SvD 98-12-30
Sverige har en mycket svag regering. Parlamentariskt är den i händerna
på minst två andra partier, såvida inte samarbete med ärkefienden
övervägs. I praktiken är den i händerna på två
vänsterpartier. Idémässigt är regeringen vilsen. Då
och då görs försök att formulera ett nytt uppdrag -
formuleringen "ett grönt folkhem" har återkommit ett
par gånger - men orden har ingen kraft och ringa innehåll. Därtill
kommer ständiga kriser och misslyckanden: Anders Sundströms
hastiga avgång, budgetens haveri innan den ens trätt i kraft,
tillbakadragna vallöften, fortsatt arbetslöshet och oenighet
mellan ministrar om bl a tjänstebeskattningen, välfärdsstatens
omfattning, alkoholpolitiken, taxfreeförsäljning och försvarsfrågan.
Det är inte konstigt att en stor majoritet av väljarna,
enligt en Demoskopundersökning Expressen publicerade i går,
hyser litet eller inget förtroende för regeringen Persson. Märkligt
är däremot att oppositionen, trots regeringens oförmåga,
inte lyckats bättre med sitt uppdrag.
Oppositionen har inte varit overksam. Motioner har skrivits, en
del utspel har gjorts, men med ett par undantag har agerandet varit
reaktivt: regeringens agerande och brist på agerande har varit
taktpinne. Till dels följer detta av oppositionsrollen, men inte helt
och fullt. Anser man att rollen som opposition är viktig, inte bara
ett mellanspel fram till nästa regeringsskifte, erbjuder en svag
regering ett gyllene tillfälle att muta in den politiska scenen.
När
Carl Bildt i går publicerade sig i DN kan det kanske ses som
ett försök till en mer aktiv opposition. Bildt efterlyser ett närmare
samarbete mellan moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Den s k
jobballiansen, som Bildt nu dömer ut som "för snäv och
för sen", skall byggas ut till en "bredare och öppnare
förnyelseallians med ambitionen att sätta den politiska
dagordningen för det kommande decenniet". Syftet är att
skapa ett tydligare regeringsalternativ inför nästa val, ett val
som Carl Bildt hoppas skall komma tidigare än år 2002.
Bildts artikel är hoppingivande i så måtto att
en offensiv och initiativrik opposition är efterlängtad. Men det
är samtidigt svårt att förbise att den speglar tankemönster
som inte är alltigenom positiva. Tankemönster som kan vara
viktiga orsaker till att oppositionen haft så liten framgång.
Bildts resonemang om att "stärka det liberala alternativet"
påminner om det som DN:s ledarsida givit uttryck för under
senare tid. Att de flesta kommentatorer, till DN:s förtret, har förhållit
sig mycket skeptiska till denna räddningsaktion av ett tynande
folkparti tycks inte bekymra honom. Det är i sig märkligt, med
tanke på att det största borgerliga oppositionspartiet vid
sidan av moderaterna nu är kristdemokraterna, och att dess idétradition
i viktiga avseenden skiljer sig från folkpartiets.
Skillnaden har inte så mycket att göra med den snäva
definition av liberalism som DN håller sig med. Skillnaden har mer
att göra med inställningen till vad politik är. Det
folkpartistiska sättet, som speglas i DN, är rationalistiskt,
teknokratiskt och iklätt ord som "oundvikligt" och "nödvändigt".
Över det hela svävar en ödestro som lätt slår över
i väljarförakt. En sådan teknokratisk "liberalism"
är främmande för kristdemokraterna, och uppenbarligen för
många väljare.
Det är därför oroande att Bildt nu ger uttryck för
liknande tankemönster. "I tillväxtens högborgar är
det framtidens människor som tydligast flyr socialdemokratin",
skriver Bildt. Ett EMU-deltagande beskrivs som "det nödvändiga
steget".
Övertygelsen om att Historien är på moderaternas sida
återkommer också i beskrivningen av kristdemokraterna. Partiet
"fångar upp stämningar hos dem som ännu inte övertygats
om förnyelsepolitikens betydelse för deras egen framtid",
skriver Bildt. Intrycket blir att borgerliga väljare som inte röstar
på moderaterna självfallet skulle göra det, att de till
och med kommer att göra det, bara de blir upplysta.
Det är inte en god grund för en "öppnare förnyelseallians".
Det är snarare den enda vägens retorik. Och vad innebär en
sådan syn för alla de svenskar som röstar på
socialdemokraterna? Är de en gång för alla avskrivna som
hopplösa fall?
Just detta - förhållningssättet till väljarna
i bred bemärkelse - är en allvarlig lucka i Carl Bildts artikel.
Vad den egentligen handlar om, trots att Bildt i ord tar avstånd från
detta, är det som avfärdades som "spelet" av Bildt själv
inför valet: partiallianser. Det finns inga nya argument, eller ens
omformulerade argument, som talar till väljare som ännu inte är
vunna. Det är svårt att spåra någon ambition att
attrahera nya väljare, kanske därför att det förutsätts
att väljarna tids nog ändå tvingas erkänna det
moderata budskapets överlägsenhet.
Trosvissheten om att berget till slut skall komma till Muhammed är
ett skäl till att den borgerliga oppositionen hittills inte lyckats bättre
än den gjort. På såväl DN:s ledarsida som i Bildts
artikel speglas detta i en bristande vilja till opinionsbildning i någon
egentlig bemärkelse. Lusten att övertyga fler om en ny politisk
kurs, snarare än att bara upprepa kända formuleringar, liksom förmågan
att lyssna till och respektera väljare som inte fullt ut köper
en teknokratisk "liberalism", saknas.
Det är inte en god grund för en aktiv och framgångsrik
opposition.