Samlade verk från CEO

93-04

Räntor och inflation

Vad tror Marknaden, egentligen, om inflationen i framtiden? Om det kan man läsa i Financial Times. Samuel Brittan har där (1/4) tagit obligationsräntan på 10-åriga statspapper (7,8 %) och därifrån dragit avkastningen på den engelska statliga index-obligationen (3,4 %) och dragit slutsatsen att marknaden således förväntar sig en årlig inflation på 4,4 procent. Detta eftersom index-obligationen utöver sin årliga ränta också skall öka i värde lika med inflationen. Och marknaden bör ju i sin outgrundliga vishet sätta priset så att statspapper skall ge lika stor avkastning oberoende av om de är med eller utan indexklausul.

I Sverige har vi inte några några statliga indexanknutna obligationer. Det närmaste vi kan komma i Sverige är Svenska Handelsbankens Indexaktie (ett papper som författaren av dessa rader själv investerat i, vilket meddelas som varning). En i dessa tider aktuell komplikation är att, ehuru Handelsbanken enligt de flesta bedömare är den säkraste banken, det inte kan helt uteslutas att Handelsbanken kan gå i konkurs, vilket den svenska staten inte kan göra så länge den förfogar över egna sedelpressar (vilket den gör tills dess vi gått med i den Europeiska Monetära Unionen).

Men om vi för enkelhetens skull utgår ifrån att Handelsbanken inte går i konkurs så skall Handelsbanken låta utdelningen på Index-aktien varje år stiga lika mycket som konsumentprisindex (KPI) ökade med (november-november) året innan. Om inflationen varit fem procent och utdelningen på aktien därför stiger med fem procent borde aktiens kurs även den stiga med fem procent, givet att marknadens avkastningskrav inte har ändrats.

Och om aktien stiger lika mycket som inflationen blir den årliga utdelningen något som kommer utöver inflationen och utdelningen borde då i någon mening vara realräntan (bortsett från skatter).

forts.

2 (2)

Indexaktiens senaste betalkurs var 11 kronor. Eftersom utdelning i år blir 75 öre per aktie är direktavkastningen 6,8 procent. Men så hög kan/bör realräntan inte rimligtvis vara eller förbli. Det bör betyda att kursen bör stiga eller att marknaden är rädd för att Handelsbanken trots allt kan gå i konkurs.

Den långa räntan (på fyraåriga statsbligationer) är nu i Sverige i skrivande stund 8,67 procent. Om vi räknar som Samuel Brittan gjorde och därifrån drar avkastningen på indexaktien (6,8) så skulle marknaden anta att inflationen de närmaste åren skulle bli 1,87 procent per år. Om man tror att inflationen blir högre (och att Handelsbanken överlever) så borde det vara bättre att köpa en indexaktie än en statsobligation.

Pensionsspara som Du vill!

Regeringen har föreslagit riksdagen att anta ett förslag om individuellt pensionssparande. En viktig principiell förändring är att de särskilda, gynnsamma, skatteregler som nu gäller för pensionsförsäkringar skall gälla även för pensionssparande som inte innhåller något försäkringsinslag.

Avdrag skall kunna göras vid inkomstbeskattningen för sparande (och pensionsförsäkringspremier) för högst ett basbelopp (f n 34.400 kr) per år. Inkomstbeskattning sker när sparandet lyfts, tidigaste vid 55 års ålder och under minst fem år.

Pensionssparandet får placeras i bank, enskilda värdepapper eller i värdepappersfonder, även allemansfonder och utländska värdepappersfonder. Däremot får sparmedlen inte överlåtas, belånas eller pantsättas.

Avkastningsskatten på såväl det nya pensionssparandet som hos kapital förvaltat av försäkringsbolagen ändras enligt förslaget. De nya reglerna innebär att pensionskapitalet vid årets början anses avkasta lika mycket som den genomsnittliga statslåneräntan året före beskattningsåret, varav nio procent skall gå i skatt.

Skatten på avkastningen blir därmed oberoende av storleken på den faktiska avkastningen. Den som köper aktier för sin pensionssparande som sjunker i värde får ändå betala skatt som om hans sparande hade avkastat lika mycket som statspapper. Detta kan av spararen anses orättvist. Å andra sidan anser nog spararen inte att det är lika orättvist att skatten inte blir högre även om aktierna skulle stiga kraftigt i värde. Det betyder att skattefavören blir högre ju mer lyckad som placeringen av pensionssparandet blir. Att reavinstskatten därmed bortfaller gör att man under spartiden kan byta ett slags aktier mot andra aktier utan skattekonsekvenser.

En annan skattevinst kan ligga i att skattesatsen vid utbetalningen av pensionen är lägre än skattesatsen vid spar- och avdragstillfället. Görs avdraget mot 50 % skatt medan skatten vid lyftningstillfället bara skulle vara 30 % blir, enligt regeringens proposition, vid samma nominella avkastning utfallet efter 30 år ungefär dubbelt så stort för dagens pensionsförsäkring som för vanligt banksparande. Eftersom de nya reglerna sänker avkastningsskatten från 10 till nio procent förstärks den effekten. Även om in- och utbetalningar sker till samma skattesats blir behållningen cirka 35 % större för pensionsförsäkringar i dag.

Lagrådets kommentar till den departementspromemoria som låg till grund för förslaget var beska. Lagrådet skrev att promemorian "i förhållande till de behandlade frågekomplexens betydelse, omfång och svårhetsgrad framstod som jämförelsevis kortfattad och i en del stycken otillräckligt övervägd" och att dessa brister "enligt lagrådets mening inte helt kunnat avhjälpas under den fortsatta beredningen inom regeringskansliet". Förslaget leder också till en mängd ändringar i andra lagar, däribland i "Lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor" (senaste lydelse 1991:1000). I den stadgas att "om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor" tillämpas även "på de homosexuella samborna". Även homosexuella sambor skall således enligt Alf Svensson och de andra regeringsledamöterna få pensionsspara på nya och förmånliga villkor.

De sociala ingenjörerna är noggranna.

Den finska modellen?

Enligt uppgifter i Dagens Industri (19/4) från Stockholms Gatu- och Fastighetskontor har priset på bostadsfastigheter i Stockholms innerstad sjunkit med mer än 50 procent sedan våren 1990. Priserna på kontorshus anses allmänt ha sjunit avsevärt mera. Villapriserna i landet anses ha gått ner med kanske 30 procent eller mer. Internationella jämförelser är svåra att göra men det kan vara så att den svenska finansiella fastighetsbubblan är väl i klass med den japanska eller den finska. I England, ett annat land drabbats av långvarig recession och försök med fasta växelkurser, har de genomsnittliga villapriserna gått ned från motsvarande cirka 640 000 kr till 520 000 kr, en nedgång med 120 000 kr eller mindre än 20 procent.

Det är väl många villor i Sverige som har gått ned med mer än 120 000 kr i värde sedan 1990? Ändå har prisfallet på den engelska villamarknaden lett till att Financial Times i en huvudledare (10/4) ställt frågan om de brittiska hushållen nu håller på att ändra livslånga beteenden om sparande och investeringar. Tidningen frågar således om chocken av fallande nominella villapriser gör att hushållen omvärderar sin grundläggande inställning till lönsamheten av att investera i hus. Om det händer i England, och i Sverige, skulle det betyda att det dröjer länge till villapriserna stiger igen. Det betyder i så fall att Sverige nu står inför en växande risk för ett fortsatt fall ner i den deflationistiska spiralens svarta hål.

Rolf Englund

92 12

Tänk själv!

Det är många som mot betalning eller till och med gratis är beredda att ge råd om hur Du skall placera dina pengar. Lyssna gärna på dem, men tänk själv. I en del fall är det lätt att förstå att det kan finnas en koppling mellan rådgivaren och de råd han ger. Ingen lär väl bli överraskad om t ex en försäkringsmäklare ger rådet att satsa i försäkringar. Men var försiktig även i de fall som rådgivaren inte verkar ha några egna intressen i de råd han ger, förutom att Du kanske skall köpa hans bok där råden står att läsa. Kom ihåg att den som vet hur det går med aktiekurser och valutor, den personen skriver inte en bok om saken eller håller tal om det i riksdagen, han sitter istället behagligt tillbakalutad i sin stol på terasssen, med utsikt över Genevesjön. Det är således inte råd av typen "Sälj Astra och köp guld" som Du skall lyssna på. Tag istället till Dig synpunkter på Astras styrka och svaghet och vilka faktorer som styr guldpriset. Sedan kan Du bestämma själv. Nackdelen är förstås att Du inte kan skylla på någon annan om det går illa. Å andra sidan kan Du tillskriva Dig själv hela sergern om det går bra.

Gör som den ryska adeln

Det brukar sägas att regeln för den ryska adeln, en regel som inte alltid följdes ens av dem, var att placena en tredjedel av kapitalet i fastigheter (radhuset, familjegodset), en tredjedel i aktier (dom kan ju sjunka) och en tredjedel i diamanter (lätt stoppa i väskan om revolution eller löntagarfonder hotar). Den grundläggande regeln om att göra som den ryska adeln är egentligen bara en lätt ihågkommen påminnelse om den viktigaste regeln av alla - att sprida riskerna. Motsatsen till detta är att äga sitt hus i en bruksort där man arbetar på bruket och att ha aktier i det företag man är anställd. När bruket går omkull blir det då "Omvänd Bingo". Du blir arbetslös. Aktierna blir värdelösa. Huset går inte att sälja. Som många nu smärtsamt har upptäckt var det här med personalkonvertibler inte alltid så bra. Tvärtom strider det ju mot den grundläggande regeln om att sprida riskerna. Börja med att lista de sparformer Du kan tänka dig: Bankmedel, räntepapper, aktier, bostad, försäkringar och fundera på om dessa tillgångar skall placeras långt eller kort, i Sverige eller utomlands. Kom ihåg att i tider som dessa "Cash is King". Ibland är det väl så viktigt att vara likvid som att vara solid. Likviditet är att ha handlingsfrihet och gör likt ett gott samvete att Du kan sova gott om natten. Du kan köpa när andra tvingas sälja. Den fördelning Du gör är inte för evigt. Tvärtom är det viktigaste kanske att i rätt tid ändra fördelningen mellan t ex aktier och räntepapper, och mellan skogsaktier och verkstäder. Det kan vara viktigare än att man just väljer rätt skogsaktie. Att man kan tjäna stora pengar på att gå ur och i svenska kronor i rätt tid har den gångna hösten givit rikhaltiga bevis för. Riksbanken lär ha sålt ut cirka 200 miljarder kr ur valutareserven, till den gamla kursen, innan kronan tilläts flyta. Nu lär det kosta de svenska skattebetalarna 25-30 miljarder att fylla på valutareserven igen. Det är lika mycket som Bank of England gjorde av med på de engelska skattebetalarnas bekostnad. I båda fallen till ingen nytta.

Carolas miljonvilla

Skvallerpressen inbjöd för en tid sedan sina läsare att bese Carolas miljonvilla. Inför den rubriken var det lätt att falla i tankar. En gång i tiden var "en miljonvilla" ett de rikas njutningsmedel, en ouppnåelig dröm för de allra flesta. Men för några år sedan, i det glada 80-talets slutskede, var det i alla fall i Stockholmstrakten i det närmaste omöjligt att skaffa en miljonvilla som var något annat är ett radhus på en leråker långt ute i en förort. Nu i det skälvande 90-talets början har antalet miljonvillor blivit större. Detta sagt för att påminna om betydelsen av något som väl de flesta redan vet - att valet av bostad, och tidpunkten för köpet av bostad, förmodligen för de allra flesta är det beslut som har den största betydelsen för deras familjeekonomi. Att det inte är bra inses lättare i tider med fallande villa- och bostadsrättspriser. Det är ju så att byte av bostad, ehuru det är ett beslut av största ekonomiska vikt, sällan eller aldrig primärt styrs av ekonomiska överväganden. Man gifter sig eller skiljer sig, barnen kommer eller lämnar boet, man får ett arbete på annan ort eller måste av annat skäl ändra sina bostadsförhållanden. När politikerna ideligen ändrar spelreglerna genom att skatteregler ändras och inflation och räntor åker upp och ner blir bostadsmarknaden som trappan till Lustiga Huset. Kliver man på och av i rätt tid bär det raskt uppför. Men gör man ett felsteg och kommer ur takt med politikernas kris- och stimulanspaket kan man hamna i en otrevlig belägenhet. Slutsats: Kräv att politikerna följer och ger fasta spelregler. Men vänta Dig inte att få det, i vart fall inte inom den närmaste tiden. Kräv därför förutseende av Dig själv.

Risker och chanser

En av de aktuella låtarna på Svensktoppen, Folköl och dunka, dunka, talar, eller rättare sagt sjunger, om Djupgas som en av livets besvärligheter i dagens Sverige vid sidan av höga bensinpriser och minst fyra fel på varje styrktispskupong. Och det är klart, hittar man olja och gas i ett borrhål i Dalarna så blir aktieägarna i projektet rika. Om inte - inte. Här är det fråga om allt eller intet. Det är ett extremt exempel på sambandet mellan risk och chans. Läroböckerna säger att det skall råda ett samband mellan risk och förväntad avkastning. En hög sannolikhet för en liten avkastning står mot en liten sannolik för en hög avkastning. Därför råddes, tidigare, änkor och faderlösa att köpa bankaktier. Visserligen var inte avkastningen så hög. Men banker var ju säkra. Ack ja. Vad skola vi då lära av detta? Lita inte på någon över 35, hette det inom Vänstern på 60-talet. Lita inte på någon utom Dig själv, blir kanske 90-talets svar. Men, Vem bryr sig? Rädde sig den som kan! När man skall försöka rädda sig och anpassa sina risker till vinstmöjligheterna bör man låta sina ögon söka sig till direktavkastningskolumnen i aktiebörsens kurslista. Där ser man att Astra-aktien ger en direktavkstning på cirka 0,4 procent. Asea ger en direktavkastning på cirka 2 procent. Det betyder att marknaden i sin outgrundliga visdom, som sedermera kan visa sig ha varit rätt eller fel, anser att Astras vinst skall stiga snabbare än Aseas. Därför är kursen högre och direktavkastningen lägre. Utan att därmed uttala någon mening om kursutvecklingen för vare sig Astra eller Asea kan man påpeka att en låg direktavkastning innebär ett faromoment. Om det inte blir en så positiv utveckling för företaget som marknaden nu tror är fallhöjden större ju lägre direktavkastningen är.

Tänk på skattereglerna

Det torde kanske verka överflödigt att uppmana läsarna av Skattebetalarnas tidskrift Sunt Förnuft att tänka på skattereglerna när det gäller valet av ekonomiska dispositioner. Och ingen vill ju betala mer skatten än vad som är nödvändigt. Just detta faktum kan emellertid visa sig ha andra effekter som man bör tänka på i förväg. Om det är skattemässigt gynnsamt att äga sin bostad så kommer många att med tiden inse detta och handla därefter. Då stiger bostadspriserna genom att efterfrågan ökar. Oj då, säger politikerna, det hade vi ingen aaaning om. Här måste vi tillsätta en utredning. Den visar med tiden att "något måste göras" och så efter en underbar natt med eller utan pizza så finns det enighet i riksdagen om att reglerna skall ändras. Då faller priset på bostäder. Oj då, säger politikerna, då kanske vi måste tillsätta en utredning. På liknande sätt har det varit på delar av försäkringsmarknaden. Värdet på jordbruksfastigheter står och faller med jordbruks- och skattepolitiken. Värdet av vapenindustrier hänger samman med regler för, och tillämpning av, vapenexporten. Det här är exempel på att vissa aktier eller sparformer kan vara mycket beroende på statligt bestämda regler som kan ändras snabbt och rycka undan hela grunden för en annars sund investering.

./.

Rolf Englund

94-03-14

En viktig milstolpe

I vecka 16, april 1994, kommer en milstolpe att passeras i Sveriges finansiella historia. Då skall Rikgsgälden, enligt planerna, börja sälja indexreglerade statsobligationer (realräntelån). Det var ett förslag som dåvarande folkpartiledaren Bertil Ohlin, tillika nobelpristagare i ekonomi, gång på gång förde fram på sin tid.

Lånet är intressant på flera sätt. Dels blir det 20-årigt. Det kan man kalla långfristigt. Så gott som alla andra obligationer löper ju på 4-5 år och det har varit närmast bisarrt när olika svenska kommentatorer har jämfört den långa räntan i Sverige och USA utan att påpeka att med långt menas i USA 30 år och i Sverige 5 år. Sanningen är ju den att vi i vårt land inte har några långa obligations- eller fastighetslån. Fem år är inte långt. I den civiliserade världen kallas det medelfristigt.

Det är heller ingen slump att vi i Sverige inte har haft lån som har löpt, med fast ränta, under 20-30 år. I ett land med hög och varierande inflation vill naturligtvis vare sig låntagare eller långivare binda sig vid en viss ränta under en så lång tid. I varje fall inte till en ränta som både långivare och låntagare hade varit beredda att acceptera.

Den marknadsmässiga låneräntan består av realränta, inflationspåslag och riskpremie. Tillsammans ger det den nominella räntan, den ränta som står på lånehandlingen, reversen eller obligationen. Om kreditgivaren skall ha fyra procents ränta efter inflationen och man räknar med fem procets årlig inflation bör statslåneräntan bli nio procent. Staten anses ju kreditriskfri, eftersom staten har sedelpressar. Till den räntan bör man lägga en riskpremie, som för t ex bostadslåneinstitut blir högre ju sämre lån dessa har givit till dyra bostadsbyggen under slutet av 80-talet.

När långivare och låntagare skall beräkna dessa poster vore det en fördel att veta vad realräntan är, hur stor inflationen kommer att bli under perioden och hur höga riskerna egentligen är för att Stadshypotek eller Spintab skall gå i konkurs. Sådant är inte lätt att veta. Nu kommer det emllertid att bli lätt att veta vad marknaden har för uppfattning om realräntan.

Riksgälden kommer att emittera 20-åriga indexreglerade nollkupongare via auktion. Det betyder att staten via Riksgäldskontoret förbinder sig att om 20 år inlösa obligationerna med t ex 10.000 kr, uppräknat med konsumentprisindex (KPI). Eftersom obligationerna är nollkupongare utgår ingen årlig ränta, utan räntan får man genom att man får köpa obligationen till underkurs, d v s för ett pris under, långt under, 10.000 kr. Sedan får köparna lämna anbud hur mycket de är beredda att betala nu idag för det papperet.

Några kommer att vilja ha KPI + 5 %, andra kommer att nöja sig med KPI + 2 %. Det blir som vid en vanlig bondauktion. Den får varan (obligationen) som lämnar det högsta budet (med den ändringen att här går varan till den köpare som lämnat det lägsta budet - den långivare som nöjer sig med den lägsta realräntan).

Vad kommer då realräntan att bli? Den som undrar det kan följa den terminshandel med det kommande statspapperet som bankirfirman Öhman redan har startat. I skrivande stund står noteringen i 3,40 procent. Det är första gången vi i vårt land har fått en marknadsnotering av den inflationsrensade räntan. Så hög (låg) avkastning nöjer sig placerarna med att få, om de är säkra på att få igen pengarna (staten med sedelpressarna) och om de är säkra (ett statligt löfte, minsann) på att få igen pengarna i oförändrat penningvärde.

Detta är en siffra som alla som håller på med kapitalplacering noga bör begrunda på alla lediga stunder. En avkastning på 3,40 procent är vad marknaden begär. Allt därutöver är bara kompensation, antingen för befarad inflation eller för risker av olika slag.

3,40 procent realt? Hm... Är det egentligen mycket eller litet?

Villa eller indexpapper?

Låt oss säga att Du har en miljon kr och är i valet och kvalet om Du skall köpa en villa, kontant, för pengarna eller om Du skall köpa statens nya realräntepapper.

Det vi vet, nästan säkert, att om Du köper statens kommande realräntelån så kommer Du att i utbyte få 3,40 procents ränta efter inflationen. Det är 34 000 kr om året. Det känns inte som om det vore så mycket. Det kan bero på att vi är så vana vid inflationen att vi har förlorat förmågan att mellan tumman och pekfingret känna av vad som är mycket och litet. Låt oss för att öka fingertoppskänslan anta att inflationen blir fem procent om året. Det är ju mycket mera än vad alla uttolkare av dagens konventionella vishet säger. Men fem procent är också mycket mindre än vad vi har haft i inflation de senaste 20 åren då vi inte har haft 14 % arbetslösa.

Vi lägger inflationen på fem procent till den utlovade avkastningen på 3,40 procent och då helt plötsligt visar det sig att vi får, före skatt, 8,40 % eller 84 000 kr i avkastning på vår realränteobligation. 84 000 kr per år är precis 7 000 kr per månad.

Om Du väljer att köpa en villa och inte en realränteobligation för Din miljon är det således den summan Du avstår ifrån varje månad och det är Din kapitalkostnad för huset. Om huset är värt det? Det kan Du bara själv bestämma.

Det är svårt att tänka bort inflationen och dess effekter från ett husköp. Om man tänker sig att husets pris stiger med inflationen enligt KPI, liksom realränteobligationen, betyder det att realräntan på 34.000 kr per år motsvarar en hyreskostnad, till vilken man skall lägga alla andra kostnader för drift och underhåll. Frågan man skall ställa sig blir då om man skulle vilja hyra huset för 34.000 kr i ett år, med förpliktelsen att därutöver stå för alla andra kostnader.

Indexlån eller indexaktie?

För något år sedan, i Sunt Förnuft nr x/1993, skrev jag i dessa spalter om Svenska Handelsbankens indexaktie. Jag refererade till en artikel i Financial Times av Samuel Brittan enligt vilken avkastningen på den engelska statliga indexobligationen var 3,4 procent. Det närmaste vi kunde komma sådana papper, skrev jag, var Svenska Handelsbankens Indexaktie (ett papper som författaren av dessa rader själv investerat i, vilket meddelades som varning). Utdelningen på Index-aktien skall varje år stiga lika mycket som konsumentprisindex (KPI) ökade med (november-november) året innan. Om inflationen varit fem procent och utdelningen på aktien därför stiger med fem procent borde aktiens kurs även den stiga med fem procent, givet att marknadens avkastningskrav inte har ändrats.

Indexaktieägarna borde således, om Handelsbanken anses lika säker som staten och om avkastningskravet inte ändras, varje år kunna tillgodoräkna sig dels utdelningen, dels en värdestegring lika stor som inflationen enligt KPI. Och om aktien stiger lika mycket som inflationen blir den årliga utdelningen något som kommer utöver inflationen och utdelningen borde då i någon mening vara realräntan (bortsett från skatter).

Indexaktiens senaste betalkurs var den gången, i skrivande stund för ett år sedan, 11 kronor. Då var direktavkastningen 6,8 procent. I skrivande stund nu 1994 är kursen 17:50 och direktavkastningen blir vid en utdelning om 75 öre så mycket som 4,3 procent. 4,3 är mer än 3,4. Kanske skall också direktavkastningen på Handelsbankens indexaktie vara högre än på de kommande statliga realräntelånen. Hur mycket högre avkastningen i så fall skall vara det vet bara marknaden. Om marknaden tycker att indexaktiens direktavkastning skall vara en halv procentenhet högre än statens 3,4 blir avkastningen 3,9 och då skulle kursen på indexaktien bli över 19 kr. Och nästa gång höjs väl utdelningen till åtminstone 80 öre och då skulle kursen bli 20:50.

Men det är ju rent teoretiskt.

Obligation - vanlig eller index?

När vi då vet att marknaden vill ha t ex 3,40 procents riskfri inflationssäkrad avkastning så kan man jämföra med och spekulera med andra papper. Man kan jämföra med ett annat statspapper, t ex lån nr 1034. Den obligationen löper med nio procents kupongränta till år 2009 och står i skrivande stund i en kurs som ger en direktavkastning på 7,85 procent.

Man kan då välja mellan att få 7,85 nominellt eller 3,40 realt med samma låntagare, staten. Det bör betyda att mellanskillnaden, 4,45 procent, är vad marknaden anser vara den kommande inflationstakten. Om man tror att inflationen blir högre borde man köpa det indexanknutna realräntelånet. Om man tror att inflationen blir lägre bör man köpa det nominella lånet. Alla som säger och skriver att inflationen är död och att den blir två procent om året under överblickbar framtid borde tvingas att placera sina förmögenheter i nominella papper. Om de inte vill göra det bör deras prognoser om inflationens död tas med den största försiktighet.

Aktierna och deras

direktavkasting

Är aktiekurserna för höga? Den som det visste satt vid en villa vid Genevesjön. Vi andra får skriva artiklar om saken. En lämplig utgångspunkt för en sådan artikel är att ta teorin om aktiekursen som det diskoterade värdet av alla framtida utdelningar. Om man visste att en viss aktie i all framtid skulle lämna en viss oförändrad utdelning skulle den prissättas som en obligation (om man bortser från risken/möjligheten av uppköp av företagets aktier).

Men nu räknar vi med större eller mindre rätt med att utdelningen på aktierna kommer att stiga. Om man då föreställer sig vad utdelningen kommer att bli och sedan räknar baklänges och räknar fram nuvärdet av dessa utdelningar enligt någon (vilken?) marknadsränta så får man fram vad aktien borde vara värd.

Många köper aktier som ett skydd mot inflationen. Aktier är ju realvärden, heter det. Banker är säkra, hette det. Men med det kommande statliga realräntelånet har vi nu ett inflationssäkert placeringsalternativ för dem som befarar att inflationen inte skulle ha dött. Nu kan vi jämföra den säkra reala avkastningen på 3,4 procent med den avkastning som vi räknar med att få på aktierna.

Man räknar med att utdelningen skall stiga dels med inflationen, dels utöver det. Dessa förhoppningar kan visa sig ha varit mer eller mindre välgrundade. Det vill till att utdelningarna stiger ordentligt från nuvarande nivåer. Nu ligger aktiernas direktavkastning vid historiskt sett låga nivåer. Nu får man på ASEA 1,5 %, Astra 0,9 %, Atlas Copco 1,9 %, Lux 1,4 %, Ericsson 1,3 %, Stora 1,5 % och Volvo 1,1 procent.

Det är långt från 3,4.

94-06

Är börsanalytiker skickligare än apor?

Det är sedan många år bred enighet om att det är svårt för en aldrig så duktig aktieanalytiker att vara duktigare än index. Skälet är naturligtvis att det finns många duktiga analytiker som kastar sig över all tillgänglig information och gör ungefär lika duktiga och överhuvudtaget likadana bedömningar som de andra. Det finns ett talesätt om att man istället för att fråga en börsexpert till råds så kunde man lika gärna ta "en apa med med förbundna ögon som kastar pil på en börslista".

Den stora amerikanska affärstidnigen Wall Street Journal har nu under en tid gjort ett försök och haft en tävling mellan ett lag med ledande förståsigpåare och ett annat lag bestående av "apor med förbundna ögon". Tidningen har dock av praktiska skäl ersatt aporna med journalister, något som ingen har haft något att invända emot. Kampen har varit jämn.

Vad skall man då dra för slutsats av detta? Ja, inte skall man ersätta alla börsanalytiker med apor. Men, man skulle kanske ersätta sin egen, dyre, rådgivare med, om inte en apa, så en fond med låga avgifter.

En metod som växer världen över är att man köper en indexfond, som har en aktieportfölj av samma slag och proportioner som ingår i börsens aktieindex. En fördel är då att man i alla fall inte kan lyckas sämre än index. Eftersom det kan vara mer retligt och genant att ha lyckats en procent sämre än index, än det är roligt att ha lyckats en procent bättre, kan det vara en bra metod.

Eftersom en indexfond inte behöver ha en stor stab med utredare som gör begåvade analyser av alla bokslut har en indexfond som regel låga avgifter. Och avgifter är något som fondernas administratörer tar ut, så mycket och så omräkligt som möjligt. Man kan ta avgift vid inträdet i fon, vid utträdet ur fonden och man kan ta en årlig avgift, eller alltsammans i olika blandningar. En procent här och en procent där det blir pengar det, med tiden. Det vill till att en fond med höga avgifter verkligen, år efter år, är skickligare än "apan med förbundna ögon".

Något som enligt bankerna dock inte förekommer är att en fond köper och säljer onödigt mycket, med motiveringen att hela tiden "ligga rätt". Det är i praktiken nästan omöjligt att bevisa att affärer har gjots i onödan eller vad som skall anses motiverat. Men det man vet är att den som utför fondens köp och försäljningar - en bank eller annan fondkommissionär - skall ha sin ersättning - sitt courtage - för varje affär.

Om man tror att den ena förvaltaren inte är så mycket skickligare än någon annan skall man således titta noga på vad de olika fonderna tar i avgifter och om man tror att det är motiverat.

94-06

Realränta, statsskuld och bostadspriser

Det råder en växande samsyn om att vårt land lider av överhettningen i slutet på 80-talet och underhettningen i början på 90-talet. I Sverige, liksom i bl a USA, England, Japan, Norge och Finland, steg fastighetspriser, byggande och aktiekurser med hjälp av lånta pengar. När regeringar och centralbanker sent omsider ingrep sprack bubblorna, med större eller mindre effekter i form av fallande bostads- och kontorspriser, sjunkande produktion, ökad arbetslöshet och därmed följande stigande budgetunderskott.

I Sverige blev realräntechocken extra kraftig av två skäl. Dels därför att den höjda realräntan (räntan över inflationen) slog extra hårt mot bostadspriserna genom skattereformens minskade ränteavdrag. Dels därför att realräntan redan före skatt blivit extra stor i Sverige genom att regering, opposition och Riksbank med förenade krafter - och en hög ränta - alltför länge och utan framgång försökte hålla fast den svenska kronan vid den Ecu som man fortfarande säger att vi skall ansluta oss till efter det att vi blir medlemmar i den Europeiska Unionen.

Härom sades i Långtidsutredningen LU 92 (sid. 201): "När kapitalrörelserna är fria och kreditmarknaden avreglerad kan en liten och öppen ekonomi som den svenska bara låsa en av penningpolitikens tre variabler: penningmängden, räntan eller växelkursen. Om man som Sverige väljer en politik med fast växelkurs måste räntenivån och penningmängden anpassas så att den önskade växelkursen kan upprätthållas. Därigenom kan räntan eller penningmängden inte användas mer än marginellt för att t ex påverka efterfrågan."

Även OECD har lämnat en liknande förklaring i sin senaste Sverigeanalys från februari 1994. I vårriksdagens sista skälvande minut ansåg Finansutskottet (FiU20, sid. 51) "det finns som utskottet ser det skäl att här upprepa (kompletterings)propositionens citat från OECD":

"... Penningpolitiken var inriktad på att upprätthålla valutakursen och kunde därför inte utnyttjas för en kortsiktig stabilisering av ekonomin. Under överhettningen tillät inte utvecklingen av valutakursen att räntorna höjdes. I detta prekära ekonomiska läge tog den nya regeringen över hösten 1991."

Efter det att kronan började flyta hösten 1992 har många kritiserat regeringen och riksbanken för att det har gått för långsamt med sänkningen av den korta räntan. Oppositionen har hakat på den kritiken, vilket inte har gjort det lättare för regeringen att sänka räntan, eftersom förslag från oppositionen som regel är populistiska och inte tar det ansvar som en regering tvingas göra. När valet väl är över, och regeringens behov av att i landets intresse hålla en fast kurs, inte längre är så stort, borde man därför kunna vänta sig att den korta räntan sänks betydligt. Det är en naturlig första årgärd i ett land vars ekonomi är på bristningsgränsen med rekordhög arbetslöshet och växande statsskuldräntor som exploderar utom kontroll om realräntan är högre än tillväxten.

94-06

Inför valet

Aldrig har något val varit så viktigt som nu. Vårt land står inför ett vägskäl. Vi måste fortsätta på den enda vägen. Ach, bah, den enda väggen verkar det vara - tacka vet jag den tredje vägen som leder åter mot Folkhemmet. Sådana budskap kommer att strömma emot oss fram till valdagen. Svartmålare kommer att måla över varje ljuspunkt som andra ser i tunneln. Vändpunkten är nära, eller om det är sammanbrottet.

Men vad händer i praktiken efter valdagen och hur kan jag inrätta mina egna ekonomiska dispositioner så att jag gör det bästa av situationen? Man behöver väl inte vara cyniker för att påstå att partierna inför ett val överdriver skillnaderna sins emellan och försöker att inte låtsas som om att det faktiska manöverutrymmet för en regering i ett litet land i en internationalserad värld inte är så stort som det verkar i partiarbetarnas valhandbok.

Oavsett om vi blir medlemmar av den Europeiska Unionen är det väl så att vi i Sverige inte längre kan avvika så mycket från våra grannländer som vi kunde efter kriget när deras städer låg i ruiner och våra fabriker kunde gå för fullt. Då kunde Tage Erlander, kanske med hjälp av sin talskrivare Olof Palme, påstå att det stigande svenska välståndet berodde på den kloka socialdemokratiska politiken och Det Starka Samhället - och han blev trodd av många.

Den uppgift som möter regeringen, oavsett partifärg, efter valet är ingalunda enkel. Det är ingen konst att minska ett budgetunderskott. Det är bara att höja statens inkomster eller att minska utgifterna. Det är heller ingen konst att minska arbetslösheten. Det är bara att öka folks köpkraft genom skattesänkningar eller höjda bidrag. Men nu gäller det att göra båda sakerna. Det är det som är konsten.

Grundtipset om vad som händer efter valet är nog ändå att det inte blir så stor skillnad mot läget idag. De borgerliga vill nog gärna minska statens utgifter, men det är ju inte så lätt. Socialdemokraterna vill nog gärna höja skatten, och kommer nog också att göra det i vart fall för att markera att "höginkomsttagarna" får vara med att "bära krisens bördor". Men både besparingarna och skattehöjningarna kommer nog mest att bli av symbolisk karaktär.

Hur det kommer att gå med huspriser, räntor och arbetslöshet bestäms istället, som vanligt, frestas man säga, av utvecklingen i vår omvärld och av hur det går med räntan.

Är börsanalytiker skickligare än apor?

Om man tror att den ena förvaltaren inte är så mycket skickligare än någon annan skall man således titta noga på vad de olika fonderna tar i avgifter och om man tror att det är motiverat.

"Pengar på banken" behöver

inte vara på banken

Ett viktigt beslut för ens privatekonomi är att bestämma sig för hur mycket pengar man skall ha lätt åtkomligt. En bankbok med lätt åtkomliga pengar, några anser att en årslön vore lämpligt, kan vara till nytta i både med- och motgång. Som reserv om det händer något tråkigt eller som en möjlighet att utnyttja en snabbt uppdykande bra affär.

Här rör det sig alltså inte om frågan om hur stort sparkapital man skall ha utan hur mycket av sitt sparkapital man skall ha i höglikvid form. En tillgång är likvid när den både snabbt, och utan kursrisk, kan omvandlas till kontanter. En aktie är likvid i den meningen att den snabbt kan säljas - det tar bara några dagar innan pengarna kommer - men aktien är inte likvid i den andra betydelsen eftersom den kan "stå lågt" just när man behöver pengarna.

Det gäller också att bestämma sig för hur man skall placera de pengar man vill ha lätt tillgängliga. Den enklaste är givetvis att göra som man alltid har gjort; sätta in pengarna på ett bankkonto. Det är bekvämt, eller som ekonomer uttrycker sig - det sättet har låga transaktionskostnader. Nu lönar det sig mer än förr att jämföra vilken ränta man får på olika konton i olika banker. Det är lätt gjort, men hittills har vi varit ovana vid att göra det. I takt med att konkurrensen på bankmarknaden, så sakteliga, ökar blir också bankkunderna mer vana att jämföra villkoren bankerna erbjuder.

Det senaste halvåret har allt fler sparare börjat köpa de privatobligationer som utges av t ex Stadshypotek. Dessa papper är likvida i meningen att de snabbt kan säljas. Men försäljningen sker till dagskurs och priset på obligationen svänger med räntan. När räntan går upp, går obligationen ner. När räntan går ner, går obligationen upp i pris. Enligt ovetenskapliga undersökningar i pressen verkar det som om privatpersonerna har varit väl så duktiga som experterna på att köpa obligationerna när räntan är hög.

Man kan också om det rör sig om lite större belopp placera de likvida medlen i en obligationsfond som placerar i obliationer eller statsskuldväxlar med kort löptid, där kurssvängningarna därför blir mindre än i en obligationsfond med längre löptid. Sådana obligationsfonder finns också som placerar pengarna i papper i utländsk valuta, om man skulle misstro den svenska kronans framtida värde.

Varför är räntan så låg?

Det är många som under den gångna sommaren har frågat sig varför räntan är så hög. Det har talats om kris och självaste finansutskottet har inkallats till krismöte efter det att Skandia proklamerade sin köpbojkott mot svenska statspapper. Men kanske skulle man istället fråga sig hur det kommer sig att räntan är så låg? Hur kommer det sig, kan man fråga sig, att den s k s k Marknaden före valet var beredd att köpa svenska statens 15-åriga obligationer som då gav en ränta på bara 11,6 procent.

Det lån vi har i åtanke är lån nr 1034, som inlöses först år 2009. Räntan på det lånet kan man följa varje dag i tidningen. Det är inte lätt att besvara frågan om en ränta nominellt 11,6 procent är mycket eller litet. Det beror ju bl a på hur hög inflationen kommer att bli.

Robert Barro, professor vid Harvard, har i en artikel i Wall Street Journal påpekat att den reala räntan under 1992 och 1993 i USA legat stadigt runt noll procent. Under 1994 har realräntan i USA stigit till runt 2 procent, en nivå nära genomsnittet sedan 1961, men avsevärt lägre än genomsnittet på 3 % under högkonjunkturen 1984-1989. Det man idag tror sig veta är att den internationella riskfria realräntan ligger kring fyra procent. För att räkna ut den måste man skaffa sig en uppfattning om marknadens inflationsförväntningar. Det kan man enligt Barro göra genom att se hur stor skillnaden är mellan den nominella räntan och den av marknaden åsatta avkastningen på den engenska statens indexobligationer.

Om räntan på lån avläsa vad världens samlade finansmarknader kräver i real avkastning.

lation (de närmaste 30 åren) på 3,7 procent.

Med en ränta på nominllet runt 11,5 procent på en obligation som förfaller år 2009 och en internationell realränta på runt fyra procent verkar det som om marknaden förväntar sig en svensk inflation fram till dess på i genomsnitt sju procent.

En inflation sju procent är långt över Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Men det verkar å andra sidan som om markanden inte skulle vara så där alldeles förskräckt av de domedagsprofetior om förestående hyperinflation och/eller statsbankrutt, där staten inte ens betalar sina skulder med nytryckta sedlar, som här och där förekom i debatten inför höstens val.

Slutsatsen av detta är bl a att den som tror att risken är stor för hyperinflation eller statsbankrutt, han skall i alla fall inte placera sina pengar i Svenska Statens obligationslån nr 1034 med förfall år 2009.

Vad betyder EMU för mig?

När nu valet till riksdagen är mer eller mindre väl avklarat är det dags att ta itu med de frågor som väcks inför den kommande omröstningen om det svenska medlemskapet i den Europeiska Unionen. Här skall inte diskuteras om det odiskutabelt riktiga i att det är bättre med frihandel än med protektionism. Det ligger också i sakens natur att man vid frihandel genom gemensamma regler måste se till att tullarna inte ersätts av andra handelshinder. Det som däremot kan vara intressant att diskutera även utifrån ett privatekonomiskt perspektiv är vad det tredje steget betyder i EU-sammanhang. Steg för steg skall det införas en gemensam valuta inom EU. Det har man bestämt i Maastricht.

Det betyder ytterst att man tar ifrån regeringarna i de medlemsländerna deras kanske käraste ägodel - deras sedelpress och ersätter den med en gemensam sedelpress under befäl av något som skall bli lika tufft och skickligt som Bundesbank, är det tänkt. När man har en gemensam valuta har man en monetär union, EMU. Då har regeringarna, i penningpolitiken, förvandlats regeringar i suveräna stater till något som liknar kommunstyrelsen i Göteborg eller Katrineholm. Sedelpressen finns någon annanstans och det är där Han Som Bestämmer bestämmer hur mycket man får låna till sin budget i Göteborg eller Katrineholm.

För mig som privatperson är det enklast att tänka mig att inträdet i EMU är som att vi i Sverige skulle gå öveån kronor till D-mark. En sådan har på senare tid kostat runt fem kronor. Vad skulle det betyda om vi i Sverige ändrade alla kontrakt så att vi dividerade alla summor med kr efter med fem. Mitt villalån blev fem gånger mindre. Så bra. Men det blev också min lön, liksom i första vändan, alla priser.

Vad händer då i andra vändan med min lön, företagets intäkter och kostnader, villapriser och obligationsvärden? Kan räntan på villalånet vara lika hög som tidigare, nu när lånet är i D-mark? Om jag äger en kronobligation med 12 procents ränta är den kanske jättebra att ha, nu när den D-marksräntan är 8 procent och priset på obligationen därför stiger?

Hur det blir med den saken beror naturligtvis i hög grad på om den kurs på fem kr för en D-mark till vilken omväxlingen sker är riktig, eller ej. Det är därför som man helst vill att ländernas ekonomier först skall samordnas, innan man samordnar valutorna.

Det är lättare, nämligen, att ändra valutor, än ekonomier. Det lärde sig många av oss hösten 1992. Om de försöker igen, är det bra att vara beredd.

Marknadsekonomins

eget Manifest

Proletärer i alla Länder, Förenen Eder! Den maningen utropade Marx och Engels i Det Kommunistisk Manifestet publicerat revolutionsåret 1848. Nu blev det inte som Marx och Engel hade tänkt sig. Med en parafras på deras ord skulle man kunna säga att vad som nu gäller är Det Marknadsekonomiska Manifestet, proklamerat av unga män och kvinnor världen över när de hänger över sina dataskärmar: Realräntor i alla Länder, Förenen Eder! Med uppbådande av all sin tankeskärpa, som med tanke på personernas löner borde vara avsevärd, försöker de varje minut prissätta räntor och valutor så att det inte är bättre att köpa det ena än det andra.

Tanken är enkel. Det skall vara egalt om jag placerar mina pengar i tyska eller amerikanska statsobligationer, eller i svenska. Låt oss börja med de tyska och amerikanska. Om de tyska D-marksobligationerna ger sju procents ränta och de amerikanska ger åtta procents ränta, och löptiden är lika lång, betyder det att marknaden (inte den s k Marknaden, som det har kommit att heta alltför ofta i Sverige de senaste åren) tror sig veta att kursen på D-marken kommer att stiga med en procent om året under obligationernas löptid, antagligen därför att inflationen väntas bli en procent högre i USA än i Tyskland.

Om marknaden har rätt kommer därför avkastningen att bli lika stor för mig om jag köper amerikanska eller tyska obligationer. Om jag tror på marknadens vishet kan jag således lika gärna singla slant om vad jag skall köpa, eller be en apa med förbundna ögon att kasta pil.

Om jag tror att marknaden har fel kan jag vända mig till en professionell rådgivare som mot betalning säger mig vad han tror, och i bästa fall även varför han tror det.

Om jag i Sverige funderar på att köpa en svensk eller en tysk obligation kommer den affären att bli mer eller mindre bra beroende på a) hur kursen på resp. obligation utvecklas, och b) vad som händer med växelkursen DEM/SEK.

Dessa saker påverkas inte bara av "verkligheten" - fundamentala faktorer, på ekonomspråk - utan även av vad marknaden tror om framtiden. Om man väntar sig att kronan skall falla, så faller kronan redan nu. Om man väntar sig att räntan skall stiga, så stiger den redan nu. Och om räntan i Sverige stiger, så blir kronan mera värd, om det inte redan ligger i kursen.

Obligations- och valutamarknadernas prissättning vilar, och måste vila, på marknadens bedömning om framtiden och om vad man tror att dom andra som agerar på marknaden tror om framtiden och vad man tror att dom kommer att tro om framtiden i framtiden. Marknaden blir därför lite ryckig. Och det som de unga männen och kvinnorna blir rika på är minst lika mycket att vara duktiga på att bedöma sina kollegors sätt att reagare som sin eventuella förmåga att göra fundamentalt riktiga analyser om olika länders ekonomi.

Vad blir då slutsatsen av allt detta, undrar man kanske något uppgivet. Jo, att den förväntade realräntan världen över är, eller snart blir, lika. Men att man, i efterhand, kommer att kunna konstatera att den ena placeringen blev bättre än den andra. Vilken placering som är bäst vet, i förväg, inte ens marknaden. Därför är det bäst att gardera sig. Det gör man genom att inte lägga ägg i amma korg.

Sprid Dina risker, även om Du därmed även sprider Dina vinstchanser.

Ur Sverige i tid?

Den finns en gammal god historia från det kalla krigets dagar där den ryske kommunistledaren visar runt sin gamla mamma från landet i det ståtliga Kreml-palatset. Han visar salar med konst och sitt eget fina arbetsrum. Men mamman ser bara bekymrad ut, inte ett dugg imponerad. Men mamma, tycker Du inte att det är fint, frågar kommunistpartiets generalsekreterare? Visst är det fint, säger den gamla gumman, "men vad händer om de röda kommer tillbaka?"

Nu har något liknande hänt i Sverige. De röda har kommit tillbaka till vad som sägs vara makten. Även om inte Ingvar Carlsson och Göran Persson direkt framstår som utpräglade rödgardister, det vore en överdrift av betydande mått, är det nog en och annan som efter årets val har givit upp lite av sin tro på den kommande borgerliga renässansen.

De som av detta, eller andra, skäl har kommit till slutsatsen är "nu går det utför för Sverige" funderar väl då kanske lite mer än förut om hur det skulle var att förflytta sig, eller i varje fall en del av sina tillgångar, till utlandet.

Den avreglering av kapital- och valutamarknaderna som de senaste åren oförskyllt fått bli syndabock för många av makthavarnas felgrepp har i alla fall haft det goda med sig att det numera är möjligt att själv bo kvar i detta vackra land, med sina vänner, barn och bekanta, och ändå flytta sina pengar utomlands.

Därmed undflyr man inte de svenska skatterna, men man kan i alla fall i goda vänners lag berätta att man, eftersom man inte längre tror på det här landet, har placerat sina pengar i andra länder, där man mer värdesätter arbete och sparande. Att utlänningarna kan köpa svenska sommarstugor, precis som vi får köpa hus i Spanien och Grekland, det får man väl leva med som en oundviklig konsekvens. Utlänningarna får också köpa - och dessvärre även sälja - svenska aktier och obligationer, vilket de också gör.

Det finns idag en växande uppsjö på fonder för den som vill placera i utländska värdepapper. Rent tekniskt har det blivit mycket lättare de allra senaste åren. Banker, försäkringsbolag och fondkommissionsfirmor har en rad fonder som, mot en mindre provision, erbjuder sig att ta hand om Dina pengar och placera dem med all den vishet som står att uppbringa.

Privatobligationer

Den som idag har pengar på banken får omkring 5,5 procents ränta. Den som tar ut sina pengar och istället placerar dem i privatobligationer får ungefär det dubbla, runt elva procent. Det är det osckså många som gör. På ett år har svenska folket utökat sitt innehav av privatobligationer från 50 till 80 miljarder kr. Den siffran kan jämföras med bankinlång inkl. allemanssparande på runt 500 miljarder kr.

Privatobligationerna är inte privata mer än i bemärkelsen att papperen utges i för privatpersoner mer lämpliga belopp, som t ex 10.000 kr. De kan således köpas även av företag och föreningar och andra juridiska personer, som t ex bostadsrättsföreningar.

Det har visat sig, hävdas det i alla fall av Obligatinsfrämjandet, att det svenska folket är väl så skickliga i att pricka in räntetopparna som de professionella förvaltarna. Under sommarens tal om statsbankrutt och stigande räntor köpte svenska folket privatobligationer som aldrig förr, för 13-14 miljarder kr per månad. Det var samtidigt som Skandia bojkottade svenska statspapper.

Folket kan ha fel, liksom Skandia och andra proffs på marknaden. Det man gör när man flyttar pengar från banken till privatobligationer är att man går från rörlig till fast ränta. Det kan visa sig vara rätt, eller fel. Nu får man cirka elva procents ränta, varierande beroende på vilken löptid man väljer (1-16 år). Om man utgår från den internationella realräntan, runt fyra procent, skulle det indikera en förväntad inflation på sju procent. Även om inflationen skulle bli sju procent per år får man således fyra procent real, före skatt. Om man tror på Riksbankens inflationsmål på två procent (+- 1%) får man således idag en realränta på nio procent.

Det verkar inte som om Riksgälden, som tar upp statliga lån till en ränta på 12 procent, tror på Riksbankens inflationsmål. För Riksgälden kan väl inte med vett och vilja finansiera den väldiga statsskulden till nio procent realt? Riksgälden har tidigare i år givit ut realräntelån till drygt fyra procents avkastning. Det vore värdefullt för privatpersoner att ha tillgång till realräntemarknaden. Riksgälden borde därför i eget och privatpersonernas intresse emittera realränteobligationer i valörer som kan intressera hushållen.

Bankerna ser självfallet med blandade känslor på privatobligationerna, som tar för bankerna billig inlåning. Deras motdrag är att erbjuda hushållen obligationsfonder. Sådana finns att tillgå av olika slag. En del har korta papper som statsskuldväxlar och andra räntefonder har långa obligationer. Även utländska räntefonder finns att tillgå.

Vi befinner oss fortfarande i början på en växande konkurrens på bankmarknaden. Det är inte troligt att bankena kan bibehålla det väldiga räntegap som nu ger bankerna de vinster som de säger sig behöva för att täcka sina tidigare förluster. Men det finns ju ingen anledning att spararna idag skall betala för bankernas förluster på 80-talet. Men det tar tid för bankernas kunder att lära sig den nya marknaden. Men när de väl har lärt sig det kommer bankernas marginaler att krympa - och spararnas avkastning att öka. Den som lär sig först kommer att tjäna mest. Privatobligationer och/eller räntefonder är något som man bör lära sig, ju förr desto bättre.

Lönande för bostadsrätt

att amortera på lånen

Skattefri ränta, det kan man få. I varje fall om man är en bostadsrättsförening. Dessa betalar som regel bara fastighetskatt. Föreningens lån är inte avdragsgilla. Det betyder i sin tur att föreningens skatt inte påverkas av hur stora ränteutgifter föreningen har. Om föreningens räntekostnader sjunker så går den vinsten oavkortat till föreningen och därigenom till dess medlemmar.

Om föreningen avbetalar på ett av sina lån, som nu kanske kostar 13 procent, betyder det att den räntan blir skattefri. I jämförelse med att medlemmarna i bostadsrättsföreningen får lägre avgift och sätter in dom pengarna på banken till 5,5 procent skattepliktig ränta är det väl en sak som är väl värd att fundera på.

Men det gäller att se upp med vad finansminister Göran Persson kan komma att föreslå för förändringar i beskattning och subventioner på bostadsmarknaden. De nyuproducerade bostäderna är utlovade någon förbättring. Vilka som kommer att drabbas istället är i skrivande stund inte känt. Det kan bli ändringar, men det är väl ändå inte troligt att Göran Persson, som står HSB och Riksbyggen nära, skulle göra det sämre för de äldre bostadsrättsföreningarna. Men osvuret är bäst.

Rolf Englund

94-12-12 För Sunt Förnuft

Ansvarsfyllt uppdrag sitta

i bostadsrättstyrelse

De senaste årens omvälvningar på marknaden för bostadsrätter, i synnerhet nyproducerade sådana, har medfört att de nu kan vara långt mer riskfyllt än tidigare att sitta i styrelsen för eller vara revisor i sin bostadsrättsförening. Först några egentligen självklara påpekanden. Styrelsen för en bostadsrättsförening är vald av medlemmarna för att förvalta föreningens tillgångar. Föreningens revisorer är valda av medlemmarna för att tillse att denna förvaltning sker på rätt sätt. Det är föreningens medlemmar som är styrelsens och revisorernas huvudmän.

Det åligger styrelsen att förvalta föreningens tillgångar. Bland dessa tillgångar hör bl a de likvida medel som föreningen har. Utvecklingen på bostadsmarknaden har medfört att styrelsen, och revisorerna, nu måste pröva om föreningens medel är placerade på betryggande sätt om de är placerade på avräkningskonto hos någon fastighetsförvaltare som HSB och Riksbyggen istället för att finnas på bankkonto med statlig garanti.

De pengar som en bostadsrättsförening har innestående på sitt avräkningskonto hos den som har fått uppdrag att sköta den administrativa förvaltningen är föreningens egendom. Pengarna är som regel inte utlånade enligt något låneavtal utan kan betraktas som redovisningsmedel, som det åligger förvaltaren att hålla avskilda från sina egena pengar. Om förvaltaren använder pengarna i sin övriga verksamhet och pengarna går förorade kan åklagaren åtala enligt brottsbalkens regler om olovligt förfogande, förskingring eller trolöshet mot huvudman. Det kan sluta mycket illa för förvaren.

För att skydda sig kommer förvaltaren att hävda att bostadsrättsföreningens styrelse och revisorer hela tiden varit väl medvetna om på vilket sätt förvaltaren använt föreningens pengar och att förfogandet därför inte alls varit olovligt.

Om styrelsen insett, eller bort inse, att föreningens medel är placerade med bristfällig säkerhet, åligger det styrelsen att se till rättelse omgående sker. Om inte styrelsen gör det kan ledamöterna komma att ådraga sig personligt betalningsansvar. Även revisorer, som inte ingriper, kan komma att drabbas av rättsliga efterräkningar.

HSB och Riksbyggen är de dominerande förvaltarna av bostadsrättsföreningar. Båda är storföretag med balansomslutningar på tiotalet miljarder kronor. Det är mycket svårt för en utomstående att bedöma dessa företags kreditvärdighet. Bekymret är att de som sitter i ansvarig ställning i av HSB och Riksbyggen förvaltade bostadsrättsföreningar ändå måste bedöma om det kan anses tryggt att ha föreningens (medlemmarnas) medel placerade där. För att göra det lättare för dem borde HSB och Riksbyggen därför antingen erbjuda sina föreningar bankgaranti för inlåningen (och låta banken granska balansräkningar och ställda säkerheter) eller låta något erkänt ratinginstitut avge ett omdöme om sin betalningsförmåga. Annars är ju det enklaste att omplacera föreningens pengar till en bank.

Rolf Englund

941104

Är det skillnad på pris-

stegringar och inflation?

I finansminister Göran Perssons höstpaket förutspådde han en inflation på 3,0 procent under 1995, vilket, kanske händelsevis, ligger precis i överkanten av Riksbankens inflationsmål. Det kan komma att bli mycket mera.

Det sägs ofta att nu kommer inflationen att ligga på 2-3 procent de närmaste åren. Om det blir så skulle det visa att vi i Sverige lever i den bästa av världar. En sjunkande valuta skulle då ha mirakulöst annorlunda inverkan på ekonomin i Sverige än i andra länder. Kronans fall skulle göra underverk för näringslivets försäljning och vinster utan att det påverkar den svenska prisnivån uppåt.

Alla prisstegringar är inte inflation. När oljepriset sjunker följer ofta priset på bensin med och därmed blir ökningen i konsumentprisindex (KPI) lägre. Men det gäller att skilja på förändringar i prisnivån och på förändringar i lutningen på priskurvan. På samma sätt är det när staten höjer eller sänker momsen eller bensinskatten. Det ändrar prisnivån, men inte inflationstakten och i varje fall inte inflationstrycket.

När oljepriset stiger (eller importpriserna stiger till följd av en svagare krona) och det höjer priserna i Sverige betyder det inte att inflationen i Sverige har stigit. Inflation är en allmän höjning av prisnivån. Inflation får man när det är överhettning, inflationstryck, i ekonomin. Inflation omfördelar inkomster och förmögenheter. Men höjda oljepriser sänker levnadsstandard och reallöner i Sverige, ett land utan olja. Norrmän förstår detta tydligt.

Inflation är när löner och andra priser stiger. Om lönerna stiger med sex procent och priserna med fyra är inflationen fyra procent och reallöneökningen två procent. Om priserna stiger med fem procent och lönerna med tre är inflationen tre, och reallönesänkningen två procent. Om man avläser KPI och därav drar slutsatser om inflationstrycket i ekonomin och på grundval av det gör rekommendationer om åtstramning eller stimulans av ekonomin, kan man således ta grundligt miste.

Man kan inte ha en fallande krona utan att det leder till en väsentlig höjning av prisnivån. Avsikten med en nedskrivning av kronan är just att sänka de svenska reallönerna, för att förbättra konkurrenskraften. Det är med en devalvering som med höjda oljepriser. Båda sakerna leder till lägre reallöner genom en högre prisnivå. Men denna höjning av prisnivån är inte detsamma som inflation.

Under januari-september i år har priserna stigit med

2,8 procent. Under oktober steg priserna med z,z procent.

siffran kommer den 10 november

I november förra året steg priserna med bara 0,1 procent. Om priserna i november i år stiger med mer än 0,1 betyder det att inflationstakten stiger. Det verkliga chockbeskedet om inflationstakten kommer dock i samband med decembersiffran för KPI, som kommer i mitten av januari. Saken är nämligen den att i december 1993 sjönk priserna med 0,4 procent - enligt KPI. Men, som SCB skrev, "därav förklaras nästan hälften av beräkningstekniska faktorer, vilka inte speglar den faktiska konsumentprisutvecklingen under de båda månaderna". Den justeringen kommer surt efter nu i december.

Om priserna i december i år har ökat med t ex 0,3 procent kommer den uppmätta inflationstakten att öka med 0,7 procentenheter till för hela 1994 kanske t o m över fyra procent. Då har grunden lagts till en återgång till en inflationsnivå av god svensk modell.

Rolf Englund

941104

Fast eller rörlig

ränta för staten?

Staten är som en villaägare - ständigt grubblande på frågan om man skall binda räntan nu eller ligga kvar med rörlig ränta. Den frågan är viktig för villaägaren med en hel eller en halv miljon i lån. Vad betyder den då inte för staten med skulder på över 1 200 miljarder kr?

Om man av någon outgrundlig anledning skulle välja att tro på Riksbanken (och dess fasta föresats att inflationen skall bli två procent, +/- 1%) vore saken enkel. Då skall man naturligtvis ha en rörlig ränta. Detta eftersom räntan måste komma att sjunka när inflationen blir så låg. Inget land, inga statsfinanser, inga företag, villaägare, bostadsrättsföreningar eller samhällsekonomier kan ju någon längre tid uthärda realräntenivåer på runt åtta procent.

Om inflationen skulle bli två skall staten kunna låna till fyra procent och villalånet kosta fem procent. I skrivande stund ligger den statliga femårsräntan på 10,8 procent och ett femårigt villalån kostar 12,0 procent. Den rörliga statliga tremånadersräntan ligger på 8,35 procent. Riksgälden skulle således spara cirka 2,5 procent direkt om man lånade kort istället.

Ännu billigare skulle statens upplåning bli om Riksgälden gav ut fler realräntelån. Visserligen blev Riksgäldens emission av 20-åriga realobligationer i maj en flopp. Alla obligationer såldes inte eftersom Riksgälden inte ville betala mer än drygt fyra procent realt. Men det går att placera statspapper till en realränta på fyra procent, vilket är en hög siffra historiskt sett. En real ränta på fyra och Riksbankens inflation på 1-3 procent motsvar en nominell ränta på 5-8 procent, långt under de elva procent som den för sin kompetens berömda Riksgälden nu lånar långa pengar för.

Riksgälden skulle också kunna låna i utländsk valuta och behöver då inte betala nämnvärt högre ränta än om lånen vore utgivna av den tyska eller den japanska staten. Att Riksgälden inte gör vare sig det ena eller det andra i avsevärt större omfattning kan därför bara tolkas som att statens högra hand, Riksgälden, inte tror på vad statens vänstra hand, Riksbanken, gör.

Regering och Riksbank lovar bestående låg inflation och under tiden lånar Riksgälden nominellt till elva procent. Tror dom att folk är dumma?

Rolf Englund

941104

Den är inte död

- inflationen

Vad kommer att hända med inflationen och räntan, den nomiella och den reala? Det är den kanske viktigaste frågan man bör ställa sig när man bestämmer sig för hur man skall placera sitt kapital i aktier, obligationer eller fastigheter. Nu är det många som säger att inflationen är död och att den i alla fall inte kommer att röra särskilt mycket på sig de närmaste åren. Riktigt varför det skulle vara så att inflationen plötsligt har upphört får man aldrig någon riktigt bra förklaring till. Detta kan bero på att någon sådan riktigt bra förklaring inte finns. Ryktet om min död är betydligt överdriven, skulle inflationsspöket kunna tänkas säga.

Det är ingen konst att få ner inflationen. Det är bara att dra i bromsen. Om man gör det tillräckligt framgångsrikt sjunker produktionen och stiger arbetslösheten. I sällsynta fall kan till och med ett lands hela banksystem därvid hotas av konkurs. När ekonomin kollapsar gör inflationen det också.

Det är heller ingen konst att få fart på ekonomin igen. Ner med de korta räntorna. Upp med statliga beställningar av onödiga vägar i Norrland eller Arlandabanor och ner med skatterna för att öka folkets köpkraft. Därtill en fallande valuta för att få fart även på exportindustrin. Lätt som en plätt.

Det svåra är givetvis att se till att inflationen blir lägre än tidigare under en hel konjunkturcykel. Det betyder att den inte skall skjuta fart igen när ekonomin har hunnit så långt uppåt att den börjar närma sig kapacitetstaket. Det gör man antingen genom att vara duktigare att hålla ett lagom avstånd till taket eller genom att se till att arbets- och andra marknader fungerar bättre så att man kan ligga nära taket utan att priserna stiger igen som de alltid brukat.

Det är svårt att se att någondera av detta har inträffat i Sverige, eller något annat land, de senaste åren. Det finns därför all anledning att planera sin egen privatekonomi utifrån antagandet att inflation snart är här igen. Det är många som säger motsatsen, men tro dem inte. De har tagit grundligt miste om många andra saker också, sedan mitten av 1980-talet, minst.

Rolf Englund

941104

Den som gapar

efter mycket

De svenska bankerna som för några år sedan stod på eller hade passerat ruinens brant har nu repat sig genom att ha haft goda vinster - före kreditförluster - i flera år. Dessa vinster har till stor del framkommit ur det väldiga räntegap som bankerna spärrat upp. Låg ränta till den som spar och hög ränta från den som lånar, har varit den enkla formel som räddat en hel banker från ett öde värre än det som skett.

Hur skall man då som privatperson kunna dra fördel av bankernas räntegap? Jo, självfallet genom att spara och låna så lite som möjligt hos bankerna. Banker och andra är intresserade av att få Dig som kund i mer eller mindre sofistikerade fonder av olika slag där Du så omärkligt som möjligt skall betala olika former av avgifter till den som sköter fonden. Härför görs reklam i stor omfattning.

Däremot görs det av någon anledning väldigt lite reklam för att man kan få mycket god avkastning på sina sparpengar genom att helt enkelt betala av lite extra på sitt bostadslån. Enkelt, simpelt och lönsamt. Det är också en bra form av pensionssparande. Hög ränta och inga avgifter. Se bara till att Du dessförinnan har en hygglig likviditet med lätt åtkomliga pengar. Och så har ju kredtavregleringen haft det goda med sig att man - om man är kreditvärdig - på några dagar kan höja lånet på huset eller bostadsrätten om man behöver mer pengar. När man tänker på vilken bra sparform detta är så förstår man snart varför ingen gör reklam för den.

Rolf Englund

1994-12-12

För Sunt Förnuft

Din kris är min kris och alla svenska bankers kris

Under den tid som den nu snarast helgonförklarade Kjell-Olof Feldt var finansminister grundlades den djupa kris för den svenska ekonomin som ännu inte är övervunnen. Tillsammans med sin rådgivare Klas Eklund och dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis, blåste han, liksom sin brittiske kollega Nigel Lawson, på den inhemska ekonomin och tryggade därmed återvalet för sina regeringschefer Carlsson och Thatcher, varefter de avgick från sina finansministerposter och skrev uppmärksammade memoarer.

Det som Feldt och Lawson gjorde, med stöd av inte bara Eklund och Dennis, var att binda kronan respektive pundet till D-marken. Eftersom Bank of England och Riksbanken var tvungna att använda räntan för att hålla valutans kurs mot D-marken kunde de inte använda räntan för det den bör användas till, reglera hettan i den egna ekonomin. Därför kunde inte räntan höjas för att bekämpa överhettningen mot slutet av 1980-talet eller sänkas för att bekämpa underhettningen i början av 90-talet. Bank of England gav upp tidigare än Riksbanken. Men Dennis var tapper som Sven Duva och höll sitt växlingskontor öpppet ända tills dess han sålt inte bara hela valutareserven utan även 140 miljarder kronor därutöver på terminsmarknaden till hugade kunder, däribland Stig Malms LO som fått förhandsinformation om att det var dags att uppge den fasta kronkursen. Men insiderlagen gällde bara aktier, visade det sig.

Ekonomen Johan Lybeck har i en mycket uppmärksammad bok - Facit av finanskrisen (SNS) - gjort ett försök att räkna ut hur mycket som privatpersoner och småföretag via bankernas vidgade räntegap har fått betala extra för att bankerna skall få vinster att använda för att täcka de förluster som uppkom via över- och underhettningens konsekvenser. Han har kommit fram till siffran 65 miljarder hittills (20 miljarder kr/år), en siffra som DNs börskommentator Per Afrell (11/12) anser vara för låg. Att bankerna "behövde pengarna" för att täcka sina förluster är väl riktigt. Men att kunderna behövde betala kan bara bero på att konkurrensen var otillräcklig.

Fastighets-, bank-, statsfinans- och arbetslöshetskrisen är ännu inte över. Den har bara rast medan de första underbara effekterna av kronans fall sköljer genom exportindustrin och dess underleverantörer. Prisfallet för villor och bostadsrätter har stannat upp. Den där uppgången vi väntat på under hela 1994 har inte riktigt kommit igång. Mot slutet av året mumlades det till och med om fallande priser igen. Och inte har arbetslösheten sjunkit. Och nu väntas högre skatter och lägre pensioner och barnbidrag. Det betyder att vårt land snart åter kan stå inför en politisk och ekonomisk kris.

Tanken var ju att nedskärningar i hushållens disponibla inkomster skulle göra att räntorna skulle falla så mycket att hushållen den vägen skulle spendera mer - inte mindre - pengar och den vägen få fart igen på även den inhemska ekonomin. Men den reala räntan (efter inflation) ligger fortfarande på svindlande nivår jämfört med var den borde ligga på i ett land med stor arbetslöshet, jättelik och växande statsskuld och med banker, fastighetsbolag, villaägare och bostadsrättshavare som ännu inte har fått mer än nästippen ovanför vattenytan.

Vad händer med villapriserna?

Både för den egna familjeekonomin och för den totala ekonomin i landet är det viktigt hur det går med villa-(och bostadsrätts-)priserna. Att det är viktigt för den egna familjeekonomin är uppenbart för envar. Det är för de allra flesta familjerna den totalt dominerande tillgångsposten. Liksom skulderna på huset likaledes är den totalt dominerande skuldposten för de allra flesta. Under lång tid grundlades en god familjeekonomi genom ett villaköp. Under slutet av 1980-talet lades på motsvarande sätt grunden till en raserad familjeekonomi. Vad händer nu?

Det är inte svårt att förstå hur villapriserna påverkar även landets totala ekonomi. När villan har stigit i värde med kanske 100 000 kr både är och känner sig villans ägare mer förmögen och benägen att köpa andra saker, med eller utan hjälp av ett höjt fastighetslån. När konsumtionen då stiger håller sig staten framme och tar sin tribut i form av moms och andra skatter. Som vi har sett under 1990-talet kan processen också gå åt det andra hållet. Villan sjunker 100 000 kr i värde. Familjens utgifter stramas ås. Statens momsinkomster sjunker. Arbetslöshet och budgetunderskott ökar.

Under 1994 har villapriserna först stigit något för att sedan falla något och totalt har förändringen under året varit liten. Det har inte blivit den fart uppåt på villapriserna som många hade väntat sig när kronan släpptes fri och exportindustrins vinster och aktiekurserna började peka uppåt. Varför har inte uppgången i villapriserna tagit fart?

Optimisterna säger att man inte får ha så bråttom. Snart stiger villapriserna igen när den svenska ekonomin har kommit igång på allvar och uppgången har spritt sig till även hemmamarknaden. När folk inte lägre oroar sig för att de skall bli arbetslösa vågar de satsa på sitt boende igen. Under 1980-talet började inte villapriserna stiga riktigt ordentligt före 1985/86, flera år efter devalveringen 1982, säger optimisterna. Och snart sjunker räntan, när marknaden ser att politikerna på allvar inser att budgetunderskottet måste ner genom besparingar, tillägger de.

Men pessimisterna är inte övertygade. Visst, säger de, är det klart att villapriserna inte kan stiga när realräntan (räntan minus inflationen) ligger runt nio procent och avdragsrätten inte längre är lika mycket värd och taxeringsvärdena höjs. Folk har blivit chockskadade av finanskrisen och är inte längre säkra på att villapriser bara kan gå uppåt. Och bankerna som på 1980-talet glatt lånade ut till hela köpesumman kräver nu kanske 30 procents kontantinsats vill villaköpet. Och titta på England, säger pessimisterna, där det heller inte är någon fart på villapriserna trots att Bank of England har sänkt räntan. Där talar man mycket om att det som saknas i uppgången är en "må-bra-känsla" som inte infinner sig förrän jobben är trygga och huspriserna stiger igen.

I Sverige - ett land med kallt klimat som kräver dyrare byggen och högre uppvärmningskostnader - har vi världsrekord i bostadsyta per person. Men vi är inte längre, om vi nu någonsin varit det, rikast i världen. Kan vi då fortsätta att hålla oss med högst bostadsstandard i världen, något som vi har skaffat oss med hjälp av inflation och stora statliga bostadssubventioner? Nej, säger pessimisterna, och det kommer att ta sig uttryck i en svag prisutveckling på hus i jämförelse med andra varor. Bäst att vänta med att köpa, säger pessimisten. Men tänk om Du missar uppgången, säger optimisten. Det har alltid lönat sig att köpa hus. Ja, utom på slutet av 1980-talet förstås.

Har Du anpassat Din korg?

När reallönerna sjunker och vi har mindre pengar att göra av med är det inte bara så att vi köper mindre av allting. Vi gör också vad statistikerna kallar ett korgbyte - vi köper mer av vissa varor, t ex potatis, och mindre av andra varor, t ex oxfilé. Det sker också vad ekonomerna kallar relativprisförändringar. Således har kostnaderna för hembiträden de senaste årtiondena stigit mer än priset på diskmaskiner, varför vi nu använder färre hembiträden och fler diskmaskiner (och mikorvågsugnar). När den svenska kronan blir mindre värd i förhållande till andra valutor blir det dyrare att semestra i utlandet och värdet på strimlade fjällstugor i Sverige repar sig något till följd av det.

Den tekniska utvecklingens betydelse underskattas ofta av oss "bokstavstroende", som skriver artiklar om samhället, till skillnad från de ingenjörer, som med sina uppfinningar och innovationer förändrar vår värld. Den observanta, begåvade och kloka Carina Beckerman skrev i höstas (SvD 30/7) att "inom nästan alla områden tycks tekniken vara vårt öde och teknisk utveckling ett oundvikligt skäl till förändringar. Därför är det förmodligen bättre att fundera över hur morgondagens samhälle kommer att se ut än att försöka hitta tillbaka till det gamla".

Det är en skrämmande insikt för oss 40-talister som helst skulle vilja fortsätta att tycka att Sverige var som bäst när vi var unga 1958 eller 1961. Det gäller således att i sin privatekonomi, liksom i livet i övrigt, aktivt försöker ta till sig vilka förändringar som kommer, vare sig vi gillar dem eller ej, och ta sig en ordentlig funderare över hur vi skall anpassa oss till den nya värld som oundvikligen ändrar förutsättningarna för vår tillvaro.

Det humana kapitalets tillväxt

Med humankapital menas inte någon kapitalistisk variant av den omskrivna men aldrig skådade varianten av socialism med ett mänskligt ansikte. Med humankapital menar ekonomerna istället den kunskap vi har i våra hjärnor. En dator har sitt värde men utan användarens kunskap om hur den kan användas blir utbytet av datorn inte stort.

Om vi genom utbildning lär oss att bättre utföra ett arbete kan vi därmed öka våra inkomster. Den ökade inkomsten kan ses som avkastningen på vårt nu större humankapital. Storleken på humankapitalet är svår att mäta men är betydande. Att investera i utbildning kan därför vara - kan vara - väl så lönsamt som att investera i aktier eller obligationer. Likaväl som det gäller att investera i rätt aktie gäller det att investera tid och pengar i att skaffa sig kunskaper eller färdigheter av ett slag som det kommer att finnas efterfrågan på - en efterfrågan som är större än utbudet.

Den nya utbudsekonomin skulle man kunna kalla den nuvarande fasen i ekonomins globalisering. Det har tillkommit och tillkommer fortfarande ett antal miljarder människor som nu kan läsa och skriva och utföra enklare arbeten. Det betyder t ex att den kunskap och färdighet som den svenska sömmerskan hade - ehuru den är lika stor som tidigare - har förlorat nästan hela sitt värde, när det nu finns en svällande import av kläder från låglöneländerna. Vi får alla billigare kläder, men sömmerskan måste byta arbete, och har gjort det.

Exemplet med sömmerskan visade att värdet av hennes kunskap blev mindre när världens samlade kunskap ökade. Detta stämmer till eftertanke för envar. Tänk om det är så att kunskapen i det nu framexploderande kunskapssamhället inte ökar i värde, utan minskar i värde, vilket det väl borde göra i enlighet med lagen om tillgång och efterfrågan.

Skyddstullar är ingen utväg även om man skulle höja hela EUs gemensamma tullmur mot omvärlden. Utvägen är anpassning. Att anpassa sig är arbetsamt och något man helst skulle vilja slippa. Men vi kommer inte att ha något val. Det är lika bra att börja tänka nu. Vad är det jag är bra på? Vad behöver jag lära mig för att bli bättre? Var kommer min egen nisch att finnas? Kanske är det själva färdigheten att hantera kunskapen som finns på CD-Rom-skivan som blir viktig att kunna? Och att kunskapens relativa värde minskar - om den gör det - betyder inte att okunskapen blir värdefull. Den blir bara än mer värdelös.

950314

Ibland känns räntorna extra betungande. Vid andra tillfällen känns räntebetalningen nästan som en premie på pensionsförsäkringen. Det gäller således att skilja på ränta och realränta.

Om det inte fanns inflation, om priserna i genomsnitt var oförändrade och alla räknade med att den situationen skulle bestå, skulle räntan vara lika med realräntan. Då skulle det vara lättare att räkna och att tänka ekonomiskt. Just detta anses också vara en av fördelarna med ett fast penningvärde.

Men i den reellt existerande marknadsekonomin, även i Tyskland, finns det inflation. Om räntan är 8 procent och inflationen är 3 procent blir realräntan, rätt, 5 procent. Den räkneoperationen är inte särskilt svår och borde kunna utföras av de flesta och därmed inte störa ekonomin så mycket.

Men om räntan är 8 procent och inflationen är 3 procent och realräntan därmed är 5 procent är det därmed dessvärre inte säkert att det så kommer att förbli även i framtiden. Räntan kanske går upp, eller ned, med 2 procentenheter och inflationen kanske blir en procent högre, eller lägre. Då blir det genast svårare att räkna. Av detta lär man dels att det bästa är ett fast penningvärde, dels att det är variationerna i inflation och realränta som stör företagens och hushållens beräkningar och sätt att agera.

Det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet är utmärkta exempel på detta. På 80-talet betalade man gärna 12 procents ränta på villalånet. Huset steg ju ändå med 10 procent om året i värde och räntan var avdragsgill, om än inte som förut. Nu på 90-talet känns en ränta på likaledes 10 procent som en tung börda, nu när huset har sjunkit i värde och när lönen stiger med mindre än 10 procent om året.

I runda tal ligger inflationen i Sverige nu runt tre procent och villalånen kostar runt 11 procent. Det skulle bli en realränta runt 8 procent i en tid när BNP rör sig runt nollstrecket. Det förstår ju alla att det inte är ett uthålligt läge. Antingen kommer räntan att falla så att realräntan faller. Eller så kommer inflationen att stiga så att realräntan faller. På marknaden har handlarna satsat på att det blir inflationen som kommer att stiga och därmed reducera den svenska realräntan. Därför stiger räntan och faller kronan.

Om det som marknaden tror kommer att hända sedan faktiskt också händer kommer nyheten - att inflationen stiger i Sverige - att mottas med en axelryckning på marknaden. Det ligger redan i kursen, kommer man att säga.

950314

Big Mac

Enligt en teori bör valutakurserna vara så att de återspeglar de olika valutornas köpkraft. För de kronor jag kan köpa en viss mängd varor i Sverige bör jag kunna köpa samma varor i andra länder efter att ha växlar kronorna till den rådande kursen. Det brukar ekonomerna kalla köpkraftspariteten PPP (Purchasing Power Parity).

Den respekterade engelska tidskriften Economist har under några år räknat ut ett specialfall av PPP, nämligen gällande Big Mac. En av de fina sakerna med McDonalds Big Mac - för konsumenter och för ekonomer - är att de är precis likadana över hela världen.

Nyligen har Financial Times räknat om Economists Big Mac-index till aktuella växelkurser. Det visade sig då att en Big Mac kostade i dollar i USA 2:30, i Tyskland 3:30 i Japan 4:34. I Sverige kostade samtidigt en Big Mac 26:-. Med en dollarkurs på, då, 7:23 blev priset i dollar i Sverige 3:60.

Sedan kan man räkna om alla priserna till svenska kronor och resultatet blir då så här:

Big Mac

USA 16:60

Tyskland 23:90

Sverige 26:00

Japan 31:40

Att döma av detta verkar den japanska yenen dyr och den amerikanska dollarn billig. Däremot verkar, förfärande nog, det som om kronan och D-marken låg ungefär rätt. Men man skall nog ta Big Mac med en stor nypa salt.

95-03-15

Artikeln i Sunt Förnuft x/1995 om att det är ansvarsfullt att sitta i styrelsen för, eller att vara revisor i, en bostadsrättsförening har väckt stort gensvar. Reaktionerna har varit många och bl a har Riksbyggen distrikskontor i Kalmar tvingats slå till reträtt efter det att styrelse och revisorer har protesterat mot hur de har blivit behandlade.

Bostadsrättsförening hade länge utan framgång försökt få svar från Riksbyggens på sina frågor. Det handlade om flera miljoner kr som fanns upptagna i bostadsrättsföreningens balansräkning som reversfordringar och som Riksbyggen varit mycket förtegen om vad det var för pengar och skall bara ha upplyst om att det var svårt eller omöjligt att få loss pengarna.

Bostadsrättsföreningens styrelse ville få ut pengarna för att betala av på föreningens dyra lån. Riksbyggens distriktskontor, som numera, när stadgemässigt beordrad förvaltning genom HSB och Riksbyggen funnits strida mot EUs regler mot konkurrensbegränsning, mot betalning på marknadens villkor sköter bostadsrättsföreningens bokföring, förhalade ständigt det hela. Men när föreningens revisor skriftligen krävde svar på ett antal frågor om pengarna - och hotade med att inte skriva under revisionsberättelsen - då blev det fart på ärendet.

Det hela var ett missförstånd. Det stod, av misstag, "reversfordran", men det var, hade det visat sig, i själva verket varit fråga om "specialinlåning" med Riksbyggen i Kalmar själv som låntagare. Avtalet därom var från den tiden då Riksbyggen hade utsett styrelsen under byggnadstiden. Men avtalet hade, oturligt nog, det var ju så länge sedan, förkommit. Ville man ha högre ränta? Givetvis skulle det gå bra. Ville man ta ut sina pengar? Naturligtvis. Men det vore väl dumt? Riksbyggen är ju ett så STORT och SÄKERT företag.... Nästan som en bank.

I Karlstad har en bostadsrättsförening sagt upp avtalen med HSB Centrala Värmland om både den administrativa förvaltningen och om fastighetsskötseln. HSB har varit ovillig att överföra bostadsrättsföreningens kassamedel till föreningens bankkonto. HSB har också, häpnadsväckande nog, vägrat en styrelseledamot i bostadsrättsföreningen att ta del av föreningens verifikationer. Det är revisorernas sak, skriver HSB.

Det handlingssättet är typiskt för den omvandling - man skulle nästan kunna använda ordet systemskifte - som HSB står mitt uppe i. Men alla inom HSB-rörelsen har ännu inte tagit till sig att de inte längre är något slags lokala partisekreterare i något slags socialistiskt bostadsland. Nu är de - eller skall bli - leverantörer av fastighetsförvaltningstjänster på en marknad i konkurrens med andra leverantörer. Kunderna är kunder och inte som förr medlemmar i en folkrörelse som förväntas stå med mössan i hand inför rörelsens tjänstemän.

Ett nästan övertydligt exempel på den tidigare, efter Murens fall förlegade, inställningen ligger redan i det namn som bostadsrättsföreningar anslutna till HSB har. De heter t ex "HSBs Bostadsrättsförening Hammaren nr 5 i Skärstad". Men sanningen är ju den att det är medlemmarnas bostadsrättsförening. Det är inte HSBs bostadsrättsförening.

Förvaltningen av medlemmarnas bostadsrättsförening sköts av föreningens styrelse, vald av medlemmarna, som också utser en revisor. Den andra revisorn utses, häpnadsväckande nog, enligt normalstadgarna av HSBs Riksförbunds Revisionsavdelning. Det är föreningens styrelse och revisorer som medlemmarna kan stämma om de anser att de inte har skött sig som de bör.

Styrelsen kan uppdraga åt HSB, eller Riksbygen, eller åt någon annan, att praktiskt utföra vissa arbetsuppgifter, men det är styrelsen som beslutar och som har ansvaret. HSB är därvid sysslomän som skall utföra huvudmannens (styrelsens) instruktioner.

Alla har ännu inte förstått att det är på det viset.

En bostadsrättsföreningen i Gävle har sänt en kopia av Sunt Förnuft-artikeln till HSB Gävleborg med ett brev i vilket föreningen påminner om tidigare diskussioner med HSB om hur säkra de pengar är som bostadsrättsföreningen har innestående på sitt konto hos HSB, som inte omfattas av den statliga bankgarantin. Man hänvisar särskilt till förslaget i artikeln om att HSB och Riksbyggen, som är stora företag vars ekonomi det i praktiken är omöjligt för ledamöterna i en bostadsrättsföreningsstyrelse att bedöma, borde antingen erbjuda sina föreningar bankgaranti för inlåningen (och låta banken granska balansräkningar och ställda säkerheter), eller låta något erkänt ratinginstitut avge ett omdöme om sin betalningsförmåga.

Annars är ju det enklaste för styrelsen att för säkerhets skull omplacera föreningens pengar till en bank.

Man kan tycka att det av många andra skäl skulle vara bäst att inte röra i allt detta. Men man har som styrelseledamot och revisor en både moralisk och juridisk skyldighet att på bästa sätt ta till vara sina huvudmäns - medlemmarnas - intressen. Det behöver inte vara svårt att få sin rätt. Den bostadsrättsförening som står på sig har goda möjligheter att lyckas. Marknadsekonomi, domstolar och en fri press är en effektiv kombination.

Ett gott råd är att skriva till det företag som har hand om räkenskaperna, om det nu är Riksbyggen eller HSB eller någon annan förvaltare, och spara brevkopian. Då kan medlemmar och andra i efterhand se vad som har hänt och sagts och lovats.

./.

Rolf Englund

95-05-02 För Sunt Förnuft

Säkra pengarna i Din bostadsrätt!

När detta skrives har finansminister Göran Persson ställt i utsikt att de som sparar långsiktigt inte skall behöva göra förluster på sitt bosparande i HSB. Finansdepartementets tjänstemän uppvisar emellertid en lika generad som talande tystnad om hur det skulle gå till. Det finns ju inget konto för utbetalningar enligt någon slags lag ang. stöd till Arbetarrörelsen närstående företag.

Den som noga läser vad Göran Persson faktiskt har sagt lägger också märke till att han noga har undvikit att ställa ut några liknande löften till de bostadsrättsföreningar som har sina pengar hos HSB eller dess fackligt ägda motsvarighet, Riksbyggen. Hans löften, i den mån sådana har avgivits, har gällt fysiska, inte juridiska, personer.

De bostadsrättsföreningar som har bildats av HSB och Riksbyggen har namn av typen "HSBs Bostadsrättsförening Facklan i Ystad" eller "Riksbyggens Bostadsrättsförening nr 19 i Brunnsvik". Dessa namn är högeligen missvisande. Det är ju inte HSBs eller Riksbyggens bostadsrättsföreningar. Det är medlemmarnas bostadsrättsföreningar. Det är medlemmarna som äger föreningen och därigenom dess fastighet och andra tillgångar och som ansvarar för föreningens skulder. Det är medlemmarna som bär det yttersta ansvaret och som väljer en styrelse som under året skall administrera medlemmarnas gemensamma egendom.

De av medlemmarna valda styrelseledamöterna och revisorerna är de som under året bär ansvaret. Om de missköter sig har medlemmarna rätt att vägra dem ansvarsfrihet och kan stämma dem och kräva skadestånd om de anser att styrelsemedlemmarna har handlat brottsligt eller vårdslöst.

Den senaste tidens massmediala uppståndelse har väsentligt ökat det ansvar som åvilar revisorer och styrelseledamöter i bostadsrättsföreningar. Dessförinnan kunde både medlemmar och de av dem valda styrelseledamöterna (ehuru kanske felaktigt) anse att det inte kunde begäras att en vanlig styrelseledamot i en vanligt bostadsrättsförening skulle behöva undersöka om HSB och Riksbyggen kan förväntas vara i stånd att återbetala de pengar som bostadsrättsföreningen har innestående hos dem.

Nu är läget radikalt annorlunda. Ingen kan längre ens försöka friskriva sig från eventuellt ansvar genom att påstå att man "inte haft en aaaaning om" att HSBs och Riksbyggens ekonomiska ställning har varit minst sagt omdiskuterad. Det betyder att styrelseledamöter och revisorer nu än mer än tidigare och även i eget intresse nu måste se till att föreningen inte utsätts för några onödiga risker.

HSB och Riksbyggen sköter fortfarande de flesta av "sina" föreningars ekonomi, trots att det numera inte längre föreligger något stadgemässigt tvång för föreningarna att anlita dem som förvaltare. Det betyder att HSB och Riksbyggen tar in "hyrorna" och betalar räkningar och räntor. De pengar som blir över får som regel stå kvar på ett avräkningskonto eller överförs annars till ett annat konto hos HSB/Riksbyggen med lite högre ränta. Totalt handlar det om mångmiljardbelopp. I händelse av konkurs för HSB och/eller Riksbyggen kommer bostadsrättsföreningarnas fordringar långt nere i kön som vanliga oprioriterade fordringar utan särskild säkerhet.

Turligt nog är det "lätt som en plätt" att snabbt förbättra situationen. Pengar som inte behövs med kort varsel kan insättas på bank på konto i föreningens namn. Pengar som föreningen vill ha mer lättåtkomligt kan insättas på ett postgirokonto i föreningens namn, på vilket man numera även kan få ränta. Sedan kan HSB/Riksbyggen sköta administrationen som vanligt med den enda skillnaden att räkningarna betalas från föreningens postgirokonto.

Det är således inte alls nödvändigt att besluta att föreningen skall byta förvaltare. Det behövs heller inget stämmobeslut. Hur föreningens likvida medel skall vara placerade är något som styrelsen har full rätt - och full plikt - att besluta om.

Inför valåret 1995

Nu är vi här i landet inte bara svenskar utan även medborgare i den Europeiska Unionen. Till hösten skall det hållas val i Sverige för att de svenska medborgarna skall utse sina - eller kanske rättare sagt Sveriges - representanter i EU-parlamentet.

Till de frågor som inför det valet borde diskuteras är hur vi i Sverige skall ställa oss vid 1996 års regeringskonferens om EUs framtid. Bland de viktigaste frågorna hör därvidlag frågan om och när planerna i Maastrichtfördraget om en gemensam valuta för EUs länder skall förverkligas eller avföras som en vacker, men ännu ej aktuellt tanke.

Hur det blir med den gemensamma valutan är naturligtvis en viktig faktor att ta med i sitt långsiktiga privatekonomiska tänkande. Steg för steg skall det införas en gemensam valuta inom EU. Det har man bestämt i Maastricht. Det betyder ytterst att man tar ifrån regeringarna deras käraste ägodel - deras sedelpress och ersätter den med en gemensam sedelpress. Den sedelpressen kommer att finnas i "någonstan i Unionen". Där kommer "Han Som Bestämmer" att bestämma hur mycket man får låna till sin budget i Sverige på samma vis som regeringen i Stockholm nu bestämmer hur myckat kommunstyrelsen i Göteborg får låna.

För mig som privatperson är det enklast att tänka sig att det som händer när vi får en gemensam valuta är att vi går över till D-mark. En sådan har på senare tid kostat över fem kronor. Den som har lånat i D-mark för kanske fyra kronor har fått en nyttig påminnelse om växelkursens betydelse. Både för Sveriges och min egen ekonomi blir det naturligtvis väldigt betydelsefullt om vi, om vi går med i valutaunionen, går in till en kurs om 4:50 eller 5:50 mot D-marken.

I steg ett skall länderna i valutaunion bara under ovanligt högtidliga former ta varandra i hand och lova att nu skall vi aldrig, aldrig mera någonsin devalvera... Det är ett löfte som väl av många handlare på den s k Marknaden kommer att mötas med hånskratt och spekulationer. Riskfria spekulationer. Vi är då tillbaka till hösten 1992 då Europas centralbanker bjöd spekulanterna på stora vinster. Då gäller det att passa sig och se till att man inte ligger med rörliga räntor på villalånet.

Politiker och riksbanksledningar har emllertid lärt sig att hösten 1992 att det gäller att så snabbt som möjligt ta språnget ut i det okända och inte bara "oåterkalleligt" binda sina valutor vid en viss växelkurs utan att också fysiskt avskaffa D-mark, kronor, pund, lire, pesetas och franska franc. Det är bara det att medborgarna i dessa länder (tyskar som vill behålla sin D-mark och fransmän som tänker på nationens ära) ännu inte är övertygade om att det när allt kommer omkring faktiskt är någon jättebra idé att avsluta den tid i historien då lande hade en egen valuta. Därför kan konvulsionerna - politiska och ekonomiska - komma att bli betydande och då gäller det att i tid har funderat på i vilken valuta man skall ha sina pengar de närmaste åren.

Skall man köpa D-mark? En bra fråga, som inte har något självklart svar. Det är som att fråga om man skall köpa Astra. Astra är utan tvivel ett mycket framgångsrikt företag. Bekymret för den som överväger att köpa aktier i Astra är dock att det är många som tycker att Astra är ett bra företag och att därför kursen på aktier har stigit mycket kraftigt de senaste åren. Vid varje slut på börsdagen har kursen blivit sådan att det är lika många som vill köpa som vill sälja aktier i Astra.

På samma vis är det med valutor. De är många som misstror den svenska kronan. Det är många som anser att Tyskland har en stark ekonomi. Båda kan ha rätt. Men för den sakens skulle är det ju inte alls självklart att man skall sälja kronor och köpa D-mark. Det beror på kursen, precis som med Astra-aktien.

På en väl fungerande marknad borde det vara så att det är så många och så skickliga aktörer att kurserna i varje ögonblick är så rätta de kan bli med den information som finns. Det skulle i så fall betyda att det för mig som privatperson vore lika bra att köpa kronor som D-mark. Men man kan ju ha sina egna funderinga ändå.

När stiger villapriserna igen?

Nyligen meddelade Bengt Turner, docent vid Institutet för bostadsforskning, att han och hans kollega Tommy Berger hade räknat ut att cirka 130 000 svenska familjer bor i småhus där lånen överstiger marknadsvärdet. Dom ligger 20 miljarder kr back. Alla har det inte så benådat som statsminister Carlssons bostadsrättsförening, ansluten till fackföreningsägda Riksbyggen, som fick sina lån delvis efterskänkta av BPA, Sparbanken (som fått en miljard av skattebetalarna) och SBAB (Statens Bostadsfinansierings AB).

- Folk sitter kvar i sina bostäder och äter knäckebröd, sade Konsumentverkets bostadsrättsexpert Sverker Thorslund i en DN-kommentar. Enligt hans beräkningar har cirka 180 bostadsrättsföreningar försatts i konkurs de senaste två åren. SBAB uppger att de har rekonstruerat 240 föreningar och har ytterligare 300 föreningar under arbete.

Tänk om man vore fastighetsbolag, suckar nog många vid köksbordet i sitt överbelånade hus när de tar kvällens sista knäckebröd. Om man vore Fastighetsbolaget Spekulanten vore det ju bara att gå i konkurs och nybilda Fastighetsbolaget Spekulant 95 och ropa in fastigheten utan alltför mycket besvärande skulder. Då fick bankerna och SBAB ta den stora förlusten.

För privatpersoner är situationen annorlunda. Man kan visserligen gå i konkurs, men därvid blir man bara av med huset/lägenheten, medan skulden kvarstår. Därmed kan banker och stat pressa privatpersonerna. De som har betalat bara en liten insats kan välja att lämna tillbaka bostadsrätten efter viss tid och vara fri från vidare betalningsansvar, något som HSB och Riksbyggen och kreditgivarna fruktar. Bostadsrättshavaren är då visserligen inte längre bostadsrättshavare men kan förmodligen bo kvar som hyresgäst.

Men den som har köpt en villa med äganderätt eller har betalat en hög insats eller ett högt pris för sin bostadsrätt kan pressas hårt. Om man går ifrån lägenheten ju insatsen förlorad. Ju högre insats som har betalats desto högre månadsavgifter kan bankerna och SBAB förmå de boende att betala för få bo kvar. De boende hoppas att bostadsmarknaden skall vända, räntorna sjunka eller inflationen skjuta fart igen och de därigenom på något sätt skall få det bättre. Det är genom att spela på sådana förhoppningar som bankerna och SBAB får boende att bita ihop tänderna runt knäckebrödsskivan och hosta upp den ränta och månadsavsgift som krävs för att det hela inte nu genast skall sluta i konkurs.

Men tänk om det inte vänder i tid. Då blir det ändå konkurs och mycket knäckebröd har då ätits i onödan. Men kreditgivarna har ju fått en hel del i sitt räntegap under tiden och hamnar i alla fall inte i ett sämre läge.

Det riktigt absurda är dock att det kan komma att visa sig att fallande räntor, när de kommer, inte blir räddningen utan tvärtom dödsstöten för många nyproducerade villor och bostadsrätter. Skälet till det är att när räntorna faller så faller räntorna, men inte för alla. Räntorna faller i de äldre husen. Men räntorna faller inte i de nyproducerade husen. Där kommer räntorna fortfarande att stiga under många år framåt i takt med att räntebidragen trappas av. De nyare husen med statliga lån kommer att se hur boendekostnaderna sjunker i takt med räntan i det äldre beståndet samtidigt som deras egna räntekostnader fortfarande stiger.

Är det då lönt att äta knäckebröd om man bor i ett nyproducerat hus?

Det är just frågan.