Den enda moraliskt och logiskt hållbara konsekvensen av ilskan inför den nu inställda utvisningen av Brian och Fahida är att förorda en helt fri invandring.

Thomas Idergard Ordförande i Moderata Ungdomsförbundet

I fredags ändrade utlänningsnämnden - tack och lov - sitt tidigare årt kritiserade beslut angående den planerade utvisningen av syskonen Brian och Faidha, 10 och 11 år gamla, till Uganda.

Diskussionen om Brian och Faidha bekräftar att det är dags för ett ordentligt systemskifte i flykting- och invandringspolitiken. Ett systemskifte som innebär att hela den reglerade invandringspolitiken avvecklas.

Precis som i tidigare uppmärksammade och tragiska fall i svensk flykting- och invandringspolitik - exempelvis med familjerna Sincari och Mohammad Shakeri - har Utlänningsnämnden och andra ansvariga i fallet med Brian och Fahida, försvarat sina helt lagenliga men moraliskt förkastliga utvisningsbeslut med det faktum att Sverige har en reglerad invandring. Och då blir det så här. Med en reglerad invandring måste staten ha kriterier för vilka som får stanna i Sverige och vilka som inte får. Några få stämmer överens med de allra strängaste kriterierna. Många gör det inte. Och vad händer med alla dem som media inte aldrig hinner eller kan rapportera om? Där beslutsfattarna inte behöver ändra sig?

De som förordar en reglerad invandring men motsätter sig varje praktiskt konsekvens av regleringen - dvs de exempel som uppmärksammas i media - hycklar. Just därför att idén med reglerad invandring är att en grupp politiker och byråkrater ska sitta och bedöma människors ”skäl” att komma hit.

Den enda moraliskt och logiskt hållbara konsekvensen av ilskan inför den nu inställda utvisningen av Brian och Fahida är att förorda en helt fri invandring. Där människor inte behöver förnedras inför myndigheter och politiker för att ange sina skäl för att vilja bygga sin - och vår gemensamma - framtid i Sverige!

Den inhumana reglerade invandringen är en tragisk men logisk konsekvens av hur den svenska välfärdsstaten fungerar. Välfärdsstatens system stänger medvetet människor ute. Antingen ute från vårt land, från möjligheten att få en fristad här. Eller - för de få som passerar nålsögat - ute från möjligheten att sedan kunna skaffa jobb på egna villkor och försörja sig själva.

För oss som vill att en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik ska vara mer än tomma ord är det självklart att välfärdsstatens utestängande system måste avvecklas. Ett Sverige som står öppet för dem som vill bo här - oavsett om de formella skälen passar politikerna eller inte - måste vara ett Sverige som fungerar på ett helt annat sätt än idag. Jag har tre förslag på saker som kan och bör göras för att Sverige ska kunna ta några viktiga steg på vägen mot helt öppna gränser.

1. Börja med att tillåta individuella avtal på arbetsmarknaden mellan arbetstagare och arbetsgivare. Då skapas möjlighet för många fler invandrare att efter sina egna förutsättningar komma in i det riktiga arbetslivet och skaffa sig den erfarenhet som nästan alltid krävs för att ta sig vidare. Det blir en naturlig form av ”praktisk skola”där de direkt slussas in i samhället.
2. Ge sedan människor - både infödda och invandrade! - som är friska och tjänar bra det fulla ansvaret att spara till sin egen välfärd - och sänk skatten så att folk klarar det! Det finns ingen annan anledning, än för vissa den ideologiska, till att staten ska bära det ekonomiska ansvaret för samtliga människor i samhället. Jag menar att vi ska göra statens uppgift enklare och tydligare genom att begränsa den till att hjälpa dem som inte klarar sig på egen hand.
3. I väntan på effekterna av dessa stora förändringar borde politikerna redan nu öppna för möjligheten till enskild flyktinghjälp. Självklart ska inte människor som kommer till Sverige - lika lite som människor som föds här - bli långvarigt beroende av staten för sin försörjning om de är friska och starka. För att inte riskera att t ex flyktingar varaktigt kommer att försörjas med skattemedel borde det därför vara möjligt för svenska medborgare att själva eller tillsammans med andra, liksom organisationer och företag, garantera en eller flera flyktingars försörjning om dessa inte klarar försörjningen på egen hand - t ex i väntan på ett jobb. Om staten inte vill eller kan lägga ett öre på motsvarande garantier så kan i alla fall enskilda människor göra det på basis av personlig vilja och engagemang. Om en sådan garanti hade funnits nu så hade syskonen Brian och Fahida kunnat tas om hand av sin faster oavsett vad Utlänningsnämnden hade tyckt. Och då hade de och deras anhöriga skonats från dagar av osäkerhet, lidande och förnedring. Med en sådan ordning får också de tusentals flyktingar som lever gömda en chans att stanna kvar här oavsett vad myndigheterna anser om deras ”skäl”-

Och det är detta som det ytterst handlar om: vill vi fortsätta som nu eller vill vi visa att det går att göra verklighet av tanken om solidaritet och medmänsklighet?

Mer om migration

Englund Home Page