Ur Rolf Englund, Löntagarfonderna de nya aktörerna... (Timbro)

1981 — Löntagarna och facket

1981 hade LO-kongressen, efter förslag av LO-ledningen, beslutat att "löntagarna, inte medborgarna, bör vara fondernas uppdragsgivare". LO-kongressen hade visserligen medgivit att "viktiga principiella skäl talar för att fondstyrelserna bör utses i direkta val" men hade i samma andetag framhållit att det "samtidigt finns praktiska skäl som talar för att styrelserna skall utses av de fackliga organisationerna, inte minst det faktum att valproceduren blir mycket enkel".

1982 — Direkta val

I sitt tal i Almedalen inför valet 1982 tog Olof Palme upp frågan hur löntagarfondernas styrelser skulle väljas i framtiden. LO-kongressen hade beslutat att löntagarna, inte medborgarna, borde vara fondernas uppdragsgivare. LO ville ha löntagarfonder, inte medborgarfonder.

I sammanfattningen till det socialdemokratiska kongress- beslutet hade stått att läsa att partikongressens beslut helt överensstämmer med det beslut om löntagarfonder som LO-kongressen hade antagit 1981.

Därtill uppmanad av partiorganet Arbetet, i anledning av att författaren P O Enquist tagit till orda i Expressen, förklarade Olof Palme som sin personliga mening att det skulle vara direkta val till löntagarfonderna styrelser.

Direkta val betydde att löntagarfondernas styrelser skulle utses i val, inte som LO ville, av facket.

Men vem skulle ha rösträtt i valen? Enbart löntagare, sade LO. Men vem är löntagare? Det är svårt att fastställa. Därför ansåg Olof Palme att det borde bli allmänna val, precis som till riksdagen, landstingen och kommunerna.

En modig ledarskribent i den då ännu inte nedlagda Stockholms-Tidningen, med största säkerhet Anne-Marie Lindgren, skrev:

"Visst rymmer frågan om vilka som skall rösta vid fondvalen åtskilligt sprängsstoff. I koncentrat rymmer den nämligen en central tvistefråga i socialistisk teoretisk debatt: skall medborgarna ta makten över företagen, dvs skall man förverkliga socialismen genom förstatligande? Eller skall löntagarna ha inflytande över produktionen enligt den gillessocialistiskt/syndikalistiska modellen?"

Statssocialism eller fackföreningssocialism, det var frågan. Eller som P O Enquist hade skrivit: Vem skall ha makten över fonderna, regeringen, eller facket, eller folket i direkta val?

Sommaren 1983 — Inget löfte givet?

Sommaren 1983 hävdade Kjell-Olof Feldt att något löfte om allmänna eller direkta val aldrig hade givits. P O Enquist, som då trodde och kanske fortfarande tror att allmänna och direkta val till fonderna leder till något annat och bättre än statssocialism, blev rasande. Han hade lurats att rösta på fonderna och socialdemokraterna i 1982 års val av löftet om allmänna val till fondstyrelserna.

Till detta gav vi mandat. Något mandat för det som nu kröp ut ur ormens ägg, det gavs, däremot inte, skrev han upprört.

Då tog LO-ordföranden Stig Malm till orda. Vi skall ha direkta val till löntagarfondernas styrelser, men det är inte detsamma som allmänna val, vilket skulle leda till någon sorts medborgarfonder och det var ju aldrig meningen, sade han vid ett framträdande i Åmotsbruk.

Tidningen Arbetet (s), med Lars Engqvist som chefredaktör, uppmanade Olof Palme att i Almedalen ge klart besked om att valen skulle vara både direkta, utan mellanled i form av riksdag eller landsting, och allmänna, dvs att inte bara den som enligt LO är löntagare skulle ha rösträtt.

Stockholms-Tidningen var av motsatt uppfattning. Vill man, skrev ST, inrätta fem nya aktieköpande AP-fonder får de varken en sådan struktur, omfattning eller uppgift att det motiverar några allmänna val eller direkta val. Och, skrev ST, vilket är det viktigaste, om man ändå inför val har man därmed också sagt att det i praktiken handlar om att på sikt inrätta ett annat och mer omfattande system.

- Om det inte är första steget (mot socialism), utan bara "steget", kan det inte göras trovärdigt om man samtidigt aviserar en ordning med direkta och då troligen allmänna val till fonderna.

- Säg nej till direktval, Palme, manade Stockholms-Tidningen i sin rubrik inför Palmes Almedalstal 1983.

Olof Palmes svar på dessa motstridiga önskemål från de egna blev detta:
Först skall fondstyrelserna utses av regeringen.
Sedan skall vi utreda om och hur styrelserna för de fem aktieköpande AP-fonderna, benämnda löntagarfonder,
liksom de övriga AP-fonderna, skall kunna utses i allmänna och direkta val.
När det är utrett så kan direkta val införas, sade han.

Men de dubbla budskapen om såväl ofarliga fonder som val till fondstyrelserna var och är oförenliga. Frågan kvarstod olöst.

Hösten 1983 — Utredning aviseras

I regeringens lagförslag till riksdagen om löntagarfonderna (prop 1983/84:50, beslutad den 4 november 1983, undertecknad av Olof Palme och Kjell-Olof Feldt) sägs (s. 53):

När det gäller det sätt, på vilket ledamöterna i fondernas styrelser skall utses, har jag (Feldt) i det föregående föreslagit att fondernas styrelse skall utses genom beslut av regeringen. Detta bör gälla tv.

Mot bakgrund av de tankar som bär upp det förslag som jag nu presenterar finns det starka skäl att utse ledamöterna i fondernas styrande organ genom direkta val. I så fall borde ett direktvalssystem omfatta även allmänna pensionsfondens nuvarande fyra styrelser.

Anordnande av sådana val inrymmer emellertid åtskilliga principiella frågor som måste belysas innan slutlig ställning kan tas... Jag kommer inom kort att för regeringen anmäla frågan om direktiv till en sådan utredning.

Maj 1984 — Utredning tillsätts

Regeringen uppdrog i maj 1984 åt finansminister Kjell-Olof Feldt att tillkalla en särskild utredning och statsvetaren Björn von Sydow utsågs i september samma år, i former som har prövats av riksdagens konstitutionsutskott, till enmans-utredare. Han skulle utreda, som det hette i direktivens rubrik, "Direkta val av styrelser i allmänna pensionsfonden".

Utmärkande för direkta val är att de är direkta och således sker i ett steg. Trots detta fanns det i regeringens direktiv ett stycke, rubricerat "Val i två steg", där utredaren gavs i uppdrag att överväga "att fondstyrelserna skulle utses genom val i två steg. Först skulle en eller flera församlingar eller fullmäktige väljas direkt av valmanskåren. Därefter skulle fondstyrelserna utses av de valda ombuden för väljarna."

Det vore mycket fiffigt. Men det skulle inte vara direktval.

Valet 1985 — Direkta val en tilltalande tanke

Rolf Englund i Inblick-ruta på ledarsidan i SvD 85-07-23
OLOF PALME uppträder på torsdag i Almedalen. I sitt tal där inför valet 1982 tog han upp frågan hur löntagarfondernas styrelser skall väljas i framtiden. LO-kongressen hade beslutat att löntagarna, inte medborgarna, bör vara fondernas uppdragsgivare. LO vill ha löntagarfonder, inte medborgarfonder.

Vid presskonferensen inför sitt Almedalsanförande i valrörelsen 1985 uttalade sig Olof Palme traditionsenligt om valen till löntagarfondernas styrelser. Han tillfrågades om han stod fast vid sin uppfattning att det borde bli direkta val till fondstyrelserna.

— Direkta val är, sade Olof Palme då, "en tilltalande tanke", om valen kan göras intressanta, meningsfulla och engagerande.

Ja, det var just det som var komplikationen. Valen till riksdagen upplevs av de flesta människor som meningsfulla. Där kan man tillsammans med andra medborgare bestämma om vilka som skall regera Sverige. Valen till fondstyrelserna skulle däremot nog komma att mötas med rätt förstrött intresse. Dessutom skulle fondvalen gälla inte bara löntagar-fondstyrelserna, utan också de övriga styrelserna för AP-fonderna, som fonderna formellt är en del av.

Problemet var och är att man inte kan ha valdebatt och vallöften om hur fonderna bäst skall uppfylla avkastningskravet. Det visste Olof Palme. Det var därför hans bisats, om att direkta val är en tilltalande tanke om bara valen kan göras intressanta, meningsfulla och engagerande, ingav så blandade känslor.

När Olof Palme något senare inledde sin valturné fick han i Hudiksvall nya frågor om valen till fondernas styrelser. Han svarade då enligt TT: "Jag uttalade 1982 en personlig mening om att direktval skulle vara bra. Jag har kvar denna principiella inställning. Men jag har fått komplikationen, att intresset för direktval hänger samman med fondernas storlek, påpekad för mig."

Ja, det hade han fått påpekat för sig redan 1982 och även före sitt Almedalstal 1983, bland annat av Stockholms-Tidningen. Frågan om hur valen till fondstyrelserna skall gå till är ingen teknikalitet. Det handlar om hur fonderna skall se ut i framtiden efter 1990, då de, enligt givna löften, inte längre skall byggas ut.

Ingen kunde gärna tro att Olof Palme efter tio års fonddebatt inte hade tänkt igenom vad valen till fonderna skulle handla om och om det gick, eller inte gick att göra valen intressanta, meningsfulla och engagerande.

Frågan om fondvalen ligger nära fondfrågans kärnfråga, om man vill, eller inte vill, införa socialism. Det var därför som Olof Palmes, av journalisterna framtvingade svar om löntagarfonderna, blev så dubbeltydigt och oklart.

Svaret gjorde att misstron om socialdemokraternas långsiktiga avsikter med löntagarfonderna fick ny näring.

September 1986 — Utredningsnej till fondval

I sin utredning (Ds Fi 1986:24 "Allmänna Pensionsfonden och demokratin") som lämnades till regeringen den 10 september 1986 avstyrkte Björn von Sydow fondval.

Hans slutsats var (s 121 ff) att "direkta val skulle leda till

en ökad regional tendens i fondförvaltningen, oberoende av reglementets nuvarande utformning... Eventuella direkta val bör regleras uttryckligen i regeringsformen; valbarhet och rösträtt bör grundas på medborgarskapet; val bör gälla fullmäktige (således indirekta val, min anm) som i sin tur skall utse och granska fondstyrelser."

Björn von Sydow menade också att "vi skulle få ett system som i mångt och mycket skulle bli en kopia av vårt vanliga representativa statsskick. Vi skulle få en ny politisk folkstyrelse mellan staten och den kommunala självstyrelsen."

Januari 1987 — LO-nej till fondval

LO-styrelsen gjorde i sitt remissyttrande till regeringen över Björn von Sydows utredning en radikal, eller kanske rättare sagt betydande, kursändring i förhållande till LOs tidigare inställning.

När LO-styrelsen dessförinnan senast yttrade sig över frågan om val eller inte till löntagarfonderna, den 26 september 1983, i en remiss över "Löntagarfonder i ATP-systemet" ansåg LO att:

styrelseledamöter "under en övergångsperiod kan utses av regeringen", men att LO "i längden inte kan acceptera en sådan form. LO ville i stället förorda att styrelsernas ledamöter på sikt utses i direkta val bland löntagarna."

Nu hade LO, åtminstone i ord, gjort helt om. Men det är inte lätt att förstå vad LO egentligen menar.

LO-styrelsen uttalade nämligen i sitt remissyttrande först den principiella uppfattningen att "direkta val till kollektiv egendom" oftast är att föredra. Ett annat skäl för fondval vore att "medvetenheten om den ekonomiska basens betydelse för systemet" skulle stärkas, liksom delaktigheten och det demokratiska ansvarsutkrävandet. Ett annat skäl för fondvalen var enligt LO-styrelsen "det nuvarande systemets starka anknyttning till den fackliga rörelsen, framför allt LO."

- Fundamentala demokratiska rättigheter får givetvis inte åsidosättas med hänvisning till praktiska svårigheter och kostnader, skrev LO-styrelsen - och avstyrkte därefter fondvalen, med hänvisning till praktiska svårigheter och kostnader.

Att LO-styrelsens yttrande är oklart skrivet är uppenbart. Frågan är om detta har skett avsiktligt eller ej.

1987 — Fondvalen fortfarande en olöst fråga

Björn von Sydow avlämnade sin utredning i september 1986. Regeringen har ännu inte lagt fram någon proposition på grundval av det förslag till nej till fondval och ja till sedvanlig kontroll av statliga myndigheter via riksdagen och riksdagsvalen som föreslogs i utredningen.

Fondvalen och demokratin

Formellt skulle valen till styrelserna för AP-fonderna och löntagarfonderna, som formellt har gjorts till en del av AP-fonderna, enbart gälla hur fonderna på bästa sätt skulle förvalta sina medel enligt de regler som regering och riksdag fastställer. Men valrörelsens dynamik och de politiska parti-erna agerande skulle utan tvekan komma att leda till att debatten inför dessa val skulle komma att handla om frågor som sträcker sig långt utanför de ramar som fondernas reglementen formellt sätter.

Socialdemokraterna skulle lova att sätta jobben främst och inga pengar till företag med verksamhet i Sydafrika. Centern skulle kanske lova att inte ge pengar till företag inom kärnkraftsindustrin. Alla partiers politiker skulle lova att satsa på företag i den egna valkretsen.

De som blev valda av folket till fondstyrelserna skulle ha lika stor formell och reell legitimitet som de vanliga riksdagsmännen och en konflikt mellan riksdagen och fondstyrelserna skulle bli oundviklig. Vår nuvarande grundlag skulle inte längre kunna fungera. Allt detta skulle ha blivit följden av att Olof Palme och socialdemokratin hade hamnat i ett besvärligt taktiskt läge i fondfrågan.

Partikongressen (s) 1987

Sommaren 1987 ansåg den socialdemokratiska partistyrelsen äntligen att tiden var mogen, inte för socialism, men mogen för att låta partiet säga nej till val till fondstyrelserna.

I partistyrelsens utlåtande om ekonomisk demokrati, utlåtandeansvarig Bengt K Å Johansson, smög partistyrelsen in sitt nej till fondval i ett svar på motion 645 (Oskarshamns arbetarekommun), vari hade yrkats att allmänna val till lönfondsstyrelserna skulle ske i samband med valen till kyrkofullmäktige. Partistyrelsen skrev:

Regeringen har utrett frågan om val till löntagarfondsstyrelserna i en särskild utredning. Där konstaterar utredningsmannen att löntagarfonderna idag utgör delar av vår parlamentariska demokrati genom att regeringen utser fondstyrelserna. Alternativet att, som motionären yrkar, i särskilda val utse fondstyrelserna eller fondfullmäktige i AP-fondsystemen, medför inte automatiskt att demokratin ökar eller inflytandet för medborgarna stärks. I det fall valen till löntagarfonderna skulle förläggas samtidigt som kommun-, landstings- och riksdagsvalen blir valresultatet sannolikt i huvudsak detsamma som i de övriga valen. Fondstyrelsernas sammansättning skulle därvid inte komma att skilja sig från vad nuvarande system åstadkommer.

Om valen skulle förläggas till en särskild valdag, exempelvis samtidigt som kyrkofullmäktigevalen, riskerar vi erfarenhetsmässigt ett mycket lågt valdeltagande. 1982 var valdeltagandet i kyrkofullmäktigevalen endast 15 procent. Val med så lågt valdeltagande ökar inte utan minskar både demokratin och förtroendet för demokratin, menar utredningsmannen. Partistyrelsen har samma uppfattning och yrkar därför avslag på motion nummer 645.

I det socialdemokratiska partiprogrammet sägs att "...kravet på ekonomisk demokrati är lika självklart som kravet på politisk demokrati. Socialdemokratin motsätter sig en ordning vilken ger ägandet rätt att utöva makt över människor. Målet är att göra alla människor till likvärdiga medarbetare i uppgiften att förvalta och förkovra de produktiva tillgångarna i samhället. Den synen bör prägla det politiska arbetet, slutade den socialdemokratiska partistyrelsen sitt yttrande till den socialdemokratiska partikongressen, som hålls den 19—26 september 1987, och utbad sig om kongressens mandat att "tillsammans med arbetarrörelsens övriga organisationer inleda en diskussion om hur löntagarnas och medborgarnas (OBS distinktionen) inflytande över det ekonomiska livet ska kunna stärkas under 1990-talet."

Har man sagt A ...

Vänster flygeln inom socialdemokratin och LO har således stöd i partiprogrammet för sin tes att "ekonomisk demokrati" — socialisternas övertalningsdefinition på det överallt inte lika gångbara ordet "socialism" — är något lika självklart som demokrati. Men de som håller fast vid den tesen hamnar emellertid nästan ofrånkomligen i slutsatsen att den som inte är socialist inte kan vara demokrat, en tanke som ligger kommunismen nära.

I början på 1987 skrev signaturen Turpo i LO-Tidningen (nr 7 den 13/2), i direkt polemik mot LO-chefen Stig Malm att det inte räcker med att löntagarna förfogar över den politiska makten. Malm håller fast vid funktionssocialismen — "den som Rudolf Meidner bröt med när han la fram sitt fondförslag", skrev ledarsidans signatur Turpo.

Även på officiell ledarplats tog LO-Tidningen upp fonderna under rubriken "Demokrati gäller även makten över kapitalet". Där hette det i slutklämmen att "har man sagt A (politisk demokrati), så måste man också säga B (ekonomisk demokrati). Och kan man inte ställa upp för B, hur kan man då motivera A", frågade LO-Tidningen retoriskt.

Det är ett uppseendeväckande uttalande, även för att komma från ett av socialismens huvudorgan. LO-Tidningen menar tydligen att den som inte ställer upp på socialism (ekonomisk demokrati) inte är demokrat. Rudolf Meidner, som, trots sitt lågmälta sätt att uttala sig, är en av de mest dogmatiska socialisterna i västvärlden, nickar säkert instämmande. Och med partiprogrammet i ryggen kanske partikongressen driver den linjen vidare.

Det verkar vara i princip samma sätt att resonera som i Pinochets Chile, om än med omvända förtecken. I Chile är man, enligt Pinochet, inte demokrat om man vill införa socialism. I Sverige är man, förefaller det, enligt LO-Tidningen och det socialdemokratiska partiprogrammet, inte demokrat om man motsätter sig införandet av "ekonomisk demokrati".

Volvos ägarmakt

Även partiprogrammets ord om att "socialdemokratin motsätter sig en ordning vilken ger ägandet rätt att utöva makt över människor" förefaller mer än lovligt grumligt tänkt. Volvo — eller Volvos aktieägare, om de har något att säga till om — utövar i kraft av sitt ägande makt över de anställda på Volvo. Det förefaller vara partiprogrammets tanke. Men det är inte ägandet av Volvofabriken i Torslanda som ger dem den rätten. Den "makt" som Volvo utövar över sina anställda har sin grund i de anställningsavtal som har ingåtts mellan Volvo och de personer som sökt arbete där och som har accepterat de av Volvo (och Svenska Metallindustriarbetareförbundet) erbjudna villkoren.

Det gäller att kunna skilja på kontraktsrätt och politisk makt. Kontraktsrätt bygger på frivilliga avtal mellan två eller flera parter. Politisk makt bygger ytterst på (hotet om) fysiskt våld utövat av polis, kronofogdar och, i bästa fall, domstolar som tillämpar lagar tillkomna i (borgerlig) demokratisk ordning.

Partiprogrammets ord förefaller således utesluta allt enskilt ägande av produktionsmedlen.

Den socialdemokratiska partistyrelsen avvisar således kravet på val till fondstyrelserna även med stöd av tanken att det skulle vara fel att låta folket styra fonderna i sin egenskap av ägare. Däremot skulle det vara rätt att låta folket styra fonderna i sin egenskap av väljare, via riksdag och regering. Det blev lite invecklat, det medges, men det beror på att socialismen är invecklad, helt i enlighet med den gamla tesen om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Mer om löntagarfonder och den socialdemokratiska partikongressen 1987 finns i kapitlet "Avveckla fonderna" på sid 85 och framåt.