Torsdag 26 mars 1998 EU glömmer fråga folket

Sverige kommer inte att vara med när EMU blir verklighet nästa år. Skälen för utanförskapet är starka. EMU är ekonomiskt riskabelt och saknar verklig demokratisk förankring.

EMU-bygget, rest på ett fundament av tysk ekonomisk politik och fransk ängslan för tysk överhöghet, lider av grundläggande demokratiska brister. Med EMU upphör de demokratiskt valda nationella regeringarnas möjlighet att själva bestämma avgörande delar av den ekonomiska politiken.

I förlängningen kommer skatte- och finanspolitik med största sannolikhet att samordnas. Federalismen stärks utan att EMU skapat demokratiska institutioner som kan ställas till ansvar för den förda politiken. En europeisk centralbank, frånkopplad politiskt inflytande, kommer att ha en avgörande makt.

EMU-PROCESSEN STRIDER mot grundläggande författningsprinciper, som måste utgå från att man först skapar demokratiska institutioner och därefter bestämmer politikens innehåll. För att konkretisera: skulle majoriteten av européer acceptera att, som EMU kräver, prisstabiliteten förvandlas till politikens övergripande mål och sysselsättningen reduceras till en restpost?

I flera av de europeiska länderna, från stormakter som Tyskland och Storbritannien till små stater som Danmark och Sverige, saknar EMU-projektet folkligt stöd och legitimitet. Det är både från politiska och demokratiska utgångspunkter klokt att den svenska regeringen tar detta folkliga misstroende på allvar.

Handlingsfriheten garanteras av att Sverige faktiskt, efter betydande uppoffringar, nu klarar EMU:s konvergenskrav. DET FINNS EN DEL goda ekonomiska argument för EMU, bland andra möjligheterna att begränsa valutaspekulationer. Argumenten emot är dock minst lika starka. De bygger särskilt på att EU inte är ett naturligt valutaområde. De rikaste delarna är fem gånger så starka som de svagaste regionerna. Och då har inte hänsyn tagits till de tänkta medlemmarna från Öst- och Centraleuropa.

Periferiernas konkurrensmöjligheter ligger huvudsakligen i ytterligare lönesänkning eller än mer av påtvingad omflyttning. Flexibilitet kallas detta cyniskt. Utrymmet för självständigt ekonomiskt agerande för ett land som utsatts för så kallade chockeffekter elimineras i praktiken. Då med stora risker för starka folkliga missnöjes- och protestaktioner. Det är i de perspektiven man ska se den beteckning av högriskprojekt som stämplats på EMU.

EU borde, om efterklokhet godkänns, ha samlats kring det historiska uppdraget att ena och utvidga Europa i stället för kring ett uppdrag som främst gäller en strukturrationalisering av europeisk storföretagsamhet.

Aftonbladet 97-05-18

Säg nej till EMU

EMU har vissa ekonomiska fördelar men står i allvarlig konflikt med kravet om folkstyre. För demokratins skull bör regeringen säga nej till medlemskap.

Den grundläggande samhällskonflikten står i dag mellan marknadsanpassning och medborgarinflytande. Motsättningen gäller ytterst politikens räckvidd. EMU-frågan konkretiserar striden. EMU är ett teknokratiskt projekt, skapat som en kompromiss mellan å ena sidan franska önskemål om att balansera tysk politisk makt och å den andra tyska krav på ekonomisk och monetär disciplin.

EMU innebär att politisk makt och politiskt ansvar undandras medborgarna. Det avgörande inflytande över penning-och valutapolitik kommer att innehas av icke-avsättliga bankchefer. Det finns, för medborgarna, ingen att utkräva politiskt ansvar av. Den insyn som är en av demokratins själva grundförutsättningar gäller inte.

Makten kommer att vara överstatlig. Det kan vara försvarligt att överlämna suveränitet, men inte att ge upp rätten till kontroll över och rätten att avsätta dem till vilka makten delegeras.

Statsvetaren Jörgen Hermansson sammanfattar i en ambitiös utredning med omdömet, att EMU knappast kan förordas med demokratiska argument. EMU bygger på en liberal, eller snarare nyliberal, ideologi. Som överordnat mål anges inflationsbekämpning och den anses förutsätta hård samhällsekonomisk disciplin. Sociala mål och sysselsättningskrav hålls utanför modellen. I EU-ländernas ekonomisk-politiska rekommendation inför EMU återfinns krav om lägre statsutgifter, större löneskillnader och inskränkningar av arbetsrätt.

Genom att lägga anpassningsbördan på löntagare förutsätts rörligheten av arbetskraften öka. Nu kan inte lönearbetare reduceras till enkla produktionsfaktorer. Den arbetslöse lämnar inte Grekland för Ruhrområdet, en arbetslös byggnadsarbetare i Sverige söker sig inte automatiskt till Lombardiet. EU är helt enkelt inte ett, med ekonomspråk, "optimalt valutaområde".

De språkliga, kulturella och sociala skillnaderna är stora och de regionala ojämlikheterna dramatiska. För att vara konkret: hur ska Andalusien med 35 procentig arbetslöshet samverka i en ekonomisk och monetär union med Lyon-området eller ens med Katalonien.

EMU river upp stora motsättningar både inom och mellan nationerna. De fattiga delarnas enda konkurrensmedel blir i allt väsentligt ännu lägre löner eller högre arbetslöshet. Hittills har de ekonomiskt svaga regionerna något kompenserats av regionala och sociala EU-fonder. Med ett ekonomiskt allt svagare Tyskland (klarar landet EMU-kraven?), krav om en återhållsam EU-budget och drömmar om östutvidning finns inte längre den möjligheten.

Något från vänster betraktas EMU ibland som en motmakt till det globala finanskapitalet. Som om kampen mot kapitalet skulle kunna föras med ett tjog icke-politiska bankdirektörer som avant-garde. EMU är i ett demokratiskt maktperspektiv helt bakvänt.

Det rimliga vänstersvaret måste vara krav om att först bygga EU:s konstitution i demokratiska former och därefter söka konstruera en gemensam politik. Konstitutionen måste föregå politikens innehåll av självklara demokratiska skäl.

EMU-projektet måste betraktas som en olycka för EU. Det skapar många fler frågor än det löser. Den svenska regeringen bör framförallt av demokratiska skäl säga nej till deltagande.

"Nejet" ska inte vara kortsiktigt utan gälla åtminstone till och med år 2 002. Sverige bör inte ha mer bråttom än den brittiska labourregeringen.