Ur kapitel 8.
Europa och folken - EU:s demokratiska underskott och den europeiska identiteten

Ingmar Karlsson är född 1942 i Smålands Burseryd. Efter civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Göteborg och en fil. kand. i franska, statskunskap och idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet anställdes han 1967 på UD. Under åren 1969-74 var han verksam vid ambassaderna i Bogota och Wien. Sedan följde fem års tjänstgöring vid UD:s politiska avdelning, där Ingmar Karlsson under åren 1976-79 var ansvarig för Mellanöstern. Därefter blev han chef för svenska ambassaden i Damaskus. 1984 utsågs han till minister i Peking och hade åren 1987-1991 samma befattning i Bonn. Sedan 1992 är han ambassadör och chef för UD:s idé- och analysgrupp.

I dag brukar den europeiska identiteten ofta något högtravande sägas ha sin bas i det antika arvet: den fria tanken, individualismen, humaniteten och demokratin med sina vaggor i Athen och Rom.

Mot detta kan invändas att varken Grekland eller romar riket kan betecknas som europeiska civilisationer. Båda var medelhavskulturer med betydande centra i Mindre Asien, Afrika och Främre Orienten. När Alexander den store gav sig ut för att erövra den tidens civiliserade värld, Egypten, Persien och Indien, hade han ingen tanke på att han gjorde detta för den europeiska sakens skull.

Kristendomen med sina judiska rötter var vidare ur sprungligen en medelhavs- och inte en europeisk religion. Bysans var en kristen makt som avgränsade sig från Roms anspråk på överhöghet, vilket sedan också stora delar av Europa gjorde efter reformationen. Följden av splittringen mellan Rom och Bysans blev att en annan kultur utvecklades i Ryssland och i Sydösteuropa. Efter reformationen var stora delar av Kontinentaleuropa under århundraden upptaget av religionskrig och rivaliteter mellan de protestantiska och katolska kyrkorna.

I nyare historieskrivning tonas det antika arvet ofta ned. De europeiska idealen förs i stället tillbaka till renässansen och dess föreställning om individen som samhällets minsta och okränkbara beståndsdel.

Upplysningen och den franska revolutionen bidrar med kraven på frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, själv bestämmande, lika möjligheter för alla, klara gränser mel lan statsmakterna, åtskillnad mellan kyrka och stat, pressfrihet och mänskliga rättigheter.

De segrande idéerna i dagens Europa är marknadsekonomi och demokrati. Men med denna definition är också USA, Canada, Nya Zeeland och Australien europeiska makter. Europa står emellertid inte bara för modernitet och tolerans utan också för religionsförföljelse, inte bara för demokrati utan också för fascistisk diktatur - Hitler var som ovan nämnts den förste som använde begreppet det europeiska huset - för kommunismens kollektivistiska ideal och för kolonialism och en i vetenskapliga termer klädd rasism.

Med utgångspunkt från kulturarv och historia låter sig således en europeisk identitet inte definieras och än mindre en europeisk in- och utrikespolitik som baseras på en sådan. Förklaringen är lika enkel som uppenbar. Den ekonomiska och politiska integrationen mellan Europas national stater har ännu inte nått så långt att man kan tala om sammanfallande intressen. Dessa har kanske nu snarare minskat efter kommunismens kollaps, då ett gemensamt hot för svann.

Både kriget i Gulfen och Jugoslavienkrisen har ju uppen barat olika utrikespolitiska intressen med spänningar inom EU-kretsen som följd. Starka krafter kämpar nu för att ge EU:s utrikespolitik en inriktning som passar de egna nationella intressena och där ett övergripande europeiskt per spektiv kommer i andra hand. Några av EU:s medlemsstater ser i första hand det europeiska projektet som ett sätt att stödja sina egna nationella projekt medan andra, då främst Storbritannien, anser att Europatanken eroderar dessa.

De båda nukleär- och forna kolonialmakterna Frankrike och England vill fortfarande, inte minst i kraft av historiska minnen, spela en roll som primus inter pares med anspråk på att ha nationella intressen som inte angår de övriga. Frankrikes strategi tycks vara att ge EU en politisk roll på världsarenan, men under ett franskt ledarskap som ger kompensation för den "grandeur" som gått förlorad i takt med moderlandets krympande betydelse. För den franska politiska eliten finns det inga motsättningar mellan franska och europeiska intressen - "La France par l'Europe" för att citera EU-kommissionens förre franske ordförande Delors.

För Storbritannien är de transatlantiska banden alltjämt minst lika starka som de som går över Kanalen, om inte starkare.

I Tyskland kom den europeiska gemenskapen att ses som en ersättning för en tysk nationalism som ingen kunde hysa efter Hitlertidens fasor, som ett skydd mot de egna historiska demonerna och som ett medel att binda in det stora landet i Europas mitt på ett sådant sätt att grannarnas misstankar om de grundläggande tyska avsikterna kan hållas under kontroll. Den egentliga europeiska stormakten, det enade Tyskland, har ännu inte hunnit definiera sin utrikespolitiska roll och tycks ännu inte lita på sig självt utan vill se sin utrikespolitik i en internationell ram som går utöver den europeiska med, trots all europeisk retorik, tonvikt på NATO.

Irlands utrikespolitik bestäms av dess neutralitet som i sin tur bottnar i relationerna med Storbritannien. Italien, Spanien och Portugal har sina speciella perspektiv. Att de är särskilt starka förespråkare för en försvarspolitisk komponent i EU har inte minst sin förklaring i närheten till en islamsk värld som man fruktar skall bli alltmer militant och fundamentalistisk. Mellanösternperspektivet, Cypernfrågan och relationerna med Turkiet är de centrala elementen i en grekisk utrikespolitik med en europeisk identitet.

Den danska utrikespolitiken har sin nordiska accent, den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken präglas av en nästan tvåhundraårig neutralitet medan man i Helsingfors ser EU-medlemskapet som ett "window of opportunity" och en möjlighet att för all framtid komma ur den ryska skuggan och för all framtid fast förankra Finland i väst.

För Grekland och Irland har det europeiska projektet inte minst varit ett medel att få ekonomiskt stöd. Detta har även varit en faktor för Spanien och Portugal som dock kanske framför allt sett den europeiska integrationen som ett instrument för och en väg mot nationell rehabilitering efter de många åren av diktatur och politisk underutveckling. För Belgien har den europeiska gemenskapen varit ett sätt att hålla det kluvna landet samman, medan Nederländerna i denna sett en återförsäkring mot de stora grannländerna.

Geopolitik, nationella intressen och olika utrikespolitiska ambitioner omöjliggör alla försök att från Bryssel centralt diktera vad en politik med en europeisk identitet skall omfatta. En sådan kan först definieras när de europeiska staternas politiska intressen är sammmanfallande, och där är vi inte än på många år. Den jugoslaviska krisen har ju tydligt visat att EU ännu är oförmöget att föra en samlad europeisk utrikespolitik. Den EU-medlem som drabbats mest av krisen genom flyktingströmmarna - nämligen Tyskland - har varit bakbunden av såväl sin egen författning som sin historia, och ingen av de europeiska stater som är kapabla till en militär intervention har sett sina intressen så hotade att de varit beredda att äventyra stora mi litära styrkor i syften som det egna folket inte skulle förstå.

Förklaringarna till misstron mot EU

Den europeiska integrationen har följt cykliska förlopp med återkommande toppar och vågdalar: den franska veto-krisen 1965-66, den brittiska budgetstriden med sin kul men 1979 och den allmänna europessimism som rådde åren 1984-85 för att ta några exempel.

Nu befinner sig det europeiska unionsprojektet av flera skäl i något av en ny vågdal. Liksom NATO och OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa - tidigare ESK) har den europeiska unionen inte hunnit anpassa sig till de senaste årens dramatiska omvälvningar.

EG var i första hand ett projekt för Västeuropas politiska och ekonomiska enande. Nu gäller det för EU att i hela Europas intresse föra de nya demokratierna i öst in i den europeiska gemenskapen, men denna utmaning har sammanfallit med en djupgående konjunktur- och strukturkris med arbetslöshet, växande statsskulder och därav följande leda vid politik och misstro mot politiker som följd.

Samtidigt har den europeiska integrationen paradoxalt nog hamnat i en framgångsfälla. Hittills har processen varit lyckosam eftersom den utgjort en kombination och en

produktiv blandning av praktisk och visionär politik. Unionen kan lite tillspetsat sägas ha burits upp av inställningen att den kan göra västeuropéerna ännu rikare, även om de redan nu är välbeställda. Detta tycks ha varit det enda europeiska idealet med verklig folklig förankring men nu har flera decenniers ekonomisk integration så att säga konsumerats.

Medborgarnas misstro mot ett Europa som rycker allt närmare i vardagslivet tilltar. I stället för en känsla av till fredsställelse över att de europeiska politiska och ekonomiska systemen länge kunnat anpassa sig relativt väl till de snabba förändringarna och ekonomins och samhällslivets globalisering vaxer missnöjet. Folk i Europa befinner sig i ett tillstånd av besvikelse. Framtidstro och dynamik tycks vara reserverat för Asien.

EU och hela den europeiska tanken måste därför förankras på nytt i opinionen. För att utvecklas vidare behöver Europa en drivande kraft och impulser som kommer från dess medborgare, men detta saknas. Tid efter annan före kommer demonstrationer mot EU medan demonstrationer för unionen lyser med sin frånvaro, med undantag för manifestationer dagarna innan folkomröstningar äger rum.

Genom att tjäna såväl välfärd som fred borde EU ha fått den legitimitet och det erkännande som varje politisk ord ning behöver, men detta tycks inte vara tillräckligt. Européerna förefaller i stället mer och mer erinra sig den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 med dess formulering att människor, för att säkra sina rättigheter, "bland sig instiftar regeringar vilka få sin rättmätiga makt genom de styrdas godkännande".

EU:s huvudproblem är att detta godkännande i dag saknas. Det så kallade demokratiska underskottet har varit och kommer att förbli ett huvudtema i debatten om EU:s framtid. Som hittills kommer denna debatt förmodligen att kon centreras till frågan om Europaparlamentets kompetenser, eller snarare brist på sådana, och på maktfördelningen mellan olika EU-institutioner.

Frågan är mera komplicerad än så. Demokratiska processer har hittills bara fungerat inom nationella gränser. Varje medlemsstat i EU har satt och kommer för överskådlig framtid att sätta de nationella intressena över de europeiska av de enkla skälen att de förra är starkare och lättare att definiera, och att det helt enkelt inte finns några klart definierbara europeiska intressen och därför heller ingen politisk europeisk identitet.

I opinionsmätningar säger sig bara varannan tillfrågad anse att deras stat dragit nytta och fördel av EU-medlem skapet. Bara en minoritet av medborgarna skulle beklaga om unionen upplöstes. Valdeltagandet till Europavalen har varit stadigt nedåtgående med ett genomsnitt på endast 56,3 procent i valen 1994. I Storbritannien gick endast var tredje valberättigad till urnorna och även om det svenska valdeltagandet hösten 1995 - 41,6 procent - var något högre blev ointresset en chock för det politiska etablissemanget. Mediabevakningen är svag och kandidaterna ofta okända. Det är snarare inrikespolitiskt missnöje som får folk att gå till valurnorna än känslan av att delta i en europeisk politisk process. I både Frankrike och Tyskland har valen till Europaparlamentet i första hand varit av intresse som inri kespolitiska indikatorer inför kommande president- och förbundsdagsval.

Detta beror främst på tveksamhet om vad parlamentet tjänar för syften, men tyder samtidigt på att européerna inte känner någon närhet till eller gemenskap med unionen. Likgiltigheten inför dessa val demonstreras också av att inte heller EU-motståndare kunnat utnyttja valen för sina syften med undantag för Danmark och Sverige. I Europavalen i Tyskland 1994 fick det öppet EU-fientliga Brunner-partiet bara en procent av rösterna trots tyskarnas uppenbara ovilja att ge upp D-marken för "esperantopengar" och trots ett växande missnöje över Tysklands roll som Europas "Zahlmeister".

Vilka är då förklaringarna till att EU har så svårt att vinna i attraktionskraft?

- Enligt Jean Monnets föreställningar skulle Europa så att säga förverkligas genom bakdörren. Den ekonomiska in tegrationen skulle skapa en saklogikens integration som i sin tur skulle leda till en politisk integration. Med den inre marknadens fullbordande och Maastrichtavtalet har detta teknokratiska koncept nått vägs ände.

- Särskilt i ekonomiskt osäkra tider och i perioder av snabb social omvandling söker folk efter identitetsankare. EU erbjuder inte ett sådant. Den europeiska unionen har inte lyckats möta de nya europeiska utmaningarna på ett trovärdigt sätt. Europapolitiken är inget övergripande mål i sig utan styrs alltför uppenbart av nationella intressen. En gemensam europeisk valuta ses som ett hot mot de nationella identiteterna. För att bekämpa arbetslösheten finns bara nationella strategier och inte den europeiska krisövervinningsstrategi som skulle kunna ge EU ökad legitimitet. En europeisk vision som skulle kunna få ett brett samhälleligt stöd finns helt enkelt inte. Om Auguste Rodin i dag skulle göra en staty över den europeiske tänkaren skulle denne bli en krökt figur som beskådar sin egen navel samtidigt som han kliar sig i huvudet med ena handen. Detta är i vart fall allmänhetens bild.

Européerna har förvirrats av krav på att vara antingen för eller emot ett Europa som de inte kunnat definiera. Argumenten för har dessutom inte bara presenterats i närmast marxistiska termer, där EU framställts som en följd av en järnhård och oundviklig historisk lag, utan de har dessut om pendlat mellan pragmatism och idealism.

De som varit mot de ekonomiska argumenten har fått höra att integrationen är ett fredsprojekt och de som sagt sig tvivla på detta har fått sig ensidiga ekonomiska argument till livs.

Eftersom EU är byggt på kompromisser mellan nationella intressen blir resultaten ett sökande efter en minsta gemensam nämnare som få personer identifierar sig med. Till detta kommer att de beslutsmekanismer som leder fram till kompromisserna är så svåröverskådliga. Nu offras klarheten på kompromissens altare. Hittills har försöken att skapa mera klarhet och överskådlighet i besluts processen och lösa det demokratiska underskottet bara lett till ännu mer invecklade procedurer.

EU ses därför inte som en demokratisk gemenskap. Väljare som har svårt att identifiera sig med sin ledamot i det nationella parlamentet känner ännu större avstånd till sin representant i Strasbourg. Medan den egna huvudstaden för många européer ses som ett rymdskepp blir Bryssel en planet i ett annat stjärnsystem.

Ett annat fundamentalt problem för EU:s trovärdighet är klyftan mellan sken och verklighet. Allmänheten tilltror EU kompetenser och ansvar som går långt utöver dem som unionen i dag har. Detta problem är i mångt och mycket självförvållat eftersom EU gärna givit och ger sken av att ha större makt och myndighet än vad som står inskrivet i de europeiska fördragen. Alltför ofta tycks Kommissionen ha försökt inteckna framtiden i förhoppning om att de politiska deklarationerna från Bryssel skulle visa sig bli självuppfyllande profetior. Denna politik var lyckosam när det gällde den inre marknadens förverkligande, men har blivit kontraproduktiv i frågor som direkt berör medlemsstaternas nationella suveränitet.

Trots att det inte är EU utan de enskilda medlemsstaterna som har misslyckats på Balkan har krigen där misskrediterat EU och den gemensamma utrikespolitiken. Kriget i Bosnien framställs som ett bevis för övernationella systems misslyckande och inte för vad det var, nämligen ett belägg för de faror som ligger i en renationalisering av ett Europa där etnisk homogenitet blir grundvalen för poli tisk identitet.

I Bonn och Paris tycks man också ha överskattat sina partners integrationsvilja och -förmåga. Försöken att på skynda Europas enhet i samklang med den tyska enhetsprocessen blev kontraproduktiva. Vad som skulle bidra till att befästa EU har i stället lett till osäkerhet om inte grationens fortsatta inriktning.

Den europeiska gemenskapskänslan har alltid växt i takt med hoten utifrån. Självdefiniering med hjälp av en yttre fiende är ett genomgående drag i den europeiska enhetens historia. Europa har alltid slutit sig samman mot något, sällan för något.

Öst-västkonfrontationens slut har drastiskt ändrat förutsättningarna för integrationsarbetet. Efter murens fall kan Europa jämföras med en familj som fått flera medlemmar befriade från en mångårig fångenskap som gisslan. Resultatet blir inte bara ett återseendets glädje utan en svår process för att återställa den tidigare familjejämvikten.

Det röda kommunistiska hotet har försvunnit och det nukleära förbleknar. Om man i detta skede inte kan ge den europeiska integrationen nya referenspunkter och ett vardagligt innehåll riskerar nationalismen att flamma upp på nytt. Nationalstaten och regionen ställs nu mot integrationen. Europa blir ett slags behållare för en rad individuella obehagskänslor: galopperande kostnader, en alltför stor regleringsiver, odemokratisk kabinettspolitik, en förlust av regionala särarter, växande invandring.

EU:s bristande trovärdighet har också att göra med att ingen, inte ens eurokraterna och politikerna, vet vad det ständigt återkommande talet om utvidgning och fördjup ning kommer att innebära. EU blir ett alltmer komplicerat kuggverk som ingen behärskar helt men som bit för bit urholkar nationalstaternas suveränitet.

När även erfarna politiker snubblar i sina resonemang om kvalificerad majoritetsröstning och blockerande minoriteter, och när till och med eurokrater finner det svårt att redogöra för den gemensamma jordbrukspolitiken, hur skall då mannen och kvinnan på den europeiska gatan kunna för stå? Begrepp som Maastricht plus, EU-light, koncentriska cirklar, variabel geometri, kommittologi, multi-track och multi-speed förvirrar och talet om att några stater skall vara mera jämlika än andra ses som ett hot.

Kommissionens byggnad, Berlaymont, står som en symbol för hur långt det europeiska unionsbygget har kommit: en stor konstruktion som kan ses som ett vägmärke, men som nu är tom invändigt och måste renoveras eftersom den är full av farlig asbest.

Sammanfattningsvis framstår EU, för att citera Jacques Delors, som en OPNI ("objet politique non-identiflé") - ett oidentifierat politiskt objekt.

EU - ett elitprojekt

Det tycks således vara si och så med de regerandes godkännande av de politiska ledarnas projekt. Efter Maastricht tycks de förra i stället överraskade ha frågat sig vad de senare ställt till med i deras namn.

Ännu har emellertid legitimitetsfrågan inte ställts på sin spets eftersom EU som överstatlig lagstiftande auktoritet inte gripit in påtagligt i människors vardagsliv. Fortfarande är Gemenskapen i sin kärna en ekonomisk union och en på consensus inriktad förhandlingsapparat, där medlemsstaternas regeringar spelar den avgörande rollen. Så länge en hällighetsprincipen upprätthölls i Ministerrådet kunde man argumentera att legitimiteten i den europeiska lagstiftningen kom från medlemsstaterna och deras demokratiska för fattningar. Om denna vetorätt mer och mer naggas i kanten för att bibehålla Gemenskapens funktionsduglighet innebär detta med nödvändighet att den nationella legitimitetsbasen urholkas.

Efter den inre marknadens fullbordande kommer integrationsarbetet att riktas mot andra områden som mer direkt berör den statliga suveräniteten. Ju mer EU kommer att gripa in i och styra européernas dagliga liv, desto mer uppenbar kommer denna legitimitetsbrist att bli. Detta gäller särskilt de områden där Gemenskapen lägger bördor på medborgarna och, i den yttersta förlängningen, beslut om krig eller fred.

De politiska eliterna har därför hittills haft ett brett handlingsutrymme som inte ifrågasatts, en situation som nu kan komma att ändras snabbt.

En politisk integration över statsgränserna kan inte ske i form av regeringsdekret, utan delegerandet av beslutsfattande till överstatliga institutioner måste ha stöd hos befolkningarna för att vara politiskt möjlig. Ett sådant stöd måste i sin tur vara grundat i en gemensam politisk identitet som i dag saknas.

De historiskt framvuxna nationella identiteterna och deras dagliga bekräftelse genom nationsgränser och nationella symboler sätter klara gränser för känslan av en europeisk gemenskap. Opinionsläget i Storbritannien och folkomröstningarna i Schweiz, Danmark, Frankrike, Sverige och Norge visar hur svårt de eniga politiska eliterna har att få ett folkligt mandat för sitt europeiska projekt.

Trots att den europeiska integrationen nu pågått i 40 år finns ingen kollektiv europeisk identitet som tål större på frestningar.

En sådan kan heller inte frambesvärjas utan måste växa fram i människors medvetande genom att de känner sig ingå i en större intressegemenskap än den nationella och anser sig ha något konkret att vinna på denna. Det grund läggande problemet är att denna upplevda intressegemen skap kommer att växa fram långsammare och i otakt med medlemsstaternas ekonomiska och politiska integration. Demokratiska processer har hittills bara fungerat inom nationella gränser. Även om integrationen redan luckrat upp statsgränserna spelar dessa ändå en stor roll i medborgarnas dagliga liv. De är viktiga markörer för den flora av partier, organisationer, föreningar och grupper som håller samman och binder ihop ett samhälle. Identitetsskapandet försvåras ytterligare av det faktum att integrationsmotståndet är särskilt stort på just de områden som skulle kunna vara identitetsskapande och där europeisk handlingskraft och förmåga är särskilt önskvärd som i arbetsmarknadspolitiken, säkerhetspolitiken och kriminal-, invandrings- och asylpolitiken.

Behovet av nationell identifikation och suveränitet växer dessutom i samma grad som de politiska och ekonomiska nivelleringsprocesserna i Europa ökar. Ju mer intrycket förmedlas att mångfalden hotas och likriktningen tilltar, desto större blir motviljan mot integrationsprojektet. Som produktions- och komsumtionsgemenskap är Europa redan en realitet men folk värjer sig mot en nivellerad kulturell gemenskap. Ju diffusare och ju mera kontroversiell den gemensamma europeiska framtiden framstår för människor, desto mer kommer nationerna att mobiliseras mot Europa.

För att inte bli kontraproduktiv måste entusiasmen för det europeiska projektet därför balanseras med insikten att EU:s legitimitet för överskådlig tid kommer att förbli en bristvara. Denna insikt behöver emellertid inte förlama integrationssträvandena. I stället kan formuleringen "en allt närmare union mellan Europas folk" vara nyttig i sin allmänna vaghet.

Även för den europeiska integrationen gäller den brittiske filosofen och politikern Edmund Burkes visdomsord att man inte kan producera politiska ordningar vid ett ritbord utan att de måste växa fram, vilket i sin tur betyder att politikerna och byråkraterna måste koncentrera sig på det omedelbart nödvändiga och överskådliga och på åtgärder vars konsekvenser medborgarna kan bedöma själva.

Varje ny europeisk kompetens måste därför kunna motiveras i konkreta termer för att accepteras. Man måste således exakt pröva vilka frågor som behöver en europeisk lösning och stå emot all centralistisk klåfingrighet, inte minst därför att felaktiga beslut som jordbrukspolitiken kan få långtgående konsekvenser och undergräver unionsprojek tets trovärdighet.

EU kan bara få ett stabilt legitimitetsfundament när européerna känner en politisk europeisk identitet, inte på så sätt att de upphör att känna sig som svenskar, finnar, fransmän eller portugiser utan genom att dessa identiteter även kompletteras med en känsla av en europeisk ödesgemenskap. Denna utveckling ligger efter fyra decennier av europeiskt integrationsarbete ännu i sin linda.

Nationalstaterna tillkom under en lång och ofta konfliktfylld tidsperiod. De är ideologiska konstruktioner och den nationella identiteten är ytterst ett politiskt ställningstagande. En förutsättning för en stark nationell identitet är att medborgarna känner solidaritet med staten genom att denna omfördelar samhällets resurser och sörjer för utbildning, infrastruktur, rättssäkerhet med mera.

En väsentlig ingrediens i denna process var skapandet av en ny klass av intellektuella och en elitkader - ett avantgarde - som stod över de tidigare lokala rivaliteterna och som fick ett egenintresse i att verka för nationalstatstanken, vil ket gjorde det lättare för dem att se sig som tyskar och inte som preussare eller bayrare och som fransmän och inte parisare.

Dessa förutsättningar gäller även för "Europamakarna". Såsom var fallet under den process som ledde fram till de europeiska nationalstaterna blir även den europeiska unionen under överskådlig tid ett elitprojekt och den europeiska identiteten ett elitfenomen. Teknokraterna och byråkrater na i Bryssel utgör visserligen en ny europeisk elit, men representerar de en europeisk kultur eller utgör de bara ytter ligare en internationell "civil service" som ju längre tiden går alltmer fjärmar sig från de människor vars intressen de sägs skola tjäna? Finns inte risken att den institutionella lojaliteten blir starkare än en "Europamedvetenhet" som kan sprida sig ut bland medlemsstaternas eliter?

Problemet blir inte lättare av att dessa personer väcker negativa stereotyper hos medborgarna. Eurokraterna ses inte som de första européerna utan som överbetalda byråkrater som lägger sig i saker som de inte har med att göra.

Skapandet av nationella symboler och myter samt en omskrivning av historien hörde också till den europeiska nationsbyggnadsprocessen. Staten existerade först och den nationella gemenskapen byggdes därefter ut inom dess territoriella ramar genom gradvis integration och kulturell standardisering.

Allmän värnplikt, obligatorisk skolgång och framväxten av massmedier med överregional spridning var de kanaler som arkitekterna bakom 1800-talets framväxande nationalstater använde för att skapa kontakt mellan centrum och periferi och för att skapa gränser som föreföll naturliga med utgångspunkt från geografi, språk, etnicitet eller religion. Inte minst bidrog uppkomsten av nationella undervisningssystem och massmedier till att förmedla känslan av samhörighet i en nationell gemenskap, att utvidga de kulturella horisonterna och komma bort från den provinsiella inskränktheten.

Försöken att skapa en europeisk identitet

I Bryssel tycks man ha haft detta i åtanke när man 1984 fattade ett beslut om att EG skulle förbättra kontakten med medborgarna och så att säga centralt och uppifrån skapa en europeisk identitet. Under ett toppmöte i Fontainebleau fann det europeiska rådet det "oundgängligen nödvändigt att Gemenskapen infriar de europeiska befolkningarnas förväntningar och vid tar åtgärder som kan styrka och främja Gemenskapens identitet och image gentemot dess medborgare och resten av världen".

I detta syfte tillsattes en ad hoc-kommitté med uppgiften att starta en kampanj på temat "A people's Europe". Denna leddes av den italienske juristen Pietro Adonnino och skulle i sitt arbete utgå från skrivningen i Romtraktatens inledning om "an ever closer union among the peoples of Europe" och från den så kallade Tindemansrapporten från 1975 med dess rekommendationer om att Europa måste stå nära sina medborgare och att en europeisk union bara kan bli verklighet om folken sluter upp bakom tanken.

Som en följd av denna Adonninokommittés arbete fattades ett beslut om att EG skulle få en egen flagga. Denna blev identisk med Europarådets, det vill säga 12 gula stjärnor på en blå botten. Antalet 12 valdes av flera skäl. Det sades representera både perfektion och mångfald, skapa associationer till Jakobs söner, dagens timmar, årets månader, zodiakens tecken och dessutom sades den cirkel som stjärnorna bildar symbolisera unionstanken. Flaggan förklarades vara ett uttryck för EG:s strävan att bli centrum för en integration som förenade Västeuropas alla stater i en ge mensam tradition och historia. Medan EFTA valt en sym bol som bestod av medlemmarnas flaggor markerade EG med sin fana att man eftersträvade en djupare integration.

Samtidigt som flaggan för första gången hissades utanför Berlaymont den 29 maj 1986 spelades även EG:s hymn för första gången. Enligt Adonninokommitténs förslag hade valet fallit på fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni - "Ode till glädjen" - som redan var Europarådets hymn och därmed ett uttryck för idén om europeisk samverkan. "Ode till glädjen" försågs även med en vers på EU:s nio officiella språk. Med flagga och europeisk nationalsång skaffade unionen sig således en nationalstats attribut. Även en Europadag instiftades. Valet föll på den 9 maj, den dag då Robert Schuman 1950 höll det tal som ledde till den första europe-iska gemenskapen, Kol- och stålunionen. 1986 var det dessutom 100 år sedan Schuman föddes.

Även idrotten har ju med växlande framgång använts för att bygga upp en nationell identitet. Med DDR som en möjlig, men som det sedan visade sig mindre lyckad, förebild började EG år 1985 understödja en rad idrottsevenemang och var till exempel en av huvudsponsorerna bakom vinterolympiaden i Albertville 1992, där öppningsceremonin präglades av stjärnor och den blå färgen. Bryssel uttryckte även ett intresse för sponsorskap i Lillehammer ett erbjudande som norrmännen dock avvisade.

1987 organiserades både ett "Sail for Europe" och en "Constitution Race" till åminnelse av Romtraktatens tret tioårsdag och den amerikanska konstitutionens tvåhundra årsjubileum. Så kallade "Walks for Europe" har ägt rum i EG:s regi, däribland en årlig marsch mellan de tre europeiska huvudstäderna Bryssel, Luxemburg och Strasbourg. När Spanien och Portugal blev medlemmar 1986 arrangerades "Race for the Future", en cykeltävling som började i Portu gal, fortsatte genom norra Spanien, södra Frankrike med mål i Tunn. Utställningar och konferenser på temat den europeiska gemenskapen organiserades längs loppets sträckning och året därpå ordnades en ny cykeltävling genom de sex ursprungliga medlemsstaterna med syftet att "stärka viljan att skapa ett medborgarnas Europa och föra Gemenskapen närmare folks vardag".

Ett annat förslag som Adonninokommittén framförde och förverkligade var upprättandet av vänorter inom EG. Sådan verksamhet har sponsrats av Bryssel som även beslutat att varje år utse en europeisk kulturhuvudstad, vilket skedde med Athen som början. Till detta kommer också ut delandet av olika europeiska kulturpriser som ett led i utvecklandet av en europeisk identitet.

Adonninokommittén tycks således ha utgått från föreställningen att initiativ från politiker och byråkrater kan skapa en europeisk identitet. 1988 beslöt Europeiska rådet att föra in en europeisk dimension i läroämnen som littera tur, historia, samhällskunskap, geografi, språk och musik. Genom att åberopa en gemensam historia och ett gemensamt kulturarv skulle en legitimitet för den fortsatta inte grationen skapas.

Jacques Delors uppmanade även historikerna att göra sin insats för gemenskapens bästa. I ett anförande 1989 under ett symposium på temat "1992 och det historiska arvet" sade han:

"Det ankommer på historikerna att sätta integrations processen i ett perspektiv, att gå bortom de kortsiktiga överväganden som kan förblinda oss andra. Om de skall förstås på rätt sätt och om de skall uppskattas med alla sina konsekvenser måste våra ansträngningar betraktas mot en historisk bakgrund."

För att detta syfte skall uppnås måste historieskrivningen anpassas. Länge sågs de två världskrigen som en lämplig ut gångspunkt för att skapa ett samarbete mellan tidigare fiender men det var uppenbarligen inte tillräckligt. Mot denna bakgrund beslöt Kommissionen att stödja ett historieverk som skulle beskriva Europas historia ur ett gemensamt europeiskt perspektiv fritt från nationella utgångspunkter och som skulle publiceras samtidigt på de flesta av EG:s officiella språk.

Resultatet blev den franske historieprofessorn Jean-Bap tiste Duroselles bok "Europe: A history of its peoples" som berör en period som, för att citera författaren, sträcker sig 5000 år tillbaka och fram till morgondagens nyheter. Med tanke på uppdraget blev bokens slutsats föga förvånande att "det finns solida historiska grunder att inte betrakta Europa som en mosaik av kulturer utan som en organisk helhet och att det därför borde vara möjligt att bygga ett enat Europa". Jacques Delors replikerade med att projektet var en mycket intressant idé som skulle göra folk medvetna om att det finns en europeisk identitet som går utöver gränserna inom Gemenskapen.

En TV-version sändes under tio kvällar 1992 över de större europeiska TV-stationerna. Detta europeiska historieprojekt är uppbyggt med Tyskland, England och Frankrike som kärna. Den europeiska historien startar därför med kelterna och inte med grekerna. Östeuropa utelämnas i stort sett.

Liksom de flesta nationalstater har försökt personifiera sina nationer har även EG valt att utse en person för att förkroppsliga idén om ett enat Europa och valet föll då på Jean Monnet och då inte minst på hans motto i boken "Me moirs": "Vi formar inte koalitioner mellan stater utan en union mellan folk." 1976 blev Jean Monnet den förste europeiske hedersmedborgaren. Till bilden hör dock att hans stoft 1988 överfördes till Panthéon i Paris, minnestemplet över den franska nationens hjältar.

EU försöker således att skapa en europeisk identitet upp ifrån. Genom att standardisera en uppsättning symboler och myter skall en gemensam europeisk referensram skapas. Ett europeiskt körkort finns redan och unionen har nu också ett gemensamt pass, även om det tog 10 år att komma överens om dess färg och utseende. I Maastrichtfördraget infördes ett nytt begrepp, unionsmedborgarskapet, men dess rättigheter och plikter återstår att definiera. Dessa aktiviteter strider ju mot det ständigt återkommande talet om att den europeiska integrationen måste växa fram som en naturlig process och inte kan framkommenderas uppifrån.

Alla europeiska folk har sina mer eller mindre äkta historiska myter, sina historiska upplevelser och erfarenheter och sin historiesyn. Det finns inga europeiska motsvarigheter till Académie Francaise, Bastiljen, Escorial, la Scala, Brandenburger Tor eller parlamentsöppnandet i Westminster, ingen europeisk okänd soldat, inga europeiska kungar och för den delen inget europeiskt vasalopp. Benedikt av Nursia och slavernas apostlar Methodios och Kyrillos har visserligen av påven Johannes Paulus förklarats vara europeiska helgon och han har även framfört vår egen Birgittas kandidatur i konkurrens med bland andra Katarina av Siena men de är europeiska och inte EU-skyddshelgon.

Jean Monnet har som sagt sin plats i Panthéon i Paris. Scy-Chazelles, där Robert Schuman är begravd, kan inte i berömmelse tävla med Colombey-les-Deux-Églises, där ge neral de Gaulle fått sitt sista vilorum.

Den gemensamma historien har många fortfarande upplevt mot och inte med varandra i de stora europeiska krigen.

Huvuduppgiften för "Europamakarna" kan därför inte vara att försöka ge européerna en gemensam identitet med ursprung i forn- eller medeltid utan att utveckla ett politiskt självförtroende och en handlingsförmåga som motsvarar Europas roll på 2000-talet.

Detta kan varken ske genom att EU blir en upphöjd fri handelszon, enligt brittiska föreställningar, eller något mot befolkningens vilja framforcerat Europas Förenta Stater av amerikansk modell. Den kulturella Europatanken har släpat efter den politiska och ekonomiska och Europateoretikerna citerar allt oftare Jean Monnets ord att han skulle ha börjat med kulturen om han kunnat starta processen på nytt. Även Robert Schuman hävdade att Europa måste bli en kulturell gemenskap innan det kan utvecklas till en ekonomisk eller säkerhetspolitisk gemenskap. Jacques Delors ställde i sin tur frågan "Vem blir förälskad i en inre marknad?".

Grundvalarna för en europeisk patriotism och identitet

Bara ett långfristigt tålmodigt sammanväxande kan därför ge basen för ett demokratiskt Europa som omfattas av medborgarna. EG var under decennier en nyttogemenskap. Vi är nu bara i början på vägen mot en ödes- och erfarenhetsgemenskap. Om det finns en lärdom att dra av den eu ropeiska historien så är det att den europeiska enheten bara kan fullbordas med och inte mot nationerna och vad de upplever som sina legitima intressen.

I dag har regionalismen och nationalismen otvivelaktigt en helt annan styrka än "paneuropeismen". Europa behöver kanske "multinationaliseringschocker" i form av ett aggressivt Ryssland, nya Tjernobylkatastrofer eller Gulfkriser som visar det totala beroendet av USA när det gäller kon flikter som berör vitala europeiska intressen.

Även andra problem kommer att kräva gemensamma åtgärder som efter hand kan bli identitetsstiftande, som till exempel:

- nödvändigheten att med gemensamma krafter ta sig an den teknologiska utmaningen från Japan och USA och i en inte alltför avlägsen framtid "de nya tigrarna".

- gemensamma åtgärder för att klara miljöproblemen, invandringstrycket och komma till rätta med den organiserade internationella kriminaliteten.

Med en lyckosam europeisk politik på dessa och andra om råden skulle en "konstitutionell europeisk patriotism" kunna utvecklas på samma sätt som en "författningspatriotism" blev en realitet i Förbundsrepubliken som ersättning för den nationalism som ingen tysk kunde känna efter Hitlertidens fasor.

En absolut förutsättning för att EU skall kunna utveckla en gemensam politisk kultur och en sådan konstitutionell patriotism är att EU-medborgarna blir informerade om och delaktiga i den överstatliga beslutsprocessen. Det måste växa fram en "europeisk allmän opinion" för att man skall kunna tala om ett europeiskt medborgarskap.

Den europeiska identiteten ligger som ovan nämnts inte i historien utan i det demokratiska samhällsskicket. I dag saknas europeiska fackföreningar, andra intresseorganisationer och framför allt gränsöverskridande europeiska partier och en europeisk offentlighet.

Maastrichtfördraget, en av experter framförhandlad och för medborgarna obegriplig kodifiering av Europa, ställde denna brist i fokus. Följden blev att EU:s anseende sjönk ytterligare. Framväxten av europeiska partier eller åtminstone europeiska partinät och en politisk debatt i gränsöver gripande frågor är därför en förutsättning för en hållfast europeisk identitet. När arbetsgivarorganisationer och fackföreningar börjar mötas på en europeisk nivå för att tillvarata sina medlemmars gemensamma intressen har vi kommit ett stycke på väg eftersom politiken då nått utöver den nationella nivån.

I slutet av en sådan process kan vi optimalt nå fram till en europeisk "författningsstat" och ett europeiskt unions medborgarskap som upplevs som äkta och inte konstruerat.

Vägen dit är emellertid både svår och lång och kommer snarare att bromsas än påskyndas av en östutvidgning. Att överbrygga de kulturella och språkliga klyftorna mellan det katolska och protestantiska, latinska, germanska, anglosaxiska och skandinaviska Europa har visat sig nog så svårt. Uppgiften att också integrera det baltiska, slaviska och ortodoxa Europa kommer att bli mångfalt svårare. Ju större och heterogenare medlemskretsen blir desto större blir också kraven på en differentiering mellan de olika medlemsstaterna och på ett Europa i olika hastigheter där den politiska unionen, valutaunionen, den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och den inre marknaden inte kommer att omfatta samma geografiska områden.

En union med uppemot 30 medlemmar med olika ekonomisk utvecklingsgrad kan endast fungera om den är organiserad som flerspårig och på olika nivåer.

Även försöken att skapa Europa runt en valutaunions hårda kärna med euron som en magnet kan bli kontraproduktiva. Magneter verkar på två sätt. Å ena sidan drar de till sig andra partiklar, å den andra stöter de bort dem. Det finns en uppenbar risk att en valutaunion inte bara får en magnetisk utan också en avstötande verkan.

Top of Page
Början på sidan