| EMU-skeptiker
EMU Home |
Knut CarlqvistOm Knut Carlqvist hos nejtillemu.com "Get new lawyers" What advice on the legality of the Iraq war did the Attorney-General really give the government? For instance, at the State Department daily press briefing for March 4, 1998, department spokesman James Rubin announced that the U.S. government “called on the leaders of the Kosovar-Albanians to condemn terrorist action by the so-called Kosovo Liberation Army.” The KLA was known to be heavily involved in drug trafficking and had close ties to Osama bin Laden, allegedly the worst terrorist mastermind in the world. Knut Carlqvist i SvD 99-02-07, utdrag Föreställningen att nazismen var nationellt grundad har bitit sig fast. En orsak är att eliter alltid bär på drömmar om maktutvidgning och inte vill se vart drömmarna leder. De erkänner varken nationers självbestämmanderätt eller den gräns som den egna nationen sätter. De föraktade ruritaniernas djupaste intresse är att leva i fred. Megalomanierna vill ha mer. Inte ens president Wilson, som gjorde stort nummer av självbestämmanderätten, tillämpade den. När de europeiska gränserna drogs efter Versailles såg till in bygga in tillräckligt med nationella motsättningar för att spränga Europa en gång till. Ett tragikomiskt exempel på samma tänkesätt erbjuder Albanien. Antingen har albanerna rätt att bilda en nationalstat, Storalbanien, eller har Milosevic rätt att undertrycka separatismen i Kosovo. Västmakterna förmår inte ta principiell ställning. De utnyttjar söndringen för att nå egna (och olika) politiska mål, uppmuntrande separatism här, undertryckande separatism där. Kaos har ständigt varit hållningslöshetens följeslagare. Sverige har aldrig haft träldom, aldrig styrts av främmande härskare. Därför har den svenska eliten aldrig förmått att kasta loss från sitt folk utan, med viss möda, hållit sig på mattan de senaste 180 åren. Den ville ge sig in i första världskriget, hade starka sympatier för Tredje riket och ser gärna att Sverige flyter ut i ett federalt Europa. Det är helt enkelt inte möjligt. Historikern Michael Roberts har sett de nordiska länderna som specialfall. Tvärtom: här ser vi nationsbildningen i relativt ren form, den fortgår utan alltför stora hinder. Andra folk har drabbats av fruktansvärda olyckor och släpar på ohyggliga trauman, sviterna av eliternas eviga dröm om att skapa ett nytt Rom. "Vi förstår inte, lär oss inte och bryr oss inte"Valkommentar i Smedjan Sv D 1998-04-30 Knut Carlqvist EMU är rutschkanan in i ett federalt Europa utdrag Att valutaunionen, EMU, i grunden är ett politiskt projekt förnekas av dess mest hängivna svenska anhängare. De enskilda staterna kommer inte att förlora sin suveränitet vad gäller beskattning och bevillningar. Samtidigt hävdar de att nationalstaten har överlevt sig själv och att vi oåterkalleligen är på väg in i ett gränslöst, multikulturellt Europa. Nationalstatens ändalykt, är det inte en politisk fråga? Det senaste decenniet talar inte för att nationalstaten är ett passerat stadium. Tvärtom har vi sett rader av nya stater födas och återfödas: Slovakien, Georgien, Ukraina, Bosnien för att ta några exempel. 1918 års försök att rida spärr mot nationalismen genom att bygga artificiella, tillräckligt stora stater har havererat. Inte nog med det: samma krafter som anklagar Norge för chauvinism håller de baltiska folkens frihetskamp för helig. De har rätt till självbestämmande. Och när serberna beter sig illa mot albanerna är det en stor sak, men när den unga staten Kroatien verkställt en etnisk rensning, öppet hyllar ustasjaledaren Ante Pavelic och antar fascistiska drag passerar det i stort opåtalt. ... JDet finns en öppen och en dold agenda. Den dolda agendan betar fridfullt vid den öppnas sida. De initierade är klara med vad som står på spel. Dagens Nyheters ledarsida förklarade ogenerat (18/11 -96) skälet för EMU: ''I praktiken ingick Tyskland och Frankrike en pakt 1989, när muren föll i Berlin. Kohl fick hela Tyskland mot att Mitterrand fick halva D-marken. Av starka historiska skäl var den franska statsledningen emot att ett Stortyskland skulle återupprättas. Som villkor för att godta Tysklands enande begärde Mitterrand att Tyskland skulle dela med sig av inflytandet över Europas ekonomi. Valet uppfattades stå mellan ett 'tyskt Europa' och ett 'europeiskt Tyskland'.'' Det rör sig alltså på intet sätt om att Europas stater frivilligt och efter överläggningar beslutar sig för en valutaunion. Två regionala stormakter gör upp utifrån sina intressen och för övriga länder (nominellt likställda) återstår att godta eller förkasta. Men förkastar de förslaget kan det få obehagliga konsekvenser, då följer ''utanförskap''. Termen är omsorgsfullt vald, den blott antyder vad det egentligen handlar om: utfrysning. För ett litet och exportberoende land som Sverige är det en obehaglig möjlighet. Dagens Nyheter faller i sin ledare (18/11 -96) in i ledet: ''Det vore förmätet från svensk sida att hävda att Tysklands och Frankrikes ledare gjort en felaktig bedömning av hur återfall i nationalism och motsättningar mellan deras folk ska förhindras för framtiden.'' DN tar inte ställning i sak, det kvittar om Kohl och Mitterrand har rätt eller fel, vad de beslutar kommer ändå att gälla. Har ett litet land råd att antagonisera dem genom att göra sin egen bedömning? Nej, blir slutsatsen, det vore förmätet. Den öppna agendan talar om EMU som en kungsväg till stabilitet och fred. Den dolda agendan rör priset: att vi underkastar oss vad Frankrikes och Tysklands ledare kommer överens om. Vi ska sitta still i båten. .......EMU är rutschkanan in i det federala Europa, det är självklart för samtliga aktörer i Bryssel. ... När kurserna låses inför övergången till euron är parterna fast. Om tysk produktivitet fortsätter att öka innebär det en betydande fördel för tysk industri, dess konkurrenskraft ökar. Andra länder kommer att stå under ett våldsamt omvandlingstryck, arbetslösheten kommer att stiga och krav på transfereringar ställas. Om centralbanken svarar med kreditåtstramning (för att hålla euron stark) kan länder sprängas i bitar. Mest illa ute är Italien med sina frikostiga pensionsvillkor, där Lega Nord kan få vind i seglen för sitt krav att koppla loss och dumpa ''Mezzogiorno'', den fattiga södern, och det redan söndrade Belgien, som riskerar deflation. I gengäld kommer Irland att tvingas avstå från sin lågskattelinje, den som fått mängder av företag att etablera sig på ön. En ångvält kommer att rulla över Europa, men den kommer att drabba olika. Det finns alltså goda skäl för medlemsstaterna att motsätta sig en oberoende (i praktiken tyskkontrollerad) centralbank. Men frågan är hur räntan ens teoretiskt ska kunna sättas rättvist; höjs den för att kyla av den tyska ekonomin kan den smula sönder en återhämtning i Italien. Ingen nationell regering har lyckats förutspå konjunkturerna, varför skulle det då bli möjligt att orkestrera dem från Frankfurt? Utvecklingen kommer med nödvändighet att skärpa den politiska kampen om centralbanken. Sverige skulle - om vi var med - säkert klara sig bra en tid. Skälet är att exportindustrin är internationaliserad och skäligen diversifierad. Finland står större risker med sitt beroende av skogen. Men förr eller senare skulle en kris på kontinenten återverka på oss. Det är främst hemmamarknaden som tar stryk, de företag som är inriktade på den drabbas direkt av fallande köpkraft och arbetslöshet, de kommer inte undan. De förkättrade devalveringarna är en räddningsplanka också för de mindre företagen. Vad som gagnar jättarna, gagnar inte nödvändigt de små. ... Införlivandet av DDR var ingen succé. Ändå framhärdar Kohl. Nu är det det wilhelminska Tysklands och dubbelmonarkins skyddslingar som står på tur att vinna medlemskap. Det rör sig inte om en efterlängtad liberalisering utan om att det heliga Romerska riket av tysk nation ska återuppstå, utvidgat. Knut Carlqvist kulturchef, FinansTidningen FinansTidningens Kultursida 97-08-13 Saklitteratur Margit Gennser EMU ? en kritisk analys Fischer & Co, 1997 Att spela subventionspoker Margit Gennser har bildat sig en egen uppfattning om äventyret EMU, skriver Knut Carlqvist. Anslutningen till valutaunionen avgörs inte av sakskäl utan av vad andra gör. Det vore, som Dagens Nyheter skrev i en ledare i våras, förmätet av oss att ifrågasätta tyskt och franskt omdöme. Rädslan för ?utanförskap? kallades på 30-talet anpasslighet. En politiker som inte är att räkna till anpasslingarna är riksdagsmannen Margit Gennser (m). Hon påpekar det uppenbara: "Vi glider in i något nytt utan att veta vad det är." Det är en liten elit, oligarki, som styr och när som i Danmark folket säger nej i en folkomröstning görs den om för att rädda det federala projektet. Folken i Europa (i synnerhet i norr) är hinder för eliten och det uttrycks oförblommerat. Tyske finansministern Theo Waigel talar som en dammsugarförsäljare: De som vill skjuta på projektet fem år måste inse att det kan vara dött då. Jaha? Vill herr Waigel vara snäll och dra tillbaka foten så att jag kan stänga dörren? Valutaunionen är inte för frihandel, vilket Gennser anser att Europasamarbetet från början gällde. Jean Monnet eftersträvade den "perfekta konkurrensen", ett minimum av handelshinder och byråkrati. Med de Gaulle och Adenauer blev målet i stället en "reglerad konkurrens", vad brittiska kritiker syrligt kallar korporativ Rheinischer Kapitalismus. Skällsord nummer ett blev "konkurrensdevalveringar" och i kölvattnet kom talet om "social dumping" och försök att harmonisera också arbetsmarknadspolitiken. 48-timmarsveckan är ett exempel. Lönekostnaderna ska tvingas upp i de fattiga framtida medlemsländerna för att hindra vad man i Bryssel kallar osund konkurrens. Gennser visar hur subventionspokern spelas med exempel från östra Tyskland. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner. Projektet undergräver den fria företagsamheten. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner Om Monnet i praktiken stod för en mer anglosachsisk kapitalism än Jacques Delors kan diskuteras. Skillnaderna i politik kan bero på att kol- och stålunionen befann sig på en lägre organisationsnivå. Redan på 50-talet utvecklades den katolskt präglade, kontrollerade "sociala marknadsekonomi" som kännetecknar tänkandet inom EU. Socialstaten slog igenom på bred front på kontinenten. Annars är historieskrivningen korrekt. En av Gennsers förtjänster är att hon är praktiskt lagd. Hon är ingen gambler: "Vid socialförsäkringsutskottets besök i Bryssel 1996 ställdes frågor om vad som händer med indexeringen av pensioner vid övergång till euro. Man visste inte." Den lättsinnige viftar bort sådant, men det gör inte Margit Gennser. Hon vet vad det kan ställa till med. Hon har även räknat ut att lejonparten av riksbanksöverskottet, i dag årligen kring 23 miljarder kronor, med en EMU-anslutning kommer att hamna i franska och italienska fickor. Vi får behålla 5 miljarder av det. Det dubblar nära nog vår avgift till unionen. Gennser utgör en svensk enmansupplaga av den brittiska liberalkonservativa kritiken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför hon är ensam. Vi ser en europeisk nomenklatura ta form, med skatteprivilegier, fria resor och egna butiker, samtidigt som näringslivet går på kryckor, sysselsättningen sjunker och det pratas arbetsdelning. Det är Sovjetunionen i ny upplaga, fast nu icke med den Nya Människan i form av "sovjeter" (minns ni dem, de spelade till och med ishockey) utan som européer som i historiens hegelska fullbordan ska tala europeiska. EMU handlar om makt EMU har inte så mycket med ekonomi att göra som med politisk kontroll och makt. Den är ett patetiskt försök att återskapa den aristoteliska ?första röraren?, den kraft som sätter allt i rörelse. Thomas av Aquino kallade den kraften för Gud. Herr Kohl ser den i den Europeiska Centralbanken. KNUT CARLQVIST Knut Carlqvist i Finanstidningen 96-12-11 VARFÖR CONNOLLY SAKNAS I CALMFORS LITTERATURLISTA Läste Calmforsutredningen. Litteraturlistan upptog inte Bernard Connollys The Rotten Heart of Europe (1995), studien av den europeiska växelkursmekanismens (ERM) historia som tvingade den forne chefsanalytikern vid kommittén som övervakade ERM att ta sin Mats och volta åter över Kanalen till vad tyske kanslern Kohl och T S Eliot samfällt beskriver som the Waste Land. Har Calmfors läst Connolly? Det låter så: "Tyska och franska ståndpunkter i EU koordineras alltid och det är dessa två staters ledarskap som har varit själva kärnan i EUs dynamik". Tyskland har geopolitiskt varit en jätte i bojor, ekonomiskt starkt men politiskt svagt. Frankrike utgör spegelbilden med sina kärnvapen och stormaktsambitioner men utan de finansiella musklerna. De två är inbördes beroende av varandra, de tar upp alla centrala EU-frågor bilateralt innan de föreläggs övriga medlemsstater eller kommissionen. Calmfors säger inte att fru Marianne är galjonsbilden på den tyska skutan, men det behöver inte heller sägas, ekonomer emellan. Dessutom vore det odiplomatiskt. Han beskriver dock vad cyniker i Bryssel kallar the Sweetheart Deal, hänsynen till Frankrike. Motsvarande hänsyn tas inte till britterna. Att nämna Connolly vore ett faux pas redan det. Unionen står och faller med det tysk-franska samarbetet, däri är Calmfors och hans gäng överens med Connolly. Men de väljer att se det ömsesidiga beroendet i harmonitermer, Tyskland och Frankrike passar som hand och handske. Connolly går djupare. Att Tyskland tvingas dölja sina politiska ambitioner i klädsam altruism betyder inte att ambitioner saknas. Fru Marianne ägnar sig åt att mjölka tjuren, frågan är hur länge tjuren tänker låta det pågå. Verktyget för att hålla mjölkerskan på mattan har varit finanspolitiken, vid behov har valutaskruven dragits åt så att det knakat i francen. Frankrike har grinat illa, men klamrat sig fast vid den starka francens politik trots växande arbetslöshet och stagnerande näringsliv. Det gäller att hålla ut, ordförandeposten i Zentralbank Europa hägrar. Det säger sig självt, att om unionen byggs kring en kärna av rivalitet så blir utrymmet för sekundära aktörer begränsat. De enskilda staternas intressen hotar den ömtåliga balansen. För att driva egna frågor är de tvungna att gå via Frankrike eller Tyskland. Så har Italien och Spanien fått franskt stöd, då Frankrike behöver motvikt för att stå Tyskland emot. Tyskarna å sin sida mobiliserar oss uppe i norr för att stå emot latinskt lättsinne. Inte utan skadeglädje ser Bundesbank liran vrida sig i kramp kring ERM-pegen, 990 på marken. Den kan rimligen inte försvaras på den nivån och trillar i så fall av pinn. Fransmännen ser med fasa trikoloren krympa till en näsduk i hörnet av en nordeuropeisk DM-zon, i vilket fall tysk hegemoni etableras. Konvergenskriterierna börjar därför anta farsartade former. Lån tas upp av medborgarna att återbetalas efter entrén 1999, lån som inte behöver redovisas i balansräkningen. Kreativitetens stora uppsving kom sedan Bernard Connolly lämnat sin post, han förutser den med bitande anglosachsisk sarkasm. Det ekonomiska förnuftet (Connolly sympatiserar med Bundesbank i dess kamp mot Bonn) tvingas vika för politisk fingerfärdighet och fnaskar ner sig. Brittiska statstjänare torpederar Thatcher för att få del av unionens välsignelser. Smånationer som Irland trampas ner en passant i elefanternas dans. Italienarna använder ERM-systemets garantier för att spekulera mot sin egen valuta och skickar notan till Frankfurt. Det är underhållande läsning, minst sagt. Ska vi vara med? Svensk entusiast par préférence är förre professorn i öststatsekonomi, Carl B Hamilton, som skriver två artiklar om dagen på DN debatt. Skriver han ledarna också? "Det vore förmätet från svensk sida att hävda att Tysklands och Frankrikes ledare gjort en felaktig bedömning av hur återfall i nationalism och motsättningar mellan deras folk ska förhindras för framtiden" (DN, ledare 18 nov 1996). Förmätet? Finns det något historiskt exempel på en riktig bedömning av dessa länders ledare? För sjätte gången genom tiderna får vi oss serverat ett "fredsprojekt" med vidhängande "stabilitetspakt". "Brittiska tjänstemän uppskattas inom EU. Diplomaterna står i en klass för sig. Också politikerna lyssnar man på. Men med undantag för finansministern Kenneth Clarke gör deras synpunkter föga intryck. Vem vill övertygas av en regering som inte tycks dela unionens syften? Frätskador har uppstått. Det är illa för oss alla att förtroendet för London tycks avta" (DN, ledare 2 dec 1996). Britternas skepsis mot överstatlighet kan inte ha överraskat ens Carl B Hamilton. Valutaunionen beskrivs som "rutschkanan till det federala Europa". Tjänstemännen som nämns är knappast socialsekreterarna i Chelsea, utan höga statstjänare. De ställs i motsats till politikerna som inte delar unionens syften, det vill säga den tysk-franska tolkningen av dessa syften. Det görs skillnad på europeiskt sinnade osjälviska statstjänare och nationalistiska och populistiska politiker. Men hur ska folkviljan manifesteras om inte genom de folkvalda? Staten står mot folket, som i Storbritannien så ock i Sverige. Nu ska EMU drivas igenom. Erfarenheterna från den katastrofala EU-kampanjen förskräcker inte, det är politikerna som förlorar förtroendet medan statstjänarna som dragit i tåtarna och riggat resultaten går fria. Demokratin är umbärlig så länge den inte underordnar sig "unionens syften". Faller en politiker står ju tusenden åter. Demokrati ska leverera. Invändningarna mot projektet borde emellertid övervägas även av projektets tillskyndare, och jag vill lägga till några punkter utifrån Connolly: Är den tyska ekonomin den klippa, som Europas Förenta Stater kan byggas på? 1) Tyskland dras med större pensionsåtaganden än Sverige och än otillräckligare fonderingar. 2) Tysk industri tar ut höga priser från en goodwill, jämförbar med den vi hade fram till mitten av 70-talet. Vilken täckning finns idag för kvalitet och leveranssäkerhet, jämfört med Japan och Sydkorea, som motiverar 30-40 procent högre priser? 3) Den östtyska frågan är olöst. Att försörja östtyskarna över statskassan är kraftigt inflationsdrivande. Hur kan Bundesbank i längden stå emot trycket? 4) För att skydda sig har tysk industri och banker investerat svindlande summor i Östeuropa, såväl direkt som genom lån. Vem ska gardera dem, när de anti-tyska stämningarna till följd av alltför långsam återhämtning och handelshinder kommer rullande? Det politiska Tyskland, läs Helmut Kohl, är angeläget om att få EMU till stånd. Syftet kan vara att hantera en annalkande strukturchock genom att bära av den på ett större område. Lika oroande är alla de hopsnörpta ekonomierna som kvalar in genom kreativ bokföring. Vad händer när de samfällt andas ut år 1999? Inte ens Burt Lancaster kunde hålla in magen i mer än en kvart. Vi kommer att ha föga att säga om Eurons kurs och räntan, den måste sättas efter huvudaktörernas behov. Lyckas vi docka med Tyskland kan vi naturligtvis dra nytta av att de sydeuropeiska ekonomierna skakar sönder. Så länge glädjen varar. Då blir Carl B Hamilton vår ideale Jasager vid Zentralbank Europa. Om detta korporativa Europa och dess Rheinischer Kapitalismus handlar Connollys bok. Lars Calmfors har säkert läst den, om han än vet att vakta sin tunga. Våra riksdagsmän lär inte göra det. Kanske kan statstjänarna tillhandahålla en summary? KNUT CARLQVIST Metro 96-12-12 Knut Carlqvist, aktuell med boken "Kung Erik av folket" har en (annan) förklaring till historieintresset: - Skälet är att vanligt folk inser att de styrande tänker företa sig någonting med EU, de tänker ge upp den svenska nationalstatens oberoende. Det finns en stor oro och väldigt lite förtroende för politikerna. Speciellt hos folk som är kunniga, som har hängt med i skolan... - Nu raderas historien precis som i Stalins Sovjetunionen. Plötsligt är Gustav Vasa en skurk för att han bröt med Rom. Allt sker godtyckligt, det förs ingen diskussion runt det här. Någon har tagit vår identitet och rusat ut genom köksdörren. På 20-30 år har den svenska historien raderats, sedan kommer rockaden och så hoppas de styrande att folket glömt sin egen historia. |