Statsvetare varnar för demokratiskt EU SvD 98-07-12, utdrag
Bara en djup ekonomisk kris och politiskt kaos - ett undantagstillstånd - kan få Europas folk att välja bort nationernas självstyre och acceptera EU som en förbundsstat, menar statsvetaren Sverker Gustavsson, docent vid Uppsala universitet. Han säger det i polemik med dem som vill ha en federalistisk utveckling i EU.
Lika riskabelt vore det att åternationalisera unionen, att avskaffa det gemensamt uppnådda, EU:s jättelika regelverk, l&acquis communautaire, tycker Gustavsson. Han har ett förflutet som statssekreterare på utbildningsdepartementet i regeringen Carlsson. Till dagens regering har han ingen koppling - annat än som en av flera oberoende forskare i UD:s referensgrupp för europeisk integration.
- Dagens provisorium i EU, en överstat utan demokrati, är det minst dåliga alternativet, säger Sverker Gustavsson provocerande. Tongivande forskare i den svenska EU-debatten är i stort sett överens om en sak: EU är en union med överstatlig makt och med klara demokratiska brister. Deras slutsats bygger främst på det faktum att unionens folk inte kan avsätta det lagstiftande ministerrådet vid ett val.
Men forskarna skiljer sig åt i synen på hur EU:s demokratiska underskott ska angripas. Sociologen Kerstin Jacobsson, som doktorerat på den svenska EU-debatten, föredrar en återgång till mer mellanstatligt samarbete (SvD 20/4). Professor emeritus Olof Ruin vill ha en federalistisk utveckling och ge det folkvalda EU-parlamentet mer makt (SvD 31/5).
Sverker Gustavsson förordar en tredje väg: bevara den överstatliga strukturen utan demokrati, men lägg in tunga bromsklossar så att inte EU utvecklas till en fiskal union, en överstat med rätt att beskatta sina medborgare. Beskattningsrätten är den gräns som inte får överskridas, anser han - liksom för övrigt statsminister Göran Persson. Visserligen betalar EU-länderna redan i dag en avgift till gemenskapskassan, 1,27 procent av ländernas samlade BNP. Men Sverker Gustavsson tycker att den summan är försumbar jämfört med skatteöverföringen till förbundsstaterna USA, Kanada och Tyskland (10-30 procent av BNP).
Som reformist är hans poäng att vi inte har något annat än den ofullkomliga verkligheten att utgå från. Vi kan inte likt Robespierre, Lenin eller Pol Pot rita om kartan från grunden - det leder ofelbart till ett totalitärt samhälle.
Pragmatikern Gustavsson tar stöd i den tyska författningsdomstolens viktiga prövning av huruvida Maastrichtfördraget var förenligt med Tysklands grundlag. Svaret från domarna i Karlsruhe blev ett ja eftersom överstatligheten är förutsägbar, återkallelig och marginell (en grund som också det svenska EU-medlemskapet vilar på.) Sverker Gustavsson anser visserligen att de tyska domarnas utslag var dikterat av statsnyttan. Men det hindrar honom inte från att vilja bevara dagens ofullkomliga konstruktion.
Risken med att ta språnget till den definitiva överstaten är för stor, den folkliga förankringen saknas, argumenterar han. Vad som krävs, menar han, är att förhindra att EU tar ytterligare ett kliv på integrationstrappan och går från myntunion till skatteunion. Men i ljuset av EG-domstolens vida tolkningsutrymme - det talats om domare som har växt ur sina peruker, satt grimma på politikerna och tagit sig lagstiftande makt - kan väl knappast unionen beskrivas som förutsägbar till sin natur? - Det är politikernas sak att hålla EG-domstolen på mattan, svarar han.
Är överstaten återkallelig? - Ja, det är Sverige som bestämmer i vad mån EU-rätten gäller "här i landet" som det står i anslutningslagen. Är unionen verkligen marginell när elva länder övergår till en gemensam valuta? Gustavsson pekar på stabilitetspakten, den bromskloss som monterades in i systemet 1996-1997.
Tanken om EMU föddes i början av 1990-talet i det euforiska ruset efter Berlinmurens fall. Att tyskarna måste släppa sin starka D-mark var det pris Mitterrand utkrävde för att acceptera Tysklands återförening. Några år senare såg de tillnyktrande stats- och regeringscheferna valutaunionens medfödda problem. De tog beslut om stabilitetspakten, principen att EMU-länderna får klara sina ekonomiska bekymmer på egen hand, utan undsättning från de andra.
Men håller stabilitetspakten om, låt oss säga, österrikarna är på väg att rösta fram högerextremisten Jörg Haider till makten? Tanken är inte helt orealistisk. Redan i dag knorrar österrikiska bönder över EU-utvidgningen och de lågavlönade får räkna med hård konkurrens när polacker, ungrare och tjecker blir EU-medborgare. Europas ledande politiker ser problemet - i sina mer eller mindre undanträngda skräckvisioner. Men, menar Sverker Gustavsson, de håller katastrofscenariot ifrån sig genom att inte tala om det. Som ett mantra upprepar de att stabilitetspakten kommer att hålla, för de har inget annat val.
Han drar sig inte för att jämföra de ledande politikernas tro på stabilitetspakten med den tro socialisterna en gång hade på sin ideologi. Men forskarens - eller journalistens - uppgift är inte att ha något religiöst förhållande till politiken. Sverker Gustavsson befarar, i likhet med andra kritiker, att EMU kan leda till nya Sachsen-Anhalt, stagnerande regioner i Europa där en växande skara arbetslösa röstar fram politiska extremister. Han ser stats- och regeringschefernas väg mot EMU som en vandring längs en smal stig uppför ett brant berg. På bägge sidor stupar det utför.
- Konsten för regeringscheferna är att inte rasa nerför branten. Och forskarnas uppgift är att tala om att branten finns.