Professor Robert Skidelsky, the historian and biographer Keynes for
beginners (Icon Books) av Peter Pugh och Chris Garratt
FT 93-11-30
Libertarian från Texas Representanthusets
majoritetsledare
Michael Prowse i FT 94-12-12
Efter 40 år har det blivit maktväxling i det amerikanska parlamentet. Mannen från Texas har österrikaren von Mises till intellektuell hjälte - Mises som betraktade Milton Friedman som en menlös typ.
Gingrichs novemberrevolution har vänt upp och ner på
Washington. Överallt har det otänkbara blivit tänkbart. Den
gamla listan på politiskt korrekta böcker har blivit makulatur.
"Keynes is out; Mises is in. It is a great new world."
Englands finansminister: Arbetslösheten 90-talets
fråga
FT 94-11-23
De sjunkande arbetslöshetssiffrorna har ingen motsvarighet i nedgång i antalet långtidsarbetslösa eller i antalet som uppbär socialunderstöd. När någon har varit arbetslös i över ett år, är sannolikheten att han skall få ett nytt arbete inom tre månader mindre än fem procent, säger dr Madsen Pirie vid Adam Smith Institute i London. Det är fel att det är skatterna som hindrar folk att övergå från socialhjälp till arbete. Felet ligger i socialsystemets marginaleffekter, hävdar Paul Johnson vid Institute of Fiscal Studies.
Inflationen dör aldrig - kampen är evig
(The
Economist 94-11-26, sidan 82)
Den ekonomiska politiken har två uppgifter. För det första att se till att ekonomins produktionsförmåga (potential output) ökar. Genom strukturpolitik, som lägre skattekilar och bättre fungerande arbetsmarknad, kan denna ökas från t ex 2 % per år till 3 % per år. Den andra uppgiften är att få den faktiskt existerande ekonomin att ligga så nära den produktionsförmågan som möjligt, utan att inflationen tar fart, vilket den göra när "actual output" närmar sig "potential output", konjunkturpolitik.
Economist om Sverige och förlegad Ohlinism
(Survey
Nordic Countries, The Economist 94-11-05)
Några svenska ekonomer, t ex Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, talade för en aktiv kontracyklisk politik innan Keynes 1936 publiceade sin General theory.
År 1970 var Sveriges BNP per capita, mätt med PPP (köpkraftskorrigerat), den fjärde högsta i världen, efter Schweiz, USA och Finland (det står så i The Economist). År 1992 låg vi på 13:e plats inom OECD.
Sedan oljekrisen 1973 har det gått utför, och det väntas fortsätta. "Swedes find it hard to imagine a fall in living standards, and yet that is the prospect that faces them over the next decade."
Per-Gunnar Berglund anklagar Sveriges ekonomijournalister för att de tillsammans med Timbro och andra blåsvarta organisa- tioner blåst under myten - eller lögnen - om statsskulden
Varför tänker man aldrig på den gigantiska svenska statsförmögenheten - den som finns i vägar, skogar etc? När bl a ABF och Keynesianska sällskapet tog upp saken på ett seminarium fanns inga journalister alls på plats.
OBS - P1 tisdag 18 oktober (15 min)
Samuel Brittan: Syna obligationsmarknadens bluff!
(FT
94-09-29)
Hur bra är obligationsmarknaderna på att förutsäga inflation, frågar han. Han har ägnat sig åt grundforskning och jämfört den faktiska inflationen (i UK) med dels räntan på statsobligationer 1970-1994 (dålig prediktion), dels med en engelsk 10-årings ränta minus avkastningen på engelska statliga indexobligationer (bra prediktion).
Han har funderat vidare på sin käraste käpphäst - att det är utvecklingen för "nominal GDP" (BNP till marknadspris) som är den bästa indikatorn för hur penningpolitiken bör skötas. Han vill nu i stället använda en variant därav, nämligen "domestic expenditure" (inhemsk efterfrågan - BNP till marknadspris minus nettoexport) eftersom detta kan påverkas av de nationella myndigheterna (förlegad keynesianism?).
I två ytterligare diagram visar han dels hur väl kurvor härför visar Englands väg genom recessionens stålbad, dels att det nu inte alls hotar någon överhettning. Sedan början av 1994 har de långa räntorna i världen gått upp 2-3 procentenheter. En procentenhet därav är en uppgång i realräntan, resten är marknadens stegrade inflationsförväntan. Om centralbankerna tror att marknaden har fel, bör de handla därefter, dock i vetskap om att de förlorar ansiktet, om det sedan i alla fall visar sig att marknaden hade rätt.
WSJ-ledare angriper Keynes, UNCTAD och Nixon
UNCTADs ekonomer har nu kommit från 1968 till 1971. Det var det år då president Nixon omvände sig till keynesianismen (We are all Keynesians now), avskaffade guldmyntfoten och lät den amerikanska dollarn flyta. Därav världsvid inflation, brist på bensin i USA och stagnation på aktie- och obligationsmarknaderna.
Det förlorade 70-talet och kostnaderna för miljoner människors välmående diskrediterade den neo-keynesianska ekonomin. Deras enfaldiga (simplistic) föreställning att regeringar kan och bör "stimulera" ekonomin genom att betala ut pengar förlorade sin lockelse. Det ledde till en intellektuell revolt till förmån för den österrikiska skolan, ledd av Reagan, Thatcher och Mitterrand.
På 90-talet gjorde keynesianerna en motattack och försökte visa att 80-talet aldrig hänt eller i varje fall varit "girighetens årtionde". UNCTAD har nu kritiserat i-länderna för att föra en för restriktiv politik. "Vaddå restriktiv", frågar WSJ och påpekar att Fed har ökat den monetära basen med 10 procent per år under det tidiga 90-talet. (WSJ 94-09-20)
Samuel Brittan: "Good news is not always bad news"
(FT
94-09-08)
Under lång tid har FTs chefsekonom drivit sin tes om att man som riktmärke i den ekonomiska politiken bör ha begreppet Nominal GDP och inte bara ha ett inflationsmål. Om Nominal GDP (BNP till marknadspris, helt enkelt) bör stiga med säg 5 procent per år, kan det ha olika blandningar av real ökning av BNP och inflation.
Man kan ha 2,5 % realt och 2,5 % inflation eller fem % real ökning och 0 % inflation, eller 5 % inflation och 0 % real ökning.
Det engelska målet om en inflation på 1,5 - 4 % har inget mål för tillväxten och kan således uppnås med 2,5 % inflation och en sänkning av reala BNP. Ändå tillåter inflationsmålet att prisnivån fördubblas på 28 år.
Rubriken syftar på att marknaden numera ofta sänker aktier och höjer räntor när det kommer ett meddelande om att ekonomin går bättre än väntat, eftersom marknaden då fruktar att centralbanken skall höja räntan för att förhindra inflation. "The current orthodoxy is not nonsense." Idén är att den framtida inflationen beror både på storleken på gapet mellan faktiskt och potentiellt kapacitetsutnyttjande och på hastigheten med vilket detta gap reduceras.
Vad Samuel Brittan vill göra är att i stället uppmuntra en ökning av "expenditure in cash terms" (den samlade efterfrågan för konsumtion, investering och offentliga utgifter, samt efterfrågan från utlandet får man anta), vilken bör öka tillräckligt snabbt för att få fram tillväxt, men inte så mycket att det sätter fart på inflationen.
(Låter det inte som förlegad Keynesianism?)
"Vi vet att Keynes hade fel, men vet inte vad
felet är nu"
(Newsweek 94-06-20)
Det hävdar den mycket respekterade kolumnisten Robert J. Samuelson i Newsweek. Eftersom hans politik ledde till "ruinerande inflation och budgetunderskott" är det besynnerligt Keynes nu åtnjuter en intellektuell pånyttfödelse. Keynes är inte en man för vår tid, menar Samuelson, eftersom vårt problem är att våra ekonomier är i "a sort of economic middle age".
Problemet är inte för låg efterfrågan (spending), eftersom sparkvoten är så låg. "Something else has gone awry (på tok); in truth, we really don't know what."
Keynes teori vilar på ett jättelikt missförstånd (a huge misunderstanding), enligt S. Enligt Keynes kunde kapitalistiska ekonomier fastna i djupa diken med stor arbetslöshet och outnyttjad kapacitet och kunde inte komma upp utan hjälp eftersom det inte fanns tillräcklig "efterfrågan". Teorin tycktes förklara 30-talets depression och Keynes rättfärdigade aktiva regeringsingrepp i ekonomin (vilket väl var hans stora synd).
Men, menar S., depressionen på 30-talet blev så djup och långvarig genom regeringarnas försök att rädda guldmyntfoten (den tidens gemensamma valuta och fasta växelkurs). För att försvara sina guldreserver höll regeringarna räntorna på för hög nivå. Det överväldigade ekonomiernas normala återhämtningsmekanismer.
Så fort länderna lämnade guldmyntfoten (England och Sverige 1931, USA 1933) började återhämtningen, som har visats av ekonomen Barry Eichengreen i boken Golden Fetters: The Gold Standard and the Great Depression 1919-1939 (Oxford University Press).
More by Robert J. Samuelson on this site
Wall Street Journal citerar Lawson om Keynes
(WSJ
94-06-23)
I Bank of England's Quarterly Journal, May 1994, skrev Nigel Lawson, tidigare engelsk finansminister, att det inte kan råda något tvivel om att den monomana vanan fortsätter i internationella ekonomkretsar att följa den kortsiktiga utvecklingen. Varje nypublicerad siffra - vilken hur som helst som regel kommer att revideras - hälsas antingen som lugnande besked om att återhämtningen forskrider eller som oroande besked om att så inte skulle vara fallet. Det är svårt att föreställa sig en mer meningslös verksamhet.
För det första har vi överväldigande praktiska erfarenheter av att ekonomier, i första hand fria ekonomer, rör sig cykliskt. Det finns olika teorier om varför det skulle vara så och om vad, om något, kan göras åt det. Men bevisen om ett, visserligen ojämnt, cykliskt mönster är pinsamt tydliga. För Keynes, som var en noggrann iakttagare av, och aktiv deltagare i, de finansiella marknaderna, och vars tänkande var starkt färgat härav, var denna cykel i huvudsak en fråga om svängningar från optimism till pessimism och tillbaka igen, ad infinitum, även om han lät detta att låta mer vetenskapligt genom att i General Theory beskriva det som "fluctuations in the marginal efficiency of capital".
Libertarian och motståndare till Keynes död
(FT
94-06-13)
Henry Hazlitt, ekonom och libertarian, dog förra året i en ålder av 98 år. Han hyllas i en artikel av Michael Prowse i anledning av boken See the wisdom of Henry Hazlitt utgiven av Foundation for Economic Education, Irvington-on-Hudson, New York, 10533.
Hazlitt tappade inte fattningen under decennierna i mitten av århundradet, då nästan alla hans samtida "förfördes av socialistiska idéer och Keynesiansk ekonomi". Hans mest kända verk (av 18 st) är Economics in one lesson, som han skrev 1946.
Hans förödande kritik av Keynes gjordes i The failure of the new economics (Van Nostrand, 1959). Han var tio år före Charles Murray i sin kritik av välfärdsstaten och var en av de tidigaste kritikerna av u-landsbiståndet. Han insåg att de som verkligen tror på marknaden och den minimala staten alltid kommer att vara en liten grupp i jämförelse med dem som vill ha omedelbara "lösningar". Han manade därför, efter Goldwaters fiasko 1964, den libertarianska minoriteten till nya tag:
"If they hope to convert the majority they have to be much better; and the smaller the minority, the better they have to be. They have to think better. They have to know more. They have to write better."
Varför prisar arbetskraften ut sig just nu, frågar
Brittan
(FT 94-06-02)
Om löntagarna inte ville ha så höga löner så skulle inte så många vara arbetslösa, hävdas det. Men varför är det så många fler som prisar sig ur arbetsmarknaden under vissa perioder men inte gör det under andra perioder?
Eller, makro-ekonomiskt formulerat; varför skulle den naturliga arbetslösheten (the rate of unemployment consistent with non-accelerating inflation - NAIRU) ha varit så låg på 1950- och 1960-talen för att sedan ha stigit under 1970- och 1980-talen?
Krugman, Keynes, Akerlof och Greenspan
(FT 94-06-09)
Paul Krugmans bok Peddling prosperity : economic sense and nonsense in the age of diminished expectations (W W Norton) (jfr Utrikesbulletin 94-05-13) anmäls av Michael Prowse.
Krugman har en sällsynt förmåga att överföra komplicerade idéer med enkla och underhållande ord. Men hans centrala budskap - att en återupplivad version av keynesiansk teori har trängt undan konservativt ekonomiskt tänkande - är fel.
Den enda slutsats Krugman drar av den nya Keynesianismen, framförd av George Akerlof vid Berkely, m fl, är att centralbankerna bör sänka räntorna när det är recession.
Big news, hånar Prowse, och frågar retoriskt om Fed-chefen Alan Greenspan, "a lifelong conservative", skulle ha något att invända mot det.
Till: Enligt sändlista Från: Rolf Englund Postst.: 13 jun 94
Som Mats Svegfors så riktigt påpekar i dagens mycket emotionella och kanske spontana försvarstal för Klas Eklund, chefsekonom (s)eb, är det viktigt att, som monetarister brukar påpeka, undersöka om statens budgetunderskott kan finansieras utan att penningmängden ökar för mycket. Ökar penningmängden för mycket kan det bli överhettning i ekonomin, brist på arbetskraft och löner och andra priser kan börja glida uppåt - inflation.
Att det läget inte nu råder beror på att andra aktörer, hushåll, byggbolag, banker, ägnar sig åt kreditkontraktion, i st f kreditexpansion som under 80-talet.
"I allt väsentligt kan staten jämföras med hushållet", skriver Svegfors också, med en formulering som kan komma att bli (herostratiskt?) ryktbar.
Det Svegfors antagligen menar är att staten i många avseenden liknar hushållen (ett antal miljoner hushåll). När hushållen under 80-talet ökade lånen med spenderbyxorna på, (över)stimulerade de ekonomin.
När hushållen gjorde tvärtom under 90-talet blev ekonomin underhettad. När staten nu, enligt Wibble, Eklund och Svegfors, bör spara får det ung. samma effekt som när hushållen började spara i början på 90-talet.
En fråga: Hur stimuleras ekonomin om pensionärernas inkomster minskas med 20 mrd/år? Att tro att då minskar infl.förväntningarna, då sjunker räntan, då ökar efterfrågan - DET är väl att tro på "fine tuning" ?
Till: Enligt sändlista Från: Rolf Englund 940531 Värd: TIMBRO Postst.: 31 maj 94
Mats Svegfors har humor. Det framgår av att han idag 940531 skriver att Keynes och Friedman har tänkt fel och att Anne Wibble har tänkt rätt.
OBS - P1 måndag 7 mars (15 min)
1) Högerns väg. Per Gunnar Berglund ifrågasätter om den traditionella höger-vänsterskalan är meningsfull. Han menar att det finns två olika skalor, en ricardiansk och en keynesiansk. De två riktningarna har olika uppfattningar om den ekonomiska aktiviteten i samhället. På den ricardianska höger-vänsterskalan samsas kommunister och nyliberaler. Nyliberalerna borde kallas högerkommunister, menar Berglund. På den keynesianska sidan finns socialdemokrater och socialliberaler. Berglund menar att den ekonomiska nedgången inte beror på att keynesianismen misslyckats utan på att den övergivits.
Columbia University's Edmund S. Phelps examines unemployment by year and by country for 1955 to 1990 in his recent, influential book, Structural Slumps. His finding: "The equilibrium path of the unemployment rate always appraoches the natural rate, as before. But something has been added. The natural rate moves!"
Most noneconomists, of course, would not find that a startling insight.
Robert Kuttner 940606 i BW
Rolf Englund 9403
Ärende: Jag tycker vi skall köpa Edmund Phelps, Structural slumps: The modern equilibrium theory of unemployment, interest and assets, Harvard University Press, 420 sidor, £ 39,95,.
Detta eftersom Economist 94-03-05 sidan 100 skriver att boken är "one of the most important books of this decade" vilket är stora ord i synnerhet som vi bara har hunnit till mars 1994 ännu.
AKTUELLT I ETERN - tisdag 1 februari 1994
OBS - P1 tisdag 1 februari (15 min)
1) Per-Gunnar Berglund fortsätter OBS-debatten om Keynes och påminner om att dennes ekonomi bygger på hans sannolikhetslära. Andra debattörer, som Johan Lönnroth, har varit alltför deterministiska och "konservativa". Rolf Englund var lite bättre, men alltför monetaristisk, enligt Berglund.
T. enligt sändlista Från: Rolf Englund Värd: TIMBRO Postst.: 17 jan 94
Ärende: Svar på ett svar:
Beyond question?
Intressant - Men vad händer om Du räknar om siffrorna i fasta priser? - och separerar statsskuldräntorna?
Föregående meddelande: Från: X Datum: 17 jan 94 12:12
Må väl vara hänt. Å andra sidan har den offentliga sektorn i Sverige haft följande utveckling de senaste åren:
Inkomster 1990: 884,5 miljarder
1993: 866,6 miljarder dvs en nedgång på 17,9 miljarder
Utgifter 1990: 832,5 miljarder
1993:1062,1 miljarder dvs en uppgång på 229,6 miljarder
Till enligt sändlista Från: Rolf Englund 940117 Värd: TIMBRO Postst.: 17 jan
Ärende: Beyond question?
Jag rensar ut gamla papper och finner en artikel av Financial Times dåvarande (1992) kolumnist Anthony Harris 920316
Ämnet är det statliga budgetunderskottet och dess finansiering:
- That is debatable, but what is beyond question is that a rise in borrowing which is simply the result of falling revenues cannot be a stimulus.
It means no more than that the goverment's spending, unlike that of the private sector, is not trimmed to match short-term fluctuations in income.
OBS - P1 tisdag 21 december (15 min)
1) Björn Sundmark har läst Johan Lönnroths bok "Schamanerna - om ekonomi som förgylld vardag". Enligt Lönnroth berättar ekonomerna sagor med religiösa övertoner. Varje tid har sin förment objektiva ekonomiska vetenskap och ekonomen, som är ett flockdjur, ter sig till en ledare vars syn på ekonomin blir allenarådande.
"Jam tomorrow and jam yesterday - but never jam today"
säger drottningen i Alice i Underlandet. De flesta, både monetarister och keynesianer, anser att vi konsumerar för mycket. Statens uppgift är, enligt Samuel Brittan, att sköta kollektiva nyttigheter och transfereringar, samt att med makropolitik stödja en tillräckligt stor icke-inflationistisk tillväxt och hålla sin budget i ordning, vilket inte alltid innebär i exakt balans.
Vad är rätt avvägning konsumtion/investeringar? Adam Smith citeras sägandes: "Consumption is the sole end of all production... The maxim is so perfectly self-evident that it would be absurd to prove it." (FT 93-12-16)
Samuel Brittan om den engelska budgeten
Samuel Brittan dömer ut debatten i underhuset mellan premiärministern och oppositionsledaren. "Ingen svarade på den andres frågor - och det var det inte heller någon som väntade sig. Ministrarna och deras motsvarigheter i skuggkabinettet bedöms efter sin förmåga att snärtigt läsa upp förberedda repliker."
Det man bör läsa är "the Red Book" - en bilaga till budgeten som läggs fram så sent att den inte kan behandlas av pressen. I den framgår det att det pågår en åtstramning av den totala efterfrågan 93/94 - 96/97 på 20 miljarder pund eller 3 % av BNP. Det är inget speciellt brittiskt med denna prognos av underkonsumtion och finanspolitisk puritanism. Om det blev en stor Depression skulle politiken bli någonstans mellan otillräcklig och pervers, anser Samuel Brittan. (FT 93-12-02)
Till enligt sändlista Från: Rolf Englund 931210 Värd: TIMBRO
Ärende: SvD, Morgonekot och Lord Keynes
I dagens SvD 931210 hävdas, i polemik mot Morgonekot, att "av varje grundbok i nationalekonomi framgår att Keynes i första hand förespråkade konsumtionsstimulans och inget annat". SvD erbjöd sig generöst att bidra med införskaffandet av en sådan bok.
Men jag undrar om det inte förhåller sig så att Keynes, eftersom det då som nu fanns förstockade personer som var rädda för att budgetunderskottet skulle öka, fann för gott att av pragmatiska skäl förespråka ökade investeringar.
Personer som är rädda för budgetunderskott tycker nämligen att det är mindre farligt att låna till investeringar, om än en oekonomisk Arlandabana eller Öresundsbro än till ökad konsumtion av rågbröd (som ger råg i ryggen, vilket är bra att ha).
Keynes förespråkade således investeringar, t o m att man lät de som annars var arbetslösa att gräva gropar - kanske t o m Danellgropar.
Den som vill läsa vad Samuel Brittan skriver härom kan se i bif dok.
SvD 931207:
Roten till det onda är nämligen till stor del just sådan politik som Allan Larsson och hans europeiska kamrater nu förespråkar. Europas befolkning betalar idag priset för den döbelnsmedicin keynesianismen visat sig vara.
Rolf Englund 931202 v 3
sökord 931207 1 (3)
För OBS Sänds 931207
När keynesianismen stod på sin höjdpunkt i slutet på 1960-talet var det inte C-H Hermansson, utan USAs dåvarande president, Richard Nixon, som fällde de berömda orden: "We are all Keynesians now" - nuförtiden är vi alla keynesianer. Marx
Understreckare om Keynes 93-10-28 av Claes Berg:
- Med den berömda sparparadoxen i "A Treatise on Money" (1930) visade Keynes att en ökad sparbenägenhet vid given inkomstnivå är samma sak som en minskning av konsumtionsutgifterna och därför kan leda till fallande priser, minskad produktion, minskad inkomst och därmed minskat sparande. I "General Theory of Employment, Interest and Money" (1936) förnekade han den då rådande klassiska nationalekonomiska doktrinen att rörliga priser och löner via marknadsmekanismen skulle återställa jämvikt och full sysselsättning efter en period av arbetslöshet.
Keynes analysmetod var ett vetenskapligt genombrott av högsta rang och tillämpningen av den keynesianska modellen med dess inriktning på total efterfrågan och totalt utbud ingår i dag i alla grundkurser i nationalekonomi.
Han skrev den lysande boken "Economic Consequences of the Peace" (1919) som i ett slag gjorde honom världsberömd. ... Keynes hävdade med stor emfas att prisstabilitet var nödvändig för att det ekonomiska systemet skulle fungera. I boken "A tract on Monetary Reform" (1923) föreslog han att penningpolitiken skulle inriktas på inhemsk prisstabilitet. .. När Churchill som finansminister annonserade återgången till guldmyntfot till förkrigsparitet i april 1925 ansåg Keynes att denna innebar en tioprocentig övervärdering av pundet och skrev en omtalad artikel "The Econocmic Consequences of Mr Churchill", där han anklagade finansministeriets experter för felaktiga kalkyler och för att de underskattat svårigheterna att få till stånd lönesänkningar för att återställa en rimlig pundkurs och undvika arbetslöshet. .. Ett urval av de bästa artiklarna (under mellankrigstiden), som visar Keynes litterära storhet, gavs ut med titeln "Essays in Persuasion" (1931).
Han talade för offentliga arbeten som medel mot arbetslösheten i pamfletten "Can Lloyd George Do It?" (1929). Den mest lyckade kampanjen blev, enligt Moggridge, "How To Pay for the War?" som inleddes när andra världskriget hade brutit ut.... Förordet till den tyska upplagan till "General Theory" daterat i september 1936, förefaller vara hans moraliskt mest tvivelaktiga handling. Keynes hävdade bl a att hans nya teori var "lättare att anpassa till villkoren i en totalitär stat" än traditionell ekonomisk teori.
Claes Berg är fil dr i nationalekonomi och verksam vid Sveriges Riksbank.
Till enligt sändlista Från: Rolf Englund 931110
Postst.: 10 nov 93 8:58 Levererat: 10 nov 93
Ärende: Dagens SvD-ledare (Keynes - Ha, Ha, Ha) är väl ett lågvattenmärke i vårt lands offentliga samtal?
Inga försök görs till seriös diskussion. Nu är det väl ändå så att vid sidan av rikets försvar och upprätthållande av ett fungerande rättsväsen och rikets mynt (rikets - inte EU:s) så är väl tillseendet av att det råder makroekonomisk balans statsmaktens mest centrala uppgift.
Som svar på Keynes 36 kan man väl till svar ropa Hoover 29, men det nyttar inte mkt till. Vad var det f ö som Keynes skrev 36? The General Theory kom väl tidigare?
Varje seriös betraktare som läser denna ledare förstår att alternativet till en Ha-Ha-Ha-ledare hade varit att skriva att dessvärre ligger det nog mycket i vad som står i s-motionen.
Det hade, märk väl, emellertid inte varit ngn ideologisk avvikelse. Det förhåller sig så. Precis som att jorden är rund. Dagens ledare var däremot platt - till skillnad från Jonas Hellmans ruta som var alldeles utmärkt, i synnerhet slutklämmen.
T. någon Från: Rolf Englund Postst.: 10 nov 93
Låt oss se hur långt vi är överens:
Föregående meddelande: Från: någon
Kanske inte om man stimulerar NU! Men det är ju inte vad sossarna föreslår. De föreslår ju en stimulans som skall påbörjas om ett halvår och pågå fram till 94/95. Om det skall vara någon mening med konjunkturpolitik måste ju rimligtvis rekommendationerna förändras över konjunkturcykeln. Att Söderström hade fel för ett år sedan behöver inte betyda att han har rätt i dag, om Du hänger med.
Dessutom tycker jag inte att det är oväsentligt hur det stimuleras. Det är en sak att försvara fria växelkurser och sänkta räntor, en annan att förelslå stora ofinansierade skattesänkningar på konsumtionsskatter i ett läge med ett rekordstort budgetunderskott.
T. Rolf Englund Från: någon 10 nov 93 10:26
Ärende: Svar på: Dagens SvD-ledare (Keynes - Ha, Ha, Ha)
Ledaren handlar inte primärt om kortsiktig konjunkturpolitik, utan om långsiktig strukturpolitik. Den konjukturpolitiska frågan behandlades framförallt i tisdagens kommentar till s-motionen. Där framhölls dels att en ännu slappare finanspolitik sannolikt skulle leda till kraftiga motreaktioner här hemma och i omvärlden, dels att det är sannolikt att en kraftig finanspolitisk stimulans med genomförande på senvåren skulle hamna helt fel i konjunkturcyckeln. Det är ju för övrigt så det brukar bli när politikerna tror att den har ett ansvar för "makroekonomisk balans". Spåren förskräcker. Läs för övrigt Eliassons artikel (brnp spalt 4).
T. Rolf Englund Från: någon Levererat: 10 nov 93 12:22
Dagens SvD-ledare (Keynes - Ha, Ha, Ha)
Kanske inte om man stimulerar N U ! Men det är ju inte vad sossarna föreslår. De föreslår ju en stimulans som skall påbörjas om ett halvår och pågå fram till 94/95. Om det skall vara någon mening med konjunkturpolitik måste ju rimligtvis rekommendationerna förändras över konjunkturcykeln. Att Söderström hade fel för ett år sedan behöver inte betyda att han har rätt i dag, om Du hänger med.
Dessutom tycker jag inte att det är oväsentligt hur det stimuleras.
Det är en sak att försvara fria växelkurser och sänkta räntor, en annan att förelslå stora ofinansierade skattesänkningar på konsumtionsskatter i ett läge med ett rekordstort budgetunderskott.
Jag är dock i allmänhet för skattesänkningar, men inte som ett led i några futila försök att fixa markoekomnomisk balans utan som ett led i nödvändiga strukturella förändringar av den art som Eliasson beskriver. Hur tror Du för övrigt att ett förverkligande av s-motionens förslag skulle tas emot av marknaderna här hemma och i omvärlden...
Föregående meddelande:
Från: Rolf Englund:ORBMIT
Datum: 10 nov 93 10:35
Om man stimulerar nu blir det risk för överhettning, alltså??
Samuel Brittan om Philip Snowden ("Englands Hoover")
Vad än politiker och tjänstemän tror att de anser smyger ändå Philip Snowdens ande omkring i korridorerna på finansdepartementet, skriver Brittan och vill därmed varna för åtstramningar i form av nedskärningar och/eller skattehöjningar i dagens konjunkturläge. Han upplyser också oss fåkunniga om att Philip Snowden var "den ultrakonservativa finansministern i Labourregeringen som försökte balansera budgeten under depressionen år 1931 och som därmed förstörde (destroyed) sitt parti. (FT 93-11-01)
Samuel Brittan, Keynes och valet av rätt norm
En riksbank måste självfallet ha en norm för sitt handlande. Alternativet är att handla slumpmässigt. Frågan är då vilken norm - växelkursnorm, penningmängdsnorm eller något annat. I en artikel om Keynes och England och mål för inflation, penningmängd, sysselsättning och ERM, som går lätt att överföra till svenska förhållanden, förespråkar Brittan en norm för nominell BNP, som han anser bör öka med 6-7 % per år (liten tillväxt & låg inflation). Däremot anser han att "the UK needs a tightening (åtstramning) of policy like it does a hole in the head. The same applies to most other Group of Seven countries." (FT 931018)
Samuel Brittan: Ny epok randas i världsekonomin
"Tide [tidvattensvågen] turns in the world economy." Har statsbudgetar en vidare roll, för att balansera ekonomin, (som t ex Gösta Bohman ansåg i polemik mot Gunnar Sträng) vilket skulle göra det legitimt att avsiktligt budgetera för underskott? Bakgrunden till den återuppståndna statsbudget-ortodoxin under 1980-talet var erfarenheterna från 1960- och 70-talens stagflation (man KUNDE ha inflation och arbetslöshet samtidigt).
Kontrarevolutionen mot Keynes innebar att budgetar skulle balansera, i varje fall över en konjunkturcykel. Tillväxt och sysselsättning lämnades åt supply-side-reformer, en eufemism [förskönande omskrivning] för lägre och mer rörliga löner och svagare fack. Men nu kan det vara dags att tänka om igen, eftersom vi inte längre lever i en värld där varje konjunkturcykel leder till allt högre inflation. Tvärtom förefaller inflationen sjunka betydligt från en cykel till nästa, medan det är tvärtom med arbetslösheten.
Det är värt att överväga om vi är i en period med för låg total efterfrågan. Då går det inte att som en papegoja upprepa (to parrot) slagorden från 80-talet. Keynes var oklar om varför man skulle stimulera just investeringar för att undanröja en för låg total efterfrågan. Det går lika bra med köp av selleri eller andra konsumtionsvaror. Räntan bör sänkas, men vi kan ändå hamna i en keynesiansk likviditetsfälla (a Keynesian liquidity trap).
Det är svårt att sänka räntan under noll, och med låg inflation kommer därför inte realräntan tillräckligt långt ner. Därför kan det, utöver lägre ränta, krävas (håll i Er nu) högre budgetunderskott. Samuel Brittan i FT 930325
Samuel Brittan 930325
Till enligt sändlista Från: Rolf Englund Postst.: 03 feb 93 9:39
Ärende: Keynes hade fel menade hans ortodoxa kritiker, enär några särskilda stimulansåtgärder inte behövs. När det blir lågkonjunktur sjunker nämligen räntan och de välståndsbildande krafterna med sina osynliga händer ser därmed till att det helt spontant skapas en ordning i jämvikt.
Den nu förda politiken, med höga räntor i deflation, är något som jag aldrig har träffat på i litteraturen. Finns det någon ekonom i världen, utanför Rosenbad, som förespråkar, eller någonsin har förespråkat, en sådan politik? Den som finner någon sådan ekonom, meddela omedelbart Olof Ehrenkrona med kopia till mig via datorn, gärna Express.
- /The Treatise on Money/ its message was that savings and investment, being different activities carried on by different people, could not simply be presumed identical. It took interest rate to bring them into equilibrium
Från: Rolf Englund Postst.: 26 nov 92 Ärende: American Enterprise Institute (om Keynes "Basic Insights") "a conservative think tank" har en ekonom, John Makin, som argumenterar för att "fiscal orthodoxy - 'the notion that reducing budget deficits is alwasy a good idea' is dominating global economic policymaking at the very time it seems clearly inappropriate. Keyne's basic insights, notes Makin, was that govt fiscal policy should be used actively as a 'countercyclical' tool, both to counteract slowdowns via deficit expansion and to temper booms via budgetary restraint. Policymakers perverted Keyesianism in the 1960s and 1970s ...
The problem, says Makin, is that the trauma of that experience had led policymakers to reject the validity of Keyne's original message... Indeed, even as the sluggish world economy weakens further and inflation hits new lows, govts continue to favor deflationary fiscal policies... 'If these policies are pursued aggressively' warns Makin, 'they could cause a global depression'." Business Week 921130
T. Utrikesbulletin
Lösnummer av FT och WSJ kan köpas i PressCenter i Gallerian.
- Samuel Brittan: Lär av Keynes, men bli ingen papegoja!
Det finns slående likheter med mellankrigstiden (arbetslösheten) men lika viktiga skillnader (priserna då nådde sin toppunkt 1920 och prisnivån - inte bara inflationstakten - hade en fallande trend). Keynes hade således en i vissa avseenden mycket lättare uppgift. Nu har vi både inflation och arbetslöshet (stagflation hette det på 1970-talet).
Memoarboken av Robert Skidelsky, John Maynard Keynes : (Volume II) The economist as saviour, 1920-1937 (Macmillan), minskar värdet av Keynes' General theory (on employment, interest and money) publicerad 1936, i förhållande till Keynes tidigare verk A treatise on money (1930), en bok som "card-carrying Keynesians" tar avstånd ifrån.
Betydelsen av Keynes i dag är, att "after many false alarms, we really may face a danger of deficient demand (för låg efterfrågan), that is, total spending in money terms not increasing fast enough for reasonable growth at a low rate of inflation". Keynes hade både moraliska och "PR-synpunkter" för att föreslå offentliga investeringar (och inte skattesänkningar eller t ex ökade barnbidrag). Men vad är det för fel på Peter Jays förslag om två månader utan moms eller inkomstskatt?
Att konsumtion leder till ökad import är inget skäl, eftersom andra länders skattesänkningar skulle gynna oss. Men skälet för infrastrukturinvesteringar är att det lönar sig att anpassa sig till tidsandan om det inte är någon stor fara därmed (it pays to bend to the mood of the times when no great evil in involved). FT 921112
- Och då sade Keynes till Churchill
Ovannämnde Robert Skidelsky skriver i en stor artikel om sin bok att Keynes förstod att stabila (stable) växelkurser var bra för länder med stor handel, men att dilemmat var att förena en penningpolitik avsedd att upprätthålla full sysselsättning med medlemskap i ett system med fasta växelkurser.
"Keynes was the first to realise, or at least say", att växelkurser skulle återspegla konkurrenskraften hos olika ekonomier och inte användas för att framtvinga sänkningar av prisnivåer. (not to be used to force downward adjustment of money costs. If so used, any system of fixed exchange rates would break down).
För höga reallöner, som orsakar arbetslöshet, kan bara sänkas genom höjd prisnvå, menade Keynes "The continuance of unemployment is to an important extent due to the fact that we have got the level of wages out of gear with everything else. The only way in which they will get into gear will be by an increase in the level of prices).
I maj 1925 åt Churchill (då finansminister) middag med Keynes och folk från departementet innan han beslöt (mot Keynes inrådan) att återgå till guldmyntfoten (på en för hög växelkurs). England tvingades devalvera och lämna guldmyntfoten (följt av Sverige) den 23 september 1931. FT 921107
- Kan Keynes hjälpa oss från graven, undras i FT-recension av samma bok. "The ERM fiasco was a re-run of the 1925 return to the gold standard, a more precise case study than history usually provides.
FT 921107
The Economist om Keynes 921226 Was he a Keynesian?
lysande
- Keynes är "omodern". Det beror inte bara på att inflationen varit hög under så gott som hela efterkrigstiden, vilket är ett annat problem än det som upptog honom, utan också på att de lagbundenheter, som den keynesianska ingenjörskonsten förutsatte, visat sig osäkra och situationsbetingade. Åtgärder som "borde" stimulera ekonomin får inte önskad effekt.
Världsekonomin svänger nyckfullt hit och dit, den svenska jollen gör egna konstiga extraturer i dess kölvatten. Enligt det keynesianska synsättet borde Västeuropa i dag gå in för en samordnad expansiv politik för att öka den samlade efterfrågan. Vad som sker är det motsatta. Regeringarna försöker överallt få bukt med de växande budgetunderskotten genom nedskärningar och skattehöjningar. Tidpunkten är minst sagt olämplig, men det finns knappast något val. Västvärldens regeringar kan inte spendera sig ur krisen, eftersom det skulle resultera i ny inflation, valutaoro och högre räntor. Den viktigaste stimulansen till en ökad aktivitet måste komma från något annat håll. Statsutgifter utan finansiering kan inte vara motorn i ekonomin....
I Sverige härskar självgodhet och trånga perspektiv. ... Unionsförslaget... fantasieggande, och det är realistiskt.
Svante Nycander i DN 921104
- "Who wrote this, and when?:'It is now fairly obvious that we are on the downward slope of an international credit cycle. The intensity of our own problem today is due to the fact that we now have the influence of this international depression superimposed on our own pre-existing domestic troubles. A year or two ago our troubles were primarily domestic; now the international problem is at least equally important.'
Those words come from John Maynard Keynes, in the spring of 1930... K was a vigorous participant in the debate - which raged over the next two years - about whether Britain should seek to escape through devaluation from a fixed exchange rate system, and, once that had taken place, what post-devaluation policy should be."
Peter Martin, Financial Editor, FT 921017
Samuel Brittan varnar för "national(istic) socialism"
Likt Johan Schück (DN 921030 under sexspaltiga rubriken "Allt pekar mot ny depression", varnar han under rubriken "Nu är det dags för helikoptrar och hål i marken"
. Den ekonomiska vetenskapen brukar handla om hur man bäst hushållar med knappa resurser. Som han gjort i många år argumenterar Brittan för att nationalinkomsten, den nominella nationalinkomsten, bör öka med några procent för låg inflation och några procent för någon real tillväxt, runt 5 procent om året (en tanke som ligger snubblande nära, men på något vis är skild ifrån, monetaristernas tanke att penningmängden bör öka i jämn och låg takt i goda och dåliga tider).
Nu ligger England under den ökningen, vilket ökar recessionstrycket i en redan nedtryckt (depressed) ekonomi. Värst av allt, skriver han, är att depressionen bidrar till att öka främlingsfientligheten (ett politiskt korrekt uttryck) [a mood of acute xenophobia] i kombination med fientlighet mot marknadslösningar. Den kombinationen kan jag bara kalla "national(istic) socialism" skriver Brittan och den är, menar han, särskilt allvarlig hos några Tory Euro-sceptics.
Brittan hänvisar till Milton Friedmans förslag att kasta ut dollarsedlar från helikoptrar (för att öka penningmängden på ett annat sätt än att bygga tomma kontorshus) och Keynes förslag att gräva ner pundsedlar i marken (för att få folk att gräva hål i marken). Brittan är även för det som nu alla gillar - infrastrukturinvesteringar.
För att öka förtroendet (confidence) tycker han att man lika gärna kan sätta dessa projekt under något streck på papperet och kalla det för "kapitalbudget".
Med ord som för tanken till Edins, Lindbecks, m fls kritik av de svenska krispaketen, skriver Samuel Brittan (här på engelska, för att understryka att det gäller England) "there are no grounds for cutting social secutity payments, which feed straight through into consumer spending, other than to prevent abuses which should be tackled irrespectvive of the economic temperature. Nor are there any grounds for laying off public sector workers other than genuine over-manning. And it would be hair shirt stupidity to raise taxes. But a tight public sector pay limit makes a lot of sense."
Samuel Brittan i FT 921029
SKALL VI SPARA ELLER KONSUMERA OSS UR KRISEN?
Hans T:son Söderström, SNS, (Hans Tson) anser att den expansiva politik som redan bedrivs inte bör spädas på.
Professor Mats Persson är av motsatt åsikt och förordar en stimulans av ekonomin. (Reporter Gunnar Ljunggren) 921021
Vad Samuel Brittan skulle göra om han vore finansminister
Han börjar med att citera Keynes: "In the long run we are all dead", och lägger till ett citat från ett Keynes-seminarium förra året: "Keynes is dead and we are all living in the long run".
Han är egentligen emot 10-punktsprogram. "Sådant skall man helst ägna sig åt i 20-årsåldern (in one's 20s)". Han vänder sig mot den absurt överdrivna föreställningen om regeringens roll, och hänvisar till den politiske filosofen Michael Oakeshott, som gjort en distinktion mellan staten som ett företag (an enterprise organisation) med vissa uppgifter, och staten som en samhällsinstitution (a civil association) som skapar regler.
Den sovjetiska femårsplanen representerade den högsta formen av det förstnämnda och har kollapsat "tillsammans med mer moderata idéer av svensk typ om att förändra samhället genom centrala beslut".
Huvudförklaringen till att regeringarna nu väljer budgetpolitiken (fiscal policy) framför monetarism eller växelkurser (monetary and exchange rate policies) är att en stram penningpolitik för tillfället förefaller vara impopulärt hos väljarna.
Utöver det vanliga nuförtiden om en självständig centralbank som bekämpar inflationen och breda band för växelkursen och långsiktig budgetbalans, anser Brittan att han inte kan se något argument för större budgetnedskärningar eller skattehöjningar i en recession, vad som än förespråkas enligt mytologin från 1981
("no point in massive public spending cuts or tax inceases in a recession, whatever the mythology of 1981").
FT 921008
online version of Carl Menger’s Principles of Economics
Carl Menger (1840-1921) was the founder of the Austrian School of economics. Principles, first published in 1871, is the book that provided a new basis for the understanding value, utility, money, and the market process.
Mises's reading of Menger’s Principles turned him from the historical school of economics; Mises said the experience turned him into an economist—a stunning endorsement for the student of economics.
Dominos and Multiplicators
Ingvar Carlsson har rätt i att det behövs ett nytt häv från nationalekonomerna. Man hör ju på dem att de inte förstår vad de talar om. De kan mycket, men de förstår litet.
I allt väsentligt håller jag med dagens skribent på DN Debatt, Oscar Swartz 920927, från Handels, som varnar för ekonomisk implosion.
Det som behövs, tror jag, är en syntes av Hayek och Keynes som innehåller orden dominos och multiplikatorer. Jag har ngt av det i mitt inre, men måste till min skam säga att jag nog inte är mäktig att klara av det. Kanske Ingemar Ståhl eller ngn annan i hans klass klarar av det?
Vidarebefordra gärna detta meddelande till den som Du tror klarar av uppgiften. Eller räcker det kanske med att inse att man skall ha låg, inte hög, realränta, när depression hotar??? DN 920927
Ny bok om ständigt aktuell och kontroversiell ekonom
John Maynard Keynes "pointed out that, in a market economy, economies can stumble along indefinitly in deep depression without any certainty that they will necessarily correct themselves. A company can improve its position by sacking workers and cutting investment, but not a whole economy ... Economics was, for Keynes, not a search for timeless truths ... economics was a method of analysis, essentially historical and empirical, a modest and hesitant attempt to apply reason to current problems in order to alleviate them ... Since he was clever, rich, self-assured, well-connected, witty, arty, homosexual and usually right, he made many enemies ... Did Keynes's intense feelings for Karl Melchior, whom he met at the post-Armistice negotiations, influence his subsequent attitude to Germany, which was sometimes too sympathetic?" (William St Clair i FT 920430, s 14 om boken Maynard Keynes : an ecnomist's biography, av D E Moggridge)
Keynes 92 z
30-talet z
- GDP fell /in UK/ by 0.11% in 1930 and by 5,49% in 1931, followed by growth of less than 1% in 1932 and 1933 Unemployment rose to a peak of 15,3% in 1932. Prices fell by almost 8% and did not begin to rise again until early 1934. /Nu 1992/ Britain in the 1920's is, perhaps, a better comparison. unemployment hovered between 7-10% with, on the whole, feeble growth levels. Similarly the UK, because of its adherence to the Gold Standard, was locket into fixed exchange rates and in order to protect sterling was unable to lower base rates... this time they appear committed to achieving it (recovery) without taking the 1931 option of leaving the fixed exchange rate system. Emma Tucker FT 920820, s 7