Krisen som alla såg komma

Tystnaden om skattereformens roll för krisen 1992 är kompakt, skriver Åke Sundström i en replik till Rolf Englund - Finanstidningen 1999-01-27

För bara tio år sedan beskärmade sig de förståndiga över bristen på arbetskraft. I dag råder massarbetslöshet, minst 20 procent (med relevanta definitioner). Få förändringar i vår ekonomiska historia har skett så plötsligt. Ingen har ackompanjerats av en så stor och förlägen tystnad - och av så många ohållbara undanflykter. De politiskt korrekta undviker det tråkiga ordet "depression", men det är en upprepning av 30-talet vi genomlever, dock utan den direkta nöd som då förekom.

Orsakerna är också andra: Den gången drogs Sverige med i en internationell nedgångsspiral med rötterna i den amerikanska regeringens och Federal Reserves inkompetenta hantering av den fastighets- och bankkris som följde efter 1929 års börskrasch.

Vår svenska 90-talskris är i huvudsak en produkt av egna missgrepp, vilket är mer genant än att vara offer för andras dårskap.

Nu, liksom då, är krisen selektiv, den drabbar en minoritet av arbetslösa medan den stora majoriteten inte märker just någonting alls, den har tvärtom genom högre reallöner kunnat förbättra sin materiella standard. Så var det också på 30-talet, fast många vill slippa påminnas om den saken.

Och det handlar ingalunda, som media ger sken av, om någon systemkris. Varken en kris för välfärdssystemet, vilket borgerliga partier och debattörer brukar hävda, eller för kapitalismen, som vänsterfolket påstår. Se där vad en överbeskyddande socialstat och höga skatter ställer till med, säger högern, utan att förklara varför Tyskland med ett ännu generösare trygghetsnät för sjuka och arbetslösa (och den östtyska bördan) klarat sig bättre än vi.

Vänsterns slutsats är att allt är spekulanternas, bankernas och högerpolitikens fel.

Verkligheten är en annan: Vad vi bevittnat är den logiska följden av förfärande misstag i stabiliseringspolitiken. Till saken hör att konsten att bemästra konjunktursvängningar länge var en svensk specialitet, i varje fall i den teoretiska debatten och i den politiska retoriken. Man kan säga att Sverige fallit igenom i sin specialgren.

Däremot är etiketterna "finanskris" eller "bankkris" vilseledande. Fastighetsbolagen och bankerna hör i själva verket till krisens offer (även om förvisso en del bankmän och byggare tog alltför stora risker). För media var det enkelt: Bovar i kritstreck säljer fler lösnummer och ger skojigare eko-inslag än ett seriöst sökande efter problemens rötter.

Det är de för makteliten obehagliga svaren på frågan om massarbetslöshetens orsaker som förklarar den "allmänna bortträngning" Rolf Englund beskrev den 23 december. Föga oväntat tar ingen av den officiella historieskrivningens kolportörer upp den kastade handsken.

Till del kan det bero på att de saknar en klart uttalad alternativ helhetstolkning.

Naturligtvis har Englund rätt i att man omöjligen kan diskutera kronans kollaps i november 1992 utan att analysera förhistorien. Han utnämner, på goda grunder, Kjell-Olof Feldt till krisens arkitekt, men tonar ner Feldts två största försyndelser. Han lägger en alltför stor del av ansvaret på arvtagarna och på deras misslyckade kronförsvar.

Det råder berättigad enighet om att katastrofen har sin upprinnelse i den lättsinniga ekonomiska politik, som fram till januari 1990 bar Feldts signum. Felet var inte, som ofta sägs, slopandet av valuta- och kreditregleringarna, utan att kreditexpansionen tämligen okontrollerat tilläts svepa genom samhällsekonomin och blåsa upp pris- och finansbubblor.

En ansvarskännande regering skulle ha vidtagit motåtgärder, stramat åt statsfinanserna, höjt räntorna och - framför allt - skrivit upp kronans värde (revalverat). Den senare åtgärden hade för övrigt blivit än mer angelägen, eftersom den omvända oljekrisen 1986 gav den inhemska ekonomin ytterligare stimulans.

Oljeprisfallets bidrag till det sena 80-talets köpfest är långt större än vad Assar Lindbeck och andra tongivande ekonomer velat tillstå, skamsna som de rimligen var över sin medverkat i mytbildningen om oljeberoendets farlighet och tron på fortsatt stigande oljepriser.

Englund skriver att Sveriges "fasta växelkurs" omöjliggjorde en räntehöjning och en uppskrivning av kronan. Visst finns här en motsättning, en allvarligt menad fastvalutapolitik begränsar utrymmet för självständiga räntebeslut. Men regeringens vägval berodde inte på respekt för växelkursens orubblighet, utan på taktiska överväganden. En för folkhushållet nyttig åtstramning hade kostat röster i valet 1988, så enkelt är det.

Med öppna ögon och full insikt om konsekvenserna (som Feldt sedermera erkänt) satsade regeringen Carlsson på den breda vägens politik. Brutalt uttryckt: Den köpte sig makt till priset av en allvarlig ekonomisk kris, liksom den länge äventyrat vårt långsiktiga välstånd genom att med inflationens hjälp sopa akuta problem under mattan och överlämna notan åt nästa generation - kedjebrevet i politisk tappning.

Nej, det finns ingen ursäkt för den uteblivna revalveringen. En i Englunds tycke smakligare utväg hade varit att släppa valutan fri, med samma resultat: Stigande kronkurs, en dämpad inhemsk efterfrågan och en utebliven eller mindre extrem fastighetsbubbla. Då hade vi inte heller fått någon bankkris.

Feldts andra stora misstag, denna gång med Anne Wibble och folkpartiet som medansvariga, var 1989 års skattereform. Det var spiken i kriskistan. Felet var inte enbart, som den vedertagna bortförklaringen lyder, att reformerna kom i omvänd ordning (den slopade kreditransoneringen före skatteomläggningen). Även i rätt ordning hade de negativa effekterna blivit mycket stora. Om denna krisens huvudorsak säger Englund, konstigt nog, inte ett enda ord.

Det var en riktig tanke att sänka marginalskatten. Missgreppen låg i "timingen", i genomförandet och i finansieringen.

• Reformen genomfördes i ett enda steg, i stället för att spridas över tiden, som SNS-ekonomerna rekommenderat.
• Den sjösattes vid sämsta möjliga tidpunkt, när konjunkturen började vända av egen kraft.
• Bostadssektorn tvingades bära en orimligt stor del av finansieringsbördan, vilket ledde till väldiga problem för byggsektorn, fastighetsbolagen och bankerna.
• Trots alla förnekanden innebar de nya skatteskalorna en plötslig och mycket betydande inkomstomfördelning, till nackdel för de lågavlönade och till glädje för hushåll med höga inkomster.

När många miljarder flyttades från låginkomsttagare med låg sparkvot till hushåll med höga inkomster och ett högt sparande, steg sparkvoten kraftigt, som en given följd av själva omfördelningen. Samtidigt blev det dyrare att låna och mer lönsamt att spara, vilket gav sparkvoten en ytterligare skjuts mot himlen. Och när sparandet stiger sjunker konsumtionen, produktionen och sysselsättningen.

Resultatet blev ett efterfrågebortfall på gigantiska 10 procent av BNP - dock inte 22 procent som Anne Wibble påstått enligt det citat som Englund något okritiskt förmedlar. Den faktiska nedgången blev som bekant mindre, genom att staten spädde på köpkraften med hjälp av upplånade pengar.

Att i ett krisläge underbalansera budgeten är i princip riktigt, men det räckte inte, skattereformens depressiva kraft var övermäktig. Och att öka statsskulden så dramatiskt som regeringen Bildt gjorde har sitt pris i form av höjda räntor, valutaoro och ännu en dos omfördelning av pengar till de välbeställdas (obligationsköparnas) fördel.

När räntorna sedan sjönk tjänade långivarna än mer pengar på värdestegringen. Därför går återhämtningen trögt, trots att regeringen under 1997-98 hade oväntad draghjälp av att sparkvoten på nytt, men troligen tillfälligt, gick ner.

Min poäng är att loppet var kört redan när regeringen Bildt tillträdde i oktober 1991. Det är riktigt att en kunnigare (och starkare) finansminister och en mindre Europa-fixerad moderatledare borde ha släppt kronan fri redan samma höst, men Englund överdriver betydelsen av denna ettåriga fördröjning.

I en grov skattning av olika misstagens bidrag till krisbrygden torde man finna att Feldts uteblivna åtstramning svarar för 30-40 procent, skattereformen för 50-60 procent, medan kronförsvaret 1992 spelar en underordnad roll. Politiskt var det dock en oerhörd fadäs, eftersom det gjorde det lätt för socialdemokraterna att klara debatten om sitt medansvar.

Och varför ödsla så mycket mycket krut på Bengt Dennis och stockholmstidningarnas chefredaktörer? De ansvariga fanns/finns ju i Rosenbad och på Helgeandsholmen.

Rolf Englund hör till den liberala skola, som vill att även valutakurserna, som andra priser, bör bestämmas på en fri marknad. Den åsikten är respektabel, men hans tystnad om skattereformen är gåtfull. Om jag rätt känner artikelförfattaren, är det inte alls opportunistiska hänsyn som styrt honom - att kritisera "århundradets skattereform" hör i dagens snöpta debattklimat till mest förbjudna - men en förklaring vore onekligen på sin plats. Den ger också tillfälle till en fördjupad debatt i en fråga som är alldeles för viktig för att låta politikerna begrava.

ÅKE SUNDSTRÖM

Top of Page
Början på sidan