Ville moderaterna ha löntagarfonder?
Hur kan det komma sig att Sverige var nära att socialiseras med hjälp av löntagarfonder?
Även moderaterna var inne på någon form av "stiftelser".
Nu avslöjar moderaternas f vice ordförande - Lars F Tobisson - hur arbetet i fondutredningen gick till.
Danne Nordling 25/11 2009
Jag träffade igår moderaternas förre vice ordförande Lars Tobisson och fick hans memoarbok Främling i folkhemmet. Ett avsnitt handlar om löntagarfonder. Tobisson var ledamot i löntagarfondsutredningen eller "Löntagarna och kapitaltillväxten" som var det officiella namnet. Utredningen hade tillkommit under jämviktsriksdagen 1973-76 på Folkpartiets initiativ vid de sk Haga-förhandlingarna 1975.
Tobisson ger en bild av sitt eget parti som i dagens ljus ter sig försvarlig. Men man kan inte undgå misstanken att den är tillrättalagd vad beträffar partiets och företrädarnas initiala beteende. Det var ju faktiskt så att både prominenta företrädare för näringslivet och de borgerliga partierna hade stor förståelse för att företagens vinster skulle reduceras och tas om hand av fonder eller "stiftelser" som Adelsohn var inne på.
Lars F Tobisson i DI
Receptet mot svängig krona lyder ERM/EMU ( 1998-08-27 )
En snabb anslutning till ERM skulle avhjälpa problemet med vår svängiga kronkurs. Klargör samtidigt att vi tänker införa euron! Då kan kronan ha en chans att värderas till sitt "rätta" värde.
När deltagarkretsen i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) bestämdes i våras, fick Sverige underkänt. Skälet var inte bara den formella invändningen att vårt land stod utanför den europeiska växelkursmekanismen (ERM) utan också att kronan i praktiken visat sig instabil.
I mångas ögon var nog denna motivering mest ett sätt att dölja den verkliga orsaken, nämligen att en majoritet i Sveriges riksdag inte ville gå med i EMU från starten. Men de senaste månadernas utveckling har bekräftat att kronan är en ovanligt svängig valuta.
Sedan början av maj har dollarkursen gått från knappt 7,60 kronor till över 8,30 kronor (den 26 augusti). även gentemot D-marken - och därmed också övriga EMU-valutor - har kronan försvagats kraftigt. Ecu-index har försämrats från under 115 till mer än 123.
Traditionellt skakiga valutor som de sydeuropeiska EU-ländernas har inte alls visat samma svaghet. Medlemskap i EMU skänker stadga.
Det gäller även Grekland, som deklarerat sin avsikt att gå med, så snart man kvalificerat sig. även vårt grannland Danmark har klarat sig bra tack vare sin anslutning till ERM.
Finansministern, Riksbanken och Konjunkturinstitutet förklarar att kronan är undervärderad. Men någon annan värderare än marknaden finns inte. Och skulle kronan åter stärkas, understryker det ytterligare att dess värde varierar mer än andra valutors.
är det nu så farligt? är det inte till och med så att en svag krona är till hjälp för exportindustrin?
Inget tvivel kan råda om att valutastabilitet befrämjar handel över gränserna. Det blir också lättare att dra till sig utländskt investeringskapital och därmed nya jobb. Den risk som alltid är förknippad med transaktioner, där olika valutor är inblandade, blir naturligtvis allmänt sett mindre.
För en exportör kan det på kort sikt kännas bekvämt med en svag krona. Vid rörlig växelkurs fungerar det som en förtäckt devalvering. Men nackdelen är att importpriserna stiger, vilket tvingar Riksbanken att i inflationsbekämpande syfte lägga räntenivån högre än vad som annars krävts. Därmed dämpas långsiktigt aktiviteten i ekonomin.
Dessutom minskar en svag krona det förändringstryck som skulle driva fram nödvändiga strukturella reformer i vår ekonomi, till exempel skattesänkningar och en moderniserad arbetsrätt. Som ett resultat fortsätter Sverige att halka efter i tillväxthänseende, kronan sjunker successivt, och vårt folk blir relativt sett allt fattigare.
Slutsatsen blir att en liten öppen ekonomi som Sveriges har allt att vinna på stabila valutarelationer till våra viktigaste handelspartner. En snabb anslutning till ERM skulle avhjälpa problemet med vår svängiga kronkurs.
Klargörs samtidigt vår avsikt att införa euron, stärks kronan mot vad riksbankschefen anser vara dess rätta värde.
De krav på ekonomisk-politisk disciplin och strukturella förändringar som en sådan mera hårdvalutabetonad fastkurspolitik ställer blir sedan något vi politiker måste leva upp till. Till nytta för medborgarna i form av fler jobb och ökad välfärd!
Lars F Tobisson
Lars F Tobisson i Sv D Brännpunkt 96-11-05
utdrag
Sedan 1970 har den svenska kronan förlorat 70 procent av sitt värde i förhållande till den tyska marken. Det är ett uttryck för den arbets- och tillväxtfientliga politik som dominerat i vårt land under det senaste kvartsseklet.
Men nedsmältningen av kronans värde är också ett uttryck för en penningpolitik, formad i brytningen mellan keynesianism och politisk opportunism.
Istället för att kontrollera kostnads- och inflationsutvecklingen valde Sverige under lång tid den enkla vägen. En successiv nedskrivning av den svenska kronan köpte oss konkurrenskraft. Vi kunde sälja våra produkter på världsmarknaden men vi fick stadigt sämre betalt för dem.
Konsekvenserna för välståndsutvecklingen är uppenbara. År 1970 var vi världens tredje rikaste land, i dag ligger vår levnadsstandard under genomsnittet bland industriländerna och i EU
... På en lång rad områden är det svenska samhället stelt och omodernt - reformbehovet i den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemen samt på arbetsmarknaden är utomordentligt stort, oavsett EMU-medlemskap.
Den gemensamma valutan löser inte dessa strukturella problem, men devalveringspolitiken skulle förhindras. Penningvärdet skulle förbli stabilt och vi skulle få en valuta att lita på.
...
Den stabilitetspakt som ursprungligen lanserades av den tyske finansministern Theo Waigel, och som kommissionen i utvecklad form lägger fram för det Europeiska rådets möte Dublin i december, avser att förhindra medlemsländerna från att föra en finanspolitik med inflationsdrivande underskott.
Euron kommer att bli stabil och vi får en penning- och finanspolitisk disciplin, som lägger grunden för en stabil ekonomisk utveckling i Europa och då också i Sverige....
Där Lipponen och hans regeringskolleger visat tydlighet och ledarskap har Göran Persson och Erik Åsbrink valt att inte ha någon ståndpunkt alls. Det är mycket svårt att se någon annan förklaring till detta än att regeringen låter det egna partiets interna problem gå före nationens bästa.
Tilltaget med ett partisamråd där ingen ledande företrädare menar sig ha en egen uppfattning är något unikt i svensk historia. Sveriges regering saknar alltså en uppfattning i frågan om man skall fullfölja det samarbete som landet efter folkomröstningen politiskt förbundit sig till.
...
Emu brukar inte sällan i nedsättande ordalag, utmålas som ett "politiskt" projekt.
Tyvärr är de politiska dimensioner av EMU som diskuteras sällan de relevanta. De, som tror på penningpolitiskt trolleri eller rent uttalat på inflation, menar att Sverige genom en "självständig" penningpolitik skall kunna nå långsiktigt stabil tillväxt med hjälp av samma keynesianism gom under de senaste decennierna drivit in oss i de problem vi har i dag. Med dagens integrerade världsekonomi och fri rörlighet för kapital kommer en sådan politik att ha sämre överlevnadsmöjllgheter än en isglass i öknen.
Sverige är en del av Europasamarbetet. Det är i detta samarbete vår ekonomiska, men också vår säkerhetspolitiska, framtid ligger. EU står inför stora uppgifter vad beträffar utvidgning, institutioner och den inre marknaden. Sverige har här en viktig roll att spela. Det vore ansvarslöst om vi med en svårbegriplig vägran att delta i ett monetärt samarbete, som ger oss stabilitet och som vi förbundit oss till, avhänder oss möjligheten att vara med och forma det framtida Europa.
Lars F Tobisson på SvD Brännpunkt 96-09-05
utdrag
...
Göran Persson vill framstå som handlingskraftig. Men oförmåga att fatta beslut präglar hans regering. Splttring i den egna rörelsen och brist på ledarskap leder till uppskovspolltik i viktiga frågor.
På det ekonomiska området försöker nu socialdemokraterna göra gällande att de "klarat krisen". Detta skryt är svårt att förstå, när tillväxten är svag och den redan rekordstora arbetslösheten fortsätter att växa.
Riksbanken har visserligen lyckats nå sitt mål att få ned inflationen till och med under 2 procent, men de svenska realräntorna är högst i Europa, vilket vittnar om misstro för framtiden. Budgetunderskottet har reducerats, men det har skett mer med skattehöjningar än med utgiftsminskningar.
Höga realräntor och skärpta skatter kväver tillväxten och förvärrar massarbetslösheten. Förhoppningar knyts nu till att Konjunkturinstitutet i sin senaste prognos justerade upp ökningen av bruttonationaiprodukten (BNP) i år från under till lite över en procent. Vid årets början för-utsåg regeringen dock en ökning med 2,7 procent.
Den nu förväntade BNP-utveckiingen ger inte utrymme för någon minskning av arbetslösheten vare sig 1996 eller 1997. Inför 1994 års val lovade socialdemokraterna att om bara de fick regera, skulle den öppna arbetslösheten komma ned under 5 procent på ett år. Mycket tyder på att när riksmötet inom kort påbörjas, är den större än vid tiden för valet!
Regeringens mål är nu att halvera den öppna aibetslösheten till fyra procent vid sekelskiftet. Men det finns inget mål för den totala arbetslösbeten, som innefattar bl a personer i Amsåtgärder och uppgår till 13-14 procent. Beaktas även latent arbetssökande, invandrare mfl, ligger den verkliga arbetslösheten över 20 procent, vilket är mer än en miljon människor.
Aven socialdemokraterna har nu insett att det av finaisiella skäl inte längre går att på traditionellt sätt "skapa" sysselsättning genom att inrätta fler offentliga tjänster eller med subventioner stimulera till ökat bostadsbyggande. De håller med de borgerliga partierna om att de nya jobben måste komma till stånd i den enskilda sektorn.
Att detta förutsätter att näringsklimatet förbättras genom skattelättnader och avreglering har de dock svårt att acceptera.
...
Trots att Sverige vid EU-anslutningen åtagit sig att medverka i det europeiska valutasamarbetet (EMU), har socialdemkraterna länge vägrat att klargöra sina avsikter.
De har hänvisat till att det slutliga beslutet skall fattas av rtsdagen och viftat bort påpekanden om att för att detta skall kunna ske mäste regeringen först lågga förslag.
Följden av denna brist på ledarskap har blivit att EMU-motståndet har vuxit sig starkare.
När Erik Åsbrink nyligen försökte fornuilera en tredje ståndpunkt ("nej nu, men kanske sedan"), medgav han att resultatet kunde bli högre räntor och valutaoro. Det hjälper inte att bedyra att inflationen fort-satt skall bekämpas och budgetimderskottet begränsas. Det uppstår genast misstro, när han talar om att EMU-medlemskap medför förlust av suveränitet och av instrument för att parera störningar i ekonomin. Detta kan inte tolkas på annat satt än att regeringen vill kunna devalvera vid misskötsel av ekonomin.
Om Sverige uppfyller konvergenskraven men ändå väljer att stå vid sidan av, blir slutsatsen att vi håller öppet för att återgå till inflations- och devalveringspolitik. Talet om möjlig anslutning senare klingar ihåligt, eftersom en sådan försvåras av att ränteläget och inflationstakten blir högre än vad de annars behövt vara. Det gör det inte lättare att då mobilisera vilja och förmåga att driva igenom ett beslut om anslutning.
Besked om regeringens valutapolitiska avsikter kan mte skjutas på framtiden. Redan i höst väntas Itallen och Finland inträda i den europeiska växeikursmekamsmen (ERM). Om Sverige inte då hänger med, växer misstron. Åtgärder för att stärka riksbankens oberoende, innefattande grundlagsändringar, måste vidtas före valutaunionens start 1999, oavsett om Sverige blir medlen eller ej.
Om det ändå skall göras, borde förslag läggas fram snbbbt, så att vi tidigt kan tillgodogöra oss lägre räntor och starkare krona.
...