Bildt-regeringen, drabbades av historiens hittills värsta
valutakris
Ingvar Carlsson menar nu att man tidigare borde ha
släppt växelkursen fri och chockhöjt räntan
Carlsson
förde en "dåraktig politik" replikerar nu Feldt
finkänsligt
Bror Perjus, DN Kultur 23/1 2004
Sent 80-tal och tidigt 90-tal var paradigmskiftets tid då ekonomins globalisering definitivt förändrade demokratins villkor. Det borde vara utgångspunkt för den socialdemokratiska partikongressen den 16-18 april, i stället för det begränsade temat "ekonomisk tillväxt".
Efter förlusten av Olof Palme i februari 1986 öppnade sig ett svart hål. Han hade ett bredare och djupare perspektiv på livsfrågorna. Den insikten slår mig med full kraft när jag nu går igenom vad arbetarrörelsens ledartrojka från det sena 80-talet och tidiga 90-talet själv skriver: Kjell-Olof Feldt i boken "Alla dessa dagar" (1991) Stig Malm "13 år" (1993) och så, tio år senare, Ingvar Carlsson "Så tänkte jag" (2003). De intetsägande boktitlarna är talande och avslöjar oförmågan att formulera ett politiskt budskap för framtiden.
Ekonomin avreglerades inte genom politiska beslut. Kapitalismens egen inneboende expansionskraft bröt nya vägar av egen kraft och hade redan globaliserat ekonomin och kört sönder de nationella regleringarna. De politiska besluten om att avreglera kredit- och valutamarknaderna var inget annat än bekräftelser i efterhand på vad som redan skett.
De stora koncernerna expanderade under 70- och 80-talen kraftigt utanför sina ursprungsländer genom nyetableringar, uppköp och gigantiska fusioner. Det hände delvis före och helt oavsett avregleringarna och kunde aldrig ha förhindrats genom regleringar, inte ens med sovjetisk planhushållning och taggtråd. Enorma vinster skapade ett ohanterligt löneutrymme inom de globaliserade koncernerna. Genom egna finansbolag tillförde koncernerna valuta- och kreditmarknaderna kopiösa penningmängder som hotade att konkurrera ut de nationellt reglerade banksystemen.
Den svenska kreditmarknaden avreglerades sent jämfört med andra länder och slutfördes hösten 1985 då bankernas utlåningstak togs bort. Det bidrog, menar Ingvar Carlsson i sin bok, till "den ekonomiska överhettningen under 80-talets senare hälft" som hans finansminister, Kjell-Olof Feldt, borde ha förutsett och haft en handlingsplan mot den.
Carlsson förde en "dåraktig politik" replikerar nu Feldt finkänsligt. Själv ansåg sig Feldt inte ens kunna föreslå en sådan plan utan att splittra regeringen, partiet och arbetarrörelsen. Inte minst därför att den tredje personen i arbetarrörelsens ledartrojka, LO-ordföranden Stig Malm, gjorde motstånd mot varje försök att bromsa överhettningen. Malm har konsekvent fullföljt sin populistiska linje i spetsen för euromotståndet.
Priser och löner jagade varandra samtidigt som utbudet av krediter exploderade. Exporten fördyrades och en serie valutakriser kulminerade sommaren 1992 då Sverige, under Bildt-regeringen, drabbades av historiens hittills värsta valutakris.
Kapitalägare med enorma tillgångar, om de var "svenska" eller "utländska" spelar ju ingen roll, sålde kronor för fullt så att värdet rasade med nära 40 procent. Försöken att stoppa raset misslyckades, trots en gigantisk räntechock på 500 procent och massiva stödköp som tömde den svenska valutareserven och skickade statsskulden rakt upp i taket.
Men det här händelseförloppet var ingenting unikt för Sverige. Globaliseringen har givit en formidabel kraft åt pris-, lönejakten och kreditexpansionen, omväxlande med börs- och valutakriser som försätter världen i ständig ekonomisk kris. Land efter land i världsdel efter världsdel drabbas av samma sak, gång på gång. Nationellt begränsade demokratier, bland dem Sverige, är chanslösa när krisen slår till.
Det kanske fanns politiska alternativ i slutet av 80-talet som kunde påverkat marginellt. Kjell-Olof Feldt menar att man borde ha skurit i budgeten redan under överhettningsperioden i slutet av 80-talet, medan Stig Malm skyller det mesta på att regeringen inte ville låna pengar utomlands till något lägre ränta.
Ingvar Carlsson menar nu att man tidigare borde ha släppt växelkursen fri och chockhöjt räntan.
Carl Bildt, som var statsminister när krisen slog till på allvar, försöker skylla det mesta på socialdemokratin. Ingen talar om ekonomins globalisering. Inte så konstigt att politikerföraktet ökar.
I stället för att tidigt agitera för en ekonomisk och monetär union i Europa, som ett strategiskt viktigt led i återskapandet av demokratins slagkraft, ägnar sig 80-talsledarna fortfarande åt bisarra personstrider. Därför förlorades folkomröstningen om euron i september 2003.
Paradoxalt är att skribenter inom näringslivet uppfattar skeendet mera korrekt än både socialdemokratin och den övriga vänstern. De varnar för följderna av en tygellös, galopperande, global kapitalism (!) i böcker med närmast marxistiska och allt annat än intetsägande boktitlar. Exempelvis Fordkonsulten David C Kortens i boken "När företagen styr världen" (1996) och superkapitalisten George Soros "Den globala kapitalismens kris" (1999).
Den socialdemokratiska partikongressen den 16-18 april 2004 behöver bara lägga samman Kortens och Soros titlar för att få det fullständiga svaret på rebusen: "När företagen styr världen, hamnar den globala kapitalismen i kris."
En av demokratins största utmaningar är, anser jag, att rädda kapitalismen undan dess egna självförstörande mekanismer och samtidigt, för mänsklighetens bästa, tygla och tillvarata dess dynamiska kraft.
Krisen 1992 och dess konsekvenser och orsaker