Nu ångrar politikerna försvaret av kronan
DN ekonomi, 12 september 2002 21:49
"För tio år sedan var man betraktad som näst intill landsförrädare om man ifrågasatte
försvaret av den svenska kronan. Avvikande röster från vänster och höger hyssjades ner."

Kronkursförsvaret
På hemmaplan var det betydligt färre som öppet vågade kritisera valutapolitiken
En av dissidenterna på den borgerliga kanten var Timbroekonomen Rolf Englund
Gunnar Örn, Dagens Industri 15 september 2012

"Stålbadet i skuldfällan"
Rolf Englund på DN Debatt 26/8 1992

Håll ut - snart kommer Vändpunkten. Det är politikernas budskap till det svenska folket som nu dignar under räntebördan. Ekonomer världen runt har också gång på gång skjutit upp den förutspådda uppgången i världskonjunkturen ett halvår i taget och allmänhetens tilltro till makthavare och experter sviktar alltmer.

Keynes hävdade att löner är begränsat rörliga neråt. Därför förespråkade han en ny politik. De som inte tyckte som Keynes på 30-talet sade att allt ordnar sig med tiden eftersom räntan sjunker när arbetslösheten stiger. Men nu verkar det som om vi har avsvurit oss både ortodoxins räntesänkningar och stimulanser av Keynes-modell. Rådvillheten tilltar bland politiker och ekonomer i hela världen.

En förklaring till att återhämtningen dröjer kan vara att inställningen till om man skall låna eller spara är minst lika trögrörlig som löner och villapriser är neråt. I sin nya bok "Money on the Mind" skriver James Grant, som i USA utger ett respekterat nyhetsbrev om räntor och värdepapper, att i USA var s k National Banks länge förbjudna att lämna lån mot säkerhet av fastigheter. Banker skulle inte vara pantlånare. Grant beskriver spekulationsvågorna gällande mark, fastigheter och aktier och främst 1920-talets utveckling fram mot kulmen 1929. Han uppehåller sig vid den förmodligen mycket viktiga och av andra föga uppmärksammade frågan om hur det kom sig att det tog så lång tid, ända fram till 1950-talet, innan lusten att låna kom tillbaka efter depressionen.

Det erinrar om dagens situation där i USA centralbankschefen Greenspan försöker uppnå en "soft landing" på ekonomins hangarfartyg. Han känner att han inte kommer fram, drar gasen - räntan - i botten, men motorn, penningmängden, svarar inte. Farten sjunker ändå. Grant drar också en mycket tänkvärd parallell mellan England och USA på 1920-talet och Japan och USA på 1980- och 90-talen. England hade 1925 under finansminister Churchill återgått till guldmyntfonten på en då orealistisk växelkurs (den som rådde före första världskriget). Bank of England förmådde USA att sänka räntan mot slutet av 1920-talet. Detta ledde till att aktiespekulanterna fick ny kraft inför 1929.

I mitten på 1980-talet var det USA som på hotellet Plaza (ägt av Donald Trump) fick japanerna att sänka sin ränta, vilket ledde till den japanska bubbla som nu spricker och hotar hela världsekonomin.

Enligt Riksbanken uppgick den 31 december 1991 svenska företags och hushålls utlandsskuld till totalt 693 miljarder kr. Om man därtill lägger att utlänningarna köpt svenska likvida SEK-obligationer för 98 miljarder blir den svenska utlandskulden 791 miljarder kr (cirka 140 miljarder dollar, vilket är mer än Brasiliens utlandsskuld). Den totala svenska bruttoskulden var över 1 000 miljarder, inkl. stat och kommun. Det är mycket pengar. Som jämförelse kan nämnas att Marshall-hjälpen uppgick i dagens penningvärde till dryga 400 miljarder kr och att det totala börsvärdet av de svenska företagen nu är cirka 450 miljarder kr.

Det är den stora utlandsskulden, snarare än budgetunderskottet eller frånvaron av konkreta besparingar inom sjukförsäkringen, som framtvingar en högre ränta i Sverige än i omvärlden. Riksbanken måste se till att företag och andra som lånat i utlandet bibehåller sina utlandslån. Lånen måste därtill varje år stiga för att finansiera det fortsatta underskottet i bytesbalansen och nettoinvesteringarna i utlandet.

Det är lätt för riksbanken att hålla uppe räntan när det är överhettning i Sverige. Då skall räntan i Sverige vara hög. Men i ett läge med ökad arbetslöshet och en radikal sänkning av företagsvinster och aktie- och fastighetsvärden, borde Riksbanken, av inhemska skäl, sänka räntan. Men Riksbanken har i det läget svårt att sänka räntan, för då behåller inte företag, banker och kommuner sina utlandslån. Riksbanken har under en stor del av 1980-talet gjort ungefär som finansbolagen; finansierat lång utlåning med kort inlåning.

Riksbanken såg på medan bilar och videoapparater importerades på kredit. Fastigheter köptes i London och Bryssel, redan förfallna räntor betalades med lån och allt finansierades genom att företag och andra lånade upp kortfristigt i utlandet; för t ex 6% i dollar och köpte statsskuldväxlar som gav kanske 11%.

Detta har varit känt sedan länge. På Nationalekonomiska Föreningens möte i januari 1990 påpekade jag t ex att "en snabbt växande utlåning mot säkerhet av aktier och fastigheter, som har stigit kraftigt i pris, om än inte i värde, både i England och i Sverige, är numera motorn i penningmängdens ökningstakt" och att "lånen i utländsk valuta hos affärs- och sparbanker är tillsammans nästan 300 miljarder, vilket är mer än dubbelt så mycket som sparbankernas utlåning i svenska kronor." Jag frågade finansminister Feldt "om en sådan lånestock i utländsk valuta innebär någon förändring för Sveriges del och i så fall vilken?".

På samma ställe i januari 1991 frågade jag, utan att få ett ord till svar, finansministern Allan Larsson "hur han ser på motsättningen mellan det yttre kravet på höga räntor och det inhemska kravet på räntesänkning om och när den svenska inflationstakten sjunker". Anne Wibbles svar i januari i år blev, enligt protokollet i Ekonomisk Debatt nr 3/92, "Rolf Englund frågade i princip om vi klarar av ett längre stålbad. Jag kan inte se att vi har några alternativ. Självklart komer vi att klara det eftersom vi måste klara det".

Men en otrevlig spiraleffekt kan förväntas uppstå mitt i stålbadet när barnfamiljer går från hus och hem därför att de inte klarar räntorna. Rapport kommer att intervjua förtvivlade föräldrar som säger att vi köpte huset för barnens skull. Barnfamiljerna är en viktig väljargrupp. Politiska kommentatorer i Sverige och utländska investerare kommer att tvivla på minoritetsregeringens förmåga att fortsätta stålbadet tills dess Sverige långsiktigt har Tysklands inflationstakt. Då hotar en ny valutakris och då eller dessförinnan kommer Riksbanken att tvingas höja räntan på nytt för att öka räntegapet gentemot utlandet. Då tvingas ändå fler barnfamiljer.... osv.

Det svenska räntelägets effekter för hushåll, företag, fastighetsbolag, banker, villaägare, aktieägare och arbetslösa blir alltmer uppenbara för var dag. Debatten om orsakerna handlar alltför mycket dels om den partipolitiska skuldbördan dels om den svenska debattens ständigt återkommande ord "skattereformen, devalveringen 1982 och EG-anknytningen".

Men krisen är inte specifikt svensk utan återfinns med smärre variationer i USA, England, Frankrike och i våra nordiska grannländer. Ord som Keynes, världsdepression, 30-talet och 20-talet återkommer allt oftare i den internationella pressen.

Den underliggande inflationstakten är i USA ungefär som i Sverige, omkring 4%. Även arbetslösheten är lika stor som den svenska i motsvarande grupper. Men i USA har räntan sänkts till rekordlåga nivåer. Hur kan det då komma sig att räntan i USA är 6-7 procentenheter lägre än i Sverige utan att den amerikanska valutareserven töms, trots att även USA har underskott i sin bytesbalans? Svaret är att USAs valuta flyter, medan den svenska kronan är bunden till den tyska marken. I Tyskland, där man har överhettning till följd av att man inte velat betala återföreningens kostnader med skatter, och i USA, sätter centralbankerna räntan på en nivå som man tror är riktig med hänsyn till det egna landets behov.

Med hjälp av räntan vill Fed och Bundesbank se till att penningmängden ökar i lagom takt. Men i Sverige, liksom i England, sätts räntan av yttre (tyska) faktorer. Därigenom kan räntan inte användas för att stabilisera den svenska ekonomin. Detta sägs rent ut i den reviderade finansplanen (s.8). Där sägs att "penningpolitikens viktigaste uppgift är att upprätthålla förtroendet för den fasta växelkursen" och att "något utrymme för att använda penningpolitiken för att styra den inhemska efterfrågan finns inte". Därigenom är risken uppenbar för att åtstramningen blir hårdare än vad som erfordras för det angelägna syftet att uppnå prisstabilitet.

På något konstigt vis har det, i vårt land, blivit högsta liberala visdom att avvisa marknadsprisbildning och istället förespråka att det viktigaste av alla priser (valutakursen) skall sättas av politiker. En fundamental fråga är om det ens är teoretiskt möjligt och önskvärt att ha både fria kapitalrörelser och låsta växelkurser (till skillnad från gemensam valuta). Fria kapitalrörelser fungerar mellan USA, Japan och Tyskland just därför att växelkurserna mellan dessa länder flyter.

De som nu köper dollar-obligationer gör det, trots att de får lägre ränta än på tyska obligationer, därför att de räknar med att dollarn med tiden kommer att stiga igen.

Ja till EG - nej till EMU är en respektabel uppfattning, vida spridd bland ekonomer. Kan Estland ha en egen valuta så kan vi.

Var finns ljuset i tunneln? I bästa fall når vi, om några år, samma ränta som i Tyskland. Men med krympande räntemarginal minskar då motivet för storföretag, kommuner och banker att hålla sig med utlandslån. Ett närmast Kafka-liknande moment 22. Globalt sett är lösningen nog enkel. Om nedgången i världsekonomin beror på för stor skuldbörda så måste räntan sänkas. Det har man förstått i USA. Tillräckligt många har nog också redan lärt sig vådan av att låna för mycket.

Det kommer inte att vara möjligt att länge till bibehålla den rekordhöga svenska realräntan. Om regeringen inte låter kronan flyta är risken alltmer överhängande för att marknaden kommer att se till den saken. Det blir genant för de ansvariga i nuvarande och tidigare regeringar men är ingen nationell katastrof.

Rolf Englund

Rolf Englund är civilekonom och verksam vid Timbro. Har har utgivit bl a boken "Det stora bankkraschen" (1983).

I mitt manus till DN fanns med följande avsnitt som ströks:

Det fanns de som varnade för det kommande stålbadet redan för flera år sedan. En av dessa var Sandra Frimann-Clausen i S-E-Bankens Ekonomiskt Perspektiv nr 1/1990. Hon skrev: "Det krävs en stor räntemarginal mot den internationella räntenivån för att finansiera det växande underskottet i bytesbalansen. Den stora räntemarginalen medför samtidigt att det blir mycket attraktivt för svenska företag att ta upp korglån i valutor med lägre räntenivå än den svenska och sedan placera pengarna i svenska räntebärande papper. Den senaste tiden har det varit en speciellt god affär då kronan dessutom stärkts kraftigt i spannet kring valutakorgen. De stora utestående volymerna korglån innnebär dock att nettot av posten avkastning på kapital i bytesbalansen, dvs räntor och utdelningar, uppvisar ännu större negativa tal och därmed ökar även underskottet i bytesbalansen. Resultatet blir att det krävs en ännu större räntemarginal mot utlandet. Sverige har fastnat i något som liknar en självgenererande uppåtgående räntespiral."

Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - klicka här för fler av mina bästa opus.

Rolf,
Din artikel på DN Debatt var utmärkt, väsentlig i sak, självständig i tanke och skicklig i utförande. Detsamma gäller Ditt OBS-inlägg.
Svante och övriga jag talat med var både imponerade och tagna av argumenten.
Hans Bergström i brev den 13 sept 1992, utlagt på internet 25/7 2009

"Ett system oförenligt med ekonomisk frihet"
Sven Rydenfelt på SvD Brännpunkt 27/4 1992

Ulla Reinius om Nils Lundgrens artikel som var införd på DN Debatt den 28/9 1992

Rolf Englund: "Låt aktieägarna behålla den dåliga Nordbanken!"Införd i SvD Näringsliv 13/5 1992

Startsida kronkursförsvaret

Home