KU-kritik mot särskilt Baltikumbistånd - Östersjömiljarderna
Jan Mosander
Ekot torsdag 30 maj 2002

Riksdagens konstitutionsutskott, som granskar regeringens och ministrarnas arbete, kräver nu att regeringen ser till att det blir ordning i redovisningen och kontrollen av hur skattepengarna i den så kallade Östersjömiljarden används.

Konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU26

Konstitutionsutskottets, KU: s krav på att regeringen måste göra något åt kontrollen av Östersjömiljarden finns i ett förslag som tas upp i riksdagen nästa vecka. Riksdagen kommer att godkänna förslaget, eftersom utskottet är enhälligt i sin uppfattning om de fel och brister som har förekommit.

Vid sidan om normalt bistånd
Östersjömiljarden är statliga biståndspengar som regeringen själv har kunnat har kunnat dela ut, helt vid sidan om Sveriges normala biståndsverksamhet och de krav på projekt och redovisningar som ställs där.

Projektet har från början varit omstritt och kritiserat. Pengarna har gått till en mängd projekt i de forna kommunistländerna på andra sidan Östersjön.

De första 1 000 miljoner kronorna delades ut i stor hast på ofta mycket vaga underlag. Ett villkor för att få bidrag var att projekten skulle ge jobb i Sverige, men om det blev så har ännu ingen kunnat mäta. Det man med säkerhet vet att redovisningen och kontrollen av hur regeringen har använt pengarna har varit fullständigt undermålig, mycket sämre än den redovisning som andra statliga organ tvingas till i sin verksamhet.

Utvärdering inte möjlig
Det är meningen att alla de biståndsprojekt i öst som har fått pengar ur Östersjömiljarden ska gås igenom i en särskild utvärdering som ska visa vad de lett till. Men riksdagens revisorer slog i höstas fast att det är omöjligt att göra några meningsfulla utvärderingar, om man inte först gör något åt den dåliga ekonomiska kontrollen av projekten. Revisorerna hade flera förslag om hur det skulle gå till. Konstitutionsutskottet stöder nu förslagen och anser samtidigt att regeringen i fortsättningen bara undantagsvis på egen hand ska få dela ut pengar och bidrag på det sätt som man gjort med Östersjömiljarden.

Full text

Dirigenten som solist
DN-ledare 2000-11-03

SVERIGE OCH FINLAND har en förvaltningstradition som skiljer sig från flertalet andra länder. Den kännetecknas av att det under regeringen finns självständiga myndigheter som ansvarar för att de anslag som riksdagen ställt till förfogande används på ett korrekt sätt. I särskilda regleringsbrev ger regeringen myndigheterna mer eller mindre detaljerade anvisningar för hur pengarna ska användas. I många andra länder ligger detta exekutiva ansvar i regeringskansliet. Det innebär ofta att departementscheferna har större möjlighet att disponera statens pengar för ändamål som bedöms angelägna av politiska eller andra skäl. Utrymmet för politiskt godtycke är större än i Sverige och Finland. Den svenska förvaltningstraditionen har egentligen aldrig ifrågasatts. Fördelningen av ansvar mellan den politiska nivån och de självständiga myndigheterna brukar tvärtom framhållas som något positivt. Regelverket är tydligt, systemet gynnar rättssäkerhet och effektivitet och motverkar en överbyråkratisering av regeringskansliet.

Under Göran Perssons tid som statsminister har det emellertid gjorts ett antal undantag från dessa regler. Regeringen har tagit på sig myndighetsrollen och själv tagit över det exekutiva ansvaret och hanteringen av anslag. Det utan jämförelse mest omfattande projektet är fördelningen av anslag för "en hållbar utveckling", till vilket hittills anvisats 6,5 miljarder kronor.

En egen minimyndighet byggdes upp inom miljödepartementet och besluten hos denna myndighet kom under lång tid att visa en närmast häpnadsväckande överensstämmelse med olika statsråds resor i landet. Det var regel snarare än undantag att ett statsråd som besökte en viss kommun hade med sig besked om att kommunen fått ett bidrag från regeringen till något projekt för hållbar utveckling.

Efter mycket skarp revisionskritik torde verksamheten ha fått en mer sakinriktad och mindre politisk prägel. Regeringen har även förbehållit sig rätten att hantera den så kallade kretsloppsmiljarden, liksom de särskilda bidrag som kommuner med vanskötta bostadsbolag eller andra ekonomiska problem kan få. Även här avstår man från möjligheten att delegera verkställigheten till närmast berörda myndigheter. Det mest uppmärksammade fallet torde vara Göran Perssons Sydafrikaturné, för vilken regeringen rekvirerade en del av biståndsanslaget att disponeras av Statsrådsberedningen och utrikesdepartementet. Inte heller detta experiment i samarbete mellan statskonst och populärkultur blev särskilt lyckat. Såväl statsministern som utrikesministern fick kritik av konstitutionsutskottet och efterspelet hamnade i domstol.

Nu gäller det Östersjömiljarden, ett särskilt anslag för projekt i de tidigare kommuniststaterna på andra sidan Östersjön. Östersjömiljarden anslogs 1996 efter ett personligt initiativ av statsminister Göran Persson som samtidigt bildade ett eget Östersjöråd. Pengarna skulle användas till utvecklingsprojekt i de baltiska staterna, Polen och Ryssland.

Naturligtvis ska statsministerns goda avsikter med projektet inte ett ögonblick ifrågasättas, inte heller behovet av utvecklingsstöd. Men misstaget var att man även i detta fall lade pengarna på Statsrådsberedningens bord i stället för att låta myndigheter med sakkunskap och rutiner för hantering av så stora projekt, till exempel Sida och Naturvårdsverket, förvalta medlen. Ytterligare en miljard har senare anslagits och administrationen har flyttats till ett särskilt sekretariat inom utrikesdepartementet. Det är också UD som levererat den starkt kritiska rapport som redovisades av radioekot på torsdagen. Den talar om allvarliga brister i uppföljning och ekonomisk redovisning, om spontana satsningar från politiker och tjänstemän, om orealistiska ambitioner och så vidare. Trots bristerna har en hel del projekt, så vitt kan bedömas, fungerat bra, bör dock tilläggas; pengarna är inte bortkastade.

Slutsatsen måste bli att en regeringschef och en regering bör stå emot frestelsen att överta sådana uppgifter som normalt bör hanteras av regeringens myndigheter. Erfarenheten talar entydigt inte bara för att pengarna används mindre effektivt utan också för att regeringen till slut faktiskt lider politisk skada. Och det var väl, får man anta, inte riktigt meningen. Dirigenten bör nog hålla sig i sin pulpet och behärska sin lust att samtidigt vara solist.