Vi måste lära av andra länder

Göran Tunhammar i SvD 99-07-13
Diagram och länkar av IntCom

Sedan sjuttiotalet har Sverige, från att ha varit ett av världens rikaste länder, fallit till 18:e plats bland industriländerna. Vi tillhör i dag den fattigare halvan i EU och vi ligger i mitten av EU:s arbetslöshetsliga.

IntCom: För länderjämförelser, se även Forbes

När riksdagen gick på sommarlov avslutades det riksdagsår då regeringen utlovat att den på allvar skulle ta itu med Sveriges tillväxtproblem. Och visst har det hänt saker. Ett särskilt "superdepartement för tillväxt" har inrättats. Regeringen har engagerat organisationer och enskilda företrädare för näringslivet i överläggningar och samtal.
I början verkade regeringens företrädare riktigt beslutsamma. Så sent som i våras hette det att Sverige skulle få ett "näringslivsklimat i världsklass".

Men tyvärr verkar det som om statsråden nu har kavlat ner sina skjortärmar igen. Det som återstår av de storslagna planerna är mest uteblivna besked samt inställda och senarelagda propositioner.
Nyligen redovisade Internationella valutafonden, IMF, sin bedömning av den svenska ekonomin. Beröm utdelades för de sanerade statsfinanserna och för att Sverige blivit ett land med låg inflation. Men huvudbudskapet var att det nu är hög tid för oss att göra något åt våra grundläggande problem.
För att få en uthålligt god tillväxt i den svenska ekonomin krävs reformer.

IMF:s förslag till åtgärder är inga nyheter: Skattetrycket måste sänkas, stelheterna i arbetsmarknadens regelverk måste tas bort, spelreglerna för lönebildningen måste reformeras.
Det är inte första gången som IMF säger detta. Samma råd har tidigare framförts av OECD och Lindbeckkommissionen. Från näringslivets sida har vi upprepat dem så ofta att vi nog av många upplevs som tjatiga.
De många samtals- och förhandlingsrundorna om företagsklimatet har tyvärr inte satt några spår i form av politiska beslut som påverkar företagens verksamhet. Företagsklimatet har inte förbättrats.

Däremot har samtalsklimatet försämrats. Det finns goda skäl att ställa frågan om regeringen i praktiken ser ständigt pågående samtal om företagsklimatet som ett substitut för konkreta åtgärder. Ofta verkar den mera intresserad av bilden i medierna än av företagens konkreta verklighet.
Sedan sjuttiotalet har Sverige, från att ha varit ett av världens rikaste länder, fallit till 18:e plats bland industriländerna. Vi tillhör i dag den fattigare halvan i EU och vi ligger i mitten av EU:s arbetslöshetsliga.
Det finns länder som lyckats bryta sig loss ur stagnation av det slag som Sverige sedan länge lider av. Storbritannien och Danmark är exempel på länder som tidigare under någon period betecknats som "sjuka", stagnerande ekonomier men som framgångsrikt tagit itu med sina strukturproblem. I dag har Danmark ett högre välstånd än vi, och Storbritannien är på väg att gå om.
Ett annat exempel är det tidigare fattiga Irland, som numera har passerat Sverige i välfärdsligan.

Om Danmark, Storbritannien och Irland kan, varför skulle inte också Sverige kunna?

Ett skäl är socialdemokraternas starka band till LO. Dessa band hindrar regeringen från att fatta de beslut som är nödvändiga, men som går LO:s organisationspolitiska intressen emot.
Till exempel har riksdagen, trots många och omfattande utredningar, ännu inte kunnat fatta beslut om spelreglerna på arbetsmarknaden. Den uppenbara obalansen på konfliktplanet är både ett samhällsekonomiskt problem och ett rättssäkerhetsproblem för enskilda företagare.
Lönebildningens regelverk är en oavslutad följetong där de återkommande försöken att uppnå samförstånd stupat på att LO-ledningen envist driver kravet på en centraliserad lönebildning. Men tanken att huvudorganisationerna på arbetsmarknaden skulle driva inkomstpolitik på nationell nivå är både verklighetsfrämmande och förkastlig. Centraliseringen stöds varken av SAF, Saco eller TCO, inte ens av alla förbund inom LO.
Likväl har regeringen hittills sett det som sin uppgift att försöka baxa fram en lösning som går LO till mötes. Därmed har det inte funnits några möjligheter att uppnå samförstånd mellan arbetsmarknadens organisationer om lönebildningen.
Men Sveriges tillväxtproblem kan inte enbart lösas av arbetsmarknadens parter. Lönebildningen är endast en delfråga i ett större komplex som handlar om arbetsmarknadens funktionssätt i stort. Där ingår allt från skatter och socialförsäkringssystem till arbetsmarknadspolitik och arbetsrättslig lagstiftning. Och vid sidan av den stela arbetsmarknaden finns bland annat problemen med för dålig avkastning på utbildning, för lite av riskvilligt sparande och EMU-frågan.

Det är politikerna som har makten att förändra. I de länder som lyckats bryta nedgångsspiraler har det funnits en politisk majoritet som haft en samstämmig uppfattning om vilka slags strukturåtgärder som erfordras för att förbättra förutsättningarna för tillväxt.
Länder som framgångsrikt lyckats bryta sig loss ur det slags strukturproblem som Sverige nu lider av - till exempel Danmark, Irland, Nederländerna och Storbritannien - har gjort detta genom reformer som i varierande utsträckning inneburit lägre skatter och färre regleringar. Det finns inga exempel på länder som vunnit framgång genom att göra det motsatta.
I dag håller socialdemokraterna ekonomiskt seminarium på Gotland.
Rubriken för seminariet lyder: "Arbete, välfärd och samförstånd - vad kan andra länders reformprocesser lära Sverige?"
Det är en utmärkt utgångspunkt för ett samtal om framtiden. Samförstånd är eftersträvansvärt. Men viktigt att komma ihåg är att samförståndet i de länder som lyckats handlat om att skapa nya jobb genom att förbättra företagsklimatet. Det hjälper inte med samförstånd som går ut på att vi ska hålla fast vid status quo.
I Sverige värjer sig den styrande regeringsalliansen fortfarande mot tanken att det är i denna förnyelseriktning man måste gå för att vitalisera en i förhållande till omvärlden långsiktigt eftersläpande ekonomi.

För att frigöra krafter som skapar tillväxt fordras bestående generella åtgärder - strukturreformer - som stimulerar och påverkar alla människor och alla företag. Sveriges tillväxtproblem kan inte lösas genom punktinsatser i form av nya bidrag, nya myndigheter, nya inkomstpolitiska uppgörelser eller tillsättandet av nya grupper för samtal om tillväxt.
I de länder som framgångsrikt tagit itu med sina tillväxt- och sysselsättningsproblem har det funnits en bred gemensam insikt såväl om problemens omfattning som om inriktningen på de nödvändiga reformerna. Så långt har vi ännu inte hunnit i Sverige. Men det är angeläget att vi gör det snart.
För de närmaste två åren pekar prognoserna på en god ekonomisk konjunktur. Det är just en uppåtgående konjunktur som ger det bästa tillfället att vidta nödvändiga strukturförändringar. Det är då nya företag har bäst chans att hinna etablera sig. Och det är då som människor som är utestängda från arbetsmarknaden har störst chans att få ett jobb.
Det är nu - under den nu spirande högkonjunkturen - som vi har chansen att rätta till våra grundläggande problem. Om vi tar den chansen, står vi långt bättre rustade inför nästa lågkonjunktur.

Top of Page
Början på sidan