SvD Brännpunkt 1999-02-26, utdrag

EMU förutsätter en federal stat, påstod Margit Gennser på Brännpunkt häromdagen.

Ordet federalism är olyckligt eftersom det tolkas så olika. Det har både en statsrättslig betydelse och en politisk. Den senare varierar mellan olika länder. I Tyskland leder ordet federalism tankarna till ett decentraliserat styrelseskick men i Storbritannien till motsatsen: en centralisering av makten till Bryssel, detta trots att landet nu genomgår en viss federalisering, när Skottland, Nordirland och Wales får ett större självstyre.

EU styrs av fördragen. I dessa har medlemsstaterna lämnat över viss kompetens till unionen. När Amsterdamfördraget har ratificerats och träder i kraft sannolikt i höst, så är spelreglerna klara för många år framöver.

Finns det då en press på ytterligare kompetensöverföringar från nationalstaten till EU? Nej, inget av EU:s medlemsländer pressar på för att lämna över mer kompetens till EU från nationalstaten. Vi ser snarast en period framför oss där EU fokuserar sig på att fullfölja sitt uppdrag snarare än att ta på sig nya uppgifter.

Margit Gennser menar att den gemensamma valutan skulle tvinga fram ökat EU-ansvar på det ekonomiska området. Den inre marknaden vidgas till fler områden, framför allt inom tjänstesektorn. Det som tidigare ofta uppfattats som nationella monopol, t ex el, järnvägstrafik, postväsende, tele, bank och försäkring blir successivt del av den inre marknaden med dess konkurrens och skydd mot protektionism och subventioner. För Margit Gennser och mig själv är detta en positiv utveckling.

Den gemensamma valutan förutsätter två saker. Dels en gemensam penningpolitik, som är noggrant fastslagen t o m i fördragen, och dels krav på att länderna har sunda offentliga finanser. Det handlar om att euron inte bara skall vara gemensam utan också stabil.

Det intressanta när man spekulerar om en utveckling i ''federal'' riktning är att EU inte är på väg att utvecklas i riktning mot en transfereringsunion. EU:s utgifter motsvarar 1,2 procent av medlemsländernas samlade BNP. De används främst till jordbrukssubventioner (hälften) och regionalstöd (en tredjedel).

Medlemsstaterna vill inte att EU skall expandera finansiellt. I de pågående förhandlingarna om Agenda 2000, som förhoppningsvis skall avslutas i mars-april, är medlemsstaterna snarare tveksamma till att upprätthålla den nuvarande utgiftsnivån. Förhandlingarna är inte klara än, så vi vet inte resultatet. Men det är nog inte en för djärv gissning att påstå att EU de närmaste åtta åren kommer att ha gemensamma utgifter på samma nivå. Det kan jämföras med USA, där den federala statsmakten tar in 20 procent av BNP i skatter.

EU varken har eller föreslås få någon beskattningsrätt. Inkomsterna tillförs i form av medlemsavgifter, som betalas genom den nationella beskattningen.

Kommer det då att bli någon harmonisering av det nationella skatteuttaget? Detär ju det område där man möjligtvis skulle kunna misstänka att inte minst många röda regeringar skulle vilja förändra EU:s inriktning.

För det första krävs det enhällighet i alla skatteharmoniseringsfrågor. Det kommer därför att krävas en mycket stark argumentation i sak för att lyckas nå dithän. Länder som genom sänkt skatt uppnått dynamik och snabb tillväxt, t ex Finland, Irland och Storbritannien, är nog inte villiga att ge upp detta.

I dag råder harmonisering på vissa punktskatter (tobak, alkohol och energi) och momsen. Momsen kommer knappast att höjas genom harmonisering.

Någon harmonisering av skattetryck eller inkomstskatter är det absolut inte tal om. Det kommer nog också att bli svårt att harmonisera bolagsskatten. Här är skillnaderna för stora både vad det gäller skattenivåer och sätt att ta ut beskattning. Däremot är det viktigt att komma till rätta med den osunda skattekonkurrens som det innebär att skatten utgår olika beroende på nationalitet.

Det som nu står i fokus gäller beskattning av inkomst av kapital. Även här skiljer sig de nationella ståndpunkterna åt högst avsevärt. Man skall dessutom ha i åtanke att kapitalet i dag rör sig globalt. Skulle EU märkbart avvika från andra jämförbara ekonomier kommer kapitalet att flytta från unionen på samma sätt som skedde i Tyskland när kapitalbeskattningen infördes där. Det är ett mycket betydelsefullt förhållande som inte ens europeiska socialdemokratiska regeringar kan bortse från.

Visst kan man, likt Margit Gennser, oroa sig över de tongångar som hörs från flera av Europas ledande socialdemokrater rörande harmonisering av skatter och socialpolitik. Det är dock inte ett problem framkallat av EMU utan av det faktum att vi för tillfället har en majoritet av socialdemokratiska regeringschefer i EU. Tvärtom hade läget i Europa sannolikt sett mycket mörkare ut om EMU inte hade funnits.

Genom EMU och tillväxt- och stabilitetspakten förhindras de socialdemokratiska regeringarna att hänfalla åt den inflationspolitik med växande statsskulder, devalverande valutor och hög inflation som de annars skulle kunna bedriva. Det är en stor seger för en genuint borgerlig syn på penning- och finanspolitik.

Den kritiska frågan blir då vad som händer med arbetsmarknaden.

Om EU inte blir en transfereringsunion, inte får någon beskattningsrätt och knappast får någon skatteharmonisering av ekonomisk betydelse, vad återstår då utöver vad som redan är fastslaget om sunda statsfinanser.

Nationalstaterna kan inte längre använda inflationen för att sänka reallönerna.

Det finns heller inga växelkursförändringar att ta till. Räntan sätts av ECB.

Alltså måste lönevillkoren återspegla produktiviteten i respektive land.

Reallönerna varierar väsentligt mycket mer inom EU än inom USA. Det kommer att bli än större variationer när de nya medlemsländerna från Central- och Östeuropa kommer med. Vi kan tänka oss skillnaden i lönenivåer mellan Luxemburg och Estland.

Att i en sådan alltmer heterogen union försöka samordna lönenivåer och andra former av ersättning för arbete vore naturligtvis direkt orimligt. Det skulle antingen leda till våldsamt ökad arbetslöshet om nivåerna samordnas uppåt eller till rejält sänkta reallöner om de samordnas neråt. Inget av de alternativen är acceptabla.

Ett land som Sverige med vår dåligt fungerande arbetsmarknad (hög arbetslöshet och låga reallöner) kommer på ett helt annat sätt att jämföras med hur arbetsmarknaden fungerar i andra länder. Det kommer att sätta en väldig press på att få en bättre arbetsmarknad med låg arbetslöshet och goda reallöner.

I viss mening kommer EU att vara bättre rustat än USA, tack vare sin stora diversifiering. EU:s medlemsstater skiljer sig mycket åt vad gäller skattetryck, sociala system, sätt att organisera arbetsmarknaden, utbildningsnivå och utbildningssystem m m. Vad vi kan se framför oss är en period av institutionell konkurrens där dåliga lösningar kommer att fasas ut och där dålig politik eller rent av vanstyre omöjliggörs.

Göran Lennmarker

utrikespolitisk talesman (m)

Göran Lennmarker i Riksdagen 99-01-21
Ett skyndsamt svenskt medlemskap i ERM 2
Om vi nu skall ansluta oss till euron gäller två förutsättningar, dels att vi är förberedda, dvs. att det måste bedrivas ett förberedelsearbete, dels att vi faktiskt är välkomna. Vi skall då komma ihåg att Sverige underkändes för en anslutning till euron på grund av bristande valutastabilitet. Vi hade en skvalpvaluta. Kronan skvalpade upp och ned. Om vi skall gå med i EMU behövs det därför ett skyndsamt svenskt medlemskap i ERM 2 för att stabilisera kronan.

Hela inlägget

Top of Page
Början på sidan