Fondsocialismen blev fondkapitalism.
Mattias Lundbäck på SvDs ledarsida 2001-05-21
Den 17 maj arrangerade Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola ett vittnesseminarium om fondsocialismen, 70-talets stora systemfråga. Där pekade Lars Ekdahl, docent och ekonomhistoriker, på att löntagarfonderna ursprungligen syftade till att lösa tre problem i det svenska folkhemmet.
1) Att upprätthålla den solidariska lönepolitiken genom att göra det moraliskt acceptabelt med övervinster i de effektivaste företagen.
2) Att mildra en pågående makt- och förmögenhetskoncentration, som delvis också var ett resultat av den solidariska lönepolitiken.
3) Att skapa ökat inflytande för de anställda i företagen. Alla problem som den solidariska lönepolitiken hade skapat skulle lösas med ett enda förslag. Det påminner om reklamen för Kinderäggen. Tre önskningar som uppfylls av ett litet ägg.
Anna Hedborg och Rudolf Meidner, som formulerade LO:s ursprungliga förslag, deltog på eftermiddagen i en paneldebatt tillsammans med Kjell-Olof Feldt, Per-Olof Edin, Lennart Bodström och Carl Tham. Det framkom i debatten att samtliga aktörer blev överraskade av det stora gensvar förslaget om löntagarfonder fick i fackföreningsrörelsen då det presenterades 1975.
Alla instämde i att facket hade varit den drivande parten, inte det socialdemokratiska partiet. Orsaken till att löntagarfondsfrågan fick så stark medvind under 70-talet var enligt Kjell-Olof Feldt den strukturkris som uppstod i och med den första oljekrisen. Inom facket konstaterades att medbestämmandelagen (MBL) var otillräcklig som instrument för att förändra företagens beslutsfattande och rädda arbetstillfällen. Det fanns enligt Feldt en utbredd uppfattning att löntagarfonderna kunde stoppa strukturomvandlingen.
Det framgick i diskussionen att Olof Palme, fast han utåt ville framstå som anhängare av löntagarfondstanken, i själva verket var mycket skeptisk. Uppenbarligen av partitaktiska skäl. I själva verket ville han begrava frågan snarast, vilket också kan sägas ha blivit fallet eftersom 1983 års förslag var en ganska urvattnad version av det ursprungliga förslaget.
Men stödet för löntagarfonderna var ursprungligen brett. Så sent som 1977 menade Saf:s talesman, enligt P-O Edin, att "det är inte längre en fråga om vi ska ha löntagarfonder, utan om hur de ska se ut".
Folkpartiet, som länge hade varit anhängare av någon form av löntagarfonder, ändrade mot slutet av 70-talet också inställning. En viktig anledning var nog den hårda kritik som partiet utsattes för av moderaterna efter "den underbara natten".
TCO gick ungefär samma väg som folkpartiet när det stod klart att det skulle bli en ny planhushållningsdebatt, främst tack vare ett organiserat borgerligt medlemsmotstånd. Fondsocialismen är nutidshistoria, men nog känner vi igen mycket av den syn på företag och företagande som gjorde att löntagarfonderna kunde presenteras som lösningen på alla samhällsproblem.
Nu i globaliseringens tidevarv blir även "Kinderäggen" globala. Det senaste "ägget" är den globala skatten på valutatransaktioner, den så kallade Tobinskatten. Förhoppningsvis kommer inte detta förslag att kunna baxas lika långt som löntagarfonderna.
Men något gott förde löntagarfonderna med sig. Med pengarna startades småningom riskkapitalbolagen Atle och Bure. Det senare köpte loss akutsjukhuset S:t Göran från Stockholms läns landsting. Bure-avknoppningen Capio står som bevis för att privat sjukvård kan vara både bättre och mer kostnadseffektiv än offentlig.
Det är inte riktigt den utveckling Meidner och Hedborg såg framför sig när de presenterade det hittills mest ambitiösa försöket att socialisera svenskt näringsliv.