Översättning: Nimrod G.B. Kiss

Källa: Hirado Ungerska Riksbörbundets medlemstidning september 2006

Albert Camus (1913-1960) som erhöll Nobelpriset 1957 var, tillsammans med Sartre, den mest berömda och omdiskuterade franska författaren under efterkrigstiden. Camus föddes i Algeriet, men han tillbringade större delen av sitt vuxna liv i Frankrike. Han skrev tre romaner: Väranger, La Peste och LaChute. Camus' litterära drivkraft är etiken: i de mänskliga rättigheternas namn förkastar han förtrycket av individens frihet, och totalitarianism i alla dess former.

"Ungrarnas blod" är ett utdrag från ett tal som Camus höll på ettårsdagen efter den ungerska revolutionen mot Sovjets förtryck år 1956.

- Jag hör inte till dem som önskar se Ungerns folk på nytt ta till vapen och kasta sig in i ett uppror dömt till undergång - inför ögonen på nationerna i väst, som inte skulle förära dem vare sig applåder eller andäktiga tårar, utan slå sig ned i hemmets lugna vrå likt en skara fotbollssupportrar efter söndagens mästerskap. Antalet stupade är redan för högt, och människan äger bara rätten att vara frikostig med sitt eget blod. Det ungerska blodet är av ett sådant värde för Europa och för friheten att vi måste försvara varje droppe.

Jag hör inte heller till dem som tror på förlikningar, ens med förbehåll, med en terrorregim som har samma rätt att kalla sig socialistisk som inkvisitionens bödlar hade att kalla sig fromma kristna.

På denna frihetens årsdag önskar jag från djupet av mitt hjärta att det ungerska folkets tysta motstånd består, stärks och, stödd av ropen från en enig världsopinion, uppnår en enhällig bojkott av deras förtryckare.

Och om världsopinionen är för kraftlös och egoistisk för att skänka rättvisa åt en nation av martyrer, om våra röster är för svaga, hoppas jag att det ungerska motståndet består till dess att den kontrarevolutionära regimen i öst kollapsar under tyngden av sina egna lögner och motsägelser.

Det nedgjorda, fjättrade Ungern har gjort mer för frihet och rättvisa än vilket annat folk som helst de senaste 20 åren. Men mycket ungerskt blod har flutit för att denna lärdom ska nå och övertyga de nationer i väst som väljer att stänga sina ögon och öron – och denna blodström har redan börjat blekna i våra medvetanden.

I detta isolerade Europa kan vi bara handla på ett sätt för att bevara vår frändskap med Ungern – genom att aldrig, bland oss själva eller annanstans, förråda det som ungerska hjältar har dött för, och att aldrig, bland oss själva eller annanstans, rättfärdiga deras mördare.

Det vore svårt för oss att leva upp till sådana offer. Men vi måste försöka att så göra, genom att glömma gamla tvister, omvärdera våra misstag och frigöra vår skapandekraft och solidaritet i ett slutligen enat Europa. Vi hyser förhoppningen att det, parallellt med förtryckets och dödens krafter som fördunklar vår historia, växer en kraft som bejakar livet och tron; en ofantlig rörelse som vi känner som Kulturen – född ur friheten att skapa och friheten att verka.

De ungerska arbetare och intellektuella, vid vilkas sida vi i dag står med sådan handfallen sorg, förstod allt detta, och det var de som fick oss att förstå likaså. Därför, om vi delar deras smärta, delar vi också deras förtröstan. Deras bojor, deras lidanden och deras landsflykt till trots har de gett oss ett hänförande arv som vi måst förtjäna – Friheten – som de inte vann, men som de på blott en dag gav oss åter!

Albert Camus, French novelist, essayist and playwright, who received the 1957 Nobel Prize for literature. Camus was closely linked to his fellow existentialist Jean-Paul Sartre in the 1940s, but he broke with him over Sartre's support to Stalinist politics.

In 1951, at the height of the Cold War Camus published The Rebel in which he challenged the pro communist orthodoxy of the influential group of intellectuals led by Jean-Paul Sartre, many of whom defended the worst atrocities of Stalinism. Sartre, for example, said that to condemn the Soviet prison camps would be tacit support of capitalism and the United States.