1997-12-01

Arvet från Gösta Bohman

Anders Isaksson
När LOs fondutredare Rudolf Meidner och Anna Hedborg på 1970-talet reste runt i Tyskland för att studera hur de tyska fackföreningarna byggt upp sina fonder, fann de den avgörande pusselbiten till sitt eget förslag på centralstationen i Heidelberg: på en reklamaffisch såg de en glädjestrålande arbetare ta emot ett aktiebrev och i samma ögonblick bestämde de sig för att LOs löntagarfonder skulle bli kollektiva, utan individuellt ägande.
Fram till dess hade de lekt med tanken på individuella andelar, men "bilden gav gestalt åt en lösning som vi kände var helt fel", berättar Meidner i Göran Greiders bok "Rudolf Meidner - skärvor av ett nittonhundratalsliv". Den glade arbetaren symboliserade idén att alla skulle vara kapitalister och framstod för båda som själva antitesen till fackets ideologiska förlitan på kollektiv handling. Enligt Meidner pekade Anna Hedborg mot bilden och frågade om det var så han ville ha det: "Nej", svarade han, "så där får det inte vara".

Uppgiften att Rudolf Meidner övervägt ett system med raka rör är lika ny som förvånande: kollektiva fonder var då som senare en standardlösning inom LO, från 1960-talet krav på branschfonder för att omfördela pengar från vinstrika företag till de senaste årens många utspel om utbildningsfonder. Varken socialdemokratin, eller facket har visat något intresse för det privata sparandet, den bärande idén i både de statliga och de avtalade trygghetssystemen har i stället varit att tilldela medborgaren/medlemmen rättigheter och att lägga makten över pengarna i statliga organ eller i korporativa bolag som SPP och AMF.
Privatanställda tjänstemän och arbetsgivare började redan 1917 fondera pensioner, men efter ATPs tillkomst 1959 skrotade SPP sin premiereserv och blev en påbyggnad på de
offentliga systemen.
LO-förbunden valde
i början på 1970-talet en liknande
lösning och lade förvaltningen av pengarna i AMF, samägt med SAF. Staten hade huvudansvaret, facket levererade grädden på moset.

Löntagarfonderna i Meidners tappning - som ju också stöddes av flertalet TCO-förbund - var en logisk utlöpare av detta tänkande: den enskilde var pro forma delägare i en kollektiv förmögenhet, men makten över tillgångarna låg i organisationernas ledning. SPP och AMF är till formen ömsesidiga bolag, men som delägare äger försäkringstagarna bara rätten till sin avtalsenliga pension, inte till kapitalet. I SPP finns i dag närmare 100 miljarder kronor mer än vad som behövs för att klara utfästa pensioner, ett herrelöst kapital som byggts upp under teorin om att pension är uppskjuten lön. I ett premiereservsystem hade avkastningen gått till löntagarna, nu träter i stället fack och arbetsgivare om vem som äger pengarna.
Det sägs ofta att hushållen sparar för lite, nu senast när SCB förutspådde att sparkvoten skulle falla ned mot 2 procent, men sett till de summor som plöjs ned i de offentliga och avtalsbundna trygghetssystemen är sparandet högst normalt. Problemet är att löntagarna varken ser pengarna eller äger dem, de be-
talas in som arbetsgivaravgifter eller avtalsenliga påslag vid sidan av lönen och förvaltas till stor del reellt - om än inte formellt - utom den enskildes kontroll.

De politiskt styrda försäkringarna kallas fördelningssystem och kännetecknas av ett allt mer försvagat samband mellan avgifter och förmåner: a-kassan täcker inkomstbortfall upp till 16 000 kronor och ATP och sjukförsäkringen upp till 23 000 kronor, men arbetsgivaravgifterna tas ut också på den överskjutande lönen. I realiteten handlar det om en dold skatt på högre inkomsttagare, en försäkringsavgift utan motsvarande förmån som politikerna aldrig skulle tillåta i privata system.
Sambandet mellan etiketten på varje enskild avgift och kostnaderna är lika lösligt, regering och riksdag använder pengarna som vilka skattemedel som helst. Sjukförsäkringen lämnar sedan ett par år tillbaka överskott på drygt 20 miljarder kronor och de skärpta reglerna i arbetsskadeförsäkringen har nu vänt det forna underskottet i en stadigt ökande behållning utan att någotdera syns på avgifterna.
Men klockan börjar likväl klämta för de politiskt och fackligt styrda trygghetssystemen, inte i retoriken men i praktiken. AMF-försäkringen omvandlas nästa år till ett premiereservsystem där LOs medlemmar fritt får välja fondförvaltare och i det nya statliga pensionssystemet avvecklas med några undantag - exempelvis pensionspoäng för studier och vård av barn - hela ideologin bakom ATP. Pensionerna blir så låga att de förutsätter privat sparande.
Varken socialdemokratin eller facket har önskat denna förändring, de har i stället tvingats anpassa sig till en utveckling som började för snart 20 år sedan när moderatledaren Gösta Bohman fick igenom sitt förslag om skattebefriade ränte- och aktiesparfonder. Efter maktskiftet 1982 satsade visserligen regeringen Palme på en utspädd version av Meidners fonder, men den vågade inte fullfölja hotet att avskaffa sparfonderna: de döptes om till allemansfonder och förlorade efterhand alla skatteförmåner, men från Bohmans förslag går i vilket fall en rak linje till dagens breda fondsparande.

I sin himmel kan nu Gösta Bohman betrakta verkningarna av det enzym, som han släppte loss i det svenska samhället. Och kanske också uppfatta mumlet från Bertil Jonsson om att LO ska kämpa om makten över företagen med löntagarnas pengar, inte konfiskera aktieägarnas. Vänsterns uppflammande nostalgi över Meidners fonder är bekräftelsen på att tiden ömsat skinn.