DN-ledare

se även Hans Bergström

DN-ledare 99-06-10: Valet som regeringen skjuter upp, utdrag

Valdebatten inför EU-valet handlar mest om detaljer. Stora väsentliga frågor, som EU:s framtida konstitution och svenskt medlemskap i EMU, förekommer sällan. Det kan vara ett skäl till det svala intresset. Skulden för ett lågt valdeltagande kan inte odelad läggas på väljarna. De som står för regin har en del i ansvaret om publiken uteblir.

Regeringen kan täcka ett brett spektrum av åsikter. Men Göran Persson har som huvudambition att hålla samman rörelsen. Därför skjuter han undan inte bara beslutet utan också diskussion.

En enkät i Finanstidningen visar att en majoritet av LO:s förbundsordförande rekommenderar svenskt medlemskap. Men LO:s ordförande kan i en kommentar inte ens samla ihop sig till ett resonemang om saken. Detta är kanske inte lyckat ens som kortsiktig taktik; rörelsen kan ju vara lika villrådig om två år, och om fyra.

Den monetära unionen är det största finansiella experiment som företagits i Europa.

Utgången i alla stycken är inte alls given; det tar kanske fem år, eller mer, innan alla anpassningsprocesser är klara och bildat fasta mönster. Alltså varierar givetvis bedömningar och slutsatser.

Av de fyra ekonomer som de senaste månaderna publicerat artiklar om EMU säger en nej till medlemskap (Nils Gottfries), en vill vänta (Lars Calmfors), två anser att vi bör gå med snarast (Carl B Hamilton och Klas Eklund).

Svensk debatt utgår från att EMU är en separat historia, ett slags finansiellt annex till EU. Men arkitekterna bakom EMU ser den gemensamma valutan som en logisk del av det stora europeiska fredsprojektet. (Ett första förslag till monetär union kom redan 1968.) EMU ingår som en del i det Maastrichtavtal Sverige skrivit under. Om och när vi uppfyller konvergensvillkoren (vilket vi gör reellt fast inte formellt) är vi skyldiga att gå med.

Lars Calmfors anser att en del av argumenten för svenskt medlemskap har försvagats. Dit hör risken för att vi får betala ett högt pris för utanförskapet. Enligt Calmfors har vi förmodligen redan betalat detta pris genom att inte vara med i starten; vårt rykte som "dåliga européer" påverkas i så fall inte så mycket av om vi skjuter på entrén ytterligare.

Det politiska priset i framtiden blir svårbedömt. Men ett resonemang av samma relevans kan leda till den motsatta slutsatsen. Sannolikt kommer en stor del av EU:s arbete att präglas just av de tusentals anpassningar och beslut som den gemensamma valutan kräver. Sverige sitter som ordförande första halvåret 2001, mitt i denna process. Med vilken auktoritet kan Sverige leda ett arbete som landet inte självt deltar i?

Sveriges beteende kan öka risken för att de stora länderna gör upp i enrum, före de formella sessionerna. Därmed devalveras ordförandeskapets auktoritet och de mindre ländernas chans till inflytande minskar. Detta kan rimligen inte befordra Sveriges inflytande och anseende.

Går vi med i EMU utan att ha mer flexibla löner finns risk att vi får svängningar i sysselsättningen kring en hög arbetslöshetsnivå, menar Calmfors. Den risken kan inte resoneras bort.

Den besvärliga frågan är huruvida vi har lättare att reformera lönebildningen utanför EMU än innanför.

Calmfors ser skeptiskt på tanken att medlemskapet tvingar fram större flexibilitet. Men om det första ledet i resonemanget stämmer måste trycket på en lönereform vara större inom EMU.

Omvänt: hög inflation och höga räntor kan i längden störa eller bromsa investeringar och därmed förvärra arbetslösheten. Risken för återfall i inflationsekonomi och räntehöjning är rimligtvis avgjort större vid utanförskapet.

EMU-debatten borde vara särskilt intensiv i Sverige eftersom den svenska ekonomin är relativt djupt integrerad i Västeuropa.Vi har ett unikt antal stora multinationella företag. Investeringarna är därmed lättrörliga över gränserna. Om den gemensamma valutan blir en viktig konkurrensfaktor tvingas de svenska storföretagen gå med i EMU, även om resten av landet står utanför.

Men detta blir en bagatell för en regering som ser besväret att hålla samman den egna valorganisationen som Sveriges helt dominerande framtidsfråga.

DN-ledare 99-02-08, utdrag och länkat

Vara eller inte vara med

Välkommen in i sällskapet! Euron ger stabilitet eftersom den utesluter devalveringar. Tvärtom lockar den investerare, både européer och andra, vilket sänker räntorna. Det glada tillropet ger den franske Europaministern Pierre Moscovici i en artikel på DN Debatt 7/2. Han föreslår Sverige gå med i EMU med främst två argument:

Den gemensamma valutan blir ett verktyg för en tillväxtpolitik, som ger sysselsättning;
tack vare euron kan EU bli en politisk och ekonomisk stormakt, med ett avgörande inflytande på den internationella scenen.

Skeptikern kan avfärda den franska invitationen med att länderna i EMU har ett egenintresse av att få med även de tvekande EU-medlemmarna; deras anslutning ger euron ökad tyngd och EMU ökad auktoritet.

Men för Sverige måste EMU vara den helt avgörande frågan. Den monetära unionen är nu EU:s helt dominerande integrationsprojekt. Frågan är: Kan vi i längden stå utanför? Vad kan vi vinna av ett utanförskap - och vad kan vi förlora?

Det är omöjligt att svara exakt på frågan.

De fackliga organisationerna- LO, Saco, SAF och TCO - har i en gemensam rapport analyserat konsekvenserna för Sverige att stå utanför EMU.

(LO:s deltagare vägrade skriva under rapporten.) Fackrapporten pekar på en rad faktorer som har relevans för vårt val. Exempelvis: Den gemensamma valutan innebär pristransparens - alla kan se exakt vad en viss produkt kostar i alla länder.

(RE: Jätteviktigt, om man tror att företag och hushåll inte kan använda miniräknare.)

Sverige utanför EMU blir mindre attraktivt som investeringsland - om medlemskap i EMU ses som viktigt för de företag som väljer bland investeringsalternativen.
Allt detta är självklarheter.
Varför kunde LO inte skriva under resonemanget?

(Kommentar RE: Riktiga karlar låter sig inte förolämpas av franska hovmästare. Riktiga karlar litar heller inte på råd från franska socialister som heter Moscovici.)

Utdrag ur DN-ledare 98-12-31

Vid årsskiftet inleds det största finansiella experimentet i modern historia. Då får elva europeiska länder en gemensam valuta.

Visserligen hade hela 32 länder guldmyntfot från 1870-talet och därmed funktionellt gemensam valuta. Men det var, som det visade sig 1914, ett lösligt arrangemang.

Införande av en helt gemensam valuta blir däremot en irreversibel process.

Euron existerar inte som sedlar och mynt förrän om tre år. Men i dag nyårsafton låses de ingående valutornas växelkurser definitivt. Därmed fungerar systemet som en gemensam valuta. Alltmer av priser kommer att sättas i euro.

Två centrala aspekter på den monetära unionen och den gemensamma valutan har kommit bort i den svenska debatten.

Först bakgrunden. Tage Erlander sade i sitt Metalltal i augusti 1961 absolut nej till svenskt medlemskap i EEC (som EU då hette) med argumentet att EEC-länderna var med i Nato; neutraliteten förbjöd oss att ha med sådana att göra. Men EEC var det stora europeiska fredsprojektet, det som skulle göra ett nytt europeiskt storkrig omöjligt. EMU ingår som ett led i detta fredsprojekt; en gemensam valuta skisserades redan för 30 år sedan, i Wernerplanen.

Den som vill förstå varför EU och EMU växer fram och hur arkitekterna bakom resonerar måste sätta in projekten i detta fredsperspektiv. Och det har i stort sett saknats i svensk debatt. Här finns ett viktigt ämne för regeringen att ta upp i sin EMU-information. Den första upplysningskampanjen bör ges internt.

Sedan: Euron och EMU är inget tillstånd utan ett experiment, en process som startar.

Lagstiftningen kommer sannolikt att anpassa institutionerna till den processen, inte omvänt.

DN-ledare 98-08-27 - Tigandets hegemoni

utdrag

S-politiken om euron och EMU är ett demokratiskt spektakel

Det är inte lätt att bli klok på innehållet i den socialdemokratiska EMU-strategin - i den mån det finns någon. Vi har ett riksdagsval om tre och en halv vecka; ett val som ska handla om vilket parti och vilken politik som ska föra Sverige in i 2000-talet. Vi har ett Europa där elva länder av femton om bara fyra månader kommer att införa en gemensam valuta, euron. Men vi har en regering som moltiger om vad den vill och tänker om EMU och Sverige i framtiden.

Folkpartiets Carl B Hamilton försökte på onsdagen med rapporten "Sverige och euron: Lägg papperen på bordet!" bryta denna tigandets hegemoni.

Den socialdemokratiska regeringens EMU-proposition kommer att gå till hävderna som ett av de pinsammare dokumenten i svensk politisk historia: här bortförklarades svenskt fördragsbrott med att opinionen inte var mogen för medlemskap.

Finansminister Erik Åsbrink sökte därefter ge den socialdemokratiska flatheten en intellektuell legitimitet. I detta syfte formulerade han sex olika frågor. Innan dessa besvarats skulle det inte vara möjligt att ta ställning.

En och annan kan förvisso tycka att det är skönt med en respit. Exakt hur behaglig den är får en och annan villaägare med rörliga räntor just nu erfara. Den oro som nu härjar på de finansiella marknaderna har visserligen ett utländskt ursprung. Men att just Sverige svepts med i turbulensen kan inte isoleras från den svenska EMU-positionen.

Utanförlandet Norge har fått dubbelstryk. Utanförlandet Danmark har fått rejäla problem. Utanförlandet Sverige har fått se kronan åka kana och räntorna dra isär gentemot Tyskland. Blivande EMU-landet Finland har däremot klarat sig förhållandevis oberört genom problemen.

Carl B Hamilton tror dock att valet till Europaparlamentet i juni nästa år kan bli det tillfälle då socialdemokraterna tvingas lägga korten på bordet. Annars kan valdeltagandet komma att rasa ner mot 40 procent. Visst kan man tycka att en regering borde göra allt som står i dess makt för att undvika ett så svidande lågt valdeltagande. Men när det gäller den interna s-opinionen, att hålla samman Partiet, tycks ingen nationell uppoffring för stor, inget dröjsmål olidligt.

På en punkt kan man dock ge socialdemokraterna rätt om euro-inträdet som ett ödesbeslut. Om Sverige skulle bestämma sig för att varaktigt stanna utanför EMU, då får vi nog också inse att Sverige med tiden faktiskt måste vara berett att lämna EU.

Mer sannolikt än att s-ledningen själv öppet och ärligt kommer att ta ställning är därför att man tänker invänta britternas förmodade EMU-inträde, på det att Göran Persson och Erik Åsbrink ska kunna två sina händer i spelad uppgivenhet.

DNet. Ledare 971011 Ynkedomens aktstycke

Regeringen drar skam över Sverige med sin EMU-proposition

Så hur skulle då regeringen, den svenska regeringen, formulera sig när den uppmanade till fördragsbrott genom att begära att riksdagen i höst ska rösta emot ett svenskt deltagande i den euroepiska valutaunionen EMU från starten den 1 januari 1999?

Inte blev det särskilt övertygande. Nog fanns där en inställsam formulering ägnad att dämpa kritiken bland europeiska kolleger. EMU är ett viktigt projekt för EU och dess medlemsstater heter det. Dessutom: "Sverige har ett betydande intresse av att EMU lyckas". Men samtidigt förklarade finansminister Erik Åsbrink vid en bedrövlig presskonferens på fredagen att det "inte ligger i svenskt intresse" att gå med i denna valutaunion nu.

Den socialdemokratiska regeringen har därmed angivit statusen för Sverige: Sverige som snyltåkaren, Sverige som fripassageraren - ett Sverige som kliver på om allt går bra, men som inte själv ämnar ta några risker eller lägga två strån i kors för att genom eget aktivt engagemang bidra till detta projekts framgång.

Det är en skam, en nationell skam, som den socialdemokratiska regeringen med sin EMU-proposition nu drar över landet.

När den socialdemokratiska partistyrelsen sent omsider lyckades samla sig till en rekommendation hade den två argument. Projektet var för skakigt. Och den svenska opinionen verkar inte gilla EMU.

I EMU-propositionen har skakigheten raderats som formellt argument. Det skulle se illa ut att i ett officiellt dokument skriva vad statsråden säger. I stället anges just opinionens negativa inställning som det avgörandet motivet bakom regeringens uppmaning till fördragsbrott.

... Finansministern vägrade också trots upprepade anmaningar att ange några som helst sakpolitiska skäl till varför Sverige skulle stanna utanför EMU. I stället hummade han allmänt om fördelar och nackdelar och Calmforsutredningen. Men den som läser EMU-propositionen ska finna att Calmfors analys vinner mycket svagt stöd hos regeringen. På flera centrala punkter skiljer sig regeringens bedömning tvärtom från EMU-utredarnas - vilket kanske inte är så konstigt med tanke på de ganska hårda krav på arbetsmarknadsreformer som Calmfors slutsatser leder fram till....

DN-ledare 97-10-09 Rösta om EMU i valet 1998

utdrag

.... Socialdemokraterna har förklarat att svenska folket innan Sverige går in i EMU ska få säga sitt antingen i allmänt val eller i folkomröstning. Samtidigt har partiledningen hävdat att man inte kommer att begära något mandat om ett svenskt EMU-inträde i valet 1998. Med andra ord: alternativen är en folkomröstning, ett extraval eller - vilket är det egentliga huvudalternativet - ordinarie riksdagsval 2002. Den socialdemokratiska partiledningen kan emellertid knappast fortsätta att ducka.

Moderaterna har hittills sagt nej till tankarna på en folkomröstning. Frågan är nämligen i formell mening redan avgjord. Folkomröstningen om ett EU-medlemskap gällde Sveriges anslutning till EU i enlighet med Maastrichtfördraget. Däri ingår också valutaunionen, EMU. Från detta har Sverige inte begärt några undantag. Det är därför ett mycket djärvt scenbyte som Carl Bildt regisserar när han vill "/Vi kan inte bara vänta. Därför skulle jag vilja att vi prövade möjligheten att, efter den nationella debatt och de ställningstaganden från olika håll som är nödvändiga/ underställa frågan om vårt fulla deltagande i den europeiska valutaunionen svenska folket för en prövning i samband med att vi går till val till Europaparlamentet i juni 1999". ............ more

... Det finns alla skäl att varna för en utveckling likt den i Danmark, där folkomröstningar anordnas intill folkutmattningens och likgiltighetens gräns. Upprepade folkomröstningar undergräver det parlamentariska ansvarstagandet och skapar nya svåra hinder för att anpassa politiken till en förändrad verklighet. Vad händer om svenskarna säger knappt nej till EMU i en folkomröstning i juni 1999 och Storbritannien och Danmark sedan närmar sig EMU året därpå? Är då Sverige låst? Måste vi ordna en ny folkomröstning för varje tillkommande väsentlig omständighet?

... S-ledningens hänvisning till en framtida folkomröstning har främst syftat till att få bort EMU-frågan från det val som stundar i september 1998, inte till att vinna vetskap om svenska folkets egentliga uppfattning om valutaunionen.

... Ett beslut om folkomröstning i juni 1999 skulle onekligen undanröja en hel del hinder i försöken att få till stånd en borgerlig majoritetsregering vid en icke-socialistisk valseger 1998...

DN-ledare 97-10-03 Fel debatt om Amsterdam

Ständiga folkomröstningar skulle befria våra folkvalda från ansvar för EU-politiken

Torsdagens ceremoni i Amsterdam, då utrikesministrarna undertecknade det nya EU-fördrag som bär stadens namn, har fått den svenska nej-kampanjens företrädare att vakna till liv igen. Miljöpartiets Per Gahrton levererar en kritisk bok om Amsterdamfördraget med undergångsstämning i titeln: "Vill Sverige bli län i EU-stat?". Fyra av nejsidans EU-parlamentariker målar i en artikel på DN Debatt (2/10) upp Amsterdambesluten som närmast revolutionära i federalistisk riktning.

Kritiken mynnar i bägge fallen ut i att fördraget är så till den milda grad avskräckande att det inte kan ratificeras av Sverige utan folkomröstning. Som yttersta bevis på fördragets omstörtande karaktär anförs att danskarna redan beslutat att anordna en folkomröstning. Men danskarnas beslut förklaras mer av bristfällig grundlagsreglering av EU-medlemskapet än av värdering av Amsterdamfördraget. Det är inte för inte som Danmarks Högsta Domstol beslutat att pröva om den danska ratificeringen av Maastrichtfördraget verkligen är förenligt med den danska grundlagen. Till skillnad från Sverige valde Danmark att träda in i EG 1973 utan grundlagsändring.

I Sverige har vi en gång för alla överlåtit viss beslutanderätt till EU i regeringsformen. Danskarna har bara en paragraf om att befogenheter "i närmare bestämt omfång" kan överlåtas till mellanstatliga organisationer, varför ett grundlagsförfarande blir aktuellt vid traktatsförändringar nästan oavsett omfånget på förändringarna. Och i Danmark är, till skillnad från i Sverige, folkomröstning obligatorisk vid grundlagsförändringar och vid beslut som rör landets suveränitet.

En viktig poäng med den svenska linjen i grundlagsfrågan var att undvika att EU-politiken skulle behandlas i särskild ordning, i värsta fall helt vid sidan av partipolitiken. Vi har haft den nödvändiga folkomröstningen om själva medlemskapet. När vi väl är medlemmar gör vi oss själva en demokratisk otjänst om vi genom ständiga folkomröstningar befriar våra folkvalda från ansvar för EU-politiken. Nu bör ju debatten inte handla om medlemskap eller ej, utan om hur vi ska se till att förbättra det europeiska samarbete vi faktiskt har anslutit oss till. På den senare punkten lämnar den svenska diskussionen en del i övrigt att önska.

Lite av oppositionslustan hos nejsidans gamla kampanjgeneraler skulle man önska också i de partier som en gång sade ja till EU-medlemskapet. men som förhoppningsvis inte därmed har låtit det kritiska sökarljuset slockna.

Amsterdamfördraget förtjänar att utsättas för kritik också av de som inte har som sitt yttersta syfte att driva Sverige mot ett utträde ur EU. Problemet med fördraget är inte att EU-ländernas stats- och regeringschefer vågade för mycket i Amsterdam i juni, utan att de förmådde för litet.

Bakslaget när det gäller de nödvändiga konstitutionella förberedelserna för östutvidgningen, de som var själva anledningen till regeringskonferensen, blev snabbt känt och utdömt. Men fördraget bär också i övrigt tveksamhetens förvirrande prägel. Inte minst är det märkbart på de områden som hittills sorterats under den mellanstatliga tredje pelaren: invandrings- och asylfrågor, gränskontroll, polis- och tullsamarbete och straffrätt.

Slutresultatet av alla kompromisser är ett byråkratiskt virrvarr av övergångsperioder och skilda beslutsprocedurer som snittmedborgaren svårligen kan överblicka. Men sammelsuriet är inte, som de gamla nej-förespråkarna försöker göra gällande, ett resultat av att förändringarna är för långtgående. Det är i stället ett avskräckande exempel på hur det kan bli när länderna vill framstå som handlingskraftiga, men egentligen inte vågar.

Framgången här är att överstatligheten har stärkts i asyl-, invandrings- och gränskontrollsamarbetet. Men det gick inte vägen utan en väl tilltagen övergångstid. I minst fem år till får EU:s arbete inom dessa områden trampa vatten. Och polissamarbetet hade i högre grad kunnat få följa med upp på den överstatliga nivå där brottslingarna redan befinner sig.

Den svenska regeringen har märkligt nog framhållit de urvattnade sysselsättningsformuleringarna som sin egen stora framgång, vilket inte håller vid närmare granskning. Ska stora svenska insatser krönas är den nya offentlighetsprincipen en bättre kandidat, även om den ännu inte förtjänar rubriceringen en öppenhet "av svensk modell", som i de mer självbelåtna deklarationerna. Nu gäller det bara att förhindra att slutenhetens förkämpar inte dribblar bort den svenska framgången i den förordning där villkoren för offentligheten ska läggas fast.

DN-ledare 97-05-27 Fransk oro över Europa Jospins oväntat framgångsrika vänsterblock har ett orealistiskt program Inför andra valomgången i Frankrike har övriga Eu- ropa anledning att ställa samma fråga till de franska socialisterna som Marian Radetzki riktade till de svenska socialdemokraterna före 1994 års riksdagsval: "Kan vi lita på att ni ljuger?" Det vill säga: Kan vi lita på att ni uppträder mer ansvarigt i regering än vad ni har sagt i opposition? Söndagens första valomgång sänder en våg av osäkerhet genom Europa. President Chirac satsade högt och vågsamt när han utlyste val till nationalförsamlingen tio månader tidigare än han behövde. Det skedde i tron att den franska vänster som fullkomligt havererade i valet 1993 ännu inte orkat samla ihop sig och vinna allmän tillit. Med en snabb valseger nu, om än med reducerad majoritet, skulle sedan Chirac lugnt kunna fortsätta leda Frankrike med borgerlig majoritet ända fram till år 2002, då det åter är president-val. Men den av socialistledaren Jospin hopsamlade vänstern visade sig vara starkare än väntat. Med 40 procent i första valomgången, mot regeringsblockets 36 procent, har den en verklig chans att vinna nästa helg. Chirac skulle då tvingas samleva med en socialist-regering. I det nya europeiska politiska landskapet vore det kanske inte så farligt. Socialdemokratiska regeringar är det nu åter gott om i Europa, och många av dem är högst pragmatiska. Det franska socialistpartiet har därtill ett långt förflutet som det kanske främsta Europapartiet i Frankrike. François Mitterrand var socialist, likaså Jacques Delors. Men det program som Jospin har gått till val på är sakligt äventyrligt, för att inte säga ohållbart. Han har tvingats bjuda allianspartnern kommunisterna - Västeuropas mest ålderdomliga kommunistparti - på dogmatisk socialism, framför allt när det gäller inställningen till den delvis anskrämliga statliga företagssektorn i Frankrike. Och han har i huvuddragen för den ekonomiska politiken upprepat ungefär samma program som Mitterrand vann på 1981, med statliga jobb, kortare arbetstid, keynesianska efterfrågestimulanser, höjda minimilöner och nej till privatisering som några ingredienser. Efter ett år tvingades Mitterrand då vända 180 grader. Hans finansminister Jacques Delors tog med sig den erfarenheten, om hur omöjligt det är för ett enskilt land att föra en helt avvikande ekonomisk politik, som en stark insikt i sitt arbete för ett utvecklat europeiskt ekonomiskt samarbete. Därur följde projekten för den inre marknaden och EMU. Hur lång tid skulle det ta den här gången för en socialistregering att komma till sans? Att det sker är sannolikt, och även den här gången till priset av sänkt förtroende för politiker. Men tiden till förfogande är kort, det är problemet. Redan att Jospin kan väntas inställa den planerade privatiseringen av franska Telecom bidrar till att budgetunderskottet stiger långt över tre procent av BNP 1997. Detta skulle öka trasslet inför EMU-starten. Den egna oförmågan hos Frankrike, och kanske också Tyskland, gör det svårare för de två EU-ledarna att på objektiva grunder hålla Medelhavsländerna utanför. Följden kan, efter en tid av extra osäkerhet, bli ett större EMU redan från början, vilket dels höjer den politiska kostnaden för Sverige av att stå utanför, dels tvingar den nya europeiska centralbanken att föra en extra hård penningpolitik för att skapa förtroende för den nya valutan. Nu är det franska valet inte avgjort. Första valomgången brukar av väljarna utnyttjas till proteströstning. Inför den avgörande andra omgången kan de borgerliga tänkas mobilisera en del av de många valskolkarna. Chirac kan visa att han lyssnat på folkets budskap och låta den impopuläre Alain Juppé gå som premiärminister. Erfarenhetsmässigt röstar cirka 75 procent av Nationella frontens väljare i andra valomgången på den borgerliga kandidaten, om alternativet är en socialist. Men Jean-Marie Le Pens framgång skapar en ny situation. NF fick hela 15 procent av rösterna och 133 av partiets kandidater klarade spärren till andra valomgången. I många valkretsar kan dess väljare därmed fortsätta att rösta på sitt förstaval. Le Pen har också drivit en hätsk kampanj mot den borgerliga regeringen och mot EU, just den fråga i vilken Chirac uppgav sig söka folkets mandat. Därtill kommer att även Jospin har stödtrupper inför slutomgången. Gröna partier fick 7 procent, med väljare som mest lutar vänsterut. Vi står inför en het vecka inte bara i Frankrike utan också för Europa som helhet. Resultatet på söndag är helt ovisst. En segrande Jospin som för majoritet blir beroende av kommunisterna vore en olycklig utgång. © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

DN-ledare 97-02-26 För mycket hänger på Kohl

utdrag

EMU-tidtabellen ifrågasätts åter, men uppskov är ingen lösning

En omvälvande insats har Helmut Kohl redan gjort. Han förenade dagens Tyskland. Det ensamt gör honom till en historisk gestalt. Ändå förväntas han kröna sitt verk med att driva igenom den monetära unionen EMU. Han har själv ställt det kravet på sig. Hans nuvarande svårigheter bär med sig hotet om en europeisk kris.

Nya varningar för att EMU inte blir av den 1 januari 1999 sammanfaller med rapporter om att Kohls ställning vacklar och spekulationer om att han kan komma att lämna makten.

Sambandet finns där. Kohls problem beror ytterst på att den tyska ekonomin går trögt. Arbetslösheten nalkas det begynnande trettiotalets siffror - så som det såg ut innan makten föll i Hitlers händer.

Finansministeriet har de senaste månaderna tvingats revidera prognosen för budgetunderskottet upp till 2,9 procent av BNP. Pessimistiska bedömare tror att Tyskland helt enkelt får svårt att klara konvergenskraven, inträdesbiljetten till EMU. Utan tyskt startdeltagande är det utsiktslöst att räkna med valutaunionen och enhetsvalutan enligt tidtabell.

Kohl har på sistone gjort ett blekt intryck. Utan tidigare motstycke är också hans vädjan till SPD, socialdemokraterna under Oskar Lafontaines ledning, att medverka till en skattereform för att få fart på ekonomin och bryta udden av arbetslösheten.

…

Oppositionen vill å sin sida verka ansvarsfull, men för mycket hjälp åt förbundskanslern riskerar att öka regeringspartiernas chanser att vinna kommande val, hösten 1998. Det vill säga, om Kohl är kvar.

Med sina drygt fjorton år vid makten har kanslern redan slagit Adenauers rekord; Bismarcks lär han inte slå.

För första gången skakar hans "system", när unga partikolleger med den stridslystne Christian Wulff i spetsen vittnar om sitt missnöje över regeringspolitikens bakslag. De har sin bas i delstatspolitiken och är mindre beroende av avgöranden i Bonn.

…

Men kan någon annan än Kohl bjuda framgångsrik kamp mot SPD:s Gerhard Schröder, som väntar på att manövrera ut Oskar Lafontaine och bli sitt partis näste kanslerskandidat? Schröder tar direkt avstånd från EMU. Han vet att han kan utnyttja en majoritet tyskars oro för valutaexperimentet och D-markens ersättning med euron. Med honom I ledningen skulle det bli ett annorlunda Tyskland.

Frågan om vad Kohl väljer och förmår har därför en direkt bäring på valutaunionen, detta så mycket mer som osäkerhetens ljus ånyo kastas över den.

…

På Svenska Dagbladets Brännpunkt (25/2) motiverar Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg plus en moderat riksbanksfullmäktiges strävan efter EMU-inträde med behovet av medinflytande i år och nästa år när mycket av grunden för EMU-samarbetet läggs fast…. Uppskov är likafullt ingen lösning, vad svenskar än kan frestas att tro.

Utan en kraftsamling av EU:s kärnländer är risken stor för att också östutvidgningen försenas, kanske helt går i stå. Ovissheten vittnar om hur EU:s ledare brister i auktoritet.

Måhända sviktar även Helmut Kohl. På honom hänger för mycket.

DN-ledare 97-01-30 Svårt stå utanför Europa

EMU kommer att förvärra arbetslösheten genom den europeiska centralbankens anti-inflationspolitik. Unionen kommer också att - avsiktligt - försvaga demokratins principer och praxis. Det skriver utbildningsminister Carl Tham på DN Debatt (29/1). Hans kritik av EMU är så generell och skarp att den svårligen kan tolkas som annat än ett nej till svenskt deltagande.
Vi har tidigare efterlyst en tydligare argumentering från ledande socialdemokrater än den hittillsvarande "vänta och se, kanske"-strategin. Det är välkommet att Tham klart bekänner färg. Vi välkomnar hans kolleger att tala samma klarspråk.
Det kanske dröjer. På onsdagen förklarade finansminister Erik Åsbrink att han inte delar Thams uppfattning om EMU. Sin egen uppfattning ville han, som vanligt, inte deklarera.
Carl B Hamilton, fd statssekreterare och numera chefekonom i Handelsbanken, beskriver samma dag i SvD EMU som en viktig del i det europeiska fredsprojektet EU. För honom befordrar valutaunionen både politisk och ekonomisk stabilitet.
"Det är inte längre tal om att Tyskland skall bli europeiskt utan att Europa skall bli tyskt", skriver Carl Tham.
"Tyskland skall europeiseras i stället för att Europa förtyskas", skriver Carl B Hamilton.
Ekonomerna Lars Jonung och Nils Lundgren har båda kritiserat EMU som ett centraliseringsprojekt och ser helst att Sverige står utanför.
På onsdagen presenterade Industriförbundets ekonomiska sekretariat, lett av Per Magnus Wijkman, en rapport om EMU och svensk industri. Den hävdar att EMU ger en effektivare kapitalmarknad, skärpt konkurrens och en allmänt stabilare ekonomisk politik i Europa.
Denna bredd i bedömningarna av EMU antyder hur svårt det är att göra prognoser på projektet och analysera resultatet. Detta beror i sin tur på att EMU är ett gigantiskt finansiellt experiment. Analogislutsatserna över andra valutaunioner och valutasystem som Bretton Woods är inte tillförlitliga. Ty EMU blir den första valutaunion som startas parallellt med en kontinuerlig politisk och ekonomisk integration av medlemsländernas ekonomier.
Vi vet, kort sagt, inte hur det kommer att gå, förrän i efterhand. Inte heller vet vi det omvända: på vad sätt Europa skulle fragmentiseras för det fall EMU-samarbetet nu rasade samman. Inget säkert utfall finns att tillgå. Med det tvingas vi leva och handla.
EMU har från början mött även internationell kritik, främst från ekonomer. Projektet har styrts av politiska motiv, dock av stor historisk tyngd, och tillkommit i fel ordning. Den ekonomiska integrationen borde kommit först; efter en tid skulle dess inre logik ha drivit fram något system för finansiell samverkan och gemensamt betalningsmedel. Det är synd att EU-kommissionen och regeringarna aldrig på allvar diskuterat exempelvis den tyske ekonomen Roland Vaubels idé om en gemensam valuta, använd parallellt med de lokala valutorna.
En del av de svenska invändningarna kan ifrågasättas. Den tyska vakthållningen kring en stark valuta och en oberoende centralbank har särskilt i svensk debatt kritiserats som ett hot mot full sysselsättning (Carl Thams artikel är det senaste exemplet). Men den som vill förstå tysk opinion måste se den historiska bakgrunden. Den tyska hyperinflationen på tjugotalets början förstörde valutan och ruinerade medelklassen.
Fast penningvärde är inget hinder för full sysselsättning. Övergången från inflationsekonomi till fast penningvärde kan vara förenad med efterfrågefall och arbetslöshet, eftersom alla förändringar i ekonomin inte alltid helt kan synkroniseras perfekt. Men just problemen med övergången kan inte beskrivas som en permanent följd av den nya penningvärdesregimen.
Man kan kritisera valutaunionens konstruktion och processens tågordning. Men om EMU blir av, ett stort EMU, då är detta en ekonomisk och politisk realitet. Där är vi sannolikt snart. Vad blir då bäst, eller näst sämst, för Sverige: att gå med eller stå utanför? Det är det vi måste diskutera.
Vår industri domineras av en rad stora, mycket internationaliserade företag som, om deras konkurrensbild tvingar dem till det, lätt kan emigrera. Vår devalveringshistoria kan driva upp räntorna kraftigt, för lång tid, om omvärlden tror att vi står utanför för att kunna sänka valutakursen om igen. Ska vi försöka driva en självständig svensk inflationspolitik? Det gjorde vi i tjugo år; följden blev devalveringar som vi fortfarande lider av.
Dessutom har vi i ett avtal förbundit oss att gå med, om vi uppfyller villkoren. Ett avtalsbrott sänker vår trovärdighet. Den risken kan vi inte utan vidare vifta bort. Vi har också stor anledning att delta i den politiska process i Europa som EMU-medlemskap ger inträde till.

DN-ledare 97-01-16

George Soros varning

utdrag

Finansmannen George Soros artikel i onsdagens DN är ett betydelsefullt inlägg i den internationella debatten om ekonomi, politik och medborgerlighet.

Soros huvudbudskap är att våra demokratier bör bygga på det öppna samhällets idé. Den innefattar rätten för individer att starta och driva företag - utan rätten till initiativ och frivilliga kontrakt är samhället inte öppet. Men den gör inte marknadsekonomin till enda bärande princip eller dess utformning till en fast och sluten sanning.
Ett gott samhälle måste också ha värdegrunder som inte skapas i ekonomin. Det främsta skälet för marknaden är inte att den skulle vara perfekt, det är den inte, utan att den ger mekanismer för många försök och experiment.

Den österrikiska ekonomskolan bygger till skillnad från den dominerande anglosaxiska just på det öppna samhällets grundföreställning, om informationens och kunskapens ofullständighet. Soros är träffande i sin kritik av de ekonomriktningar som förväxlar deduktiva resonemang byggda på teoretiska axiom med empirisk verklighet.
När George Soros känt behov att varna för kapitalistisk övertro är det inte bara utifrån filosofisk beläsenhet. Dels har han gjort egna erfarenheter på den internationella kapitalmarknaden. Dels bor han i USA och är samtidigt starkt engagerad i de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa.
Den första erfarenheten har lett Soros till en alltmer kritisk hållning inför dem som hävdar att de nya kapital- och valutamarknaderna alltid är rationella och samhälleligt effektiva. Följa John-beteendet, att aktörer bedömer andra aktörer lika mycket som fundamenta i den reala ekonomin, är en av de mekanismer som gör att skadliga finansbubblor kan uppstå och att valutor under långa perioder kan vara värderade utan varje rimligt samband med relativ konkurrenskraft.

Assar Lindbeck har visat hur förhållandet mellan två tunga valutor under flera år kan avvika så mycket som uppåt 60 procent från en beräknad jämviktskurs (vad ekonomer kallar "overshooting" eller "undershooting").
...

Likväl är Soros analys intressant och uppfordrande även för oss. Dels ger den ett indirekt stöd för tanken på valutasamarbete i Europa; den dagliga marknadsprissättningen av tiotals småvalutor är inte så rationell som en del ekonomer hävdar.

Dels lyfter den fram behovet av medborgare och organisationer som agerar för idéer. Några måste argumentera för allmänintresset i internationella handelsförhandlingar, inte bara för nationers snävt tolkade egenintressen (Soros kritik mot att göra nationer, inte universella idéer, till huvudbegrepp drabbar för övrigt även den småstatsdoktrin som så starkt präglat svenskt utrikespolitiskt agerande, särskilt under Olof Palmes tid).

...

DNet. Ledare 961231 Perssons federala hotbild Ingen ekonomisk eller politisk logik leder oss mot överstatlig skattepolitik i EU Oförlåtligt av Persson, utropar Svenska Dagbladet (obm) upprört i måndagens ledare (30/12) om statsminister Göran Perssons EMU-artikel (SvD/Brännpunkt 29/12). Statsministern har, menar SvD, gjort sig skyldig till en stor förgriplighet genom att indirekt koppla samman EMU-frågan med den större som rör Sveriges roll i Europa i vidare mening, enkannerligen det svenska medlemskapet i EU och dess innehåll. Det är illa nog, menar tidningen, att detta missvisande angreppssätt tillämpas av Dagens Nyheter. "En politisk och intellektuell berlinmur går mellan EMU-skeptiker som rör sig inom EU-medlemskapets ram och dem som överskrider den begränsningen", fortsätter Svenska Dagbladet i ett alarmistiskt tonfall som snarare torde ha sin förklaring i en stigande rädsla för vart den egna EMU-negativa argumentationen för tidningen. Den ska ha ett osedvanligt hetlevrat temperament som lyckas piska upp sådana starka känslor över Göran Perssons fortfarande avvaktande och egentligen inte nya EMU-resonemang i söndagsartikeln. EMU kan inte separeras från EU i debatten, även om det skulle gagna kretsen av EMU-skeptiska EU-vänner. Vi har för vår del hävdat att Sveriges hållning till EMU har direkta konsekvenser för den svenska styrkepositionen i det politiska förhandlingsspel som utgör EU-medlemskapets kärna. Med det svenska ställningstagandet (ja nu, ja sen eller nej för evigt) avgörs inte vårt fortsatta medlemskap i EU, men väl vår ambitionsnivå och politiska vilja med EU-medlemskapet. Vill vi driva på, närmast för en östutvidgning, är det i EU-samarbetets politiska centrum vi hör hemma. Det är Göran Perssons diskussion om de finanspolitiska handlingsalternativen i en valutaunion med överstatlig penningpolitik SvD reagerar över. Resonemanget är i grund och botten detsamma som statsministern förde i sitt stora linjetal om EU i början av oktober. Då gick hans analys ut på att punktera en hotbild och visa att överstatlig finanspolitik, i meningen majoritetsbeslut på EU-nivå om skatter och avgifter, inte är den enda möjliga vägen att komplettera den överstatliga penningpolitiken. En stabilitetspakt kan mycket väl duga som alternativ finanspolitisk samordning mellan EMU-länderna, menade statsministern då. Sedan dess har statsministern varit på EU-toppmöte i Dublin. Där beslutade EU:s regeringschefer om tillväxt- och stabilitetspaktens närmare konstruktion. Den ska innehålla regler om bl a budgetunderskottens storlek av det slag vi redan accepterat i och med EU-medlemskapet, men med bötesstraffet som nyhet. Om någon skillnad kan spåras mellan linjetalet och debattartikeln så är det att Göran Persson nu reser frågetecken kring snarare än hyllar alternativet stabilitetspakt. Statsministern antyder att finanspolitiken enligt någon sorts automatik måste bli överstatlig, vilket skulle driva EU i en federal riktning som varken statsministern eller folket önskar. SvD:s tolkning av statsministern är att han i det läget skulle tvingas förespråka ett svenskt utträde ur EU. Ett nej till EMU blir då hastigt och lustigt också ett nej till EU. SvD hamnar i dåligt sällskap och tvingas beordra en konstgjord åtskillnad mellan bägge storheterna. Vi finner det i så fall mer befogat att ifrågasätta realismen i statsministerns federala hotbild. Såvitt känt finns det inte någon opinion inom EU för att följa upp valutaunionen med en överstatlig skattepolitik. Ingen ekonomisk logik leder dithän, som Calmfors-utredningen övertygande visat. Intresset på europeisk nivå gäller i den här delen att länder undviker stora underskott, inte att de fråntas rätten att välja sin egen mix av skatter och utgifter och skatter. Ingen politisk logik för heller dit. Opinionen därför saknas. Fanns den så gäller att majoritetsbeslut på skatteområdet inte kan införas i en handvändning mot enskilda medlemsländers vilja. En sådan nyordning kräver fördragsändring och därmed sedvanlig behandling på en regeringskonferens. För en ändring krävs att samtliga länder röstar för, vilket i allra högsta grad ger Sverige inflytande över utvecklingen. Federalism i skattepolitiken är inget vi bara vaknar upp med en dag. Mardrömscenariot förefaller således överdrivet, såvitt inte det inrikespolitiska behovet av en hotbild är mycket stort. Kanske förklarar detta behov också statsministerns märkliga omsvängning om stabilitetspakten - i oktober en lösning, i december ett problem. © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

DNet. Ledare 961229 Tystnad övertygar ingen Socialdemokraternas passivitet i EMU-debatten kan beröva oss handlingsalternativen Tiden går snart ut för den interna bildningsprocess i EMU-frågan som den socialdemokratiska partiledningen drog i gång i höstas. Redan i mars ska föreningarna och distrikten ha skrivit klart och skickat in sina motioner i ämnet. Framåt senvåren tar partistyrelsen ställning. Samtidigt visar opinionsmätningar, nu senast lördagens Temomätning i DN, att EMU-motståndet växer och att andelen osäkra och negativa är särskilt stor i regeringspartiet. Mot den bakgrunden måste det även i regeringskvarteren ses med oro att det fortfarande i slutet av december betraktas som en nyhet på landets redaktioner att en aktiv socialdemokrat uttalar en positiv ståndpunkt om EMU. Så kunde vi exempelvis i Dagens Politik här i veckan ta del av den omtumlande upplysningen att ett socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, Ilmar Reepalu, inte bara stöder EMU utan också kan framföra flera bärande argument för sin uppfattning. Den officiella socialdemokratiska hållningen har ju annars varit den dubbeltydiga att beslutet om EMU ska föregås av en rejäl sakdebatt, men att den debatten av demokratiska skäl måste föras utan några tongivande socialdemokratiska jaföreträdare. Den ska leva sitt eget liv och inte, som brukligt är, ges liv, inspiration och saklig underbyggnad av debattörer ur den krets som partifolket normalt betraktar som sina ledare. Det sägs att den svenska hållningen till EMU fortfarande är att arbeta för handlingsfrihet inför 1999, startåret för valutaunionen. Den svenska politiken ska syfta till att undanröja alla hinder på vägen, så att vi kan vara med i valutaunionen redan från början om vi vill. I riksdagens EMU-debatt i november redovisade finansminister Åsbrink inte utan stolthet att Sverige troligtvis kan uppfylla de flesta av konvergenskraven 1998. Men när handlingsfriheten väl ligger inom räckhåll verkar den skrämma snarare än lugna våra ledande politiker. De konspiratoriskt sinnade ser i beslutet att inte ansluta kronan till ERM nu vid årsskiftet en listig manöver för att återskapa en formell flyktväg. Om Sverige inte anser tiden mogen för ett medlemskap 1998 kan det vara bra för vår ställning i EU-kretsen att ha ett ouppfyllt konvergenskrav att hänga upp beslutet på. Calmforsutredningen har därutöver lyft fram opinionsläget på hemmaplan som en besvärande omständighet inför EMU-anslutningen. Ett beslut om medlemskap i EMU kan inte vinna demokratisk legitimitet om det inte föregås av en bred och allsidig debatt. (Existensen av en sådan debatt blir i Calmforsutredningen, inte helt omotiverat, till ett slags inhemskt konvergenskrav.) Få torde ha något att invända mot det resonemanget. Om detta är övertygelsen stark, inte minst hos de ansvariga i regeringen. Därför blir passiviteten så förvånande. Om ambitionen fortfarande är att uppnå handlingsfrihet 1999 borde ju alla ansträngningar inriktas just på att få liv i detta folkbildande politiska meningsutbyte. Men medan den socialdemokratiska nejsidan kan samla 24 namnkunniga signaturer under ett upprop mot EMU (se tex DN Debatt 30/11) förefaller det fortfarande stört omöjligt för en socialdemokratisk jaopinion att få en enda tongivande politiker att bekänna färg och ta ledningen i debatten. Resultatet tycks bli att man av rädsla för opinionen avstår från den upplysning som är själva förutsättningen för det välförankrade EMU-medlemskapet. Månaderna går och allt vi får veta är att statsministern har bestämt ett datum senare i vår när han ska berätta vad han tycker om EMU. Då är det kanske redan för sent att göra något åt detta inhemska konvergenskrav. Passiviteten för, medvetet eller omedvetet, Sverige från den handlingsfrihet som sägs vara regeringens politiska mål. Snart återstår bara EMU-utredningens "vänta och se"-lösning. Andra länder har också sina debatter om debatten. I Danmark förutspås 1997 bli ett år av nya uppslitande EU-strider, bl a om utgången av regeringskonferensen och om domstolsprövningen av medlemskapets grundlagsenlighet. Men statsminister Poul Nyrup Rasmussen duckar inte bakom några osäkerhetsridåer. Han väljer en offensiv strategi och bjuder redan nu in EU-motståndarna, av vilka en stor del återfinns i hans eget parti, till en grundläggande debatt om medlemskapet, ett slags bokslut efter 25 år. Ska Danmark fortsätta att vara medlem i EU eller har motståndarna ett bättre alternativ? Vilken är Danmarks naturliga plats i uppbyggnaden av det nya Europa, med eller utan-för? Det skulle inte skada om den svenska regeringen visade lite mer av den tågan. Ytterst är det nämligen detta den svenska EMU-debatten handlar om. Ska Sverige finnas med i kärnan eller stå utanför när det nya Europa tar form? © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

DNet. 961228 Den motvilliga europén Regeringens ERM-agerande bidrar till att minska vårt politiska inflytande Om ett par dagar löper den tidsfrist ut för ERM-inträde som de flesta bedömare an- ser gäller för det land som vill meritera sig för ett deltagande i EMU i första omgången. Enligt konvergenskriterierna, som Sverige har förbundit sig att uppfylla, ska aspirantlandet ha varit medlem av samarbetet inom växelkursmekanismen ERM i två år innan prövningen görs våren 1998. Strikt uttolkat skulle man kunna säga att tåget gick redan i våras. En mjukare tolkning är att 1996 är till fyllest - det är vad som har föresvävat Finland och Italien. En mycket mjuk tolkning, som dock Sverige är tämligen ensamt om, är att det räcker med att kunna påvisa valutastabilitet. Regeringen tycks därmed utgå från att vi kan komma med om vi vill komma med: att övriga medlemsländer kommer att rucka på kraven om Sverige så önskar. Det är möjligt att svensk diplomati verkligen besitter sådan skicklighet. Men det finns stor risk att regeringen har fel, att den överskattar vårt värde och anseende som EMU-deltagare och att den underskattar övriga EU-länders hängivenhet för integrationsprojektet. Avgörande blir ju i ett sådant läge inte bara Sveriges önskemål, utan också övriga länders uppfattningar om Sveriges bidrag som konstruktiv samarbetspart och engagerad medlem. Här lämnar Sveriges agerande i Europapolitiken en del i övrigt att önska. I en tankeväckande expertrapport till EMU-utredningen skriver de två statsvetarna Janerik Gidlund och Magnus Jerneck (bilaga 17 "Svenskt EMU-medlemskap som proaktiv strategi och integrationsdilemma") om de politiska handlings(o)möjligheter och begränsningar som ett svenskt utanförskap gentemot EMU kan medföra. Författarna betonar skillnaden mellan en proaktiv strategi, där ett land aktivt söker utöva inflytande och vrida processer i en viss riktning, och en reaktiv strategi, där man har att anpassa sig till vad andra redan har beslutat. Även om en bred opinion bland folket i dag tycks vilja glömma såväl EU som EMU, skulle en sådan isolationism vara svensk utrikespolitik främmande. Sverige har av hävd och insikt drivit en proaktiv linje, i vetskap om att detta ligger i det lilla landets intresse. Det är ingen överdrivet djärv gissning att inriktningen på den fortsatta europeiska politiken framför allt kommer att avgöras i den trängre krets av länder som inledningsvis utgör EMU och EU:s kärna. De som finns på plats väger tyngre än den som saknas, den tydligt engagerade gör förmodligen lättare sin röst hörd än den passivt avvaktande. Hur uppfattas då Sverige? Ja, knappast som den goda europén och ivriga tillskyndaren av fördjupning och samarbete för det gemensamma bästa. Fram har snarare tonat bilden av fripassageraren som med viss nedlåtenhet sett integrationssträvandena an men som därpå, när samarbetet visat sig lyckosamt, förslaget har varit på plats för att åka snålskjuts på de ekonomiska framgångarna. Vårt förtroendekapital i Europafrågor är inte överväldigande stort. Bevisbördan ligger på oss. Och där blir regeringens hållning i ERM- och EMU-frågan minst sagt bekymmersam. Sverige ska fatta sitt beslut utifrån en styrkeposition, hette det på den tiden när Göran Persson ännu tordes tala högt om Sverige och EMU. Sverige ska alltså uppfylla alla medlemsvillkor och ha ekonomin i så god ordning att ingen ska kunna säga att vi inte fick vara med. Det låter kanske bra. Men vad som kan framstå som en ekonomiskt klok strategi - "styrke-position" - blir från politiska utgångspunkter ett skickelsedigert val. Värre än att vilja gå med i EMU men inte kunna, påpekar Gidlund och Jerneck, är nämligen att kunna gå med i EMU men inte vilja. Övriga länder är förmodligen mer benägna att lyssna till den som försökte men inte nådde ända fram än till den som lyckades men vände samarbetet ryggen. Utanför EMU blir Sverige snabbt politiskt marginaliserat, och mer så om vi själva valt utanförskapet. Det ger oss en dubbelt besvärlig sits: Ett nej får inte grundas på bristande förmåga. Då får vi bekymmer med marknaden. Ett nej får inte grundas på bristande vilja. Då får vi bekymmer med det politiska inflytan-det. Riksbanken är beredd att ta Sverige in i ERM när regeringen har bestämt sig, meddelade riksbankschefen Urban Bäckström i en intervju här i DN på fredagen. I Dagens Industri förklarade samtidigt finansminister Erik Åsbrink att Sverige inte bör vara med i ERM ens efter år 1999. Den svenska regeringens agerande hittills motsäger inte omvärldens bild av Sverige som den motvilliga europén. Vårt inflytande lär bli därefter. © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

DN-ledare 96-11-28

utdrag

Kritiskt för Calmfors

Nu ifrågasätts även grunderna för den ekonomiska analysen i EMU-utredningen

...

Utredningen gör sin analys i tre block. Den samhällsekonomiska effektiviteten vägde enligt utredarna över till EMU-medlemskapets favör.

Den politiska effektiviteten - hur Sverige bäst hävdar sina idéer och intressen i ett större sammanhang - likaså.

När det gällde den stabiliseringspolitiska effektiviteten - möjligheten att hantera störningar i ekonomin - fann utredningen både plus och minus. Den negativa bedömningen vägde dock över.

På viktningen av ingående faktorer kan man ha olika synpunkter. Likaså när det gäller grundantagandena för utredningens bedömning, till exempel tron att det EMU som startar den 1 januari 1999 kommer att omfatta ett så begränsat antal deltagarländer att den politiska kostnaden av att stå utanför inte behöver bli så hög.

...

... nu formuleras även mer fundamental kritik mot Calmforsutredningens ekonomiska analys.

Industriförbundets Emil Ems... Bankekonomer...

Sveriges mest namnkunnige ekonom Assar Lindbeck tillsammans med John Hassler, bilageförfattare till utredningen, en starkt kritisk genomgång av utredningens stabiliseringspolitiska argumentation.

Författarna tar inte ställning till EMU-projektet som sådant. sådant. Deras kritik riktar sig mot tanken att Sveriges ekonomiska struktur skulle vara så radikalt och ohjälpligt annorlunda - och vår sårbarhet därmed så mycket större - än vad som gäller i övriga tilltänkta EMU-länder. Det är detta - risken för s k asymmetriska chocker - som ligger bakom utredningens värdering att priset skulle kunna bli för högt om Sverige blev beroende av en gemensam europeisk penningpolitik i otakt med svenska förhållanden.

...

Lindbeck drar slutsatsen att ett medlemskap i vart fall inte är mer äventyrligt för svensk del än för något annat land.

Om man som Calmforsutredningen säger att det är bra om EMU förverkligas, bör slutsatsen om när Sverige i så fall bör inträda i EMU vara given: hellre tidigt än sent.

Svenska Dagbladet anför i en kommentar till DN:s ERM-ledare (26/11) att Sverige inte bör gå med i det europeiska växelkurssamarbetet. Det skulle nämligen kunna innebära att Sverige formellt sett vid prövningen 1998 skulle anses fylla konvergenskraven. Sverige skulle därmed vara förpliktat att gå med i EMU den 1 januari 1999. Att då säga nej eller begära uppskov med inträde vore detsamma som fördragsbrott.

...

När det gäller fördragsbrotten underskattar SvD förmodligen övriga EU-länders klarsynthet. Ska man göra en strikt tolkning så har Sverige redan genom Maastrichtfördraget förbundit sig att verka för och delta i EMU.

Att negligera konvergenskraven strider mot fördragstextens anda.

...

SvD:s kommentar ger däremot upphov till två andra intressanta iakttagelser. För det första att SvD tycks dela DN:s bedömning att ERM-medlemskap är ett konvergensvillkor och att allmän valutastabilitet inte är till fyllest.

För det andra att SvD genom att ta avstånd från ett ERM-inträde a priori vill få Sverige att diskvalificera sig för ett EMU-medlemskap. Redan nu - vid 1996 års utgång - skulle vi alltså medvetet säga adjö till EMU.

Om regeringen menar allvar med att den vill ha reell valfrihet om Sveriges förhållande till EMU, bör den välja en strategi som tillförsäkrar denna valfrihet. Sverige bör därför söka inträde i ERM.

DN-ledare 96-11-26

Valfriheten kräver ERM

utdrag

Om vi säkert ska kunna välja om EMU måste Sverige in i EU:s växelkurssamarbete nu.

Det rabblas nästan som ett mantra: "Det är inte aktuellt med ett ERM-medlemskap." Ska det därmed också betraktas som avgjort att något svenskt EMU-medlemskap inte är aktuellt den 1 januari 1999?

Nej, dit sträcker sig inte analysen när finansminister Erik Åsbrink till synes obekymrat och riksbankschefen Urban Bäckström avsevärt mer tillkämpat viftar undan påpekanden om att ett EMU-medlemskap kräver att landet dessförinnan har deltagit i EU:s växelkurssamarbete, ERM, åtminstone under två år.

Å andra sidan är det just den tolkningen som allt fler bedömare gör åt oss. Sverige är numera ganska ensamt om att förfäkta ståndpunkten att man inte alls behöver ha varit med i ERM

för att också kunna bli del av den europeiska valutaunionen. Finlands och Italiens uppfattning var uppenbarligen en annan, övriga EU-länders och finansmarknadernas likaså. Sedan Italien efter segslitna förhandlingar i såväl monetära kommittén som i Ekofin under helgen lyckats knyta liren till ERM, är det bara Sverige, Grekland och Storbritannien som står utanför

växelkurssamarbetet.

En majoritet av EU-ländernas politiska företrädare och centralbankschefer hävdar att konvergenskravet om valutastabilitet faktiskt stadgar ERM-medlemskap. Från

svensk sida heter det att det är stabiliteten i växelkursen som räknas: formella institutioner som accepterar en variation om plus minus femton procent kan knappast spela någon större roll.

Det kan ju låta bestickande. Men resonemanget missar, vilket bla tyska Bundesbankschefen Hans Tietmeyer har påpekat, en viktig poäng: det finns en avgörande skillnad mellan vad man på förhand deklarerar att man tänker uppfylla och vad man i efterhand lättat kan konstatera sig

ha uppnått.

...

För antag att regeringen sent omsider skulle bestämma sig för att det vore önskvärt med ett tidigt medlemskap i EMU. Antag att den socialdemokratiska partikongressen 1997 efter ett års funderingar och överläggningar kommer fram till att det till och med skulle vara av vitalt intresse för Sverige att finnas med redan från start i den europeiska valutaunionen.

Vad gör regeringen då? Hur ska socialdemokraterna - mer än ett år över tiden - hantera det

faktum att vi kan ha missat chansen, eftersom nästan alla andra EU-länder satt en ERM-deadline redan vid 1996 års utgång för dem som aspirerar på ett EMU-medlemskap 1999?

Risken är ... stor att regeringen genom sitt dröjsmål spelar hasard med våra faktiska möjligheter att själva avgöra om vi ska in i EMU eller ej. Ibland sätts likhetstecken mellan ett svenskt ERM-deltagande och EMU-medlemskap. Det är fel. ERM-anknytningen är ett förmodligen nödvändigt, men ingalunda tillräckligt steg in i EMU. Utan ERM lär det bli

svårt att ta sig in. Även regeringens tövan och icke-beslut kan därmed få långtgående konsekvenser.

För den som menar allvar med att vi ska behålla den reella valfriheten i fråga om ett svenskt EMU-medlemskap blir uppgiften enkel: Sverige bör in i ERM. Nu.

DN-ledare 96-11-24

utdrag

I Svenska Dagbladet lördag diskuterar chefredaktören Mats Svegfors de fyra huvudledarna den gångna veckan...

...

Det politiska huvudskälet för vår argumentering, som Svegfors inte nämner, är Sveriges historiska roll i förhållande till Baltikum, Polen och EU:s utvidgning österut. Den nordeuropeiska ledarroll som statsminister Göran Persson här har påtagit sig är viktig. Men den förutsätter att inte Sverige samtidigt markerar ut sig från det politiska kärnsamarbetet i Europa. Och möjligheten till framgång för ett litet land ligger i att bygga allianser.

I fråga om östutvidgningen, och följdkraven på bland annat reformerad jordbrukspolitik, är Tyskland vår naturliga huvudallierade.

Det är därtill viktigt för hela den svenska Östersjöstrategin att vi bidrar till att dra in den tyska statsledningen i det nordeuropeiska samarbetet.

...

I beskrivningen av den svenska opinionen har Svegfors givetvis en poäng. Men vi befinner oss nu i en precis fram till riksdagens ställningstagande om ett år. Om alla aktörer i Sverige, inklusive de stora tidningarna, skulle avstå från att argumentera för sin sakuppfattning med hänvisning till läget i opinionen, då upphör ju all diskussion och opinionsbildning.

Den allmänna opinionen är ingen konstant. Den fördjupas och förändras under intryck av vad som händer i verkligheten och vad människor lär och ser.

Om vi står inför ett år av prövning bör det också bli ett år av debatt. Alltför många, med finansministern i spetsen, efterlyser debatt för att sedan hålla tyst.

DN-ledare 96-11-22

Släck inte EMU-skylten

utdrag

Statsministern bör göra klart att Sverige fortfarande kan vilja vara med i EMU från start

Ekonomiska argument ger ingen entydig slutsats om Sveriges förhållande till den europeiska monetära unionen, EMU. En analys av den politiska situationen i Europa gör däremot saken tydlig.

...

Vi bör söka en drivande roll i några centrala frågor, inte uppträda som ett motsträvigt fotnotsland.... Statsministerns linjetal om Europa den 2 oktober 1996 formulerade den historiska huvuduppgiften för de närmaste åren: att integrera öst och väst efter kommunismens sammanbrott.

...

EU är en politisk förhandlingsorganisation. Innebörden uttrycks väl av den Calmforsska utredningen:

"Förhandlingssystemet inom EU bygger i hög grad på långsiktigt förtroende och respekt för ingångna avtal... I centrum för bedömningen står frågan om medlemsstaternas politiska trovärdighet. En stats trovärdighet baseras bla på dess sakkompetens, ekonomiska styrka, förhandlingskapacitet och erfarenhet. I ett samförståndssystem som EU blir dock i längden framför allt viljan att efterleva överenskomna regler och att åta sig ett gemensamt ansvar helt avgörande. Stater som uppfattas vara fripassagerare hamnar lätt i vanrykte. Inflytande, plikt och ansvar blir oskiljaktiga fenomen i ett avancerat samarbetssystem som det EU representerar."

EMU blir nu en del av kärnsamarbetet i EU. Om Sverige klarar att ingå, på vilken grund ska vi söka avstå? Ett skäl är feghet, att vi vill se hur de andra lyckas innan vi vågar vara med själva. Ett annat skäl är egen svaghet, att vi inte tror oss kunna klara lika höga mål för inflation och balans som resten av EU. Ett tredje skäl är opinionen, att svenskarna är så motvilliga européer att det inte går.

Vilket som helst av dessa argument, och än mer summan av dem, försvagar förtroendet för Sverige och intresset för att lyssna till vår röst i Europa.

För att lyckas måste ett litet land finna en större allierad. Vår naturlige allierade i fråga om östutvidgningen är Tyskland.

Nära samband ger extra hävstångseffekt, genom att Tyskland till skillnad från Storbritannien tillhör den drivande kärnan inom EU. Men nu tenderar vi att fjärma oss från Tyskland.

Inom kort ansluter av allt att döma även Italien till växelkursmekanismen ERM, med sikte på medlemskap i EMU. Kvar utanför står då endast tre av femton

EU-länder: Grekland, Storbritannien och Sverige. Därmed befinner vi oss obehagligt tydligt i den politiska periferin.

...

Men vill den svenske statsministern verkligen avstå från den nordiska ledarrollen under ett historiskt avgörande skede för Östersjöregionen?

Den politiska analysen ger två klara slutsatser:

1. Sverige bör gå med i växelkurssystemet ERM nu.

Därmed ökar vi förutsättningarna att ha kvar ett val rörande EMU om ett år. Därtill skulle de långa räntorna genast gå ner, som marknadsutvecklingen de senaste veckorna har visat.

2. Göran Persson bör göra tydligt att det fortfarande är en reell politisk möjlighet att Sverige går med i den monetära unionen från start 1999.

Politiskt har tidigt medlemskap stora fördelar jämfört med sent. Det skulle också ge Sverige inflytande över viktiga frågor i den fortsatta process som EMU innebär åren 1999-2002.

...

Framryckningar när det gäller Natos och EU:s utvidgning österut kan höja den publika insikten att det är viktigt för Sverige att vara med i de centrala skeendena.

...

Tidigare artiklar i serien ledare om Sverige och EMU infördes den 18, 19 och 20 november.

DN-ledare 96-11-20

utdrag

Ekonomisk analys räcker inte

EMU underlättar svensk bättring men ökar risken i vissa lägen; slutsatsen är inte entydig

Utanförskap ger två tydliga fördelar, menar den Calmforsska utredningen om EMU:

En självständig penningpolitik kan nyttjas för att stimulera ekonomin under de år då Sverige skärper disciplinen i lönebildningen.

Och möjligheten att devalvera kan ses som ett slags försäkring inför framtida ekonomiska chocker. Båda aspekterna bör begrundas noga.

Kravet att få ordning på lönebildningen i Sverige finns oavsett växelkurssystem; det bestäms av att politikens mål är att hålla låg inflation utan orimligt hög arbetslöshet. Även devalvering förutsätter då löneflexibilitet neråt. Detta framhålls med stor kraft av utredningen.

...

Så lågt ska väl ändå inte det svenska självförtroendet ha sjunkit att vi finner det vara en äventyrligt hård norm att framöver klara ett europeiskt genomsnitt av effektiv arbetsmarknad och lönebildning.

Dit når vi, vad vi kan se, lättare och mer beständigt inom än utanför EMU.

...

Den Calmforsska utredningen konstaterar:

"Om Sverige står utanför den monetära unionen, riskerar penningpolitiken att drabbas av ett allvarligt trovärdighetsproblem. Detta gäller särskilt om vi själva väljer ett utanförskap."

Den hjälp till trovärdighet som EMU ger torde öka utrymmet för en effektiv finanspolitik, också i viss stimulerande riktning, genom att risken minskar för att vi straffas med högre räntor.

Tanken att vi utanför EMU skulle klara att föra en mer expansiv penningpolitik än EMU-länderna är inte trovärdig. För att Sverige ska kunna hålla lägre ränta än EMU måste det uppstå en förväntan om stigande kronkurs, inte fallande. Hur ska det ske när vår trovärdighet för stimulanspolitik är lägre?

Det är knappast heller troligt att vi skulle ha frihet i förhållande till övriga EU-länder att låta kronan gå varthelst vi själva önskar. "Vänta"-linjen bygger ju på att vi ska kunna gå med i EMU några år senare; då måste vi strax åter kvalificera oss genom att visa förmåga att hålla en stadig växelkurs. Detta blir en faktisk valutabindning, men utan inflytande på EU:s penningpolitik. Och den ska säkras under skörare yttre omständigheter än om vi hade de andras fulla stöd.

Risken för framtida chocker som ensidigt drabbar Sverige (skogsdöd?) är däremot ett allvarligt problem. Det finns visserligen skäl att ifrågasätta valutans användbarhet som handlingsinstrument framöver... Men om man, som DN, inte tror på EU:s regionalpolitik, och inte tror på stora flyttningar av arbetskraft över Europa, blir problemet reellt (om än högst ovanligt). Detta kan inte bortresoneras.

...

En enbart ekonomisk analys ger därför inte ett entydigt svar. Man landar i en avvägning, som är filosofiskt svår med tanke på de skilda tidshorisonterna för olika faktorer.

Den återstående, och för oss avgörande, faktorn i bedömningen är den politiska. Den rör Sveriges roll under ett oerhört viktigt skede i Europas historia.

DN-ledare 96-11-19

EMU ger snabb trovärdighet

utdrag

En valutaregim kan inte ersätta egen bättring men väl påskynda förtroendet för den

Även om man ser saken ur snäv intressesynpunkt finns några goda skäl för Sverige att gå in i den europeiska monetära unionen. - Vi skulle drastiskt korta den tid det tar att erövra förtroende för den nya låginflationslinjen och snabbt få lägre obligationsräntor.

Historien har visserligen lärt oss att yttre arrangemang inte kan ersätta egen bättring. Men den lär också att ett förlorat förtroende tar många år att återvinna, även sedan ett land har börjat sköta sin ekonomi.

Anknytning till växelkursmekanismen ERM, med sikte på EMU, skulle av omvärlden uppfattas som en bekräftelse på att den nya kursen består. Med en realränta på normal europeisk nivå skulle den inhemska ekonomin, som byggandet, äntligen kunna komma i gång efter sju års jämmer och elände.

- Vi skulle befrias från en stor del av godtycket på de globala finansmarknaderna. Erfarenheten visar att en liten marginell valuta numera kan drabbas av stora kast som en följd av skeenden som inte behöver ha mycket att göra med den reala ekonomin. Globala spelkalkyler, amerikanska pensionsfonders val mellan hemma och borta, modetrender i finansvärlden, tro hos vissa placerare att andra placerare tror på ett visst sätt - och vips rör sig penningströmmarna som sillstim.

Ömsom strömmar placeringskapital till, ömsom från, ena året är valutan övervärderad, andra undervärderad - att hävda att i allt detta finns en självklar kollektiv rationalitet är naivt.

...

Även ett litet land kan visserligen erövra stabilt förtroende. Men för ett land med Sveriges stock av utlandsskuld och börda av sentida historia tar detta många, många år av tuff politik. Och för ett land som nått förtroendet finns också en risk: att valutan överspekuleras så att den tillverkande industrin får svåra konkurrensproblem. Där är Schweiz i dag.

- Vi skulle bli en del av världens största valutablock, något som reducerar risken av att investera i Sverige. Kampen om lokaliseringen av stora investeringar är nu världsvid och hård.

...

Och Stockholm skulle åter stärka sina möjligheter att bli ett finansiellt centrum för Östersjöregionen, något som en insiktsfull regering borde ha satsat på för länge sedan.

...

Vad talar då i motsatt riktning? Den Calmforsska utredningen anför två typer av risker.

Den ena risken är att Sverige inte är redo; utredningen menar att penningpolitiken utanför EMU kan användas för att mildra övergångseffekterna av den mer ansvarsfulla lönebildning som under alla omständigheter är nödvändig.

Den andra risken är att svensk ekonomi någon gång i framtiden utsätts för en exceptionell chock, vars verkningar skulle kunna mildras av prisändring på valutan.

Riskerna är olika till sin karaktär. Den andra typen av risk ger inget skäl att dröja med beslutet, eftersom den kvarstår i lika mån om fem år som nu; argumentet har evig natur.

I fråga om den första typen av problem är utredningens argumentering svag. Den överskattar frihetsgraden i penningpolitiken och underskattar kostnaden av att Sverige så flagrant skulle deklarera sin oförmåga. Det mesta tyder på att det blir lättare att befästa låginflationspolitiken inom än utanför EMU.

DN-ledare 96-11-18

utdrag

"För ett europeiskt Tyskland"

EMU-beslutet är inte lätt, men vi måste se det stora europeiska sammanhanget

Våndan inför det svenska EMU-beslutet är inte bara begriplig utan också försvarlig. Framför allt tidsdimensionen gör att avgörandet känns stort.

Visserligen lugnar den Calmforska utredningen med att alla växelkurssystem genom historien har visat sig gå att ersätta den dag de misslyckats.

"Ett sådant relativistiskt synsätt kan vara värdefullt att ha när man diskuterar EMU-projektet: bildandet av en monetär union med gemensam valuta behöver inte nödvändigtvis vara ett för all framtid irreversibelt steg."

Men realiteten är nog ändå att vi väljer väg för lång tid framåt. Det är inte rimligt att tänka sig att vi avskaffar kronan år 2002 och sedan hastigt kan återinföra den och devalvera år 2008.

Kronan som sådan kan knappast vara någon trygghetssymbol för svenska folket. Dess värde har sannerligen inte varat. ...

Under det senaste kvartsseklet har svensk politik och svenskt organisationsväsende så till den grad misskött landets ekonomi att den fråga som ställs i centrum inför ett svenskt EMU-medlemskap är hur i all världen vi ska klara att sköta oss lika bra framöver som de andra EU-länderna i genomsnitt. Ingen uttrycker motsatt oro: att EMU riskerar få för svag finansiell disciplin för svensk smak. Redan detta perspektiv i debatten säger något väsentligt.

...

Vi som tror på betydelsen av att Europa söker sig en annan väg än den nationella inskränkthet som plågat kontinenten ser likväl problem med just EMU-projektet. Är detta vad Europa främst bör ägna sig åt i nuvarande skede? Och föreligger verkligen de förutsättningar i ekonomi och politik som en valutaunion kräver?

Den första frågan kan ha ett annat svar nu än om den ställts för tio år sedan. Retroaktivt finns mycket som talar för att EG/EU för 90-talet borde ha koncentrerat sig på fri handel och rörlighet (de fyra friheterna) samt förberedelse för att integrera Polen, Tjeckien, Ungern med flera fd kommunistländer.

Nu blev det inte så. Det är viktigt att se anledningen. I praktiken ingick Tyskland och Frankrike en pakt 1989, när muren föll i Berlin. Kohl fick hela Tyskland mot att Mitterrand fick halva D-marken.

Av starka historiska skäl var den franska statsledningen emot att ett Stortyskland skulle återupprättas.

Som villkor för att godta Tysklands enande begärde Mitterrand att Tyskland skulle dela med sig av inflytandet över Europas ekonomi. Valet uppfattades stå mellan ett "tyskt Europa" och ett "europeiskt Tyskland".

Den monetära unionen innebär att en europeisk centralbank, utsedd och vägledd av flertalet EU-länder, ersätter Bundesbank. Man delar inflytande, medan alternativet skulle vara att dansa efter enbart tyska institutioner. För Tyskland är detta ekonomiskt känsligt. Landet bjuder på, och späder ut, en trovärdighet som man har arbetat envetet för att upprätthålla. Kohl gör det som en politisk framtidsinvestering, först i tyskt enande, därefter i stormakten Tysklands politiska integrering i Europa. Verkningarna ska bestå, även sedan de ledargenerationer som präglats av erfarenheterna från världskrigen lämnat scenen.

Därvid står det. Det vore förmätet från svensk sida att hävda att Tysklands och Frankrikes ledare gjort en felaktig bedömning av hur återfall i nationalism och motsättningar mellan deras folk ska förhindras för framtiden.

Så långt som EMU-projektet nu har gått kommer det att fullföljas. Och det mesta talar för att framgång i processen det närmaste året gör det lättare att mobilisera kraft också för östutvidgningen. Ett sönderfallande EU skulle bli mer vilset.

Vi bör i Sverige se dessa stora sammanhang. EMU blir av. EMU bildar en viktig del av kärnsamarbetet i EU. Sverige är med i EU och regeringen har ambitionen att Sverige ska verka med politisk tyngd i EU-samarbetet. Sverige kan klara villkoren för EMU.

Givet detta utgångsläge fordras det utomordentligt starka ekonomiska skäl för att vi i stället för medlemskap ska välja positionen som undantagsland.

DN-ledare 96-11-15

utdrag

"Överskatta inte EMU"

Internationaliseringen, inte euron, avgör hur avvikande skattepolitik Sverige kan föra.

När Göran Persson inför Sif-kongressen säger sig vara tveksam till ett svenskt deltagande i EMU är det just densvenska skattepolitiken han lyfter fram som en ödesfråga.

Kan Sverige i en situation med en gemensam penningpolitik och med en gemensam valuta behålla en nationell skattepolitik? Kan vi ha våra höga skatter, kan vi ha kvar just den mix mellan kapitalskatter, inkomstskatter och förmögenhetsskatter som vi har valt om Sverige blir en del av EMU? Vad sker med det svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta om vi går över till euron?

Möjligen är det ett taktiskt trick av statsministern. Många skattetrötta EMU-skeptiker skulle säkert tycka att det vore fantastiskt bra om det höga svenska skattetrycket som en följd av ett EMU-deltagande justerades ned med någon eller några procentenheter. Men även om man tillhör de skattefrälsta och sätter likhetstecken mellan skattetryck och välstånd är Perssons frågeställning en aning märklig.

Den svenska skattepolitiken har nämligen mycket lite med EMU och den gemensamma penningpolitiken i sig att göra, desto mer med internationaliseringen och den ökade

rörligheten för både kapital och arbetskraft att skaffa. Den nationella finans- och skattepolitikens förutsättningar dikteras av den öppna ekonomins villkor, inte av övergången till en gemensam valuta. ...

Vad innebär då EMU i detta sammanhang? Inte mycket. Eurons effekt på svensk skattepolitik begränsar sig förmodligen till att det blir lättare att göra prisjämförelsernär man slipper valutakurserna som ett störande brus. (Enligt de flesta bedömare är denna effekt mycket liten.)

Frågan om svenska folkets "urgamla rätt att sig själv beskatta" bestäms av i vilken utsträckning svenska politiker förmår att övertyga oss om att en skattefinansierad utgift är bättre än en avgiftsfinansierad utgift, och att en offentligt spenderad slant gör bättre nytta än en privat konsumerad peng. Denna uppgift blir varken svårare eller lättare i EMU.

Perssons fråga borde därför omformas så här: Kan Sverige på sikt - oberoende av om vi är med i EMU eller ej, oberoende av om det blir ett EMU eller ej - bibehålla ett skattetryck som dels är klart högre, dels har en annan utformning än vad som gäller i vår omvärld?

...

DN-ledare 96-11-15

utdrag

"Överskatta inte EMU"

Internationaliseringen, inte euron, avgör hur avvikande skattepolitik Sverige kan föra.

När Göran Persson inför Sif-kongressen säger sig vara tveksam till ett svenskt deltagande i EMU är det just densvenska skattepolitiken han lyfter fram som en ödesfråga.

Kan Sverige i en situation med en gemensam penningpolitik och med en gemensam valuta behålla en nationell skattepolitik? Kan vi ha våra höga skatter, kan vi ha kvar just den mix mellan kapitalskatter, inkomstskatter och förmögenhetsskatter som vi har valt om Sverige blir en del av EMU? Vad sker med det svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta om vi går över till euron?

Möjligen är det ett taktiskt trick av statsministern. Många skattetrötta EMU-skeptiker skulle säkert tycka att det vore fantastiskt bra om det höga svenska skattetrycket som en följd av ett EMU-deltagande justerades ned med någon eller några procentenheter. Men även om man tillhör de skattefrälsta och sätter likhetstecken mellan skattetryck och välstånd är Perssons frågeställning en aning märklig.

Den svenska skattepolitiken har nämligen mycket lite med EMU och den gemensamma penningpolitiken i sig att göra, desto mer med internationaliseringen och den ökade

rörligheten för både kapital och arbetskraft att skaffa. Den nationella finans- och skattepolitikens förutsättningar dikteras av den öppna ekonomins villkor, inte av övergången till en gemensam valuta. ...

Vad innebär då EMU i detta sammanhang? Inte mycket. Eurons effekt på svensk skattepolitik begränsar sig förmodligen till att det blir lättare att göra prisjämförelsernär man slipper valutakurserna som ett störande brus. (Enligt de flesta bedömare är denna effekt mycket liten.)

Frågan om svenska folkets "urgamla rätt att sig själv beskatta" bestäms av i vilken utsträckning svenska politiker förmår att övertyga oss om att en skattefinansierad utgift är bättre än en avgiftsfinansierad utgift, och att en offentligt spenderad slant gör bättre nytta än en privat konsumerad peng. Denna uppgift blir varken svårare eller lättare i EMU.

Perssons fråga borde därför omformas så här: Kan Sverige på sikt - oberoende av om vi är med i EMU eller ej, oberoende av om det blir ett EMU eller ej - bibehålla ett skattetryck som dels är klart högre, dels har en annan utformning än vad som gäller i vår omvärld?

...

DN-ledare 96-11-17

utdrag

... Det höga sparandet hotar tillväxten, förklarar TCO. Hushållen tycks fortsätta att spara 7-8 procent av sin disponibla inkomst. Därmed får vi inte upp konsumtionen och tillväxten; i stället kommer inkomstklyftorna att öka, meddelar TCO

Det låter allvarligt. Endast tillväxt kan ju i längden öka sysselsättningen - tills vi stänger av kärnkraften och kraftigt sänker produktiviteten i ekonomin; då kommer oförändrad produktion att kräva mycket mer arbetskraft, fast med lägre löner.

Om vi sparar pengarna går de inte till konsumtion, och då stiger inte efterfrågan. Så långt stämmer resonemanget. Men detta gäller endast ett första led. I nästa led lånar någon annan pengarna för att finansiera investeringar. Och då stiger efterfrågan, från investeringssidan.

...

Kommentar RE: Ja, det beror väl allt på det. Ända sedan Keynes, förmodligen ändå längre än så, har ekonomer insett att det bara är i efterhand (ex post) som sparandet är lika stort som investeringarna (S=I). "Savings and Investments are done by different people for different reasons."

Om hushållen blir oroliga inför framtiden och väljer att sänka sin inköp av konsumtionsvaror och senarelägger sina villaplaner - dvs ökar sitt finansiella sparande- är frågan hur det skall leda till att företagen skall ökasina investeringar - och därmed det reala sparandet - samtidigt som efterfrågan på deras produkter minskar.

Sambandet mellan bankernas inlåning och utlåning är mer komplicerat än vad som antyds i DN-ledarens formulering om att i "nästa led lånar någon annan pengarna för att finansiera investeringar. Och då stiger efterfrågan, från investeringssidan".

Det som inger mest farhågor är inte att DN:s ledarskribent inte skulle känna till detta elementäta nationalekonomiska faktum. Det som inger oro och förvåning är att han - eller kanske snarare hon - inte klart tydliggör det faktiskt existerande dilemma som här finns.

Lars Calmfors i DN 96-11-10

DN har i ett par ledare (bl a den 5/11 och 8/11) anfört kritiska synpunkter på EMU-utredningen. Enligt min mening ger DN sina läsare en missvisande bild av de stabiliseringspolitiska aspekterna på EMU-frågan.

Såvitt jag förstår bör man resonera på följande sätt. Om Sverige drabbas av samma makroekonomiska störningar som andra EU-länder, finns förmodligen inget större behov av en egen valuta. En europeisk centralbank kommer då antagligen att föra en penningpolitik som bidrar till att stabilisera också den svenska ekonomin.

Penningpolitisk självständighet är däremot värdefull om Sverige drabbas av andra störningar än övriga EU-länder. Skälet är att en europeisk centralbank inte kommer att ta samma hänsyn till konjunktursituationen i ett litet land som Sverige som till situationen i de stora EU-länderna.

Man kan se penningpolitisk självständighet som en försäkring som kan användas vid svåra störningar i ekonomin. Men denna försäkring har också kostnader. En sådan är risken för att riksbanken inte ska kunna hålla nere inflationen på samma sätt som en europeisk centralbank. Detta trovärdighetsproblem är högst påtagligt mot bakgrund av Sveriges tidigare inflationserfarenheter.

Om Sverige inte inträder i den monetära unionen 1999, är det enligt min bedömning nödvändigt att stärka oberoendet för riksbanken och att skriva in ett prisstabilitetsmål i riksbankslagen. Det finns anledning för regeringen att snabbt ta initiativ till sådana förändringar. Låginflationspolitiken skulle därmed på sikt kunna större trovärdighet och kostnaderna för att bibehålla penningpolitisk självständighet minska. Det skulle bli lättare för riksbanken att ta stabiliseringspolitiska hänsyn utan risk för att dessa ska misstolkas som släpphänthet i fråga om inflationen.

Det är svårt att förstå DN:s svårigheter med detta mycket vedertagna argument.

Det är också svårt att förstå varför DN inte delar EMU-utredningens slutsats att strukturella reformer på arbetsmarknaden kan möjliggöra en lättare penningpolitik.

Om arbetsmarknaden blir mer flexibel, minskar naturligtvis inflationsriskerna. Detta skapar större utrymme för låga räntor som kan stimulera efterfrågan och sysselsättning utan att riksbankens inflationsmål hotas. DN kan inte rimligen ha några invändningar mot logiken i detta resonemang.

Däremot kan man naturligtvis ha en pessimistisk uppfattning om sannolikheten för att reformer på arbetsmarknaden ska komma till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt för den fortsatta debatten om EMU att hålla isär diskussionen på enskilda problemområden - där det bör gå att uppnå betydande enighet - och den mer subjektiva sammanvägningen av alla plus-och minusposter.

Jag tycker inte att DN har lyckats fullt ut med detta.

Lars Calmfors

Ordförande i EMU-utredningen

DN svarar:

DN kritik gäller bl a följande skrivningar i betänkandet:

"Ett deltagande i den monetära unionen kan minska möjligheterna att reducera arbetslösheten genom sådana utbudsrefomer på arbetsmarknaden som diskuterats i kapitel 13 (---). Skälet är att vi då inte kan kombinera dessa strukturåtgärder med en självständig penningpolitik som tillåter efterfrågan att öka.(-- -) En sysselsättningsexpansion kan skyndas på om penningpolitiken görs mer expansiv." (sid 421)

"Strukturförändringarna på utbudssidan måste också åtföljas av tillräckligt hög efterfrågan om den minskade jämviktsarbetslösheten inom rimlig tid ska leda till en minskning också av den faktiska arbetslösheten.

Ett grundproblem är att behovet av att konsolidera de offentliga finanserna innebär att finanspolitiska åtgärder som ökar budgetunderskottet knappast kan komma ifråga.(-- -) Följaktligen måste en ökning av den samlade efterfrågan till stor del åstadkommas genom penningpolitiken. Här skiljer sig förutsättningarna radikalt beroende på om vi deltar i den monetära unionen eller inte."(sid 374)

Lars Calmfors bemöter inte detta. Han skriver att strukturreformer på arbetsmarknaden möjliggör (kurs här) en lättare penningpolitik. Men utredningen skriver att strukturreformer måste åtföljas (kurs här) av en lättare penningpolitik, och att denna efterfrågeexpansion bara är möjlig utanför EMU.

Om utredningens avsikt bara var att påpeka att handlingsfriheten blir större och möjligheterna för Sverige att hålla lägre räntor ökar om att riksbanken blir mer oberoende (vilket DN länge krävt) och om arbetsmarknaden reformeras (vilket DN också krävt) ja, i så fall föreligger ingen diskrepans mellan EMU-utredningens och DN:s uppfattning.

Kvarstår gör dock uppenbarligen skillnaden i våra bedömningar av hur stor reell handlingsfrihet svensk penningpolitik får - med eller utan riksbanks- och arbetsmarknadsreformer - i ett läge där Sverige står utanför EMU.

DN-ledare 96-11-05 EMU-fångarnas dilemma

utdrag

Perspektivet måste vidgas från det snävt nationalistiska till det bredare europeiska EMU-utredningen har vänt och vridit på det mesta. Men en teori verkar den helt valt att bortse från: "fångarnas dilemma".

Perspektivet är snävt nationalistiskt. Frågan den inte berör, som den lämnar över till andra att besvara, blir: Vem ansvarar för den europeiska helheten?

Fångarnas dilemma beskriver en situation där två personer som samarbetar klarar sig bättre än om var och en skyller på den andra. Men om bara en samarbetar och den andre sviker, drabbas den som sökte bidra till det gemensamma bästa.

EMU-projektet är ett sådant fångarnas dilemma i stor skala. Det är viktigt - därom tycks de flesta i dag vara ense - att EMU-projektet kommer till stånd. Men det finns samtidigt starka drivkrafter att låta någon annan göra jobbet. Skulle man lägga professor Lars Calmfors utredning som mall för prövningen i vart och ett av EU:s länder skulle förmodligen inget enda rekommenderas ett inträde i EMU från första början, men samtliga ett medlemskap efter en tid...

Också utredningen slår fast att EMU är centralt för Europas fortsatta integration och hittillsvarande framgångar. Utvidgning och fördjupning går hand i hand. Sverige bör därför, skriver utredarna, konstruktivt bidra till att valutaunionen förverkligas.

Men, rekommenderar de sedan, Sverige bör inte vara med från start. De ekonomiska nackdelarna i form av minskat stabiliseringspolitiskt handlingsutrymme (läs: möjlighet att devalvera) överväger fördelarna av en högre samhällsekonomisk effektivitet (bla bättre konkurrens och lägre transaktionskostnader) samt av politiskt inflytande.

Huvudargumentet är den höga svenska arbetslösheten och arbetsmarknadens bristande funktionssätt. Risken för att Sverige vid tex en kostnadsexplosion eller plötslig skogsdöd skulle vara utan möjlighet att devalvera kronan och därför drabbas av högre arbetslöshet fruktas så högt att denna risk - hur sannolik eller imaginär den nu är - får avgöra utredningens ställningstagande. Rekommendationen att Sverige bör stå utanför EMU pga av den stela arbetsmarknaden är visserligen inte ny. Frågan är dock vad specifik svensk relevans argumentet har. Exakt samma diskussioner om bristen på mognad och behovet av reformer förs i andra europeiska länder, Tyskland inbegripet.

Calmfors utredning efterlyser ett antal strukturreformer på arbetsmarknaden. Här finns bortre parentes i a-kassan, avtrappade ersättningsnivåer, högre egenavgifter, skärpta konfliktregler, lägre löner och större lönespridning - och en rad andra förslag som det i dag tycks finnas få politiska ambitioner att följa men som utredarna hävdar krävs alldeles oberoende av om Sverige är med i EMU eller inte.

Dock, sägs det - och det är här argumentationen blir en aning förbryllande - ett sysselsättningspaket måste kombineras med en efterfrågestimulerande penningpolitik för att få snar effekt på arbetslösheten. En sådan kan bara komma till stånd i svensk regi. Plötsligt, och utan djupare begrundan, anammar EMU-utredningen ett keynesianskt anslag. Den svenska penningpolitiken tilltros med ens väldiga möjligheter att såväl få fart på inhemsk efterfrågan som att hantera störningar.

Argumentationen övertygar inte. Det är också här utredningen brister. Resonemangen bär den interna kompromissens mer än den logiska analysens prägel. För vad är det för högeffektiv, efterfrågestimulerande räntepolitik som utredningen tänker sig att Sverige ska kunna föra utanför EMU? Och hur rimmar utredningens trovärdighetsmotiverade krav på stärkt oberoende för riksbanken och tydligare inflationsbekämpning, med de kraven på att en lättare penningpolitik ska öka efterfrågan för att sänka arbetslösheten? Vad - annat än fromma förhoppningar - talar i en sådan situation för att de långa marknadsräntorna ska följa med de korta styrräntorna ner?

EMU-utredningen påpekar att ställningstaganden måste grunda sig på bedömningar och värderingar. Det är sant. Och perspektivet måste då också vidgas från den snäva krämarmentalitet som präglar mycket av debatten i dag: "Vad finns att hämta för oss?" måste kompletteras med "Hur ser vi på vårt europeiska uppdrag?".

...

DN-ledare 96-10-30

Sverige måste ta ställning till hur valutaunionen ska ta form Bundesbank har rullat ut de tunga kanoner- na. Länder från Medel- havsområdet som vill in i valutaunionen göre sig ej besvär, är budskapet. Vad högste bankchefen Hans Tietmeyer sa till svenska journalister har snabbt upprepats av andra, senast av direktören för Berlin-Brandenburg-regionen. Reaktionen antyder en allvarlig oro bland D-markens mäktiga försvarare för att det faktiskt ska komma in sydkatter bland nordhermelinerna och förstöra den kommande euron. Det var i september som Italiens premiärminister Romano Prodi satte bollen i rörelse genom att på allvar och med nya budgetsiffror hävda att hans land skulle kunna klara konvergenskraven för medlemskap i EMU, den monetära union med en enhetsvaluta som ska sättas i verket den 1 januari 1999. Spanien och Portugal har hakat på, och därmed har ett nytt, för många oväntat diskussionsläge uppstått. Vad angår eventuellt nya komplikationer Sverige om vi ändå kanske inte kommer med i valutaunionen från starten? frågar sig säkert många. Jo, det angår oss i allra högsta grad, inte minst därför att frågan har en politiskt laddad innebörd. Så länge EMU-debatten präglades av ekonomiska tänkesätt och analyser framstod unionen som möjlig endast med ett begränsat antal medlemsstater. Den anses av många även i detta fall utgöra ett "högriskprojekt", särskilt med tanke på att ingen vet var EU skulle stå efter ett möjligt misslyckande. De som kunde (måste) komma i fråga vore Tyskland, Frankrike, Benelux och Österrike; möjligen också Irland och Finland. Insiktsfulla personer borde ha förstått att Italien - som ett av Europaintegrationens sex grundarländer - inte godvilligt skulle finna sig att betraktas som deklasserat. Och Spanien tycks under José Maria Aznars ledning vilja fullfölja Felipe González ambition att betraktas som en av EU:s stormakter med självpåtaget ansvar att företräda unionens sydländer. På goda grunder anser sig dessutom Spanien med Portugal i släptåg ha bättre ordning på sina affärer än Italien. Huvudproblemet med de tre envetna är att de vill klara konvergenskraven - med budgetunderskottet (högst 3 procent av BNP) och statsskulden (60 procent) som viktigaste mått - genom glatt tillyxade, i dagsläget ännu ej realistiska tillväxttal (2-3 procent) och engångslösningar (italiensk "euroskatt", spansk frysning av den offentliga sektorns löner, portugisiskt sparande vad gäller infrastruktur). Förluster inom den statliga företagssektorn läggs utanför budgetarna. Deltagande i EMU förutsätter något annat. Länderna måste visa mer än "ettårsunder", de kan inte bara skjuta bördor framför sig. Det krävs av dem långsiktig budgethållning och valutastabilitet. Stater som inte lever upp till sina åtaganden i en blivande stabilitetspakt har inte i den monetära unionen att göra. Det går en rysning genom tyskar när de tänker på riskerna av att ta med länder som inte har antiinflationskampen i blodet och som frestas att mjölka ur de andra subventioner av svaga industribranscher. Det monetära institutet EMI med sin övervakningsroll måste i november komma med ett nytt utlåtande. Men Medelhavsländerna lär insistera på att "behandlas lika". Ska Belgien och Frankrike godkännas, med en statsskuld nästan lika stor som Italiens respektive en lika "kreativ" bokföring som andra Medelhavsländers, då vill även de få sin rätt. Italiens iver är direkt betingad av behovet att kunna avväpna lusten i Norditalien, framför allt hos separatisterna i Lega Nord, att söka anknytning till ett D-marksblock. Tyskarna står inför alternativet att gå hårt fram - med inte ringa risk för bakslag i Frankrike - eller generöst för att stärka ett splittrat Italien. Det senare med risk för att frammana chau-vinistiska känslor (Jörg Haiders 28 procent i Österrike oroar många). Det blir inte enbart förbundsdagen i Bonn och den tyska författningsdomstolen som avgör vilka valutarisker Tyskland ska ta. Inför avgörandet i april 1998 om vilka som ska starta i EMU kan Medelhavsländerna samla 23 röster av EU:s totala 87 mot lösningar som de ogillar. Det kan räcka för att framtvinga ett uppskov. Och med Greklands 5 röster skulle de helt enkelt kunna hindra andra länder från att dra vidare. Och Sverige? Hur ser vi på EMU:s sammansättning om vi 1) ska vara med i unionen från början, 2) vill starta med att stå utanför. I båda fallen behöver vi faktiskt ta ställning. Det hör också till Göran Perssons stora studiecirkel för socialdemokratin. © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

DN-ledare 96-10-08

utdrag

De (m+fp+kds) är överens om att det finns grundläggande strukturfel i svensk ekonomi: skatterna har blivit för höga, enskilda människor fått för litet eget ansvar och företagsklimatet blivit för dåligt.

...

Under flera år har de borgerliga partierna mött en vänstervind i opinionen. Krisen fick svenskarna att vilja slå vakt om den offentliga sektorn. Att regeringen tvingades ge upp försvaret av den fasta växelkursen och gång på gång fick se budgetunderskottet bli långt större än vad den beräknat bidrog också till att dess auktoritet undergrävdes.

...

De borgerliga partierna kan naturligtvis hålla fast vid sin egen historieskrivning att hela förklaringen till att budgetunderskottet kraftigt ökat under deras två regeringsperioder ligger en i socialdemokratisk vanskötsel av ekonomin före regeringsskiftena.

Men de har svårt att bli trodda.

DN-ledare 96-10-03

utdrag

Äntligen talar regeringen om de avgörande reformfrågorna för EU. Sveriges huvudintresse är samtidigt centralfrågan för den europeiska författningskonferensen, IGC. Hur skapa ett EU som förmår fylla sin historiska mission att omfamna de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa?

Statsminister Göran Persson har gjort en strategisk, personlig satsning på att för första gången i historien göra Östersjön till ett fredens, frihandelns och frihetens innanhav. Rollen innefattar att Sverige blåser på för att inte glöden ska falna under planerna på EU:s utvidgning. Det är också vår uppgift, mer än någon annans, att se till att Estland, Lettland och Litauen även i praktiken får lika möjligheter med länderna i Centraleuropa att komma med i den process som med tiden leder mot fullt medlemskap.

Det finns ingen anledning att tvivla på den svenska regeringens linje och engagemang. Statsministern driver den med lidelse, också därför att den förser ett fördystrat Sverige med en verkligt meningsfull uppgift, av stor långsiktig betydelse även för vår egen självkänsla, säkerhet och ekonomi. "Vi får inte missa denna möjlighet att knyta ihop det som har varit delat", markerade Göran Persson när han på onsdagen höll sitt första större programtal om EU.

Men det har funnits ett avstånd mellan det mål vi har engagerat oss för och det förhandlingsagerande som märkts inom IGC. Målet kräver nya idéer för EU:s institutioner. De har byggts för sex medlemmar och kan inte fungera med uppemot 30, utan att EU blir paralyserat som beslutssystem. Målet skärper också kravet att grundligt göra om den gemensamma jordbruks- och regionalpolitiken. Den blir annars för dyr, och den skulle föra till en orimlig överproduktion av livsmedel i ett land som Polen - alternativt stänga de nya länderna ute från huvuddelen av det som EU:s budget nu omfattar.

Det naturliga vore att Sverige utövade vad maktutredningen kallar "idémakt" på författningskonferensen, aktivt pläderade för en typ av reformer som gör att EU kan fungera effektivt även efter en utvidgning. Men regeringen har fram till nu, i varje fall så långt vi kunnat iaktta utifrån, mer engagerat sig i andra frågor än dem som har bäring på östutvidgningen.

...

Jordbruksstödet och strukturfonderna måste reformeras nu, och "EU:s beslutskraft måste bevaras och helst förstärkas", förklarar nu Göran Persson. För första gången förde han också i sitt tal en verklig och intressant diskussion kring olika vägar att förena demokratisk legitimitet och effektivitet i ett utvidgat och ifråga om ländernas utvecklingsnivå ännu mer heterogent EU.

Äntligen rätt frågor i centrum - och den svenska regeringen inte längre sittandes i väntrum. Färdigtänkt är det förvisso inte. Men man har vågat lyfta på locket för de avgörande frågorna om den europeiska demokratins framtid och förmåga.

DN-ledare 96-09-05

utdrag

...

... Carl Bildt på tisdagen i Helsingfors inför Paasikivisamfundet.

Det blev ett lite besynnerligt framträdande, där moderatledarens huvudtes reste nya frågor i stället för att besvara gamla. Det lanserade Bildtska projektet - ett särskilt Nordeuropeiskt partnerskap för fred (NPFF) - ter sig som en i hans fall anmärkningsvärt halvhjärtad lösning; så åtminstone vid en första granskning.

På många punkter var han tydlig, som man är van vid. Moderatledarens bekymmer för att valet i Bosnien ska bekräfta en slutgiltig splittring är uppenbart. I sin histc» rieskrivning finner han det fel att EU erkände Kroatien utan att minoritetsfrågorna reglerades; ingenting säger dock att landets serber på det stadiet skulle ha nöjt sig med någon minoritetsstatus.

Bildt fomulerar sig flott som europé. "Det är inte nationalstaternas och separationens logik, utan den europeiska integrationens framtidsmöjligheter, som måste stå i fokus för utvecklingen", hette det också i talet.

Han upprepade sin önskan att vi ska "tillnöra samarbetets kärna". Utifrån det övergripande politiska perspektivet avvisar han helt den uppskovslinje i fråga om medlemskap i valutaunionen EMU som socialdemokraterna tycks börja slira in på.

Det är lätt att som Bildt hefara att regeringspartiet här ska abdikera från sitt ledarskap. Moderatledaren håller fram Finland som ett manande exempel. Han utgår från att den finländska regeringen beslutsamt söker föra in sitt land i det monetära samarbetet. Allt intensivare har det talats om ett finländskt återinträde i växelkurssamarbetet ERM som nästa etapp mot EMU:s "tredje steg", medan Sverige avvaktar.

Bildt gör rätt i att varna för risken av ett brott i våra samarbetsförutsättningar, om Sverige vacklar i engagemang och övertygelse. För moderatledaren utgör Finland och Sverige gemensamt kärnan i samarbetet i Östersjöregionen. Hans önskan att länderna tillsammans och med hot om veto ska få med de baltiska staterna tidigt i EU:s utvidgningsförhandlingar låter frän. Vad han talar om är dock att Estland, Lettland, Litauen och de främsta i övrigt ska ges samma "startmöjlighet". Inte "samma start", således.

DN-ledare 96-08-29

Rubrik: Lätt utväg finns inte

utdrag

Problemet med Erik Åsbrinks artikel på DN Debatt onsdag är inte så mycket dess innehåll som hur den kommer att tolkas och användas. Många som våndas över EU-frågan - partier, organisationer, tidningar, ekonomer, enskilda - tycks plötsligt ha fått högsta stöd för en till synes lätt utväg: att skjuta på avgörandet.

Frågan är svår och beslutet känns stort. Vi rör oss i delvis okänd terräng, med svåröverskådliga risker i varje stigval. Så det är inte underligt att många tänkt orden "gånge denna kalk ifrån oss".

Kanske brakar projektet ihop genom utvecklingen i Tyskland och/eller Frankrike. Måhända visar sig Sverige vara så långt ifrån att uppfylla kraven för ett inträde att ingen är beredd att släppa in oss.

Men varken sammanbrott i Europa eller finanspolitiskt moras i Sverige verkar nu lyfta undan bördan av beslut.

...

Vi sitter alltså med beslutsbägaren. Då säger finansministern, och flera med honom, att vi inte nödvändigtvis måste bestämma oss för att dricka eller inte dricka.

...

Beskrivningen är i ena delen direkt fel. "Ja nu", som underförstått kan följas av "nej sedan", existerar knappast som alternativ. Går vi med i EMU 1999 kan vi inte

gå ur några år senare (annat än möjligen som del i ett allmänt europeiskt sammanbrott).

Inte minst den praktiska processen med att byta ut valutan har då avancerat för långt.

Det svåråterkalleliga i ett inträde bidrar förstås till våndan inför det.

Men därav följer inte att "nej nu" är så mycket enklare. Med vilka argument ska Sverige säga nej till att delta, även om vi kan och formellt är förpliktade enligt det Maastrichtavtal vi har anslutit oss till?

Huvudargumentet kan handla om Europa eller om Sverige.

Handlar det om Europa skulle vi säga till främst Tyskland och Frankrike att vi så misstror deras stora politiska projekt att vi först vill se några år om det håller eller kraschar.

...

Handlar det om Sverige skulle vi säga marknaderna att vi är så osäkra om vårt eget framtida förnuft i lönebildning och inflationsbeteende att vi anser oss behöva ytterligare några år för att skapa grund för självförtroende.

...

Men det existerar ingen smitväg. Varje val, även icke-valet, har betydande konsekvenser. Frågornas vidd och komplexitet gör det motiverat att föra en debatt som på stort allvar begrundar kvalificerade analyser, såsom den kommande utvärderingen ledd av professor Lars Calmfors.

Ytterligare klarlägganden kommer om ett par veckor när det gäller relationerna mellan EMU och de EU-länder som inte deltar från start i valutaunionen.

...

Men finansministern kan inte under lång tid dölja sin vilja och riktning. Det föder bara osäkerhet, främjar inte debatt.

...

DN-ledare 96-08-06

utdrag

I våras var det beslutsamheten som gällde. Sverige skulle sträva efter att komma med i första omgången till valutaunionen EMU... Nu vädrar han /Göran Persson/ bekymmer. Är det inte risk för att den nya europeiska centralbanken ECB blir för mäktig? Måste inte medlemsländernas skatter och utgifter harmoniseras, särskilt i hanteringen av en slarver som man behöver "ta i örat"? Vem står för besluten?

Också vid en preskonferens efter talet uppehöll sig Göran Persson vid möjligheten att EMU leder till att den europeiska unionen utvecklas till en europeisk stat, således i starkt federalistisk riktning. I Dagens Politik i fredags broderade näringsminister Björn von Sydow på liknande teman: "Jag tror att om man genomför EMU kommer finanspolitiskt samordnade aktioner att tvinga sig fram.

Göran Persson kan givetyts sätta upp en troskyldig min. När han lägger ut texten kring ett av Sveriges "största beslut på mycket lång tid" är det bara för att stimulera till debatt i väntan på den stora EMU-utredningen under medverkan av en rad svenska ekonomer som ska förelligga i oktober.

...

Eller så väljer vår statsminister av taktiska skäl att dramatisera det kommande vägvalet.

....

DN-ledare 96-08-01.

Rubrik: EMU: Mycket kvar att göra

Utdrag

... Utgiftsminskningar och skattehöjningar uppfattas av kritiska partimedlemmar nästan enbart som en strategi för att kvalificera landet för inträde i den kommande valutaunionen EMU. Det betyder inte att deras hittills kanske tyngsta invändning (DN Debatt 31/7) visar en framkomlig väg att öka jobben. Vad fem socialdemokratiska ekonomer där skrev utgår från att Sverige varken har något förflutet att besväras av eller någon framtid att bekymra sig för.

... Så här skulle ett land känt för stabil och pålitlig skötsel av ekonomin möjligen kunna göra. Men Sverige har en historia av hög inflation och knackiga statsfinanser. Om vi medvetet sätter oss över konvergenskraven till EMU kan priset tvärtom förslagsställarnas tro bli dyrt: högre räntor och svagare valuta.

... I Svenska Dagbladet listade Mats Hallgren häromdagen (29/7) allt som återstår att klara ut i EMU-förberedelserna. Det rör sig framför allt om beslut om hur budgetdisciplinen ska säkerställas i de länder som ingår i den nya eurozonen. En valutadisciplin ska garanteras mellan eurozonen och de länder vars valutor stannar utanför. Kring övergången från nationella valutor till den gemensamma euron (slutligt genomförd 1/7 2002) måste en rättsligt hållbar ram skapas.

Svårigheter att följa EMU-planen kvarstår liksom en rad invändningar. Projektet är till sitt ursprung onekligen politiskt, inte ekonomiskt. Vi vet inte vad ett kluvet EU (hälften inne i valutaunionen, hälften utanför) skulle innebära för samarbetet. Skuldsatta underskottsländers iver att komma med kan starkt påverka obligationsmarknaden. Ska Frankrike, som oumbärlig medlem, verkligen klara budgetunderskottet när skatteintäkterna tryter?

Det finns problem med att deltagarna inte bildar ett "naturligt" valutaområde. Men Kjell-Olof Feldt har påmint (DN 7/7) om vilket ovärderligt bidrag - finansiell och monetär stabilitet - som Bretton Woods-systemet på sin tid gav en rad sinsemellan olika länder.

...I Finland har det redan i flera kvartal talats om en anslutning till det växelkurssamarbete som kallas ERM 2. Även om Sverige har hävdat att deltagande i detta borde vara frivilligt och hellre skulle se ett gemensamt inflationsmål kan vi inte räkna med stå helt fria från EMU. Om EMU bildas ökar trycket på Sverige att genomföra strukturreformer på arbetsmarknaden och föra en penning- och finanspolitik av EMU-typ, bedömer S-E-Bankens chefekonom Klas Eklund (DN Debatt 14/7). "Det finns ingen behaglig väg utanför EMU" (finansminister Erik Åsbrink, DN 10/6).

Det är naturligt och hög tid att debatten tar fart. Enighet om anslutning saknas i Sverige, inte minst hos socialdemokrater och moderater, oavsett om vi klarar konvergenskraven. ...

DN-ledare 93-07-19 utdrag

- En felaktig analys låg i botten på den första uppgörelsen mellan oss och regeringen", menade Allan Larsson [i Visby på söndagen].

Man trodde att det var de dåliga statsfinanserna som rubbat tilltron och orsakat valutaspekulationen. I verkligheten var det finanskrisen, anser Allan Larsson i dag.

Men det ena hänger ihop med det andra. Den svenska krisen är flerdimensionell och djupgående. Det var helheten av landets ekonomi under lång tid som inte ingav förtroende när en spekulationsvåg utlöstes av Finlands valutakris i fjol.

Mer om EMU

Home