Gabriel Urwitz i Ekonomisk Debatt nr 1/1998
Ph D Gabriel Urwitz är VD för riskkapitalbolaget Segulah och adjungerad professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Under perioden april 1989-mars 1991var han ordförande, och under perioden april 1991-augusti 1992 var han verkställande direktör i Gota Bank.
En lämplig utgångspunkt när det gäller Gota är att gå igenom bankens balansräkning den 31 december 1990, d v s hur banken såg ut när krisen satte in. Som framgår av balansräkningen i Tabell 1 var bankens utlåning ca 75 miljarder kronor, varav 29 miljarder var utlåning i utländsk valuta och resterande 46 miljarder utlåning i svenska kronor.
Utlåningen i utländsk valuta refinansierades i den internationella interbankmarknaden.
Inlåningen från allmänheten var 42 miljarder kr. Långfristig upplåning i form av förlagslån utgjorde 4 miljarder kronor. Från dessa siffror går det att göra följande observationer.
Finansieringen för denna utlåning kom helt från den internationella interbankmarknaden, d v s från utländska banker. Det tål att påpekas att denna upplåning i utländsk valuta helt styrdes av Riksbankens uttalade politik att den privata sektorn skulle finansiera underskottet i bytesbalansen.
Gota Banks balansräkning speglar i stort sett hur situationen såg ut hos övriga svenska banker.
Det är viktigt att notera det stora beroendet av kortfristig upplåning och den förhållandevis låga graden av fast långfristig finansiering. Utlåningen var formellt sett kortfristig, i så motto att lånens bindningstid normalt var ettårig.
I verkligheten var läget annorlunda. Formellt var bankernas utlåning lån med korta löptider, vanligtvis ett år eller kortare. Dock användes lånen inte bara till korta rörelsekrediter utan en mycket stor del var lån till rena investeringsändamål, som fastighetsprojekt. Detta medförde att lånekunderna hade små eller inga möjligheter att likvidera tillgångar om och när banken krävde återbetalning.
En hel del lån kan t o m karaktäriseras som riskkapital. Sannolikt borde såväl Finansinspektionen som Riksbarken varit väl medvetna om att kreditändamålen var långfristiga men att dessa finansierades med kortfristig upplåning.
Hösten 1990 utbröt den s k finansbolagskrisen, som innebar att finansbolagen inte längre kunde finansieras genom utgivande av marknadspapper. De stora finansbolagen hade under lång tid utgivit marknadsbevis, vilka framför allt såldes genom affärsbankernas försorg.
Finansbolaget Nyckelns refinansiering kollapsade den 25 september 1990. Genom Finansinspektionens påtryckningar kom banksystemet att till stor del ta över finansbolagens refinansiering. Nu i efterhand går det tydligt att se att Finansinspektionens krav på att bankerna skulle ta över finansieringen för finansbolagen var olycklig.
Rent operativt handlade bankkrisförloppet om bankernas "funding". Som framgår av Tabell 1 finansierades Gota Bank (på samma sätt som övriga banker) med 80-90 procent lånade pengar, varav ca hälften av dessa var s k "hot money", d v s finansiering som handlades upp kortfristigt till marknadsräntor.
Ännu sent hösten 1991 kunde Gota Bank låna långfristigt från utländska banker. Banken placerade bl a ett internationellt lån i december 1991! Lånet var på USD 100 miljoner, med en löptid på 5 år. Gota Bank kunde, om än med vissa problem, låna fram till våren 1992.
Vad som till viss del skedde var att utländska banker något minskade sina utlåningsramar och dessutom kortade löptiderna på lånen, men den internationella interbankmarknaden upphörde aldrig att fungera för Gota Bank eller andra svenska banker. Det är onekligen förvånande att utländska banker även i den svenska bankkrisens stormöga fortsatte att låna ut till det svenska banksystemet.
De svenska bankerna har kritiserats för att ha lånat ut pengar till finansbolagen. Finansbolagen lånade i sin tur ut pengarna i form av topplån till fastighetssektorn, värdepapperskrediter, konstlån m m. Finansbolagen tog därigenom risker som bankerna möjligtvis själva inte skulle ha tagit, men som bankerna nu indirekt kom att bli exponerade för.
Denna indirekta utlåning har kritiserats på grunden att bankerna lånade ut till finansbolagen utan att riktigt själva kunna bedöma riskerna i finansbolagens portföljer. Till stora delar kan den internationella bankmarknadens utlåning till det svenska banksystemet ses på samma sätt. Utländska banker lånade ut mycket stora belopp till de svenska bankerna, som i sin tur lånade ut till krediter som visade sig vara väsentligt mer riskfylld än vad de utländska bankerna hade anledning att anta. Inte heller de utländska bankerna kunde m a o bedöma riskerna i de svenska bankernas låneportföljer.
Utländska banker fortsatte att låna ut avsevärda belopp till det svenska banksystemet, även efter det att det blev uppenbart att kreditriskerna i de svenska bankernas utlåningsportföljer var avsevärt högre än vad man hade haft anledning att tro. Möjligtvis kan denna fortsatta utlåning förklaras med att de internationella ratinginstituten kom på efterkälken när det gällde bedömningen av de svenska bankernas kreditrisker, samtidigt som de svenska bankernas kapitaltäckning formellt sett fortfarande såg god ut.
De svenska bankernas utlåning till finansbolagen kan, på samma sätt som den internationella interbankmarknadens utlåning till de svenska bankerna, betecknas som finansiella grosshandelsmarknader. Dessa marknader är till stor del telefonmarknader, där marknadens funktionssätt till mycket stor del bygger på aktörernas inbördes förtroende för varandra.
Det görs inte någon riktig kreditprövning inför varje enskilt avslut utan man baserar handlandet på limiter. Detta beror på att avsluten är många och löptiderna korta. Det faktum att aktörerna är professionella kan möjligtvis leda till att parterna invaggar varandra i någon form av "no risk illusion", d v s att motpartens professionella status leder till en systematiskt alltför låg bedömning av motpartsriskerna.
Alternativt kan man tänka sig att aktörerna på ett korrekt sätt anteciperar "too big to fail"- argumentet för de stora och viktiga grosshandelsmarknaderna. I det senare fallet är kan risken övervältras på myndigheterna, vilket leder till ett s k "moral hazard"-problem.
Det är sannolikt, att grosshandelsmarknaderna inom det finansiella systemet är mer känsliga än detaljhandelsmarknaderna. När aktörerna i en grosshandelsmarknad väl reagerar så sker detta snabbt och med stora volymer.
Enligt min bedömning var Handelsbanken den enda bank som hade hunnit bygga upp en stark företagskultur, vilket ledde till att banken hade en väsentligt bättre kreditportfölj än de övriga bankerna. Dock tål det att påminnas om att även Handelsbanken framförallt i sin Göteborgsregion hade problem, som var mycket likartade övriga bankers.
I september 1992 kom den statliga garantin (den beslutades formellt av Riksdagen i december 1992). När det gäller att bedöma rimligheten i den statliga garantin är det viktigt att få en uppfattning om hur läget såg ut hösten 1992. Tabell 2 ger en samlad bild över hur det vid denna tidpunkt fanns anledning att tro att banksystemets balans- och resultaträkningar skulle utvecklas 1992 och de närmaste åren därefter. Som framgår av Tabell 2 såg det ut som om banksystemets egna kapital mer eller mindre skulle raderas ut.
Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att av banksystemets totala utlåning på ca 1 000 mdr kr var ca 400 mdr kr utlåning i utländsk valuta.
Denna utlåning refinansierades helt av det internationella banksystemet. Successivt hade denna inlåning kommit att få allt kortare löptider p g a den alltmer ökande osäkerheten om den svenska ekonomin i allmänhet och det svenska banksystemet i synnerhet.
Min bedömning är att den statliga garantin var helt nödvändig och att den sannolikt kom vid rätt tillfälle. Givetvis påverkades tidpunkten för garantin av den simultant utvecklade valutakrisen.
Kronförsvarets högräntepolitik knäckte slutgiltigt fastighetsmarknaden och skapade dessutom en extrem valutarisk i banksystemet, vilket sannolikt nödvändiggjorde garantin.
Det är svårt att tro att någon enskild bank skulle ha klarat sig utan den statliga garantin. Om situationen hade tillåtits utvecklas så pass långt att förtroendet försvann för det svenska banksystemet, så är det osannolikt att någon enskild bank skulle ha klarat sig utan den generella statliga garantin.
Gota Banks relativa lätthet att finansiera sig är en indikation på att den internationella interbankmarknaden för ett land som Sverige normalt inte bedömer en enskild banks ställning utan att utlåningen till enskilda banker mer är baserad på bedömningen av hela systemet och ekonomin, vilket också kommer till uttryck i s k landlimiter.
Skulle tilltron till systemet upphöra så skulle sannolikt utlåningen till enskilda banker upphöra även om deras existens inte visade sig vara hotad. Det har hävdats från t ex handelsbankshåll att man skulle ha klarat sig utan den statliga garantin. Detta är osannolikt.
Staten stod inför att garantera enskilda banker eller garantera hela systemet. Om staten hade garanterat enskilda banker hade detta sannolikt medfört allvarliga konsekvenser för de banker som inte garanterades och därigenom tvingat fram en allmän garanti.
Min bedömning är att det inte fanns något annat alternativ än en generell garanti och vidare att den statliga garantin var den enskilt viktigaste åtgärden i hela krishanteringen.
Utan garantin hade hela systemet kollapsat med oöverstigliga (det skall nog vara oöverskådliga) konsekvenser för den svenska ekonomin.
Bankstödsnämnden målades politiskt upp som den stora krishanteraren alternativt krislösaren. Detta är nog en felaktig beskrivning av bankstödsnämndens roll. Sannolikt spelade Bankstödsnämnden en liten eller t o m mycket liten roll för krisens förlopp och för det successiva tillfrisknandet av banksektorn. Statens garanti var som ovan nämnts sannolikt avgörande när det gällde att skydda betalningssystemet.
Det är svårt att se att någonting av det som Bankstödsnämnden i övrigt gjorde hade någon större betydelse för tillfrisknandet av banksystemet. Det är dock möjligt att Bankstödsnämnden spelade en konstruktiv roll när det gällde Föreningsbankens situation.
Å andra sidan är det möjligt att Bankstödsnämndens agerande på felaktiga grunder kunde ha lett till betalningsinställelse från S-E-Bankens sida. Detta skulle ha fått dramatiska konsekvenser för Sverige. Det kan finnas anledning att göra en särskild granskning av Bankstödsnämndens agerande rent allmänt. Det gäller frågor som:
Finansinspektionens huvuduppgift var och är att ha tillsyn över de enskilda bankerna. Det är uppenbart att Finansinspektionen aldrig såg förloppet som ledde fram till bankkrisen. Trots att inspektionen hade god tillgång till de olika bankernas kreditengagemang såg inspektionen aldrig de samlade riskerna på aggregerad nivå. Hanteringen av finansbolagskrisen visar bl a detta.
Såvitt jag kan bedöma spelade Riksbanken inte en aktiv roll i krisförloppet förrän hösten 1992, i samband med valutakrisen.
Placeringen av valutareserven i form av s k deposits hos svenska banker visade sig vara en viktig åtgärd som utan tvekan lindrade konsekvenserna av utlandets bristande förtroende för Sverige och för det svenska banksystemet. Förutom statens allmänna garanti var det enligt min uppfattning den förändrade växelkurspolitiken hösten 1992 och den därmed förändrade räntepolitiken som var den viktigaste åtgärden bakom tillfrisknandet av banksystemet.
Bankkrisen var till stor del byggd på förväntningar om kommande kreditförluster, d v s reserveringar för befarade kreditförluster, samt de åtgärder som bankerna därigenom vidtog mot sina kunder.
Reserveringarna för de befarade kreditförlusterna var byggda på fastighetskalkyler, som utgick från det ränteläge som rådde 1991 och 1992 fram till valutakrisen hösten 1992. Fastigheterna värderades med utgångspunkt från en räntenivå som låg i intervallet 10-15 procent. Detta skall jämföras med dagens räntenivå på 5-8 procent. Jag vill inte påstå att krisen på något sätt var fiktiv, men utan tvekan hade krisen fått ett annorlunda förlopp om Riksbanken långt tidigare hade ändrat sin växelkurspolitik.
Det finns flera viktiga frågor som bör utredas när det gäller såväl Riksbanken som Finansinspektionen. Finansinspektionens uppgift var bl a att ha tillsyn över enskilda banker medan Riksbankens uppgift var att ha tillsyn över hela systemet. Trots detta var det ingen av institutionerna som reagerade på banksektorns exponering mot fastighetssektorn eller den risk det stora beroendet av kortfristig utländsk upplåning medförde.
Det har vidare uppgetts att kronförsvaret hösten 1992 kostade skattebetalarna minst 50 miljarder kronor, något som ännu inte ordentligt har redovisats. Denna kostnad är större än kostnaden för bankkrisen men har uppenbarligen väckt väsentligt mindre känslor hos och färre frågor från politiker och allmänhet.
(RE: För en beräkning, se t ex Danne Nordling)
Det flesta bedömare är sannolikt förvånade över den snabba återhämtningen av det svenska banksystemet. Hösten 1992/våren 1993 såg situationen ut som Tabell 2 visar, d v s att banksystemet var på väg mot en fullständig kollaps genom att det förelåg stor risk för att hela banksystemets eget kapital var på väg att raderas ut. Bankerna har under 1996 och 1997 presterat lysande resultat, endast två-tre år efter denna stora kris.
Överhuvudtaget finns det behov av en noggrann analys av statens kalkyl för Securum och Retriva. Eftersom staten har stuvat om de båda bolagens tillgångar med andra statliga bolags är det en icke-trivial uppgift att genomföra en sådan analys. Min gissning är att staten sammanlagt har eller kommer att realisera avsevärda övervärden utöver det egna kapitalet i Securum och Retriva på 14 resp 3,8 miljarder kr.
För att få en riktig uppfattning om betydelsen av tempot i krishanteringen krävs en analys av den totala samhällsekonomiska kostnaden av olika tempon i krishanteringen, något som ännu inte gjorts.
Slutsatser och frågetecken
Den generella garantin var avgörande för stabiliteten i betalningssystemet.
Min åsikt är att det inte går att dra slutsatsen att krishanteringen var lyckosam enbart av den anledningen att det svenska banksystemet snabbt kom ur krisen. Snabbheten i återhämtningen har mer haft att göra med förändringarna av växelkursen och med räntepolitiken än med den direkta hanteringen av bankkrisen.
Under andra makroekonomiska omständigheter hade myndigheterna med berått mod kunnat tvinga hela banksystemet i konkurs. Visste myndigheterna egentligen vad de höll på med?
Referenser
Gota Bank, (1990),
Årsredovisning.
Jennergren, P & Näslund, B, [1998),
"Efter bankkrisen: Vad blev notan för skattebetalarna?",
Ekonomisk Debatt, årg 26, nr 1.
SOU 1993:16,
Nya villkor för ekonomi och politik,
Ekonomikommissionen, Stockholm.