Ur Dagens Nyheter 98-12-15
DN:s ledarsida har under de senaste månaderna upprepade gånger anfört citat ur det tal som jag höll vid ett minnesmöte med anledning av Josef Stalins död 1953, alltså för snart 50 år sedan. Skribenten(erna) gör dessa citat utan att ange att jag många gånger offentligt tagit avstånd från detta tal. Det ger därmed DN:s läsekrets en falsk beskrivning av min inställning.
Från 1956 och framåt - i mer än 40 år har jag i tal och skrift kritiserat rättsövergreppen i Sovjetunionen. Om det citerade talet skrev jag i tidningen Arbetet 1965:
“Jag har ingenting att anföra till försvar för det talet. Där finns flera sakligt felaktiga omdömen och framför allt saknas en karak teristik av det terrorvälde som utvecklades under den tid som brukar kallas personkultens eller stalinismens tid. Talet är dessutom hållet i ett språk som jag anser avskyvärt.”
I min memoarbok “CH Minnen” finns min inställning ytterligare belyst.
C-H. Hermansson
“Jag har tagit avstånd" skriver C-H Hermansson i Invändningen ovan. Han har tagit avstånd från vad han själv sagt. Han har mycket att ta avstånd från i den vägen. Det borde han ha ägnat sig åt på heltid de senaste femtio åren.
Om Hermansson hyllat Stalin enbart på minnesmötet över Stalins död 1953 hade vi kanske - kanske - kunnat dra ett streck över det nu. Men han och hans företrädare och medarbetare hyllade denne seklets värste massmördare nästan dagligen som “Den store läraren”, den geniale vetenskapsmannen, välgöraren - etc, etc. Partiets tidning Ny Dag stödde Sovjetdiktaturen. C-H Hermansson “tog avstånd” från Stalin, lite försiktigt, först en tid efter Chrustjovs tal inför partikongressen 1956.
Sveriges kommunistiska parti, sedan omdöpt till vänsterpartiet kommunisterna, strök ordet “kommunisterna” först efter murens fall. Fram till dess skickade partiet hyllningstelegram och uppvaktande kamrater till alla diktaturer i Östeuropa.
Hur kan någon tro att deras omvändelse och plötsliga intresse för demokrati är utslag av något annat än opportunism? Om de menat allvar skulle de aldrig stannat kvar i ett parti med denna förfärliga historia.
Och den historien är inte slut.
“Vi är båda kommunister i betydelsen att vi kämpar för ett klasslöst samhälle där den privata äganderätten över produktionsmedlen är avskaffad.”
Så skriver vänsterpartisterna (som de officiellt kallar sig) Jenny Lindahl och Kalle Karlsson på DN Debatt (14/12). De tror att deras parti kämpat för demokratin. De kan inte sin historia; det ska de vara glada för. Deras parti försvarade Ribbentrop-Molotovpakten. Partiet försvarade Sovjets ockupation av de baltiska länderna, Sovjets angrepp på Finland. Etc. (Läs Staffan Skotts redogörelse “Liken i garderoben”!)
Antag att kommunisterna fått majoriteten i valet 1944, eller 1948. Hur många, som vet något om kommunismen, tror ett ögonblick att demokrati och mänskliga rättigheter hade överlevt den regimen?
Lindahl-Karlsson vill alltså avskaffa den privata äganderatten till produktionsmedlen. De vill alltså konfiskera enskilda personers företag och aktiesparande.
Exakt varför?
I deras idealsamhälle existerar inte privat ägande. Men just ägande är en viktig del av mänsklig frihet och trygghet. Konfiskationen innebar en mycket grov kränkning av individens frihet och rättighet.
Vidare: Om kollektivet - staten eller organisationer - har monopol på ägande av produktionsmedel försvinner definitionsmässigt det ekonomiska incitamentet för individer att starta företag, utveckla produkter. Därmed försvinner också en viktig del av det enskilda initiativ och den individuella skaparkraft som är det ekonomiska framstegets viktigaste källa.
Det statliga monopolet gör alla beroende av staten; därmed försvinner en viktig dimension av frihet.
Världen har testat socialismens respektive äganderättens idéer i ett gigantiskt experiment. Nästan hela nittonhundratalet har fungerat som laboratorium.
Alla länder som avskaffat äganderätten och infört socialism har hamnat i en förening av fattigdom och förtryck. Alla länder som lidit under socialistisk diktatur ropar nu efter ekonomiskt bistånd från de länder som bevarat enskilt ägande, liberalism och kapitalism.
Härav följer en del viktiga slutsatser.