Magnus Henrekson, docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och forskare i ekonomisk tillväxt, på DN Debatt 8/8 2000. Utdrag och redigerad
Svensk ekonomi växer snabbt. Konjunkturinstitutet förutspår i år en tillväxt på 4,4 procent. Sysselsättningen har de senaste två åren stigit med cirka 200.000 arbetstillfällen och regeringens mål om 4 procent öppen arbetslöshet ser ut att kunna nås. Vad är det egentligen som har hänt?
Är det så att det nuvarande uppsvinget visar att vi ekonomer varit fel ute när vi förespråkat strukturella reformer på en rad områden för att få arbets-, produkt- och kapitalmarknaderna att fungera effektivare?
För det första bör noteras att uppsvinget fortfarande är av färskt datum, vilket gör det svårt att avgöra hur stor del som har att göra med en förbättrad konjunktur och en återhämtning efter den djupa krisen i början av 1990-talet.
För det andra finns inte längre mycket kvar av den gamla svenska modellen. Ett stort antal strukturåtgärder har vidtagits under slutet av 1980-talet och under hela 1990-talet:
Den kraftiga sänkningen av bolagsskatten från 55 till 28 procent har mildrat flera av skattesystemets snedvridande effekter. Framförallt innebär det att skuldfinansiering inte längre gynnas på bekostnad av finansiering med eget kapital som tidigare.
Sänkningen av de högsta marginalskatterna från ungefär 85 till 55 procent för individer har förstärkt incitamenten till utbildning, entreprenörers ansträngningar och minskat lönsamheten i att ersätta marknadsproduktion med hemmaproduktion. Den minskade marginalskatten innebär att man i stället för att få behålla 15 procent av en inkomstökning får behålla 45, en ökning med 200 procent!
Införandet av en enhetlig 30-procentig avkastningsskatt på kapital och borttagandet av förmögenhetskatt på onoterade bolag har minskat det skattemässiga missgynnandet av individuella direktinvesteringar. Om vägen till rikedom tidigare gick via fastighetsspekulation går den nu främst via uppbyggnad av nya företag.
Kreditmarknaderna har avreglerats sedan mitten av 1980-talet. I kombination med den nya statliga budgetprocessen och införandet av en självständig riksbank med inflationsmål har den finansiella stabiliteten ökat och inflationen och räntorna sjunkit.
Förvärvsprövningen av utländska investeringar, lagen om utländska förvärv och skillnaden mellan bundna och fria aktier har avskaffats, vilket har lett till en skärpt ägarkonkurrens och inflöde av utländskt riskkapital.
Övergivandet av centraliserade löneförhandlingar har gått hand i hand med en ökad lönespridning, vilket bidrar till minskade snedvridningar mellan branscher och företag.
Ersättningen har sänkts och kvalifikationskraven har skärpts i flera sociala ersättningssystem.
Viss överflyttning av offentligt finansierade verksamheter till den privata sektorn har möjliggjorts sedan 1991 och regelverken kring offentlig upphandling har förenklats. Den upphandlade delen av offentlig konsumtion har därmed ökat markant under 1990-talet och stiger fortfarande snabbt.
Flera lättnader i arbetsmarknadens regelsystem har genomförts. En ny slags anställningsform ger varje företag ovillkorlig rätt att anställa upp till fem personer på maximalt ett år. Det är nu tillåtet att genom lokala kollektivavtal minska verkan av LAS. Det går att avtala bort "sist-in-först-ut"-principen vid personalnedskärningar, att ta bort regeln om återanställningsskydd för friställda medarbetare och att ha tidsbegränsade anställningar som varar längre än ett år. Beslut har fattats om att förbjuda stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag utan kollektivanställda. I praktiken ges större möjligheter till flexibilitet genom ökade möjligheter till prov-,visstids- och projektanställning samt genom ett ökat inslag av samarbete i nätverk mellan soloföretagare. Lagändringar har berett vägen för en snabb tillväxt i uthyrningsföretagens verksamhet. Vidare visar undersökningar bland de nya IT-företagen att dessa ofta inte bryr sig om arbetsmarknadsregleringarna.
Avregleringen av flera marknader som tidigare var starkt reglerade - såsom telekommunikationer, elmarknaden, bank- och finanssektorn och brevförsändelser - har öppnat upp nya arenor för entreprenöriell expansion.
Ett stort antal statliga företag, verk och myndigheter har eller håller på att privatiseras.
När man på detta sätt listar de viktigaste strukturella åtgärderna under det senaste dryga decenniet ser man att de spelregler som politikerna beslutar om för-ändrats i grunden.
Förändringarnas riktning ligger i linje med vad som förespråkats av ekonomer som pläderat för strukturella reformer. Reformerna uppmuntrar till framväxten av en betydligt livskraftigare entreprenörskultur och därmed ett bättre företagsklimat än tidigare.
Dessa omvälvande förändringar i de svenska spelreglerna gav naturligtvis upphov till en hel del övergångsproblem. Dels när ekonomins aktörer tvingades lära sig agera under nya betingelser, dels genom att reformerna inte alltid genomförts på smidigaste sätt.
Den djupa krisen 1992 var i hög grad en anpassningskris till framför allt avregleringarna.
De akuta anpassningsproblemen ledde troligen också till att de positiva effekterna av strukturreformerna kom att underskattas av ekonomerna.
Självklart har även andra faktorer bidragit till uppsvinget.
Stockholmsbörsen hade den högsta avkastningen av samtliga börser i de rika länderna under 1980- och 90-talen, vilket gjort ett stort antal människor förmögna.
Privat förmögenhet påverkar viljan att starta nya företag och expandera befintliga småföretag. Den snabba förmögenhetsökningen har också varit en förutsättning för den explosionsartade ökningen av riskkapitalbolag, vilket visat sig viktigt för att nya entreprenörsföretag skall kunna etableras och växa.
Man skall heller inte underskatta betydelsen av att Ericsson för tio år sedan låg rätt i vad som visade sig bli 1990-talets viktigaste globala tillväxtbransch.
Dagens ekonomiska uppsving vittnar således om att de betingelser som är avgörande för entreprenörskap och företagstillväxt - ofta med viss eftersläpning - får de förväntade effekterna, även om det också finns andra omständigheter som verkar i samma riktning.
Men trots det nuvarande uppsvinget ligger svensk per capitainkomst fortfarande på en nivå mer än 10 procent under snittet för de 23 rikaste OECD-länderna.
De goda erfarenheterna av de förbättringar i företagsklimatet som gjorts visar att ytterligare insatser skulle göra det möjligt att växla in på en brantare tillväxtbana. I så fall skulle det på tio till tjugo års sikt finnas möjligheter för Sverige att återta den tidigare toppositionen i per capitainkomst.
Irlands utveckling visar att det är möjligt. För femton år sedan var Irland ett av Europas fattigaste länder, 1999 passerade landet Tyskland i per capitainkomst.
Risken är stor att vi håller på att göra om det sena 1980-talets misstag: När konjunkturen är god breder självbelåtenheten ut sig och ytterligare reformer för långsiktiga förbättringar av ekonomins funktionssätt blir svåra att genomföra.
Det finns nu tecken på att politiken återigen är på väg att svänga i fel riktning, exempelvis diskussionen om lagstiftad arbetstidsförkortning och att utgiftstaket endast klaras genom kreativ bokföring. Göran Perssons tal i Björkvik i söndags innehöll också formuleringar om en återgång till "en mer traditionell politik".
Förbättrade villkor för företagande förefaller kunna ge betydligt större effekter än väntat, vilket är en viktig delförklaring till att knappast någon förutspått vare sig IT-undret eller den snabba uppgången i sysselsättningen.
Fler artiklar på temat "Det-måste-vara-strukturellt-i-alla-fall"