KB: Den som är satt i skuld är icke
fri
Författare: Persson, Göran, 1949-
Den som är satt i
skuld är icke fri : min berättelse
om hur Sverige återfick
sunda statsfinanser /
Göran Persson tillsammans med Peeter-Jaan Kask
Utdrag ur
Peeter-Jaan Kask, Vägen in i och ut ur Krisen,
ekonomisk politik
från Feldt till Persson, Tiden Athena
Utdrag ur
Peeter-Jan Kask, Vägen in i och ut ur krisen -
ekonomisk politik från Feldt till Persson
Boken innehållsförteckning
Jfr Göran Persson, Hur det kom sig
Hur såg socialdemokraternas ekonomiska motion ut i maj? Där fanns c:a 10 miljarder mer i besparingar och budgetförstärkningar än i regeringens vårbudget. Samtidigt lades förslag om arbetsmarknadspolitiska åtgär der på 15 miljarder. De finansierades med hjälp av ökade inkomster och minskade utgifter från den ökade sysselsättningen.
Det kan man hävda är självklart. Utredning efter utredning har visat hur kostsam arbetslösheten är och vilken vinst det är för samhället om människor kommer i arbete istället. Men den stora vinsten uppstår först om det blir “riktiga jobb” d v s arbeten i offentlig eller privat sektor som arbets givaren är beredd att betala för.
I maj-motionen räknade socialdemokraterna med 90 000 fler jobb 1995 och att ökade inkomster och minskade utgifter för dessa arbetslösa i stort sett finansierade den arbetsmarknadspolitiska satsningen. Det var naturligtvis en siffra som var behäftad med ett stort mått av osäkerhet. Man kan notera att socialdemokraterna i regeringsställning har finansierat sin arbetsmarknadspolitiska satsning fullt ut.
Erfarenheterna från valet i Storbritannien 1992 var ett annat varningstecken. Labour hade tappat ett stort försprång opinionen sedan man lagt fram ett konkret skattepaket som de konservativa utnyttjade som ammunition för en intensiv skrämseipropaganda. Socialdemokraterna visste att moderaterna studerat tory-kampanjen och väntade sig liknande attacker i Sverige.
Dessutom ringde inte larmklockorna ännu. De långa räntorna hade visserligen stigit 2 procent fram till maj, men många såg det bara som en tillfällig uppgång. De första veckorna i juli hade det politiska Sverige tänkt ta semester, en välbehövliga vila inför valspurten.
Men Björn Wolraths utspel ändrade allt. Statsskulden blev den stora mediagrejen under några veckor i sommartorkan. Medan svenska folket flämtade i den gassande värmen på badstränderna fick Ingvar Carlssons skrivande högra hand, Pär Nuder, sätta sig vid sin dator och fundera över var det gick att skära mer och vilka skatter som kunde höjas. Principerna för det arbetet var sedan länge klara: Verksamhet skulle skyddas framför transfereringar. Den ökade bördan av art sanera statsfinanserna skulle fördelas rättvist.
För första gången skulle socialdemokraterna på egen hand lägga fram ett omfattande sparprogram som innehöll kraftiga nedskärningar på för partiet känsliga områden. Och detta mitt i en valrörelse. Dokumentet som togs fram till Visby-seminariet var nästan helt inriktat på den ekonomiska politiken.
“Socialdemokratin, som Sveriges största politiska parti, ser det som sin plikt att i detta allvarliga läge redovisa sin syn på den ekonomiska situationen med särskild tonvikt på det statsfinansiella läget”, löd anslaget.
Regeringen hade, konstaterades det, inte vidtagit några åtgärder för att motverka den allvarliga försämring som ägt rum de senaste veckorna. Mot bakgrund av den oroande ekonomiska utvecklingen och regeringens passivitet inför det “statsfinansiella förfallet” ville socialdemokraterna redan nu ge klart besked till svenska folket om den inriktning som en socialdemokratisk regeringspolitik skulle ha för saneringen av statsfinanserna.
- Den förtroendekris för Sveriges ekonomi som nu uppstått utgör det kortsiktigt allvarligaste hotet mot ekonomisk återhämtning, skrev man. Nu krävdes åtgärder som till synes försvårade återhämtningen, t ex besparingar som riktade sig mot hushållen och därmed dämpade den privata konsumtionen.
- Nu måste finanspolitiken mobiliseras så att lägre räntor blir verkliphet.
Valmanifestet togs av VU utan invändningar, så när som på en punkt. Det var partiordföranden själv som ville göra en justering. Den kom att betyda oerhört mycket. Närmare bestämt flera tiotal miljarder kronor! Ingvar Carlsson ville formulera om slutklämmen som riktade sig direkt till väljarna.
‘“Vi ber om väljarnas förtroende att genomföra vårt program för att öka tillväxten, pressa ned arbetslösheten, stabilisera ekonomin och klara välfärden”, stod det.
Och så fortsatte texten: “Om tillväxten inte ökar, arbetslösheten inte pressas tillbaka och räntan inte sänks begär vi fullmakt av det svenska folket att vidta ytterligare åtgärder statens finanser.” Han ville nu understryka allvaret i läget och framför allt vara tydlig också när det gällde reservationen.
Han hade erinrat sig ett uttryck som Göran Persson använt, att “begära fullmakt” av svenska folket att ta landet ur krisen, som han tyckte beskrev känslan i situationen så bra och som förmedlade bilden av ett kontrakt med underskrift. Nu ville Carlsson se till att den kommande regeringen fick ett klart och otvetydigt mandat för krispolitiken.
Ingvar Carlsson formulerade själv meningen i valmanifestets slutversion. Det blev en genial politisk formel, tyckte en av VU-ledamöterna efteråt.
“Vi begär fullmakt av svenska folket att under valperioden vidta de ytterligare åtgärder som kan krävas för att rädda Sveriges ekonomi.”
Med sin nästan kontraktsmässiga skrivning blev det en uppmärksammad och kraftfull mening i valmanifestet som snabbt döptes till det “öppna mandatet”, efter engelska journalisters översättning: “open mandate”.
Efter valet blev varje bokstav i den meningen guld värd, när den användes för att plocka in ytterligare 21,7 miljarder i budgetpropositionen och ytterligare miljarder i senare besparingsförslag,
Det efterföljande partistyrelsemötet godkände valmanifestet utan invändningar. Den enda fråga som dök upp gällde karensdagen för sjukt barn.
… Däremot kan man allvarligt ifrågasätta om väljarna fick en riktig bild av avvägningen mellan stimulanspolitik och spar-politik i socialdemokraternas politik. I den ekonomiska motionen i maj uttrycktes inriktningen av den ekonomiska politiken i en nyckelmening.
“För att värna sysselsättning och välfärd och återskapa sunda statsfinanser måste insatser för att åstadkomma hög och varaktig tillväxt överordnas andra ambitioner och krav.”
Det var den här inriktningen som präglade socialdemokraternas politiska förkunnelse.
Det första och det viktigaste för att minska budgetunderskottet var att få fart på tillväxten och minska arbetslösheten.
Efter valet kan vi konstatera att socialdemokraterna balanserade om sin politik. Spardelen växte medan tillväxtdelen krympte. Den socialdemokratiska politiken efter valet stämmer inte med budskapet i valrörelsen. Inte genom att man sparar för mycket, utan för att man växer för lite.
Delvis är det en följd av yttre omständigheter, manöverutrymmet hade krympt efter den internationella ränteuppgången och Wolrath… Men delvis är det följden av ett politiskt vägval. Socialdemokraterna lägger större vikt vid sparpolitiken. “Både- och”- strategin byts mot en “först- sedan”- strategi.
Före valet gällde att vi både skulle spara och växa ur krisen.
Efter valet är tanken att sparpolitiken först ska förmå marknaden att sänka räntorna. Sedan ska de lägre räntorna öka tillväxten och skapa fler jobb.
Många insåg redan under valrörelsen att de höjda räntorna ändrade förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Men att det också skulle ske en ombalansering av den socialdemokratiska politiken var det få som förstod, när de lyssnade till de socialdemokratiska valtalen. Där var fortfarande en stark sysselsättningsökning och tillväxtsatsning det främsta mediet för att förbättra statsfinanserna.
Men den politiken prövades aldrig. Det blev sparpolitik för nästan hela slanten. Tyngdpunktsförskjutningen i den ekonomiska strategin är en viktig förklaring till att många socialdemokrater efter valet säger sig inte känna igen partiets ekonomiska politik.
Och vad sade socialdemokraterna om kommunernas ekonomi?
Göran Persson var mycket tydlig i sitt budskap: Inga höjda bidrag till kommunerna. Däremot fanns det många andra som målade upp en betydligt ljusare bild. Och den skarpa s-kritiken mot den borgerliga regeringens indragningar från kommunerna bidrog säkert till överdrivna förväntningar på vad socialdemokraterna skulle kunna uträtta för kommunerna efter ett regeringsskifte.