I Nacka driver man realpolitik
Mats Johansson i SvD 99-05-26
Politik kan vara upphetsande. Att t ex studera den ideologiska förändringen i Nacka kommun är mycket stimulerande i förhållande till tristessen i de personfixerade debatter som numera präglar de ytligare delarna av partipolitiken. Fotvård är realpolitik, till skillnad från den sällskapslek som ägnas rikspolitikens personfrågor.
Vad är väl kannstöpandet om statsministerns personlighet, intresset för dryckesvanor hos kommunisternas ledare eller de yngres narcissistiska käbbel inom moderaterna jämfört med den väsentliga frågan på vilken höjd de anställda i hemtjänsten får arbeta? För äldre medborgare i Nacka som behöver handräckning kan det senare vara väl så intressant som att avlägga votum för olika skönheter i partiernas pågående tvåloperor.
Tack vare kundvalsmodellen för delar av den offentligt finansierade servicen i det moderatstyrda Nacka går det numera att få hjälp i hemmen att ta ner lampor även när det krävs lyft från stege på över 1,30 meters höjd. Se där ett systemskifte som illustrerar skillnaden mellan att prata om att fylla den sociala politiken med innehåll och att verkligen göra det. Det är inte det enda som kommunalrådet Erik Langby och hans medarbetare har åstadkommit under snart femton års målmedvetet reformarbete.
Nackafilosofin utgår från den revolutionerande tanken att skattebetalarnas pengar är skattebetalarnas, inte politikernas. Det ställer den traditionella politiska hierarkin på huvudet. Finansieringen av grundtryggheten är kollektiv, lika för alla, medan produktionen utsätts för konkurrens. Därav följer att politiken kan styras underifrån genom medborgarnas fria val på områden där det är möjligt. I Nacka är det uppenbarligen mer möjligt på fler områden än i Sveriges övriga kommuner.
Som första kommun överförde Nacka resultatansvar till områdeschefer. Checksystem ledde till att den kommunala produktionen fick konkurrens av privata alternativ i fotvård och hemtjänst. Skolpeng följs av ökade valmöjligheter inom barnomsorg och vård. Steg för steg, val för val, har den borgerliga majoriteten med väljarnas godkännande gått vidare med valfrihetsreformer som gör allt mer av kommunens affärer till en angelägenhet mellan producent och konsument, snarare än resultatet av politiskt godtycke.
I koncernredovisningen för Nacka kommun, som när det gäller målstyrning är ett föredöme av klarhet i politiska sammanhang, redovisar stadsdirektör Mona Boström medborgarnas utvärdering av systemförändringarna; enligt enkät är 73 procent nöjda med kommunens service i stort, 75 procent anser att den svarar mot behoven.
Dock är bara 6o procent nöjda med skolan och endast 38 procent anser att de har möjlighet att påverka kommunens verksamhet. “Förbättringspotentialen är stor”, konstaterar stadsdirektören ödmjukt. Ödmjukhet är en god tillgång i politiken.
Desto viktigare blir detta på den kommunala nivån, där alltmer blir en fråga om service och allt mindre handlar om forna tiders myndighetsutövning. I Nacka utgör den senare tio procent av kommunens omsättning, den kollektiva servicen 30 procent och den individuella servicen 6o procent. Det borde vara tvärtom.
När Erik Langby presenterar sitt fögderi inför Marknadsekonomiska klubben i Stockholm betonar han tidsaspektens betydelse. För att ändra djupt rotade politiska strukturer krävs tid; den kommunala apparaten består inte av hävstänger att lyfta och rattar att vrida, utan av människor som tar tid att tala med, lära och lära av. Systemförändring består dels av ett uthålligt ledarskap, dels av ingenjörskonst när det gäller detaljerna; hur prissätter man det som alla har betraktat som “gratis”, hur avskaffar man planhushållning som istället för taggtråd har ett mänskligt ansikte?
Langbys Nacka har arbetat fram några svar. Dit reser studiedelegationer från andra länder. Där har moderaterna gått fram i de senaste valen och har fler mandat än socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans. Där finns politiker som fokuserar på verkligheten och på att besegra motståndaren, inte den egna partiledningen.
Kommunalskatten har man inte lyckats sänka; på grund av de s k Pomperipossa- och Robin Hood-effekterna tvingas man skicka iväg 300 miljoner kronor per år till andra kommuner. Men det är en annan saga.
Mats Johansson
(matsj@algonet.se) är förnyelsekonsult och redaktör för Svensk Tidskrift