplus often reflects the weak demands of a depressed, deflationary economy in which internal savings outstrip the availability of domestic opportunities for profitable investment.
Moreover, the way we measure a country's trade balance is an artifact of another age. Now, and increasingly so in the future, much of what is labeled as trade represents transactions among the international subsidiaries of one parent company. But even apart from measurement flaws, the trade balance shows very little that is important in divining the health of a nation's economy.
Similarly, the federal budget surplus or deficit, despite the inflated political rhetoric of recent years, says little about the economy's performance and outlook. It does not take an economist to figure out that tax revenues fall and entitlement payments rise when the economy is doing poorly, and that the situation is reversed when the economy prospers.
If private companies measured their profit and loss the way the federal government keeps its books (i.e., by counting borrowing as revenue and running no capital account), they would quickly attract attention from the criminal division of the SEC. For these reasons and many others, the existence of a budget surplus or deficit doesn't indicate anything crucial about the health of an economy.
One vital fact ignored by the budget balance -- one that does have great significance for the economy's overall performance -- is the level of spending at which the balance (or deficit) occurs.
For example, a budget deficit incurred at a spending level that represents a relatively modest (by modern standards) share of gross domestic product, say 30% (the U.S. level), may be a much more favorable economic indicator than a budget balance at a spending level that is a much larger share of the GDP, say 45% or 50%, as is the case in most European economies.
There is another important consideration overlooked in the debate about a balanced budget: the proportion of any given budget that is allocated for public investment in roads and other productive infrastructure, rather than for transfer payments.
If the trade and budget balances are not the most important and reliable indicators of economic performance and prospects, what are the preferable harbingers? These would include the rate of productivity growth (both labor productivity and "total factor productivity") insofar as we are able to measure it in an economy in which information is a key input; the economy's "openness" to competition (high numbers of start-up firms, for instance, low barriers to imports, and limited and clear regulatory restrictions); the level and growth of employment opportunities; the state and progress of the educational system; the stability and predictability of the money supply, the price level and the currency's exchange value; the level and rates of change in domestic savings and investments; and, as a summary, aggregate measure, the inflation-adjusted rate of economic growth.
Each of these indicators, and especially the last, indicates more about how well an economy is doing and its future prospects than the budget and trade balances. The problem is that the meaningful indicators don't make good sound bites--they are harder to measure, more difficult to explain and more complicated to discuss.
The question "Why can't the government balance its checkbook?" gets us where we live -- especially since none of us could legally keep our own books on the government model. But this is not the right question if we are really interested in how the economy is doing, and how it will do in the future.
Mr. Wolf is dean of the RAND Graduate School of Policy Studies and corporate fellow in international economics at RAND. Mr. Wriston is former chairman of Citicorp.
June 20, 1997 U.S. Trade Deficit Widened In April as China Gap Grew By CHRISTINA DUFF Staff Reporter of THE WALL STREET JOURNAL WASHINGTON -- American businesses imported lots of clothing, toys and sporting goods in April -- mostly from China -- which helped to expand "modestly" the U.S. trade deficit to a seasonally adjusted $8.36 billion from $7.76 billion in March. The deficit with China was 41% higher in the first four months of this year than it was in the year-earlier period; in April, that gap widened to $3.45 billion from $2.41 billion the year before.
Total imports increased 0.9% in April to a record $86.72 billion, following a 2% jump in March.
Total exports, meanwhile, rose a slight 0.2% in April to $78.36 billion, also a record, after surging 5.1% in March.
Also Thursday, the Commerce Department said the deficit in the broadest measure of U.S. foreign trade totaled $40.97 billion in the first quarter, compared with a revised $36.87 billion in the final quarter of 1996.
Jobless rate falls to 4.8 pct. June 6, 1997
- The unemployment rate in the U.S. in May fell to its lowest level since 1973 but job growth showed signs of losing steam.
1996/97:KU25 17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992
"1996/97:FiU18 Vissa bank- och försäkringsfrågor"
Riksbanken har nu levererat den tionde räntesänkningen för i år. På tisdagen sänktes styrräntan från 6,90 till 6,70 procent.
Vid en utfrågning i finansutskottet om penningpolitiken samma dag framfördes den ofta hörda kritiken mot riksbanken för att vara alltför försiktig och långsam med att sänka den korta räntan, men när banken nu verkar ha fått upp farten framstår kritiken som aningen inaktuell.
Mer relevant i dagsläget är vice riksbankschefens maning till omvärlden att inte stirra så mycket på riksbanken och vänta att det är därifrån som det kommer en lösning på problemet med den höga arbetslösheten. En diskussion om arbetsmarknadens funktionssätt är betydligt viktigare än en diskussion om penningpolitiken, om man skall halvera arbetslösheten till sekelskiftet, sade Lars Heikensten inför finansutskottet och pekade på lönebildningen, skatterna, konfliktreglerna och arbetsmarknadspolitiken. ..
Penningpolitiken har naturligtvis betydelse för sysselsättningen, liksom konjunkturutvecklingen, men om lönebildning systematiskt slår ut tiotusentals befintliga jobb varje år, oavsett ränte- och konjunkturläge, så är det lönebildningen som är problemet.
Och om skattetryck och skattesystem omöjliggör en växande vit tjänstesektor, så lär massarbetslösheten komma att bestå hur mycket än räntan sjunker. Varken räntan eller konjunkturen kan lösa problem som har sitt ursprung i politiken eller i avtalsförhandlingarna.
Inte heller ett minskat hushållssparande, som varit en annan utpekad tänkbar glädjekälla… Det ökade hushållssparandet är både förståeligt och sunt: en samhällsekonomi kan inte hållas igång genom att landets hushåll låter bli att tänka på morgondagen.
I två års tid har regeringen passivt väntat på att "räntan" eller "konjunkturen" skulle sätta fart på Sverige.
Efter raden av dystra konjunkturprognoser och glädjande räntesänkningar bör de politiska makthavarna nu inse att det är dags att göra något åt strukturen, åt klimatet för företagande och åt villkoren på arbetsmarknaden.
Riksbanken annonserar ännu en liten sänkning av reporäntan….
Detta välbekanta skeende återupprepades under tisdagen då riksbanken meddelade sin elfte lilla räntesänkning sedan årsskiftet och Konjunkturinstitutet, S-E-Banken och Handelsbanken presenterade färska konjunkturprognoser.
Till bilden hör också att ingenting händer i den ekonomiska politiken som är ägnat att bryta den stagnation och det deprimerande läge på arbetsmarknaden som tecknas i prognoserna. Regeringen varken reagerar eller regerar. Den har basunerat ut en målsättning att arbetslösheten skall halveras till år 2000, men den verkar förvänta sig att någon annan skall se till att målet förverkligas. Vem? …
Kan både Ingvar Carlsson och Göran Persson ha levt i villfarelsen att riksbankens sänkningar av reporäntan skulle sätta fart på den ekonomiska tillväxten i Sverige?…
*
Kommentar RE: Ja, det är väl det som är meningen, när en centralbank sänker räntan. Om centralbanken vill kyla av ekonomin brukr räntan höjas i detta syfte. Elementärt, min käre Watson.
Hur har dessa elementära basfakta ur den nationalekonomiska läroboken kunnat komma bort i samhällsdebatten?
Chefredaktör Villy Bergström Tel: 023-475 86 Fax: 023-291 15 e mail: villy.bergstrom@daladem.se
Denna ledarsida återkommer ständigt till den svenska arbetslösheten. Så kommer vi att göra så länge som mer än fyra procent av arbetskraften går sysslolös.
Arbetslösheten är socialt skadlig och ett slöseri med resurser. Den är dessutom onödig och skändlig. Den ligger som ett fundament för nästan alla samhällsproblem, såsom brister i statsfinanserna, nedskärningar i verksamheter och av bidrag, ökande klyftor, sviktande politikerförtroende...
Allt dystrare prognoser över den arbetslöshet som är förenlig med fortsatt låg inflation har förutsagt att flaskhalsar mycket snabbt skulle uppstå om efterfrågan stiger på arbetsmarknaden. Behöver det bli så? Erfarenheterna från den starka arbetsmarknaden i USA, där arbetslösheten nu är nere under fem procent, visar att det visst finns jobb för lågutbildade när efterfrågan stiger och att en förbättrad arbetsmarknad inte alls behöver dra upp inflationen. Erfarenheterna från Danmark är likartade. När efterfrågan på arbetsmarknaden stiger sjunker långtidsarbetslösheten lika mycket som den totala arbetslösheten.
Kan de amerikanska och danska erfarenheterna överföras på Sverige? Fakta visar att det inte är någon stor skillnad på de arbetslösa och de som har arbete i Sverige. Åldersfördelningen är ungefär densamma i båda grupperna. De arbetslösa har ungefär samma utbildning som de som är i arbete. Arbetslösheten för de lågutbildade är ungefär lika stor som för högutbildade. Allt detta tyder på att att det går att öka efterfrågan på arbetsmarknaden utan att man behöver befara några svåra flaskhalsproblem, som sätter fart på inflationen.
... Huvudproblemet är inte bristande flexibilitet på arbetsmarknaden, (läs sänkta löner för lågutbildade), och rörlighet, (läs utflyttning från skogslänen), utan den allmänna ekonomiska politiken, som dikteras av tidsandan och EU.
Den dag sysselsättningen åter blir föremål för stabiliseringspolitiken genom ökad allmän efterfrågan kommer flexibilitet och rörlighet att vara viktiga. Än så länge är det ganska meningslöst att tjata om detta, samtidigt som efterfrågan hålls nere genom reglerna för medverkan i valutaunionen, EMU.
97-05-23 Hushållen börjar låna igen
Bostadslånen ökade med 30 miljarder under 1996.
Under förra året började hushållen också låna, vilket inte hänt sedan 1990. Det framgår av SCB:s finansräkenskaper. Enligt SCB var hushållens finansiella sparande -4,7 miljarder kronor under fjärde kvartalet förra året. Det är första gången sedan 1992 som sparandet visar ett underskott för ett kvartal.
Bland annat tog hushållen ut drygt 9 miljarder från sina bankkonton och sålde svenska aktier och fondandelar för närmare 10 miljarder kronor under fjärde kvartalet förra året. Sparandet i försäkringar ökade, jämfört med fjärde kvartalet 1995, och uppgick till 12,4 miljarder kronor. För hela 1996 uppgick hushållssparandet till knappt 59 miljarder kronor. Det är ungefär samma nivå som den under 1995.
Bakom det oförändrade totala netto-sparandet ligger att hushållen förändrat sitt sparbeteende drastiskt. Såväl sparandet i olika slag av tillgångar som skulderna ökade.
Bostadslånen ökade med 30 miljarder kronor, medan vanliga banklån minskade med 16 miljarder. Studielånen ökade med 9 miljarder.
New Era?
"Consumer prices stable"
"Core index rate rises 0.3 percentage points /since last month/, slightly above expectations."
CNN - May 15, 1997
Se men inte lära SvD 97-05-21
... När en femtedel av den arbetsföra befolkningen på ett eller annat sätt står utanför den ordinarie arbetsmarknaden borde det vara uppenbart att problemet inte är konjunkturellt och att lösningen på problemet därför inte är att konjunkturen vänder. ..
Kommentar RE: Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att jag tycker precis tvärtom. När en så stor del av befolkningen går arbetslös, samtidigt som exportindustrin går bra och Sverige har ett av världens största handelsbalansöverskott - just det överskott - då är, menar jag, arbetslösheten just konjunkturellt betingad, dvs. beroende på en för låg inhemsk efterfrågan.
Att den styrande klassen ur alla partier förnekar detta beror på att slutsatsen leder vidare till att kronförsvaret och tiden dessförinnan och därefter, där samtliga partier och så gott som alla ledander tidningar, ekonomer och opinionsbildare var medansvariga, var fel.
Alla andra förklaringar blir, som synes, ytterst krystade.
Den som ser ett krystat resonemang kan således på detta sätt finna en förklaring till att personer som Bo Ekegren, och andra, skriver så besynnerliga artiklar.
Cecilia Bystedt i Dagens Industri 1997-05-20:
En modern centralbank har bara ett medel för sin penningpolitik, nämligen styrräntan. Det innebär att bara en variabel kan kontrolleras, nämligen inflationen.
Alla försök att styra sysselsättning och tillväxt genom styrräntan har visat sig misslyckade. Möjligen kan man på kort sikt åstadkomma en stimulans - om centralbanken har ett grundmurat förtroende för sin inflationsbekämpning. I stort sett är det bara några få centralbanker i världen som kan klara det, som den tyska och den österrikiska centralbanken.
Diskussionen om undermål till prisstabilitetsmålet kan betyda två saker. Antingen är Sverige på väg mot en lättare penningpolitik. Det skulle innebära att vi riskerar att förlora det ömtåliga förtroende för låginflationspolitiken som byggts upp under 1990-talet. Dålig tilltro till den ekonomiska politiken betyder att räntorna blir högre än i omvärlden och valutan svajig.
Den andra förklaringen är att det handlar om politisk snömos. Man skriver in formuleringar om tillväxten och sysselsättningen för att göra centern, LO och delar av socialdemokratin glada. Då är det faktiskt riksbanksledningens sak att påtala att de saknar förmågan att långsiktigt åstadkomma någon förändring. Att det inte kommer att få någon betydelse för utformningen av penningpolitiken
framgår också av riksbanksledningens olika kommentarer. Riksbankschefen Urban Bäckström har uttryckt att bankens möjligheter att bidra till sysselsättningen är starkt begränsade. Vicechefen Lars Heikensten sa att hans personliga bedömning av penningpolitiken inte skulle ändras av några tilläggsmål.
Med ett sysselsättnings- och tillväxtmål inskrivet i instruktionerna kommer riksbanksledningen att hamna i ett dilemma efter något år. När Urban Bäckström utfrågas av riksdagens finansutskott kommer han att få frågan om hur penningpolitiken har anpassats efter den nya målformuleringen. Det enda intellektuellt hedervärda svaret han då kan ge är att ingenting har förändrats.
LO-Tidningen Ledare: Recept mot arbetslösheten 97-05
Mellan 1975 och 1990 var arbetslösheten i Sverige närmast obefintlig. Under samma period rådde massarbetslöshet i de flesta av Västeuropas länder. Hur förklarar vi att Sverige lyckades så bra medan andra länder lyckades så dåligt?
LOs förre chefekonom Rudolf Meidner gör i SNS-skriften 28 recept mot arbetslösheten ett försök att besvara frågan. Han anser att den främsta förklaringen är att vi då hade ett tydligt övergripande mål för den ekonomiska politiken: att till varje pris hålla nere arbetslösheten. När detta mål vid nittiotalets början överges och ersätts med målet att till varje pris ta ner inflation och budgetunderskott slår Sverige in på en olycklig väg.
I kombination med ett antal svåra missgrepp - en ogenomtänkt kreditavreglering, en ofattbart oskicklig valuta- och penningpolitik - steg arbetslösheten under två katastrofala år till nära 14 procent.
Alla partier säger i dag att den höga arbetslösheten är oacceptabel. Men det hela stannar vid allmänna deklarationer; idébristen är uppenbar när det gäller att utforma konkreta handlingslinjer för en politik som tar ned arbetslösheten. Meidner påpekar att eftersom det våldsamma bortfallet av efterfrågan i ekonomin var huvudorsaken till massarbetslösheten så är en ökning av efterfrågan den viktigaste åtgärden för att återgå till full sysselsättning.
Ett sätt att öka efterfrågan är att expandera de offentliga tjänsterna där behoven är stora: sjukvård, åldringsvård och skola. Meidner skriver ironiskt att "människornas reaktion mot ett läge där vi har stor arbetslöshet bland vårdpersonalen och samtidigt illa tillgodosedda behov av vård återspeglar bättre ekonomiska insikter hos folket än hos de ekonomer och politiker, som halsstarrigt håller fast vid meningslösa och skadliga sparprogram."
Meidner efterlyser en samlad, noggrant planerad ekonomisk politik som genomförs med konsekvens och målmedvetenhet. Han pekar på några inslag i en sådan politik. De oupphörliga förändringarna i socialförsäkringarna har gjort det näst intill omöjligt för människor att planera sin ekonomi. Regeringen kan skingra osäkerheten genom att förklara inga ytterligare besparingar i socialförsäkringarna kommer att ske. Flexibiliteten på arbetsmarknaden bör öka. Inte genom ökade löneskillnader och avregleringar utan genom positiva åtgärder som ökat flyttstöd, utbyggd arbetsförmedling och lokala arbetstidsexperiment.
Avskaffa karensdagarna i sjukförsäkringen och låt bli att tvinga personer som är småkrassliga till arbetet. I kombination med arbetstidsförkortningar för grupper med obekväm arbetstid, förlängd föräldraledighet och övertidsbegränsningar kan detta ge åtskilliga nya jobb. Återgå till centrala löneförhandlingar, eftersom dessa visat sig vara bästa sättet att uppnå en samhällsekonomiskt vettig lönebildning.
En del borgerliga kommentatorer har anmärkt att Meidners förslagslista är traditionellt socialdemokratisk och därmed förstått att den inte behöver tas på allvar. Men sådana invändningar kan Meidner ta som ett beröm.
Dagens massarbetslöshet beror inte på för mycket utan på för lite socialdemokratisk politik. En sak borde vara klar. Med en fortsatt hård åtstramning kommer arbetslösheten att permanentas. Regeringens ambition att kommande år skapa rejäla budgetunderskott är mot denna bakgrund tvivelaktig. Genom budgetsaneringen har vi skaffat oss ett ekonomiskt manöverutrymme, som vi bör använda till att sätta folk i arbete.
By LAWRENCE KUDLOW The Wall Street Journal May 9, 1997
The Congressional Budget Office's recent $225 billion in increased revenue projection is de facto recognition of the power of our high-tech economy. And now the Treasury predicts only a $75 billion budget deficit for fiscal 1997, after retiring $65 billion of federal debt.
A good chunk of this revenue abundance comes from corporate profits, which are outstripping the growth of real GDP. As a result, during this recovery cycle profits as a share of the economy have moved up to nearly 9% from roughly 6.5%, which is only possible through a burst of high-tech-related productivity improvement.
By LAWRENCE KUDLOW The Wall Street Journal May 9, 1997
The Congressional Budget Office's recent $225 billion in increased revenue projection is de facto recognition of the power of our high-tech economy. And now the Treasury predicts only a $75 billion budget deficit for fiscal 1997, after retiring $65 billion of federal debt.
A good chunk of this revenue abundance comes from corporate profits, which are outstripping the growth of real GDP. As a result, during this recovery cycle profits as a share of the economy have moved up to nearly 9% from roughly 6.5%, which is only possible through a burst of high-tech-related productivity improvement.
What's more, a spate of recent economic reports put unemployment at 4.9%, while the GDP price deflator registered only 1.8% over the past year, with real GDP rising 4%.
These results drive another stake into the heart of the Phillips Curve. In the early 1980s demand-siders told us inflation would rise when unemployment dropped below 7%; they were wrong. Then they told us inflation would rise when unemployment dropped below 6%. Wrong again. More recently the low-inflation Phillips Curve unemployment rate was said to be 5%. Today the latest low inflation data prove they're still wrong.
Despite all this evidence, economic agencies such as the Congressional Budget Office, the Office of Management and Budget and the Federal Reserve continue to understate the economy's potential growth rate. At some point their theory must give way to real-world results. Instead of revering their 2% to 2.5% theoretical economic speed limit, why don't they come out of denial and recognize that since 1982 reported real economic growth has averaged a solid 3% per year even with the government's mismeasurement problems?
Then the CBO would stop crowding out tax cuts by overestimating the
deficit each year, and the Fed would stop its premature credit tightening.
Even more to the point, the stock market already knows that high-tech
innovation has significantly expanded the economy's potential to grow,
gradually pushing the noninflationary frontier growth rate to at least 4%,
with a no more than 4% unemployment.
Mr. Kudlow is chief economist of American Skandia Life Assurance Corp.
'The Bank of England is at risk of making a fool of itself"
De senaste tre mötena har chefen för Bank of England velat höja räntan, men finansministern, Clarke, har sagt nej (valdagen närmar sig). "The best central bankers are uncompromising in their rhetorical commitment to sound money, but pragmatic in deed. There is more to economic management than squeezing out inflation. As Mr Clarke will remark in unkind moments, any fool can prevent prices from rising by driving the economy into the ground." Oberoendet för centralbankerna i USA och Tyskland bygger på folkligt stöd (is founded on popular consent).
(FTs Philip Stephens 97-02-14)
Göran Persson (Swedish PM) om Nordbankens ekonomer i Godmorgon världen 97-02-09, ref i SvD 97-02-10
Persson gav inte mycket för en referens till Nordbankens ekonomer och deras prognos att köpkraften kommer att minska och elpriserna stiga /som en följd av kärnkraftsavvecklingen/:
Jfr Ulla Reinius i boken "Stålbadet" (Ekerlids Förlag), sid 178 ff och 278 ff.
DN-ledare 96-11-17
utdrag
... Det höga sparandet hotar tillväxten, förklarar TCO. Hushållen tycks fortsätta att spara 7-8 procent av sin disponibla inkomst. Därmed får vi inte upp konsumtionen och tillväxten; i stället kommer inkomstklyftorna att öka, meddelar TCO
Det låter allvarligt. Endast tillväxt kan ju i längden öka sysselsättningen - tills vi stänger av kärnkraften och kraftigt sänker produktiviteten i ekonomin; då kommer oförändrad produktion att kräva mycket mer arbetskraft, fast med lägre löner.
Om vi sparar pengarna går de inte till konsumtion, och då stiger inte efterfrågan. Så långt stämmer resonemanget. Men detta gäller endast ett första led. I nästa led lånar någon annan pengarna för att finansiera investeringar. Och då stiger efterfrågan, från investeringssidan.
...
Kommentar RE: Ja, det beror väl allt på det. Ända sedan Keynes, förmodligen ändå längre än så, har ekonomer insett att det bara är i efterhand (ex post) som sparandet är lika stort som investeringarna (S=I). "Savings and Investments are done by different people for different reasons."
Om hushållen blir oroliga inför framtiden och väljer att sänka sin inköp av konsumtionsvaror och senarelägger sina villaplaner - dvs ökar sitt finansiella sparande- är frågan hur det skall leda till att företagen skall ökasina investeringar - och därmed det reala sparandet - samtidigt som efterfrågan på deras produkter minskar.
Sambandet mellan bankernas inlåning och utlåning är mer komplicerat än vad som antyds i DN-ledarens formulering om att i "nästa led lånar någon annan pengarna för att finansiera investeringar. Och då stiger efterfrågan, från investeringssidan".
Det som inger mest farhågor är inte att DN:s ledarskribent inte skulle känna till detta elementäta nationalekonomiska faktum. Det som inger oro och förvåning är att han - eller kanske snarare hon - inte klart tydliggör det faktiskt existerande dilemma som här finns.
"FASTIGHETSPRISERNA SÅGS INTE SOM ETT PROBLEM"
Förre finansrådet, nuvarande chefsekonomen vid Handelsbanken, Lars Heikensten, intervjuas i Nerikes Allehanda.
Källa: Nerikes Allehanda 11 februari 930211
Fotnot: Lars Heikensten är nu vice riksbankschef
I rapporten "Kommunerna på 90-talet - krav och restriktioner; bilaga 20 till LU90" sades (s.55) att "för bara några år sedan" dominerade hotet om en långsiktig brist på arbetstillfällen framtidssynen. Brist på arbetskraft präglar de flesta framtidsbilder som målas upp i dag, hette det.
Finansrådet Lars Heikensten daterade förordet i april 1990.
Därför hade arbetslöshetens konsekvenser för kommunerna i LU90, till skillnad från LU87, då den fått ett särskilt kapitel, "fått en undanskymd roll".
Utredningen hade emellertid i sina "finansiella framtidsanalyser satt in baskalkylens reala resursbehov i tre alternativa omvärldsbilder".
I ett av alternativ stiger arbetslösheten till knappt tre procent per år under 1990-talet.
Källa: Rolf Englund, Utredningsrapport: Systemskiftet i kommunerna, Timbro 1993
DN-ledare 96-10-08
utdrag
De (m+fp+kds) är överens om att det finns grundläggande strukturfel i svensk ekonomi: skatterna har blivit för höga, enskilda människor fått för litet eget ansvar och företagsklimatet blivit för dåligt.
...
Under flera år har de borgerliga partierna mött en vänstervind i opinionen. Krisen fick svenskarna att vilja slå vakt om den offentliga sektorn. Att regeringen tvingades ge upp försvaret av den fasta växelkursen och gång på gång fick se budgetunderskottet bli långt större än vad den beräknat bidrog också till att dess auktoritet undergrävdes.
...
De borgerliga partierna kan naturligtvis hålla fast vid sin egen historieskrivning att hela förklaringen till att budgetunderskottet kraftigt ökat under deras två regeringsperioder ligger en i socialdemokratisk vanskötsel av ekonomin före regeringsskiftena.
Men de har svårt att bli trodda.
Diagram M3, M5 och KPI exkl. bostad, justerat för BNP, Sweden 1975-1990
Diagram Actual and Potential GNP Sweden 1960-1995
Siffror Penningmängd/Money Supply Sweden 1989-1996
Diagram Penningmängd/Money Supply Sweden 1992-1996
BNP 1985-1996, diagram hos SCB
BNP 1985-1996, samma diagram arkiv
Handelsbalans 1985-1996, diagram hos SCB
Handelsbalans 1985-1996, samma diagram arkiv
http://www.netspace.org/~erica/econ/first.html
Stort BNP-gap håller räntan på mattan
BNP-gapet, det vill säga skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP, är cirka 3 procent i Sverige. Det är större än vad tidigare beräkningar och betyder att inflationstrycket i ekonomin är mycket svagt. Riksbanken kan sänka räntan ytterligare, och ingen höjning kommer att behövas under överskådlig framtid, även om tillväxten blir förhållandevis hög, enligtMats Kinnwall, ekonom på Handelsbanken och författare till en ny rapport om BNP-gapet.
Källa: Finanstidningen 96-10-08
SvD-ledare 96-09-12 om Göran Perssons tal vid LO-kongressen
utdrag
...
Göran Persson berättade - mycket pedagogiskt - om sambandet mellan de offentliga finanserna och den totala arbetslösheten. Varje procentenhet total arbetslöshet, dvs öppen arbetslöshet och sysselsättning i offentligt finansierade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, motsvarar tio miljarder i offentliga utgifter och förlorade skatteinkomster.
Dagens 13-procentiga arbetslöshet skulle alltså kosta 130 miljarder.
Och det spelar från statsfinansiell synpunkt ingen roll om det är öppen arbetslöshet eller arbetslöshet som döljs genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Efter detta konstaterande borde statsministern naturligtvis ha pekat på nödvändigheten av att minska den totala arbetslösheten, inte endast den öppna. Men det gjorde han inte, istället skröt han åter om regeringens begränsade målsättning att halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet.
...
DN-ledare 96-09-12
... När löneökningarna i år tycks uppgå till omkring sju procent, trots en arbetslöshet på tretton och en inflation på en procent, då säger detta det mesta om hur lönebildningen havererat. ....
Kommentar RE: Ja, det visar väl först och främst att de som talar om att inflationen, för alltid, skulle ha besegrats, har mycket att fundera på. Det vi vi alla att det är lätt att få inflation och full sysselsättning genom att sätta fart på sedelpressarna, och, omvänt, att det är lätt att få ned inflationen och upp arbetslösheten, genom att sätta stopp på sedelpressarna.
Konsten, den är ju att ha hög tillväxt, full sysselsättning och stabila priser.
Med uttrycket att "få ner inflationen" måste man väl avse att man vid en normal tillväxt i ekonomin har lägre inflation än tidigare. Det kan vara så att vi faktiskt har "fått ner inflationen". Men det vet vi först när ekonomin återgår till ngt slags normalläge vad avser tillväxt och sysselsättning. Men det kan också vara så att NAIRU har förändrats åt fel håll under rekordarbetslösheten så att en del av arbetskraften permanent har lämnat arbetsmarknaden.
Johan Hakelius 96-09-06 om bok av Per Gunnar Berglund
Ulf Jakobsson i DN 96-04-19 "Vad skulle Keynes ha sagt?"
Låt oss i stället se paketet ur ett förenklat keynesianskt perspektiv av den typ exempelvis LO brukar använda i sina budgetkalkyler.
I så fall får man starta med att konstatera att en efterfrågeminskning
på 10 miljarder drar med sig en minskning av BNP som är större
än de 10 miljarderna på grund av de spridningseffekter som den
ursprungliga efterfrågeminskningen ger.
Med den extrema känslighet som den svenska budgeten har för
förändringar i BNP kommer man lätt fram till att budgetförsvagningen
till följd av BNP-nedgången kan bli av samma storleksordning
som det ursprungliga åtstramningspaketet.
Med detta synsätt skulle effekten av ett åtstramningspaket
på 10 miljarder bli en nedgång i BNP på 10 till 15
miljarder, medan budgetunderskottet förblir ungefär lika stort
som förut.
Ulf Jakobsson i DN 96-03-22 "Den tredje vägen än en gång"
Bijan Fahimi, partistyrelseledamot, på DN Debatt 96-03-09 om Folkpartiet, EMU, Riksbanken och Anne Wibble
- Debatten om den ekonomiska politiken lyser med sin frånvaro. Detta är ingenting nytt. Inte ens efter valnederlaget 1994 fick en kritisk granskning av den ekonomiska politiken komma till stånd.
Regeringsfrågan, partiledarens gärningar, pappamånaden och till och med läderbögarnas vara eller icke vara i partiets valmaterial debatterades flitigt. Men ödesfrågor som fiaskot med försvaret av kronan och synen på finans-, valuta-, och penningpolitiken fick inte ens det minsta utrymme i eftervalsdebatten.
En seriös förnyelse inom folkpartiet kan aldrig komma till stånd om den ekonomiska politiken inte får debatteras. Men än så länge har de som haft ett järmgrepp om den ekonomiska politiken inte velat släppa fram nya idéer. En tråkig enkelspårighet har fått dominera.
Folkpartiets närmast fanatiska inställning till den europeiska monetära unionen, EMU, är det sista beviset på en "lagt kort ligger"-mentalitet som allvarligt hämmar partiets utveckling. När jag för snart ett år sedan försökte få till stånd en debatt inom partirådet ville inte ens de i partiledningen som själva va skeptiska till EMU ge sig in i en kritisk diskussion. Ingen ville eller vågade ifrågasätta partiets linje.
Partiets talesman i ekonomiska frågor ansåg att debatten om EMU:s lämplighet närmast var överflödig. Beslutet är redan fattat och EMU kommer att bli av, skrev Anne Wibble i Dagens Idunsri för ett och ett halvt år sedan. I dag är det få som är så övertygade om att EMU kommer att bildas enligt planerna och ännu färre som delar folkpartiets oreserverade EMU-entusiasm.
- Debatten om den ekonomiska politiken har tyvärr i likhet med det allmänna politiska klimatet polariserats. Medan man på vänsterkanten fortfarande lever i en övertro på en vulgärversion av keynesiansk politik och stämplar inflationsbekämpning som folkfientlig verksamhet, avfärdar man på den borgerliga kanten allt som har med konjunkturpolitik att göra.
- Den konservativa revolten mot Keynes, som kom i gång under sjuttiotalets ekonomiska kris, vann relativt snabbt mark hos svenska ekonomer. I slutet av åttiotalet hade de lyckats övertyga större delen av den politiska eliten att överge allt vad konjunkturpolitik hette.
Sveriges olycka var dock att landets första riktiga efterfrågechock inträffade just när efterfrågepolitiken övergavs. Efter flera år av överhettning var den privata sektorns skulder större än någonsin. Det gjorde inte så mycket så länge realräntorna var låga.
Men Tysklands återförening med höjda europeiska räntor som följd, en framgångsrik inflationsbekämpning på hemmaplan och en sviktande konjunktur med fallande fastighetspriser ändrade på detta. En smärtsam skuldsanering inom den privata sektorn påbörjades och den inhemska efterfrågan kraschlandade.
I detta läge skulle Sverige ha behövt en återgång till rörlig växelkurs och en lättare penningpolitik. Men konjunkturpolitiken var inte längre inne. Nu skulle det minsann bedrivas långsiktig normpolitik, sade inte minst folkpartiet.
Det huvudlösa försvar av växelkursen som folkpartiet medverkade till och den högräntepolitik som fördes med finansdepartementets goda minne bidrog till att Sverige kastades djupare ned i avgrunden än nödvändigt.
Inte ens i dag är ledande folkpartister beredda att erkänna att den akuta krisen hade ganska lite med landets strukturella problem att göra. Politikerna i allmänhet och folkpartisterna på finansdepartementet i synnerhet var då, och tycks fortfarande vara, tämligen förblindade av de starkt konservativt färgade nationalekonomiska idéerna. Idéer som sedan länge varit på defensiven i Friedmans eget hemland.
- Marknadens ökade inflytande är inte huvudsakligen ett problem utan öppnar nya möjligheter. Det är märkligt att de som påstår sig vara anhängare av marknadsekonomi visar större tilltro till ett dussintal byråkrater i riksbankens korridorer än tusentals välinformerade aktörer på marknaden.
Nyhetsartikel i DN 96-03-16 om (s)-Kongressen
Reporter Dick Ljungberg
I riktlinjerna /från partistyrelsen/ står att krisens rötter bland annat kan sökas i lönebildningen på 1970-talet, i överhettningen på 1980-talet och en felaktig ekonomisk politik i början av 90-talet. Och ansvaret delar av många; partierna, arbetsgivarna, fackföreningsrörelsen, intresseorganisationerna.
I några inlägg hävdades att de borgerliga regeringarnas skuld - både Fälldin och Bildts - underskattades i skrivningen, Sören Wibe, EU-parlamentariker och ombud för Västerbotten, sade att det var med "tungt hjärta" han måste opponera mot den blivande partiledarens slarviga historieskrivning.
- Man försöker göra gällande att det var en dåligt fungerande arbetsmarknad som ledde till inflationen, men den verkliga orsaken var avregleringen av bankerna, hävdade han. Och hur i hela friden kan man få det till att det är fackets skuld. Det var ju LO som varnade för avregleringarna och för skattereformen.
- Man får intrycket av skrivningarna att det var välfärdssystemet som var den grundläggande orsaken till krisen, när det i stället var högervridningen både här hemma och utomlands, ansåg Sören Wibe.
Göran Persson ville inte gå med på Wibes förslag att hela historieskrivningen skulle plockas bort ur riktlinjerna. Däremot accepterade han redaktionsutskottet tittade på formuleringarna om de borgerliga regeringarnas ansvar.
SvD-ledare 96-03-06 "Men vad gör Persson?"
I måndags konstaterade riksbanken i sin inflationsrapport att inflationsmålet, två procent, kommer att kunna uppnås i år och nästa år. Som en bekräftelse på detta positiva budskap sänkte riksbanken i går sin viktigaste styrränta, reporäntan, för femte gången sedan årsskiftet. Därmed har det trendbrott som kunnat anas inom penningpolitiken blivit tydligt.
- Att det är glada nyheter för svensk ekonomi torde ingen bestrida, även om det finns många som gärna skulle ha sett att riksbanken agerat tidigare. Räntesänkningar påverkar ekonomin med fördröjning. Och när konjunkturnedgången nu redan inletts - något som fick finansminister Göran Persson att i går meddela att tillväxtprognosen för 1996 kommer att skrivas ned i vårbudgeten - är det inte svårt att trovärdigt argumentera för att riksbanken redan i höstas borde ha inlett nedtrappningen av styrräntorna.
Förklaringarna till att så ej skedde är flera. Det krävs inte en särskild livlig fantasi för att se en koppling till höstens byte på posten som vice riksbankschef; den förre innehavaren Thomas Franzén framstår som en räntehök i jämförelse med sin efterträdare Lars Heikensten.
- Företagens prisbeteende har ändrats, men de krafter, främst på arbetsmarknaden, som tidigare drev upp priserna är fortfarande aktiva och driver nu i stället upp arbetslösheten. Över dessa krafter råder inte riksbanken.
- Att döma av vad Göran Persson sade vid en pressträff i går är det inte ens säkert att riksbanken kan lita till att finanspolitiken sköts på ett sådant sätt att serien av räntesänkningar kan bli särskilt långvarig. För samtidigt som Persson annonserade en nedskrivning av den beräknade tillväxten i år hävdade han att detta inte påverkar möjligheterna att uppnå regeringens mål att de offentliga finanserna skall balansera 1998.
På samma sätt har han tidigare låtit förstå inte heller en högre arbetslöshet än väntat skulle hota budgetmålet. Då har ändå inget synts till av de 16 miljarder i ytterligare budgetförstärkningar som redan utlovats. Resonemanget går inte ihop. Och om resonemanget inte går ihop kommer inte heller budgeten att göra det. Skulle så bli fallet kommer det att driva upp räntorna. Det är värt att hålla i minne. För även om riksbanken kan kritiseras för att ha gjort för lite för sent är samma kritik än mer relevant när regeringen betygsätts.
Rolf Englund bon mot:
- There is no such thing as rational expectations. There is wishful thinking or panic.
