Home - News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - Real Interest rates - Löntagarfonder
- Skuldkrisen 80-talet - Links - Contact
In the fat cycle, which ended with the bubble, the Dow went from 900 to 11,700
"Floor brokers have lots of theories of cycles and such. There's even a fat and lean cycle theory. Just as in the Bible there were seven fat years followed by seven lean years . . .
brokers claim to see a similar thing in Wall Street. Ours is much longer . . . 17.6 years.
Art Cashin, head of UBS Floor Operations at John Mauldin 21 April 2012
The tech bubble or the bull market topped in about February 2000. Just so it works on your calculator — let's call that 2000.2. The Dow is around 11500.
Subtract 17.6 years and you are in the middle of 1982. The Dow is around 900. It will soon embark on the greatest bull market in history.
Subtract another 17.6 years from June of 1982 and you are back to the beginning of 1965. The Dow is around 900.
Kaletysky om bland annat 1982
Capitalism 4.0 by Anatole Kaletsky, Rolf Englund 20/10 2010
Den annalkande stormen
1987-10-26 För Svensk Tidskrift nr 9/1987
Kanske är det på sidan 20 i den amerikanska affärstidskriften Fortune av den 28 september 1987 man skall börja leta efter den gemensamma förklaringen till skuldkrisen, börsuppgången och börsrasen samt vad man brukar kalla stagflationen (kombinationen av inflation och arbetslöshet).
Där återfinns längst nere i hörnet, alldeles i början på det diagram som stiger mot höjderna över hela nästa sidan, som visar att den som satsade 100.000 dollar 1982 hade 395.000 dollar den 1 september 1987, ett datum. Det datum som där angavs som utgångspunkt för uppgången på börsen var den 12 augusti 1982.
Vad var det då, frågar man sig, som hände fredagen den 13 augusti, som satte fart på världens aktiebörser. Jo, det som hände den dagen var att Mexiko förklarade att man inte längre kunde betala sin utlandsskulder. Det var skuldkrisens födelsedag. Paniken stod på lur, sammanbrott hotade västvärldens banksystem. Den amerikanske centralbankschefen Paul Volcker agerade snabbt, fixade fram några kortfristiga miljarder dollar från kontot för stratgisk lagring av olja och betalade Mexiko i förskott för framtida oljeleveranser. Men han gjorde inte bara det. Han satte också högsta fart på de amerikanska sedelpressarna.
Under 1982 hade världskonjunkturen varit svag. Volcker hade själv genom hård kreditåtstramning och skyhöga räntor, framkallade av en låg ökningstakt i penningmängden, fått ner inflationen, till priset av att många amerikaner fick sin dagliga måltid vid Reagans soppkök, som de då hette.
Till saken hör att det var Volckers höga räntor, realt och nominellt, som bidrog till att utlösa den skuldkris som Volcker senare så skickligt hanterade.
Genom kombinationen av Volckers sedelpressar och Reagans väldiga keynesianska budgetunderskott, så långt från Supply Side Economics man kan komma, sköt den amerikanska ekonomin fart och det amerikanska lokomotivet drog med sig resten av världen och skuldkrisen kunde om inte undanröjas så åtminstone uppskjutas.
Blod på gatorna ?
Katastrofböcker i Pauld Erdmans efterföljd (han med "the Crash of '79" och den nyligen utgivna "The Panic of '89") har redan före den svarta måndagen legat högt på de amerikanska Best-seller-listorna. Min egen katastrofbok (Den stora bankkraschen, Timbro 1983), som faktiskt var världens första bok om skuldkrisen efter dess akuta start 1982, har redan gått på rea och restupplagan har för ett år sedan överlämnats till brännugnarna. Så kan det gå när man är för tidigt ute.
Bäst har det, försäljningsmässigt i USA, på sistone gått för den indiske ekonomiprofessorn Ravi Batra och hans bok "The Great Depression of 1990". Han påvisar en rad slående likheter mellan 1920-talets och 1980-talets USA. Batra var dock kanske inte pessimistisk nog vad avser tiden för börsens sammanbrott, vilket han förlade först till fjärde kvartalet 1989 eller första kvartalet 1990.
Receptet för böcker av detta slag är att förutspå en katastrof och sedan lämna tips om hur man skall skydda sig eller bli rik på kuppen. Batra ger rådet att vid mitten av 1989 sälja alla aktier och aktie-relaterade värdepapper samt fastigheter, men behålla statsobligationerna. När depressionen senare rasar som värst skall man enligt Batra bara ha kontanter och ädelmetaller, delvis hemma och delvis i bankfack.
Batras bok har i Wall Street Journal (25/9) fått hård kritik, inte minst för bokens Marx-liknande resonemang om det kommande revolutionära reningsbadet.
Att leva över tillgångarna
Adam Smith, pseudonym för George Goodman, författare av de kända böckerna "The Money Game" och "Paper Money", har i New York Times Book Review våren 1987 skrivit en mycket uppskattande recension av "Beyond Our Means" av Alfred L. Malabre, economics editor och kolumnist på Wall Street Journal.
Bokens undertitel "How America's Long Years of Debt, Deficits and Reckless Borrowing Now Threaten to Overwhelm Us" ger en god sammanfattning av bokens teser. Boken inleds med ett utdrag ur John Osborne's pjäs "Time, Present" som skall ha gått för fullsatta hus i Londons West End i slutet av 60-talet. Där säger pjäsens hjältinna:"Ever since I've born there's been an economic crisis... There's been no confidence... crashes, devaluing, loans and... at the end people are better off, better fed, better housed than ever, and if you never look at these forecasts, it makes no difference."
Malabres bok är opretentiös och skriven i en lugn och saklig ton. I förordet skriver Malabre att "the main message here is that the hurricane can't be stopped, that we can only try to make things less nasty when it hits, and the first step in that modest effort is to understand the nature of the trouble".
Malabre sätter 20 % sannolikhet för hyperinflation, 30 % för deflation och bankkrascher och 50 % sannolikhet för "a new era of intensifyimg governmental regulation of the economy".
George Soros är chef för Quantum Fund, där den som investerade 100.000 dollar i januari 1969 när fonden startade hade 23,4 miljoner dollar vid slutet av 1986. Då hade fonden tillgångar på 2,5 miljarder (jag upprepar, miljarder) dollar och sitt högkvarter i Curacao i Nederländska Antillerna.
Han borde således veta vad han pratar om i sin bok The Alchemy of Finance. Enligt anmälan i The Economist (10/10 1987) är "Mr Soro's views of the world economy coloured by the experience of the debt crisis. Since 1982, he says, the international fincancial system has been near to the brink. Several times it has gone to it, only to be dragged back by governments. He consludes:
The normal course of the credit cycle has been arrested by the intervention of the authorities. Thus wee must look at their behaviour for a clue. When disaster threatens they pull together; when the danger recedes, they pull apart.
I en artikel i Financial Times en eller två veckor före den svarta måndagen hade George Soros en stor artikel med rubriken "This time the turning points have been reached" i vilken han förutspådde sammanbrott för börsen i Tokyo:"The rise in Japanese interest rates has already affected the bond and stock markets of other countries. It is difficult to see how the japanese land and stock market boom can continue. A bust is looming."
Blod på gatorna ?
The Economist skrev i sin anmälan (22/8 1987) av boken Blood in the Streets av James Dale Davidson och William Rees-Mogg att världen, enligt bokens författare
"is nearing the end of Pax Americana and is about to enter a period of growing political and military chaos and economic depression... They also predict a worldwide debt default. The effect of all this would be sharp deflationary because many banks and the billion dollar arms business would be driven bust and so, if reformed Russia could grow its own food, would swatches European and American agriculture".
Boken "follows the golden rule for the genre:
do not extrapolate from every current danger; describe subtle changes in things usually taken for granted, and then try to imagine what could happen if the world were ordered differently".
Economist fortsätter med att boken "also challenges the orthodox view that another Depression is impossible because the Federal Reserve would not stop printing money and government would not stop spending.
It argues that Fed and Herbert Hoover (conveniant scapegoats for the historians) were just as eager to prevent depression in 1929 as this generations gang of worthies are. But they were powerless when financial picnic turned into debt liquidation and destruction of wealth."
"Worse, today's world of deregulated financial markets and the Reuters screen mean that finacial shocks to the system will be transmitted almost instantaneously, making it much harder for the authorities to act before the damage is done".
Köpråden i boken är aktier i Finland, det land som kommer att tjäna på Sovjets nya ökade handel med väst. Economist slutar:"But particularly recommended to highly mortgaged yuppies in the world's financial centres is chapter eight - The coming real estate crash /Den kommande fastighetskrisen/ - You have been warned.
Självmord för demokratierna ?
Som om allt detta inte vore nog har vi också boken av Peter Jay och Michael Stewart: Apocalypse 2000: Economic Breakdown and the Suicide of Democracy.
Enligt Economist handlar den om "what would happen if everything that could go wrong in the world did". Samuel Brittan i Financial Times (18/6 1987) anmälde boken mycket uppskattande och på sex spalter under rubriken "A much needed antidote to hubris".
Författarna har, skrev Brittan, "managed to make a hypothetical future history of the western economy readable and even entertaining".
En svensk läsare kan inte ungdå att särskilt noga följa bokens skurk, den politiska demagog "whose portrayel alone justifies the book". Denne man är "the son of a German-Swedish father and a french mother". Han har i sin ungdom gått på ett amrikanskt universitet, vilket "has given him a profound contempt for American non-civilisation. Denne "Olaf D. Le Rith" blir med tiden ledare för en Europa-nationalism och är "skilful enough to attract many greens and ex-communists too".
"The account of the failures of a sophisticated Democrat president supposedly elected in 1988 and of a strongly entrenched SPD Government in Germany, neither of which can be accused of lack of care, suggest that something deeper is at work."
At every stage in the /story/ governments are either attacking inflation and finding unemployment soaring yet higher, or finding their expansionary anti-unemplouyment measures brought to a halt by soaring inflation.
The implication is that the point of balance - the rate of unemployment at which inflation is stable - has not only deteriorated compared to the 1960s and 1970s, but will continue to deteriorate. But neither the authors (nor anyone else) has explained exactly why, skriver Samuel Brittan i Financial Times.
Jag har, i all blygsamhet, vissa funderingar om varför det har gått på just det viset.
Hur hög är realräntan ?
Så gott som alla ekonomer brukar inleda sina artiklar om realräntan med att ursäkta sitt val av realräntemått. Sålunda påpekade t ex S-E-Bankens chefsekonom Olle Lindgren, i Ekonomiskt Perspektiv nr 4/87 i sin artikel om den unikt höga realräntan, att "realräntan har definierats som nominell ränta på långa obligationer minus löpande inflationstakt i konsumentledet. Relevansen i ett sådant mått kan diskuteras, då det egentligen är den förväntade inflationen som bör användas. Svårigheterna att bestämma denna är dock uppenbara, varför löpande prisstegringstakt använts som näst bästa alternativ".
Visst är förväntad inflation svår att mäta, men faktiskt konstaterad inflation finns det statistik för.
Jag har beräknat vad Stadshypotekskassans obligationer fr o m 1970 har haft i ungefärlig medelränta och jämfört det med konsumentprisindex för perioden fem år framåt, eftersom räntejustering, åtminstone numera, regelmässigt sker vart femte år. Resultatet av mina beräkningar framgår av tabellen här intill.
Det visar sig då, föga överraskande, att realräntan var svagt negativ, i förhållande till ett noll-läge, under hela 1970-talet. Siffrorna visar en realränta som var lägre under 70-talet, dvs än mer oförmånlig för spararna, än vad som framkommer vid den traditionella beräkningsmetoden. Det visar sig också vid en sådan jämförelse att realräntan varit lägre på 80-talet, dvs inte fullt så oförmånlig för låntagarna, som många kanske tidigare trott.
Under 1970-talet var realräntan enligt mina beräkningar i genomsnitt minus 1,3 procent. Under åren 1980-83, för vilket vi redan nu känner utfallet, var realräntan i genomsnitt pluss 4,3 procent.
För obligationer utvivna under åren 1984-1987 får man göra antaganden om den framtida inflationen. Jag har valt att ha ett lågalternativ med en årlig inflation om 5 procent och ett höginflationsalternativ där inflationen stiger med blygsamma en procentenhet om året, från 5 procent 1987, till nio procent år 1991.
Under dessa förutsättningar skulle realräntan i låginflationsalternativet för obligationer utgivna under åren 1984-1987 bli 6,2 procent; och i höginflationsalternativet 5,2 procent om året.
Om en "riktig" realränta skall ligga på + 2 procent är avvikelsen under 70-talet - 3,3, under åren 1980-83 + 2,3, i låginflationsalternativet 1984-87 + 4,2, och i höginflations-
alternativet 1984-87 + 3,2 procentenheter.
Realt och nominellt
Det krävs viss tankemöda, eller snarare tankereda, för att hålla isär nominellt och realt. Men det går att göra om man vill. Och det är givande att göra det, skrev jag i en Inblick-ruta i Svenska Dagbladet den 5 augusti 1985. Utgångspunkten var det enkla sambandet att räntan, den nominella räntan, minus inflationen är lika med den reala räntan.
Om den nominella räntan är 14 procent och inflationen är 10 blir den reala räntan fyra procent. Mellanskillnaden är en avbetalning på lånet, en amortering. Lånets värde sjunker ju med penningvärdet.
De flesta ekonomer påstår att den långa reala räntan historiskt sett har legat vid omkring plus två procent. Under 1970-talet, då inflationstakten ökade, sjönk realräntan i stora delar av västvärlden, eftersom de nominella räntorna inte steg lika snabbt som inflationen. Detta gladde alla låntagare, villaägare, företag, fastighetsbolag och skuldländer i Latinamerika. Det var riskfritt att vara bank.
Under 1980-9talet har bilden blivit en annan. Den amerikanske presidenten Reagan och USA:s centralbankschef Paul Volcker fick ned inflationen genom att minska penningmängdens ökningstakt. Men finansvärlden, som den kommer till uttryck på penningmarknaden i USA, litade inte på att den låga inflationen i USA skulle bli bestående. De nominella räntorna gick inte ned i samma takt som inflationen. De reala räntorna nådde tidigare oanade höjder.
Den konventionella visdomens senaste rön är att realräntorna temporärt blir mycket höga under tiden som inflationstakten bringas ned till en låg nivå. Nu vet man ju inte så mycket om det, eftersom nästan inget land i världen, utom kanske England, har lyckats med att under en längre tid får ned sin inflationstakt från en hög nivå.
Med en positiv realränta på två procent och en inflation på tolv procent blir den nominella räntan, som skall betalas varje år, på ett lån på 400.000 kronor, 56 000 kr. Med en negativ realränta på två procent och en inflation på bara fyra procent blir den nominella ränta som skall betalas varje år bara 8 000 kr.
Även om man lämnar hela debatten om avdragsrätt eller inte därhän så är det klart att det spelar stor roll om man skall ut med 56 000 kr, eller 8 000 kr, under ett år för att betala räntan på sitt lån. Detta gäller såväl villaägare, företag som skuldländer i Latinamerika.
Vätvärlden står inför nödvändigheten att bryta den spiral av stigande inflation och arbetslöshet, som kännetecknat de senaste 30 årens utveckling. Det förefaller dessvärre inte som det bara är bristande politisk vilja som försvårar detta. När inflationen går ned, går realräntorna upp. När realräntorna går upp, går konjunkturen ned och många låntagare i konkurs.
Om alltför många låntagare, villaägare, bostadsrättshavare, fastighetsbolag eller skuldländer i Latinamerika, går i konkurs, då hotas alltför många stora banker att dras med. Det vill den amerikanske centralbankschefen Paul Volcker slippa vara skyldig till. Det är därför han nu låter sedelpressarna rulla i USA. Inflationen får vänta till en annan gång, skrev jag således i Sv D i augusti 1985
Den stigande spiralen
Många av oss har lärt oss i skolan och i livet att det går upp och ner. Inflationen går upp och ner, arbetslösheten och konjunkturerna likaså. Men livet kanske inte är en sinuskurva, utan en spiral. Kanske vi måste ta oss fram till vad som lite pretentiöst, men inte oriktigt, brukar kallas ett paradigmskifte.
Sedan 1950-talet kan man se att arbetslösheten och inflationen långsiktigt och trendmässigt stiger i USA. En likartad utveckling har även ägt rum i Europa och Sverige (jfr Sv T-ledare 2/84 och min artikel i Sv T 4/85).
Den stigande spiralen i USA framgår av diagrammet här intill. (uppdaterat)
Som Samuel Brittan skrev i Financial Times (se ovan) vet ingen idag säkert vad förklaringen är. Själv tror jag att den stigande spiralen kan förklaras av att regeringarna, av förklarliga skäl, är mer benägna att stimulera ekonomin för att "rädda sysselsättningen" än att strama åt för att rädda penningvärdet.
Det kan i sin tur förklaras av att en förändring i penningmängden slår snabbare på produktion och sysselsättning än på inflationen. Ekonomerna brukar säga att produktion och sysselsättning förnändras ett år efter det att ökningstakten i penningmängden förändras, medan inflationstakten förändras cirka två år efter ändringen i penningmängden.
Det finns aktuella tecken på att aktiekurserna förändras med än kortare reaktionstid när ett lands centralbank ändrar sin fart på sedelpressarna. I USA var penningmängdens ökningstakt 16 procent i årstakt vid årsskiftet 1986/87 och den sjönk hela året till september då ökningstakten på 12 månader var nere i drygt 8 procent. Därefter satte Federal Reserve och Alan Greenspan åter högsta fart framåt efter sammanbrottet på Wall Street.
Om man då för ekonomisk politik enligt oj-då-metoden - oj-då, inflationen har stigit, då måste vi strama åt, respektive oj-då, arbetslösheten stiger, nu är det hög tid att komma med ett stimulanspaket - leder det till att den stigande spiralen av inflation och arbetslöshet drivs vidare uppåt varv efter varv.
Det finns även andra samband som leder till detta. Som bl a Hayek har påpekat har inflationen en positiv effekt på sysselsättningen bara så länge den stiger snabbare än vad folk förväntar sig. Till detta kommer att allmänheten lär sig att den åtstramning, som myndigheterna genomför i det uttalade syftet att stoppa inflationen, kommer att avbrytas innan uppgiften är slutförd, när arbetslösheten stiger, aktierna sjunker och banksystemet utsätts för allt hårdare påfrestningar.
Detta är en djupt oroande utveckling. Bryts inte spiralen kommer något otrevligt att hända i diagrammets övre högra hörn. Vad som då kommer att hända har jag ingen bestämd mening om, men inte kommer det att bli trevligt.
Att inflationen måste stoppas beror således inte främst på kostnadsläget i förhållande till utlandet. Det kan åtminstone temporärt lösas genom devalveringar. Inflationen måste stoppas främst därför att den är skadlig för samhällsmoral och resursallokering. Den måste stoppas för att förhindra att Sverige och västvärlden i övrigt skall dras allt längre upp i en spiral av stigande inflation och stigande arbetslöshet. En sådan utveckling måste förhindras. Ju förr detta sker, desto mindre blir påfrestningarna för vårt samhälle och människorna.
Rolf Englund
Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - klicka här för fler av mina bästa opus.
Orsakerna till Bank- och finanskrisen/
The Causes of the Swedish Crisis
Wohlin och andra om krisen på seminarium
(ur Ekonomisk Debatt nr 1/1998)
