Nils Gottfries EMU

Nils Gottfries

Nils Gottfries professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet

Nils Gottfries, en av de sex ekonomer och statsvetare som under ledning av Lars Calmfors utredde ett eventuellt svenskt inträde i EU:s valutaunion 1996, reserverade sig redan då mot att Sverige över huvud taget skulle sträva efter medlemskap.
Nu, i valkampanjens slutskede, har han också engagerat sig aktivt och gått med i borgerliga kampanjorganisationen Medborgare mot EMU.
DN 8/9 2003

Nils Gottfries är professor i nationalekonomi i Uppsala och var en av de sex ekonomer och statsvetare som under ledning av Lars Calmfors utredde ett eventuellt svenskt inträde i EU:s valutaunion 1996. Utredningen kom fram till att Sverige skulle få stora problem om vi gick med från start i valutaunionen och att det därför var bättre att vänta.

Nils Gottfries reserverade sig redan då mot att Sverige över huvud taget skulle sträva efter medlemskap. Nu, i valkampanjens slutskede, har han också engagerat sig aktivt och gått med i borgerliga kampanjorganisationen Medborgare mot EMU.

- Som jag ser det handlar valet om att väga samman tre saker. För det första att EMU har en positiv effekt på handeln.
För det andra risken för att obalanser i ekonomin kan förvärras när alla EMU-länderna har samma ränta.
Och för det tredje de politiska argumenten.

Det som hänt sedan Gottfries, Calmfors och de andra utredde EMU är att valutaunionen börjat fungera.

- Nu har vi belägg för både den positiva effekten och den negativa. Handeln har ökat, även om forskningen är osäker på hur stor ökningen egentligen är. Men samtidigt har också riskerna att ha en och samma ränta i flera olika länder belysts.

Trots att euron varit i bruk en kort tid har såväl Tyskland som Irland allvarliga problem med räntan, som är densamma för hela euroområdet, säger Nils Gottfries. Den tyska ekonomin befinner sig i kris med låg tillväxt och låg inflation. Irland är däremot ett land i extrem högkonjunktur med kraftig tillväxt och inflation på 4-5 procent.

Eftersom det är räntan minus inflationen (realräntan) som är viktigast för investeringar så har det varit dyrt att låna pengar i Tyskland medan det har varit en vinstaffär på Irland. Under fyra av de fem senaste åren har inflationen varit högre än räntan. Irländarna fick i praktiken betalt för att låna.

- Tyskland skulle behöva en mer expansiv penning- eller finanspolitik. Men de kan inte stimulera ekonomin med en låg ränta beroende på EMU och det går heller inte att stimulera med skatter och bidrag, eftersom statsfinanserna är så dåliga i Tyskland, säger Nils Gottfries. Irlands situation ser ju angenämare ut, men Nils Gottfries menar att den kan leda till bekymmer inom kort.

- Irländarna har haft världens party. Men situationen påminner starkt om vår situation före krisen i början på 90-talet.

Full text

Att ha samma ränta som övriga länder i EMU och samma växelkurs mot länder utanför EMU kan vara problematiskt om utvecklingen i Sverige skiljer sig starkt från den i valutaunionen som helhet.
Att problemet med ”asymmetriska chocker” inte är något hjärnspöke visas av vad som hänt
i Irland och Tyskland under EMU: s första år.
Nils Gottfries Ekonomisk Debatt 2003, nr 4

Jasidans teser vacklar
Nationalekonomen Nils Gottfries, ledamot i den Calmforska EMU-utredningen, har detaljstuderat tolv av jasidans återkommande argument i debatten. Gottfries slutsats är att teserna inte håller och att ett Sverige inom EMU får betydligt svårare att hantera ekonomiska kriser.
SvD Brännpunkt 2/9 2003

Visst slipper företagen bekymra sig för växelkursvariationer gentemot andra EMU-länder, om vi går över till euron. Men Sveriges reala konkurrenssituation kan ändå påverkas i oönskad riktning.
Nils Gottfries, Dagens Industri 26/8 2003

SOU 1996:158, sidan 441 ff
Reservation av ledamoten Nils Gottfries.

Flytande valutor varierar en hel del i värde från dag till dag och månad till månad. Visst vore det skönt att slippa osäkerheten om kronans kurs mot euron, men detta måste vägas mot den stabiliserande roll som en egen växelkurs kan spela för samhällsekonomin och företagen.

Kortsiktig osäkerhet kan till liten kostnad hanteras genom valutasäkring. Ett företag som ska leverera en maskin och få betalt i euro kan redan i dag sälja de euro man kommer att få till ett bestämt belopp i kronor.

Ett viktigare argument för EMU är att osäkerheten minskar om konkurrensläget gentemot euroländerna på några års sikt. Det blir lättare att förutsäga priser och vinstmarginaler på euromarknaden. Det är sant, men argumentet är svagare än man först tror, av tre skäl:

1. Växelkursförändringar är inte bara en källa till osäkerhet utan kan också underlätta anpassningen vid makroekonomiska störningar. Om Riksbanken sköter sin uppgift att hålla låg inflation, kommer kronans värde att avspegla hur ekonomin utvecklas. När det går bra i Sverige höjer Riksbanken räntan för att hindra överhettning. Detta leder till kapitalinflöde och kronan stiger i värde, vilket dämpar exporten och inflationen i Sverige. När konsumenter och företag är pessimistiska och inte vill spendera och investera, sänker Riksbanken räntan, kronan faller i värde och vi får draghjälp av exporten.

Sådana fluktuationer i växelkursen hjälper till att stabilisera samhällsekonomin och därmed också enskilda företags försäljning och vinst. Detta lärs ut vid de flesta universitet i världen, en teori som dagligen används av ekonomer när de analyserar växelkurser.

Varför steg dollarns och pundets värde i slutet av 1990-talet? De flesta skulle peka på att USA:s och Englands ekonomier växte snabbare än omvärldens, och att dessa båda nationer hade ett högt kapacitetsutnyttjande. Deras centralbanker satte därför relativt höga räntor, och valutorna steg i värde. Om dollarn och pundet då inte hade stigit i värde, skulle man ha fått överhettning och inflation som sedan hade varit kostsam att pressa tillbaka.

Att kronan under en tid samvarierat med Ericssonaktien är inte heller så konstigt då utsikterna för Ericsson varit nära korrelerade med utsikterna för Sveriges ekonomi i stort. När it-boomen var som hetast, stärktes kronan, och när bubblan sprack försvagades kronan. Detta stämmer väl med tanken att kronkursen bidrar till en stabil samhällsekonomi.

Det är därför inte rimligt att se växelkursfluktuationer enbart som utifrån kommande störningar som skapar instabilitet i ekonomin. Tvärtom har USA:s, Englands och Sveriges erfarenheter av flytande växelkurs - kombinerad med en penningpolitik inriktad på låg inflation - varit mycket goda. Alla tre länderna har haft en stabil ekonomisk utveckling. Englands stora EMU-utredning (se fotnot) drog också slutsatsen att "makroekonomisk stabilitet skulle vara svårare att upprätthålla i EMU än utanför".

Därmed menar jag inte att alla rörelser i växelkurserna är nyttiga och rationella. Det finns en hel del kortsiktig variation i växelkurserna som är omöjlig att förklara. Variationer i växelkursen kan dock på lite sikt ofta bidra till en mer stabil utveckling för ekonomin såväl som för enskilda företag.

2. Euron fluktuerar mycket i värde precis som andra stora valutor, vilket påverkar dem som handlar med andra delar av världen eller konkurrerar med företag utanför EMU. Denna osäkerhet kvarstår om vi går med i EMU; ungefär hälften av vår handel sker med länder utanför EMU. Risken är också mycket stor att euron fluktuerar mot andra valutor på ett sätt som inte är till fördel för Sveriges ekonomi. Euron kan mycket väl stiga kraftigt i värde när det är lågkonjunktur i ett land och hemmamarknaden krymper. Precis det som hände i Tyskland under våren!

3. Konkurrensförhållandena förändras även inom EMU; löne- och inflationstakterna skiljer sig åt mellan olika länder. När penningpolitiken inte längre kan motverka överhettning i Sverige, kan vi få perioder av hög inflation och försämrad konkurrenskraft. När konjunkturen sedan viker, faller både export och hemmamarknad. Detta inträffade gång på gång när vi försökte hålla fast växelkurs under 1970- och 1980-talen, och samma sak kan lika väl inträffa i EMU. Dessa förändringar av konkurrensförutsättningarna sker visserligen i långsammare takt än vid flytande växelkurs, men de kan bli nog så kännbara på sikt.

När Irland gick med i EMU 1999 tvingades man sänka räntan från 6 till 3 procent . Därmed tappade man helt kontrollen över den högkonjunktur som redan var på gång. Lönerna har sedan dess stigit med 7 procent om året, och priserna har stigit med 5 procent om året. För EMU som helhet har löne- och prisstegringarna varit ungefär 2 procent. Följden är försämrad konkurrenskraft för Irlands exportindustri - man är sannolikt på väg in i en kostnadskris.

Visst, man slipper bekymra sig för växelkursvariationer gentemot andra EMU-länder, men den reala konkurrenssituationen för irländska företag är långtifrån stabil!

Men kanske blir politiker och löntagarorganisationer så mycket mer ansvarsfulla om vi går med i EMU att detta inte inträffar? Kanske förändras lönebildningen och finanspolitiken? Ja, man kan ju hoppas. Men när ledande ekonomer framför denna åsikt, är det ett allvarligt utslag av önsketänkande som inte alls stämmer med deras normala skeptiska inställning till hur ekonomisk-politiska beslut fattas.

Politiska blockeringar har ibland förhindrat konjunkturpolitiskt vettiga beslut, och liknande misstag kommer helt säkert att ske även om vi är med i EMU.

Irland

EMU-förespråkarnas argument allt svagare
Man kan få intrycket att EMU enligt expertisen ger stora och otvetydiga ekonomiska fördelar.
Sanningen är emellertid att ekonomkåren är splittrad: det finns de som är för EMU men många är skeptiska.
Nils Gottfries professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet,
SvD Brännpunkt 99-05-03

En intensiv kampanj för EMU bedrivs av bankekonomer, ledande tidningar och organisationsföreträdare. Man kan få intrycket att EMU enligt expertisen ger stora och otvetydiga ekonomiska fördelar. Sanningen är emellertid att ekonomkåren är splittrad: det finns de som är för EMU men många är skeptiska.

EMU-utredningen, som publicerades 1996, gjorde bedömningen att de ekonomiska argumenten snarast talade mot EMU medan politiska argument talade för. Utredningens slutsats var att vi borde vänta - men inrikta oss på att gå med på sikt. Som ledamot i utredningen reserverade jag mig mot utredningens slutsats: skälen mot EMU överväger enligt min mening även på längre sikt.

Den senaste tidens utveckling ger ingen anledning att revidera denna ståndpunkt. I stället har det blivit uppenbart hur svaga EMU-förespråkarnas favoritargument egentligen är och jag skall här kortfattat redovisa några av dem.

Lägre ränta: Ränteskillnader mellan länder förklaras främst av skillnader i inflationstakt. Sverige har länge haft högre inflation än Tyskland och därför har vi också haft högre ränta. En trovärdig penningpolitik inriktad på låg inflation ger låga räntor. För att åstadkomma låg inflation bör man ge Riksbanken stor självständighet vad gäller de löpande penningpolitiska besluten samtidigt som man tydligt anger att låg inflation är det överordnade målet för penningpolitiken. Penningpolitiken bidrar därmed också till stabil produktion och sysselsättning genom att man dämpar efterfrågan i högkonjunkturer och stimulerar den i lågkonjunkturer.

Som det nu ser ut kommer den europeiska centralbanken att föra en penningpolitik inriktad på låg inflation, men utanför EMU har vi minst lika stora möjligheter att föra en sådan politik. Därför avfärdade EMU-utredningen argumentet att EMU ger lägre ränta. Vi stödde oss inte bara på teori utan också på praktisk erfarenhet. Ett antal länder - Kanada, Nya Zeeland, Schweiz - hade visat att små länder med flytande växelkurs mycket väl kan ha låg inflation och låga räntor. Vi förordade ökad självständighet för Riksbanken för att skapa förtroende för penningpolitiken utanför EMU. Ändå har företrädare för Riksbanken, bankekonomer, okritiska journalister och ledarskribenter ständigt upprepat argumentet att vi får lägre ränta om vi går med i EMU. Så sent som i januari i år betonade EU-kommissionären Anita Gradin lägre räntor som ett av de viktigaste skälen att gå med i EMU i en artikel i Dagens Nyheter.

I dag ligger de korta räntorna på ungefär samma nivå i Sverige och EMU, medan en liten ränteskillnad kvarstår för de långa räntorna. Beroende på den ekonomiska utvecklingen i Sverige och EMU kan ränteskillnaderna förändras åt ena eller andra hållet i framtiden - men det bör nu stå klart för alla och envar att "lägre ränta" inte är något hållbart argument för EMU.

Stabil Euro: Ett annat favoritargument för EMU är att euron blir stark och stabil medan kronan blir en svag och instabil valuta. SE-bankens chefekonom Klas Eklund varnade för något år sedan för att flykten till euro skulle försvaga kronan. Carl Bildt betonade eurons stabilitet och kallade kronan för en "skvalpvaluta".

Men om Riksbanken för en fast penningpolitik inriktad på låg inflation finns ingen anledning att kronan skall bli svagare än euron. Växelkurser kan variera Däremot vet vi att flytande växelkurser kan variera en hel del. Denna sedan länge kända sanning illustreras av kronans rörelser sedan den började flyta, men också av eurons fluktuationer. Sedan EMU startade den 1 januari har euron fallit 8 procent i värde mot dollarn och vi kan räkna med att eurons växelkurs mot rubel, dollar och yen kommer att variera betydligt även i framtiden. Eftersom närmare hälften av Sveriges handel sker med länder utanför EMU och många viktiga konkurrenter finns utanför EMU så kommer svensk industri att utsättas för betydande växelkursrörelser även om vi går med i EMU.

Ur makroekonomisk synpunkt är det också viktigt att skilja på goda och dåliga växelkursvariationer. Om den inhemska konjunkturen är svag så kan en försvagning av kronan hjälpa till att stabilisera ekonomin därför att den förbättrade konkurrenskraften stimulerar exporten. Omvänt kan en starkare krona hjälpa till att dämpa efterfrågan när löner och priser tenderar att stiga för mycket.

Poängen med en flytande kurs är att Riksbanken, genom att påverka ränta och växelkurs, kan stimulera eller kyla av ekonomin beroende på vad som för tillfället behövs. Penningpolitiken är, rätt använd, ett kraftfullt instrument som kan bidra till en stabil ekonomisk utveckling med låg inflation.

Om vi går med i EMU förlorar vi kontrollen över detta instrument. Vår ränta och växelkurs kommer inte att bero på det ekonomiska läget i Sverige. Avgörande för den europeiska centralbankens penningpolitik blir konjunkturläget i de stora länderna på kontinenten. Så länge den ekonomiska utvecklingen i Sverige går i takt med Tyskland och Frankrike så är skillnaden mellan att vara med och att stå utanför inte så stor. Problemen uppkommer när konjunkturen i Sverige avviker från den i de stora länderna i EMU.

Om euron försvagas när vi redan har en stark inhemsk konjunktur kommer lönehöjningar och inflation att ta extra fart. Om den inhemska konjunkturen vänder nedåt samtidigt som euron stärks kan svensk ekonomi hamna i ett mycket besvärligt läge. Vi kan hamna i en negativ spiral där fallande export, investeringar och konsumtion minskar statens skatteinkomster. Växande budgetunderskott tvingar stat och kommun att avskeda offentligt anställda vilket ytterligare förvärrar situationen. Om vi går in i en sådan kris med hög statsskuld kan situationen snabbt bli ohanterlig.

Under krisåren i början av 90-talet hade Sverige en "dual" ekonomi där fallande inhemsk efterfrågan motverkades av växande export som följd av att kronan försvagats. Med en allt starkare valuta skulle situationen i stället varit dubbelt dyster.

Sammanfattningsvis leder medlemskap i EMU till mindre av stabiliserande, goda växelkursrörelser och mer av destabiliserande, dåliga växelkursrörelser. Den totala växelkursosäkerheten kan minska något men mycket av osäkerheten kommer att finnas kvar på grund av att euron rör sig mot andra valutor.

Sysselsättningen: I allmänna deklarationer om eurons fördelar påstås ofta att den höjer sysselsättningen - dock utan att man gör sig mödan att förklara hur detta skall gå till. Bland ekonomer råder emellertid stor samstämmighet om att sysselsättningen främst beror på hur arbetsmarknaden fungerar: lönebildning, arbetslöshetsunderstöd, bidragssystem, arbetsmarknadspolitik etc. Inget av detta påverkas direkt av EMU. Om EMU påverkar arbetslösheten på något sätt så är det mest troliga att den höjer arbetslösheten.

Skälet är att vi i enlighet med resonemanget ovan riskerar att få en större instabilitet i ekonomin. Medan lönerna stiger snabbt i goda tider så sjunker de knappast ens om arbetslösheten är mycket hög. Stora fluktuationer innebär därför att lönerna stiger och industrins konkurrenskraft försämras i goda tider, medan perioder av hög arbetslöshet endast långsamt pressar tillbaka lönerna så att konkurrenskraften återställs. Nettoeffekten blir, om något, en ökad arbetslöshet.

Samma politik: Ett argument som då och då framförs är att vi i praktiken måste föra samma politik även om vi inte går med i EMU. Fördelen med medlemskap, sägs det, är att vi får inflytande över en politik som vi ändå är beroende av. Argumentet är dock svårt att förstå. Det är visserligen sant att både den europeiska centralbanken och Sveriges riksbank kan förväntas sträva efter låg inflation och stabil ekonomisk utveckling. Men den ränta och växelkurs som stabiliserar konjunktur- och prisutvecklingen i Tyskland och Frankrike är inte alltid ägnad att stabilisera den svenska ekonomiska utvecklingen. Sveriges vikt i EMU blir så liten att vår ekonomiska situation varken kan eller bör påverka besluten om euroräntan.

Det finns naturligtvis också fördelar med euron. Minskade kostnader för valutaväxling och valutasäkring ger säkra men små vinster. Vad jag försökt visa är att ett några av de populäraste argumenten för EMU knappast är hållbara och att det finns stor risk att EMU-medlemskap leder till ökad makroekonomisk instabilitet.

Vi gör därför klokt i att stanna utanför EMU tills vidare.

Eklunds svar

SOU 1996:158, sidan 441 ff
Reservation av ledamoten Nils Gottfries.

Undertecknad instämmer i utredningens slutsats att Sverige inte bör gå in i den monetära unionen 1999.

Jag håller också med om utredningens analys av fördelar och nackdelar med en monetär union. Emellertid anser jag att argumenten mot en monetär union överväger också på sikt och att de är giltiga för andra länder än Sverige.

Jag reserverar mig därför mot de formuleringar i utredningen som innebär att projektet hör fullföljas samt att Sverige på sikt bör sträva efter att delta i den monetära unionen.

Genomförandet av en monetär union i Europa innebär en centralisering av besluten om penningpolitiken. Den innebär också att politiken blir mera likformig: alla ingående länder kommer att ha samma ränta och samma växelkurs mot utanförstående länder.

För ett enskilt land kommer det sannolikt att bli mycket svårt (politiskt och ekonomiskt) att gå ur den monetära unionen och återinföra den nationella valutan varför överföringen av makt till den centrala nivån bör betraktas som nästintill irreversibel.

En centralisering och likformning av politiken inom EU kan n vara motiverad om den bedöms ge klara fördelar för medborgarna i de ingående länderna. Exempelvis kan gemensamma regler och centrala beslut om frågor som berör den inre marknaden motiveras med att de leder till ökad konkurrens och effektivitet vilket är till fördel för konsumenterna i Europa.

Men om man inte är övertygad om att centralisering av besluten leder till bättre resultat så anser jag att besluten även i fortsättningen bör fattas på nationell nivå.

I utredningen har vi enligt min mening inte funnit att bildandet av en monetär union ger klara fördelar för medborgarna i de ingående länderna. I stället talar de ekonomiska argumenten mot bildandet av en monetär union.

Det finns tydliga effektivitetsvinster på grund av minskade transaktionskostnader etc men de förefaller vara begränsade.

Det viktigaste argumentet mot en monetär union är att förlusten av penningpolitisk självständighet gör det svårare att hantera stora makroekonomiska störningar.

Vid låg inflation får man räkna med betydande nominell löne- och prisstelhet på några års sikt varför variationer i efterfrågan får stora effekter på produktion och sysselsättning. Stabiliseringspolitiken blir därför ännu viktigare än den varit tidigare.

En lämpligt utformad finanspolitik kan i teorin stabilisera ekonomin och därmed minska behovet av penningpolitik. Våra och andra länders erfarenheter tyder emellertid på att finanspolitiken i många fall inte förmår stabilisera ekonomin. Ett viktigt skäl till detta är att finanspolitiska beslut ofta påverkas av andra a politiska överväganden än strävan att stabilisera konjunkturen.

Vad gäller penningpolitikens trovärdighetsproblem så kan medlemskap i en monetär union förbättra förutsättningarna för att inflationen ska bli låg och detta kan innebära lägre räntor jämfört med dagens situation. Huvudskälet till detta är emellertid att den europeiska centralbanken förväntas ha en hög grad av oberoende och sträva efter låg inflation. Motsvarande resultat bör därför kunna uppnås på nationell nivå om Riksbanken görs mera oberoende och inflationsmålet fastställs på ett mera långsiktigt sätt. Jag fäster därför liten vikt vid argumentet att medlemskap i den monetära unionen medför lägre inflation och lägre räntor.

---------------------------------------------------------------------

Fotnot:

1) Den så kallade subsidiaritetsprincipen brukar tolkas som att man i ett val mellan centraliserade och decentraliserade beslut lägger bevisbördan på den som vill centralisera besluten. Om det inte finns starka argument för centralisering så bör besluten vara decentraliserade. Ett argument för subsidiaritetsprincipen är att det finns ett demokratiskt värde i att besluten fattas så decentraliserat som möjligt därför att medborgarna då får lättare att påverka makthavarna. Ett annat argument är att decentralisering leder till institutionell konkurrens som befordrar politisk och ekonomisk utveckling. Inom penningpolitikens område har vi sett tydliga exempel på det senare då olika länder försökt lära av varandras penningpolitiska erfarenheter vilket lett till att argumenten för att centralbanken bör göras oberoende fått allt större genomslag.

2) Möjligheterna att föra en stabiliserande finanspolitik begränsas på ett avgörande sätt i en situation med stor statsskuld.

-------------------------------------------------------------------------

För att behålla penningpolitisk handlingsfrihet bör Sverige stanna utanför den monetära unionen och även i fortsättningen ha flytande växelkurs kombinerad med ett inflationsmål.

Medlemskap i ett växelkurssystem (ERM 2) skulle innebära att vi förlorar mycket av var penningpolitiska handlingsfrihet. Ett växelkursmål kan lätt komma i konflikt med inflationsmålet på kort sikt och därmed göra det svårt eller omöjligt att hålla fast vid växelkursmålet på längre sikt.

Om valutakursen binds och det sedan uppstår en snabb konjunkturuppgäng inom vissa sektorer så kan detta leda till stigande löner och priser och försämrad konkurrenskraft. När sedan konjunkturen vänder nedåt kan det bli omöjligt att hindra en depreciering av kronan. I så fall kommer vi att förlora mycket av den trovärdighet för peningpolitiken som byggts upp till så stora kostnader under de senaste fem-sex åren.

Omvänt kan en fixering av kronans värde på alltför hög nivå leda till deflation ökad arbetslöshet och försämrade statsfinanser.

Huvudproblemet om vi väljer att stå utanför den monetär a unionen är att detta val kan tolkas som att vi behåller möjligheten till högre inflation och så länge någon osäkerhet råder på denna punkt kommer räntorna att förbli relativt höga. För att undanröja denna osäkerhet bör vi vidta åtgärder som stärker Riksbankens oberoende och penningpolitikens långsiktiga trovärdighet. Fortsatt förbättring av statsfinanserna är också väsentlig eftersom svaga statsfinanser gör det svårare att föra en penningpolitik som leder till låg inflation.

Under dessa förutsättningar bör de långa räntorna kunna bli låga och stabila.

När penningpolitiken (i Sverige och andra länder) inriktas på låg inflation så kommer kronans kurs mot andra valutor att variera. Så länge det inte inträffar mycket stora störningar så bör dock växelkursrörelserna bli avsevärt mycket mindre än de vi sett under de senaste åren.

Om penningpolitikens långsiktiga inriktning läggs fast så bortfaller ett viktigt skäl till växelkursvariabilitet, nämligen de överreaktioner i växelkursen som förekommer vid förändringar av penningpolitikens inriktning. Kortsiktig variabilitet i växelkursen kommer att kvarstå, men kostnaderna för denna förefaller vara begränsade.

Stora reala störningar kommer att resultera i betydande växelkursrörelser, men sådana växelkursrörelser bidrar till att stabilisera produktion och sysselsättning i samtliga länder.

Det är en missuppfattning att en depreciering av valutan skulle innebära att man "stjäl" efterfrågan frän andra länder eftersom andra länder själva kan anpassa sin politik för att få makroekonomisk balans.

Vi bör noga studera våra och andra länders erfarenheter av flytande växelkurser kombinerade med en penningpolitik inriktad på låg inflation. Om dessa erfarenheter visar sig negativa i framtiden kan argumenten för inträde i den monetära unionen komma att stärkas. Att växelkurser varierar är emellertid inte i sig något argument mot flytande växelkurser.

De bedömningar som görs ovan gäller Sverige. Liknande e resonemang kan tillämpas på andra länder i Europa, men Sverige bör naturligtvis inte motsätta sig att andra länder fullföljer planerna på en monetär union.

Förutsatt att den monetära unionen genomförs och vi ställer oss utanför så kommer det att ha en negativ effekt på var status inom EU och därmed på vårt inflytande inom andra områden av EU-samarbetet. Jag fäster dock begränsad vikt vid detta argument. Samarbetet om utrikespolitik ,jordbrukspolitik, miljöpolitik, brottsbekämpning och transportpolitik kommer troligen främst att styras av olika gruppers och länders sakliga intressen på dessa områden.

Sambanden mellan dessa politikområden och penningpolitiken ä r obetydliga, speciellt som penningpolitiken kommer att skötas av en oberoende europeisk centralbank.

Om den monetära unionen inte blir av så innebär det ett bakslag för EU-samarbetet med troliga negativa återverkningar på andra områden. Dessa politiska konsekvenser bör dock ställas mot de allvarliga sakligt motiverade konflikter om penningpolitiken som uppkommer om den monetära unionen genomförs och stora makroekonomiska obalanser uppkommer inom unionen.

På sikt är det därför inte klart att de politiska fördelarna väger tyngre än de politiska nackdelarna.

Nils.Gottfries@nek.uu.se

Svenska EMU-skeptiker