Hur det kom sig att moderaterna sade nej till Meidner-fonderna, innan Meidners förslag hade lags fram
- Rudolf Meidners förslag markerar enligt min mening
att slagordens tid nu är förbi - att vi inte kommer undan längre.
Vi måste precisera oss och bestämma oss för hur den
socialism vi eftersträvar skall se ut och även hur vi rent
praktiskt ska lösa ägande- och maktfördelningsfrågan.
Gunnar Nilsson vid SAP-kongressen den 27 september 1975
Som statsvetaren Erik Åsard har klargjort (DN 5/4 1984) kom det första s k Meidnerförslaget som en total överraskning för den socialdemokratiska partiledningen. När Rudolf Meidner vari färd med att arbeta fram sitt fondförslag till 1976 års LO-kongress erbjöd han sig att med kort varsel ställa upp och informera den socialdemokratiska partiledningen om frågan. Någon sådan kontakt etablerades aldrig. Det fanns helt enkelt inte - så måste man tolka saken - vare sig intresse eller tid på ledande SAP-håll att närmare få utrett vad som var i görningen.
Moderaterna var bättre förberedda. Jag satt våren 1974 på moderaternas partikansli och var ansvarig för näringspolitiken. Jag råkade läsa Villy Bergströms bok Kapitalbildning och Inustriell Demokrati. Eftersom jag visste att man inom LO höll på att utreda fondfrågan anade jag vad som komma skulle.
Det är ju så att Meidner - eller om det mest var Anna Hedborg - i allt väsentligt bara har skrivit av Villy Bergströms löntagarfondsförslag. Detta förhållande är knappast alls uppmärksammat. Så är det dock. Även om Villy Bergström inte brukar skryta med det. Tvärtom brukar han tiga om det.
När jag således anat mig till vad fondförslaget skulle komma att innehålla övertalade jag partiledningen att tillsätta en arbetsgrupp med Anders Björck som ordförande och mig själv som sekreterare. Under hösten 1974 utarbetade vi en rapport som sedan under våren remissbehandlades inom partiet.
När Meidnerförslaget sedan kom hösten 1975 kunde Anders Björck gå ut till pressen och meddela att moderaterna redan i partiapparaten hade remissbehandlat och förankrat partiets nej till löntagarfonderna.
Den bristande kontakten och samordningen mellan LO och det ocialdemokratiska partiet är märklig inte minst med tanke på att det faktiskt fanns en speciell kontaktperson, som var avdelad att sköta informationen i frågan mellan LO och partiet.
Inte förrän våren 1977, då fondutredningen hade suttit i dryga två år, tillsattes en gemensam arbetsgrupp med uppgift att utarbeta riktlinjer för ett enhetligt fondsystem.
Källa: Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro, 1984