More about Monetarism and Swedish Financial Crisis
En borgerlig minoritetsregering skulle innebära den sämsta av alla världar för Sverige. Det är den viktigaste aspekten av det svenska riksdagsvalet ur finansmarknadernas synvinkel. Under den förra borgerliga regeringsperioden drevs Sverige nästan till konkurs. I det osäkra läge som råder i världsekonomin har landet inte råd att uppleva samma misstag en gång till. Det skriver Joe Roseman, chefanalytiker vid Moore Capital Management, ett av de ledande amerikanska fondbolagen med stor aktivitet på de skandinaviska marknaderna.
För valutaspekulanter vore den bästa utgången av denna månads riksdagssval i Sverige en minoritetskoalition med de olika mitten- och högerpartierna. Med ett sådant scenario finns möjligheten till ny valutaoro och eventuellt kaos i räntemarknaden. Den sortens miljö ger rika möjligheter för valutaspekulanter.
Bortsett från den senaste tidens instabilitet till följd av kriserna i Asien och Ryssland har den svenska kronan givit prov på markant stabilitet under de senaste två-tre åren. Faktum är att från en valutaspekulants synpunkt har Sverige blivit ett ointressant ställe. Detta kan emellertid snart komma att ändra sig.
Den första meningen härovan baserar sig på både den historiska bakgrunden och dagens ekonomiska situation. År 1991 fick Sverige en minoritetsregering sammansatt av mitten- och högerpartier. Den avsaknad av konsekvent politik som blev följden förde Sverige till randen av en ekonomisk avgrund.
Under de tre år som denna koalition satt vid makten praktiskt taget fördubblades statsskulden, räknat i procent av bruttonationalprodukten. Från en balanserad statsbudget utvecklade sig läget hastigt till ett underskott i de offentliga finanserna på omkring 12 procent av BNP. Den enda stat inom OECD som upplevde ett större underskott var Grekland. Under dessa tre krisår minskade BNP medan arbetslösheten steg från omkring 5 till omkring 13 procent. Man hade ett underskott i bytesbalansen på i genomsnitt mer än 2 procent av BNP om året, och det får naturligtvis inte glömmas att en stor del av banksektorn måste tas om hand av staten.
Under hela denna period var kronans kurs och räntemarknaden förbluffande instabila och bekymmer med kreditrisker resulterade hela tiden i krissituationer. Mellan september 1991 och september 1994 varierade kronans kurs gentemot D-marken mellan 3:60 och 5:09, ett intervall på 41,4 procent. Den genomsnittliga absoluta månadsförändringen av kronkursen från en månad till den andra (när kronan blivit flytande) var så mycket som 2,8 procent.
Det handlar alltså om en period av extrem instabilitet. Men i dagsläget är den instabilitet som rådde i ränteläget ett minne blott. Vad som framför allt oroade finansmarknaderna var bristen på ledarskap i minoritetskoalitionen (ledd av Carl Bildt och Anne Wibble) och den avsaknad av konsekvent politik som blev följden.
Den helomvändning i den svenska ekonomin som man har kunnat bevittna under socialdemokraterna sedan de kom till makten 1994 har varit rena miraklet. Under de fyra år som socialdemokraterna suttit i regeringsställning har BNP vuxit med 10 procent ackumulerat. Statsskulden räknad i procent av BNP är nu i stadigt sjunkande, medan statsbudgeten utvecklats från ett underskott på omkring 12 procent av BNP till ett beräknat överskott på 10-20 miljarder kronor 1998.
De statsfinansiella åtstramningar som socialdemokraterna vidtagit är av en tidigare nästan aldrig skådad omfattning, varvid den övervägande delen av åtstramningarna skett genom hårda nedskärningar av utgifterna. Bytesbalansen uppvisar i dag ett påtagligt överskott, medan den statsägda delen av banksektorn i stor utsträckning har återlämnats till den privata sektorn.
Föga överraskande tenderade finansmarknaderna till en början att fälla snarare än att fria socialdemokraterna, och under första året av deras regeringsinnehav var kronans utveckling skakig. Sedan början av 1996 har emellertid den svenska finansmarknaden uppvisat en remarkabel frånvaro av instabilitet.
Under denna snart tre år långa period har växelkursen gentemot D-marken varierat mellan 4:24 och 4:76, ett intervall på bara lite mer än 10 procent - eller en fjärdedel av det tidigare intervallet. Dessutom har den genomsnittliga månadsförändringen varit 1,5 procent, vilket är ungefär hälften av den tidigare. Den trovärdighet som regeringen skapat med sin ekonomiska politik har fått räntorna att falla drastiskt och räntemarginalen gentemot Tyskland att falla till rekordlåg nivå.
Det ekonomiska världsläget är för närvarande synnerligen osäkert. I Asien råder det fortfarande rena tumultet, med en sällan skådad ekonomisk nedgång. Ryssland har devalverat och dess inrikespolitik ger ett kaotiskt intryck. Latinamerika är på väg mot en brant ekonomisk nedgång. Aktiemarknaderna jorden runt har blivit mycket ömtåliga.
Dessa händelser jorden över sammantagna gör att världen är mycket osäkrare än på årtionden. I en sådan osäker värld är det av större vikt än någonsin med fast ledarskap. Om det är så att världen är på väg mot en konjunkturnedgång har Sverige inte råd att uppleva samma politiska misstag som förra gången nästan ledde till konkurs för landet.
Finansiella marknader drabbas av panik när landet inte har någon riktig ledning. Dessutom registrerar också finansmarknaderna vilka vallöften som föreligger, med Sveriges föga ärorika statsfinansiella historia i nära minne.
Socialdemokraterna siktar på ett budgetöverskott om 65 miljarder kronor år 2001. Av dessa 65 miljarder har omkring 23 miljarder inte någon i förväg preciserad användning och kan tänkas användas till återbetalning av skulder, skattesänkningar eller andra utgifter, eller en blandning av alla tre.
Det är alltid svårt att göra jämförelser, men det förefaller som om moderaternas plan är ett överskott på 52 miljarder år 2001. En bedömning i stort av dessa två budgetförslag är att båda två ger ett ansvarsfullt och trovärdigt intryck. Båda partiernas budgetförslag måste betraktas som berömvärda.
Huvudproblemet för moderaterna är emellertid att de inte kan räkna med brett stöd från de många stödpartier som krävs om de ska bilda nästa regering. De olika mitten- och högerpartiernas skatte- och utgiftspolitik varierar enormt.
För att ta ett exempel vill moderaterna minska skatterna med mer än 80 miljarder kronor till år 2001. Detta ska jämföras med kristdemokraternas tämligen blygsamma skatteminskningar med omkring 25 miljarder kronor till år 2001.
Utformningen av skatteminskningarna är också väsensskild. Moderaternas viktigaste skatteförslag är ett förvärvsavdrag på 12 procent för årsinkomster på upp till 280.000 kronor. Detta motsvarar en skattesänkning på omkring 25 miljarder till 2001. Kärnpunkten i kristdemokraternas skatteförslag är däremot en avsikt att höja gränsen för icke skattepliktig inkomst (med en kostnad på 10 miljarder kronor till 2001). Folkpartiet har en helt annan uppläggning och föredrar i stället att sänka arbetsgivaravgifterna (med en kostnad på 16 miljarder år 2001).
Skillnaderna mellan mitten- och högerpartierna handlar inte bara om skattesänkningar. Även finansieringen av dessa skattelindringar varierar ansenligt. Så föreslår till exempel moderaterna en nedskärning av biståndet med 3,2 miljarder till 2001. Kristdemokraterna avser att höja biståndet med 2,8 miljarder till 2001, en nettoskillnad om 6 miljarder. Moderaterna föreslår ansenliga nedskärningar i sjukförsäkringen om 5 miljarder till 2001. Folkpartiet planerar en ökning av utgifterna under denna post om 0,4 miljarder under 1999 och preciserar inte närmare ökningen för åren 2000 och 2001.
Summorna är var för sig små men det finns ett stort antal sådana små skillnader! Att få till stånd enighet mellan sådana väsensskilda partier är som byggandet av Babels torn i Bibeln.
För finansmarknaderna är den viktigaste aspekten på det förestående valet att en minoritetsregering med en koalition mellan mitten- och högerpartier skulle leda till en avsaknad av fast ledning där konsensuspolitik resulterar i en svag politik, precis som i början av 1990-talet. I en period där det är av största vikt med fast ledning vore en minoritetskoalition den sämsta av alla världar för Sverige.
En minoritetskoalition är de facto en svag regering, och det är under sådana betingelser som stora politiska misstag kan begås. Babels torn fungerar aldrig som en bra modell för politik. Det känns i dag som om krisen under början av 1990-talet är långt borta. För Sveriges skull vore det bra om man kunde räkna med att det inte väntar en ny kris runt hörnet.
JOE ROSEMAN
Översättning: DN
DN DEBATT 13/9 1998