Jan Guillo i Aftonbladet, MÅNDAG 17 APRIL 2000
Jag har skällts för att vara gammal - det mest förintande av allt. Det jag skriver är inte längre särskilt relevant, inhämtar jag på ledarsidan i gårdagens Expressen. Det beror på att jag blivit för gammal. Gravskriften över mig pryds av en bild där jag visserligen inte ser direkt döende ut, men också med den deprimerande rubriken ””Pensionären”.
För visso är det i vår tid det effektivaste och giftigaste sättet att avfärda någon att säga att han eller hon är för gammal för att yttra sig. Det har jag lärt mig vid kort studium av det så kallade nätet, där ett stort antal skribenter synes vara lika unga som korkade.
Ändå är det överraskande att den yngre medelålders politiske redaktören på Expressen, PM Nilsson, tar till denna tjyvsmäll. Han måste ha varit mycket arg när han skrev. Det är påfallande långt under hans standard att argumentera som ett ilsket tonårsbarn.
Hans vrede har orsakats av att jag tillåter mig att upprepade gånger uttrycka min skepsis mot såväl den ekonomidyrkan som råder i vår tid som den doa-kör av ekonomijournalister som förstärker denna olyckliga, och kanske katastrofala, utveckling.
Sant är förvisso att den stor del av befolkningen drabbats av spelfeber. En stor mängd småsparare har börjat satsa pengar i aktiespekulation och tidningarna fylls dagligen med tips om hur man kan göra sig smart. Jag antar att det också är medierna som har hittat på den förskönande omskrivningen ”den nya ekonomin” om det stora kedjebrevsspelet som bedrivs under slagordet ”IT”.
Härförleden gjorde sig den lille gynnaren Ulf Dahlsten, jägaren på posten om någon kommer ihåg honom, en hacka på sisådär 100 miljoner på att tillsammans med några vänner skrika IT.
Fort delade de sedan ut gratisaktier till varandra och sålde så att de fick riktiga pengar i stället för påhittade. Ett litet enkelt småspararrån således.
Den nya ekonomin är fullt klart något annat än den gamla ekonomin. I gammal osexig ekonomi tillverkar man telefoner eller kläder och säljer med vinst.
I den nya ekonomin tillverkar man ingenting,men säger att man har ett koncept, att man i framtiden, kanske, kan öppna en postorderfirma och att de miljoner man nu går i förlust kommer att bli guld och gröna skogar.
Detta har en stor del av småspararna gått på, och det vore synd att säga att ekonomijournalistiken varnat dem. men förutsättningen för att figurer som Ulf Dahlsten skall tjäna 100 miljoner snabbt och arbetsfritt är ju att tillgången på torsk är stor ute på marknaden.
Nu är jag alltså så oerhört gammal att jag ogillar bedrägerier. På samma sätt som jag skulle bli misstänksam om medierna vallade in hela svenska folket på Solvalla för att spela på hästar. Särskilt om, liksom i ”den nya ekonomin”, varje lopp vore uppgjort.
I förra veckan föll värdet på IT-aktier med i genomsnitt 30 procent. Direktörerna har redan tagit sina pengar och stuckit, rytande av skratt. Nu skall vi se hur det går för torskarna småspararna.
Jag går till vår malligaste morgontidning, där ledarskribenten från Expressen kanske snart ska bli politisk chefredaktör om han visar fler framfötter. Vad säger således ekonomijournalisterna i denna morgontidning till aktiespararna?
Ingenting som överraskar. En av dem råder småspararna att börja köpa igen, nu när det kommer att rasa samma dag ni läser det här. Småsparare bör dessutom enligt samme ekonomijournalist köpa flera dagar i rad. De skall inte sälja nu, ty det är försent. ”Det är när det ser som mörkast ut som botten är nära”.
Även tidningens andre tröstar och råder till is i magen.
Dessa råd kan förstås vara riktiga. det vet man kanske redan i dag när denna text publiceras. Men lika gärna kan dagens nedgång på stockholmsbörsen ha blivit gigantisk.
Poängen är att ingen ekonomijournalist kunde säga ett sant ord om saken i förväg. De vet ju inte, eftersom aktiemarknaden inte är rationell. De kunde lika gärna bedriva rådgivning i skraplotteri.
Däremot kunde inte Ulf Dahlsten och liknande klippare bli miljardärer om inte ekonomijournalisterna vallade in småspararboskapen åt dem. Ty någons pengar måste ju klipparna skoja åt sig.
De mångas dröm om arbetsfri inkomst, det stora klippet, den genom trolleri tryggade ålderdomen, måste alltså hållas vid liv för att ett fåtal skojare skall bli hundrafalt miljonärer.
Däri råder samstämmigheten mellan såväl skojare som vissa politiska eller ekonomipredikande journalister.
Det skulle förvåna mig mindre om jag skälldes för kommunist för att jag har dessa åsikter. Men i vår tid är tydligen skällsordet pensionär än mer förintande.
Det säger något om vår tid.