Jag delar den syn på den moderata trygghetspolitiken som Ulf Kristersson formulerade på SvD Brännpunkt 99-01-25, här i utdrag:
Vi som tror att Sverige behöver mycket av förnyelse, måste mer än alla andra stå för förankring och trygghet. Det är vi som vill förnya som måste kunna erbjuda trygghet mitt i det kaos som alla förändringar skapar.
Vi måste visa att vi kommer att skydda och värna dem som riskerar att hamna på efterkälken, att vi inte sviker dem som har byggt upp sin tillvaro efter dagens regler, seder och föreställningar.
Klarar vi inte av att motsvara högt ställda krav på trygghet, kommer vi inte heller att få mandat att förnya.
Vi bör lämna den lite yviga och käcka politiska förändringsretorik som antyder att förändring är nödvändig, oproblematisk och okomplicerad.
Vi måste visa respekt för att våra förändringsförslag påverkar människors liv in på bara kroppen och att många reagerar därefter. Så tänker vi ju själva. Ingen vill drabbas av andras beslut i det egna livet, vare sig det handlar om våra arbeten, våra företag, organisationer och familjer eller det allra mest privata: vår egen personliga trygghet.
Man är inte en reaktionär nostalgiker bara för att man misstror de politiska förändringarna.
Förändringar skapar oro och ställer frågor. Klarar vi inte av att besvara dem så har vi inte ett “kommunikativt” problem “med att få ut budskapet”, utan ett genuint intellektuellt problem.
Kommunikativa problem grundas i sakliga eller analytiska brister. Vet man inte vad man vill och varför, får man naturligtvis svårt att förklara det för andra.
Den moderata uppgiften är nu att arbeta fram goda färdvägar, en seriös och lockande utveckling från det vi har till något som blir bättre.
Det är extremt viktigt men för en gångs skull inte bråttom. Vårt eget mål är att välfärdspolitiken och trygghetsfrågorna i valet 2002 ska vara ännu ett gott skäl att rösta på moderaterna.
Inte ett skäl att tveka eller avstå.