Index - EMU - Monetarism/Swedish Crisis - Business News - Internetional Times

Nils Elvander: "EU måste bli en förbundsstat"

DN DEBATT 28/12 1998 - utdrag

Den 1 januari 1999 träder den europeiska valutaunionen i kraft, och den nya Europeiska centralbanken i Frankfurt får därmed makten över EMU-ländernas penningpolitik. ECB är helt oavhängig i förhållande såväl till medlemsstaternas regeringar och parlament som till andra EU-institutioner.

Detta stora steg i överstatlig riktning - som i princip togs redan i och med Sveriges och andra EU-länders godkännande av Maastrichtavtalet 1994 - sätter i blixtbelysning ett problem som brukar kallas EU:s demokratiska underskott. Vad det handlar om är att det växande inslaget av överstatlighet inom EU inte åtföljs av motsvarande demokratiskt inflytande och kontroll på central EU-nivå.

Denna obalans försvaras av de flesta EU-anhängare med hänvisning till att EU bildades av demokratiska stater i demokratisk ordning i syfte att stärka demokratin i Europa samt att den demokratiska processen bör förbehållas den nationella nivån, eftersom EU inte är - och inte bör vara - en statsbildning och därför inte heller behöver vara demokratisk i sig.

Resonemanget leder till ett slags innehållsligt demokratibegrepp, där effektiviteten i det gemensamma beslutsfattandet inom EU står i centrum. Begreppet blir, för att tala med sociologen Kerstin Jacobsson, "dränkt av maktlöshet", varför det måste "impregneras med effektivitet". Hon visar i en utmärkt doktorsavhandling om den svenska EU-debatten 1988-94, "Så gott som demokrati" (Umeå 1997), att både socialdemokratiska och borgerliga EU-anhängare argumenterade just på detta sätt inför folkomröstningen och riksdagsbeslutet 1994.

Demokratiproblematiken inom EU belyses också på ett klargörande sätt av några svenska och utländska forskare i Demokratiutredningens skrift "Demokrati på europeisk nivå?" (SOU 1998:124). Det finns alltså gott om underlag för att äntligen ta upp en seriös debatt om det demokratiska underskottet inom EU.

Den fråga som nu bör ställas är enligt min mening om EU-parlamentets ställning bör stärkas till följd av dels EMU:s och Centralbankens inrättande, dels en sannolik fortsatt utveckling i överstatlig riktning i ett vidgat EU.

För att börja med den första delfrågan förefaller det rimligt ur demokratisynpunkt att den starkt ökade överstatligheten inom EMU - som även Sverige och andra stater som står utanför EMU kommer att beröras av - så gott det går motvägs av att ECB åläggs en formaliserad redovisningsskyldighet gentemot EU-parlamentet och att nomineringar av styrelseledamöter i banken görs beroende av parlamentets godkännande.
Om inte åtgärder av denna typ vidtas inom en nära framtid i syfte att stärka den demokratiska kontrollen på central EU-nivå, riskerar valutaunionen att förlora den nödvändiga politiska legitimiteten redan i starten.

Det bör också diskuteras om den överstatliga penningpolitiken i EMU bör kombineras med någon form av överstatligt försäkringssystem för att avvärja eller mildra arbetslöshetschocker som kan utlösas i delar av Europa när den nationella devalveringens reservutgång inte längre står till buds. I så fall ökar kraven på utbyggd parlamentarisk insyn och kontroll på EU-nivå.

Valutaunionens anhängare brukar hävda att en gemensam penningpolitik inte behöver leda till en gemensam finanspolitik. Men i själva verket förbereds redan nu de första stegen mot en harmonisering av skattepolitiken. Hur skall det kunna undvikas att det i förlängningen blir en växande samfälld finansiering av EU:s budget?

Det kan bli fråga om "de små stegens tyranni"; medlemsländerna går gradvis in i ett alltmer överstatligt präglat samarbete utan att medborgarna är nämnvärt informerade eller engagerade. Vore det inte bättre ur demokratisk synpunkt att i stället ta ett större steg mot gemensam finanspolitik efter öppen debatt och att i samband därmed öka EU-parlamentets makt? Det nuvarande provisoriet med överstat utan demokrati är knappast hållbart i längden.

För att ett vidgat EU med långt över 20 medlemsstater skall kunna fungera krävs en väsentligt ökad överstatlighet i den meningen att ett större antal frågor än hittills måste kunna avgöras med majoritetsbeslut i ministerrådet.

Det kommer sannolikt också att ställas krav på en omfördelande gemensam finanspolitik till stöd för bland annat de nya medlemsländerna. I förlängningen kan EU tänkas få en viss egen beskattningsrätt. Allt detta innebär en stark förskjutning i federalistisk riktning - och därmed också en dragkraft i riktning mot verklig demokrati på EU-nivå.

Om det vidgade EU av medlemsstaterna tilldelas egen beskattningsrätt för att få tillräcklig styrka, måste det avgörande steget tas från statsförbund till förbundsstat.
Detta kan bli en svår process; den internationella solidariteten kommer att sättas på prov. Men det är svårt att se något trovärdigt alternativ, om man menar allvar med demokratin inom EU.

Om medborgarnas förtroende för EU skall kunna räddas torde det vara nödvändigt att ge EU-parlamentet ökade befogenheter, såsom att kunna avsätta enskilda kommissionärer. På längre sikt bör parlamentets kontroll- och budgetmakt stärkas på ett sådant sätt att en europeisk parlamentarism kan utvecklas.

Vad är alternativet till demokrati i en överstatlig europeisk union?

En sannolik effekt av fortsatt överstat utan demokrati är minskande demokratisk legitimitet för EU, vilket tar sig uttryck i sjunkande deltagande i valen till EU-parlamentet.
Det går inte längre att avfärda det demokratiska underskottet i EU med hänvisningar till den nationella demokratin och till ett demokratibegrepp som mera handlar om välfärdspolitisk effektivitet än om de gemensamma spelreglerna inom unionen.

Den demokratiska överideologi som förenar medlemsstaterna och deras demokratiska partier måste institutionaliseras genom att ges ett allt starkare fäste i EU-parlamentet och slutligen kodifieras i en konstitution för Europas förenta stater.
På detta sätt växer en europeisk parlamentarism fram, baserad på ett samordnat övernationellt partiväsende. Därmed underlättas också en utveckling av en gemensam europeisk identitet.
Men de nationella parlamenten och partierna förblir alltjämt grundvalen för den Europeiska unionens politiska system.

NILS ELVANDER

Top of Page
Början på sidan