EU-parlamentet Sören Wibe EMU

Sören Wibe och Sten Johansson, båda ledande socialdemokratiska EU-kritiker. 981111

"Farligt öka Riksbankens oberoende"

Beslutet om Riksbankens ställning bör skjutas upp tills vidare, skriver Sören Wibe och Sten Johansson.

I snart tio års tid har EU-länderna fört en ekonomisk politik för att bygga EMU, den ekonomiska monetära unionen. Fundamentet i denna union utgörs av den europeiska centralbanken ECB, vilken liksom de nationella centralbankerna ska vara helt oberoende av politisk styrning.

Politiken har byggt på övertygelsen att centralbankens oberoende krävts för att banken ska nå trovärdighet (gentemot marknaden) i sin kamp mot inflationen. En låg inflation har i sin tur ansetts vara en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska politiken i Europa under 90-talet har vilat på denna teori om sambandet mellan oberoende, trovärdighet, låg inflation och tillväxt.

När därför EU:s alla ledare nyligen i Pörtschach krävde samordnade räntesänkningar, vilket flertalet europeiska centralbankschefer motsatt sig, innebar det varken mer eller mindre än ett direkt förnekande av den ekonomiska dogm som EMU bygger på. De politiska ledarna litar inte på att de oberoende banker som de själva skapat verkligen utgör en garanti för en rätt avvägd ekonomisk politik. I antiinflatoriskt nit ser EU:s centralbankschefer inte den fara för deflation och världsdepression som nu hotar.

I Sverige har vi ännu inte fullföljt denna process att ställa Riksbanksledningen ovanför och konstitutionellt utom räckhåll för riksdag och regering. Riksdagen har ett vilande grundlagsförslag om Riksbanken som enligt planerna ska antas den 25 november.

Vi menar att både vad som hänt i ekonomin och vad som uttalats i Pörtschach gör att beslutet om Riksbankens oberoende bör skjutas upp tills vidare. Enligt riksdagsordningen måste det andra beslutet tas under första riksmötet efter valet, det vill säga i princip före maj 1999. Riksdagen kan dock efter särskilt beslut skjuta på frågan till vilken tid som helst före nästa val, det vill säga före 2002.

Det vilande grundlagsförslaget innebär en direkt anpassning till kraven i Maastrichtfördraget. Riksbankschefen blir oavsättlig, och direktionen, det vill säga Riksbankens tjänstemän, får oinskränkt makt över styrräntorna. Tidigare var det riksbanksfullmäktige, en av riksdagen vald församling, som beslutade i dessa frågor. Direktionen förbjuds vidare att ta emot instruktioner från regeringen eller riksdagen. Enligt nu gällande lag måste Riksbankens ledning "samråda" med regeringen inför alla viktiga beslut. Efter förändringen räcker det med att man "informerar" finansutskottets ledamöter, vilka inte får ta ställning i sak eller i motioner utan endast kan lägga informationen till handlingarna.

Riksbanksfullmäktige ska finnas kvar, men dess roll blir nu ". . . att bidra till att ge Riksbanken en god förankring i det svenska samhället", det vill säga att övertyga det svenska folket om att direktionens beslut är riktiga. Då direktionen fattar sina beslut får visserligen fullmäktiges ordförande och vice ordförande vara närvarande, men de har ingen rösträtt. En demokratiskt styrd institution, av synnerligen stor vikt för landets utveckling, omvandlas till en institution styrd av tjänstemän bortom all demokratisk kontroll och styrning.

Statsministern har således inte brutit mot andan i gällande grundlag när han uttalat sig för sänkta räntor. Men det råder ingen tvekan om att ett sådant uttalande av statsministern från riksdagens talarstol står i strid med andan i den lag som kommer att gälla efter förändringen.

Det finns många skäl att ifrågasätta denna förändring utöver det absurda i att statsministern eller för den delen finansministern inte får framföra någon uppfattning om vad som är rätt penningpolitik för landet. Det viktigaste skälet finns i den underliggande teorins politiska brister.

De senaste årens utveckling både i Sverige och i andra länder har tydligt visat att Riksbankens oberoende inte är ett nödvändigt krav för att man ska få en låg inflation. I Sverige har vi gått från 10 till 0 procents inflation trots att Riksbankens styrts demokratiskt och liknande exempel kan anföras från andra länder.

Om rikdagens sammansättning avspeglar en folkvilja som vill ha låg eller ingen inflation kan Riksbanken föra en ytterst kraftfull antiinflatorisk penningpolitik. Utan folkligt stöd eroderas mycket snabbt Riksbankens auktoritet och effektivitet. Tysklands Bundesbank har inte varit grundlagsmässigt oberoende på det sätt som den svenska Riksbanken och ECB nu föreslås bli. Bundesbanks auktoritet i penningpolitiken har helt byggt på att låginflationspolitiken haft folkligt stöd.

Den föreslagna förändringen av Riksbanken motiveras uteslutande av de krav som ställs i Maastrichtavtalet. Men om nu Sverige kan bryta mot detta avtal genom att inte ansöka om att gå med i själva EMU är det ologiskt att vi ska tvinga oss att uppfylla de krav som ställs på förberedelsestegen.

Dessutom, och det är det viktigaste, så har både kommission och EMI, det monetära institutet, konstaterat att de förändringar som nu föreslås i det vilande förslaget om grundlagsförändring inte är tillräckliga! Detta betyder att vi om vi i framtiden vill gå med i EMU kommer att tvingas till ytterligare förändringar av Riksbankslagen.

Då EMI granskade hur Sverige uppfyllt konvergenskraven pekade man på en rad brister i lagförslaget: att växelkurspolitiken beslutas av regeringen, att penningpolitiken beslutas av Riksbanken samt att den svenska Riksbanken fortfarande hade monopol på sedelutgivningen. Alla dessa brister medförde enligt EMI att "lagförslaget inte förutser bankens rättsliga införlivande i ECBS" vilket var ett brott mot fördraget. Dessutom pekade man på offentlighetslagstiftningen och sekretesslagen ". . . vilka fordrar anpassning med hänsyn till ECBS sekretessordning".

EU-kommissionen upprepade i sin rapport dessa brister i lagförslaget och förtydligade även att man ansåg att ändringen vad avser sedelmonopolet krävde godkännande av två riksdagar, det vill säga att det var en grundlagsfråga. Kommissionen tog dock inte upp den svenska offentlighetslagstiftningen.

Oavsett detta, så är det emellertid klart att de berörda instanserna anser att det nuvarande lagförslaget är otillräckligt för att Sverige ska få bli medlem i EMU. En rimlig fråga blir då varför man över huvud taget ska genomföra det vilande grundlagsförslaget. Ska vi gå med i EMU krävs ett nytt beslut om Riksbanken utöver det föreliggande lagförslaget.

Enligt den socialdemokratiska partikongressens beslut i Göteborg 1993 ska Riksbanken vara "riksdagens bank". Vid kongressen 1997 beslöts att "varje centralbank måste vara en del av det demokratiska styrelseskicket och den demokratiska kulturen". Dessa beslut var uttryck för att kongressen ansåg att Riksbanken ska stå under demokratisk kontroll, att den, liksom övriga svenska myndigheter, ska omfattas av vår demokratis huvudprincip, att "all makt utgår från folket".

Riksdagen har med stor majoritet beslutat att Sverige inte ska gå med i EMU från start utan avvakta några års erfarenheter innan vi fattar ett slutgiltigt beslut - ett beslut som ju är av omvälvande betydelse för landets styrelseskick. Men uttalandet från Pörtschach, och för den delen även från den nye tyske finansministern, avspeglar rimligen en sådan erfarenhet.

Det verkar nu som om man på skilda håll börjar ifrågasätta det kloka i att ge ECB och centralbankerna den grad av oberoende som läggs fast i Maastrichtavtalet. Redan detta är ett gott skäl att vänta något år med det slutliga avgörandet för Riksbanken.

Ett sådant uppskov innebär sakligt sett inget för våra möjligheter att gå in i EMU. Och det ger utrymme för en debatt utanför kretsen av redan invigda, helt i linje med ambitionen att ett beslut om EMU ska föregås av ett omfattande folkbildningsarbete.

DN-Debatt 97-10-02 Frågan om Sveriges anslutning till det nya EU-fördraget från toppmötet i Amsterdam är för viktig för att avgöras av politikerna.

Det är medborgarna som drabbas av den ökade centralisering och rättsosäkerhet som fördraget kommer att leda till. Därför väntas flera länder låta folket avgöra frågan. Sverige bör följa Danmark, som håller folkomröstning om Amsterdamfördraget under våren 1998.

Det skriver EU-parlamentarikerna Sören Wibe (s), Jonas Sjöstedt (v), Inger Schörling (mp) och Hans Lindqvist (c). Sverige måste följa Danmarks exempel och låta folket avgöra, skriver EU-parlamentariker. I dag, den 2 oktober, undertecknas texten till nytt EU-fördrag från Amsterdamtoppmötet.

Det finns anledning att erinra om statsminister Göran Perssons markering om EU från den socialdemokratiska partikongressen i september. Han sade då: "De europeiska folkens stöd för EU skulle öka om unionen koncentrerade sitt arbete på de områden som stärker de nationella demokratiernas kraft och förmåga - inte försvagar dem." Han underströk vidare: "Grundmodellen bör vara mellanstatligt samarbete."

Resultatet från toppmötet är tyvärr det motsatta. Viktiga delar av vårt självbestämmande överlåts till EU: överstatligheten förstärks, gränskontrollerna avskaffas, det blir mer av utrikes- och säkerhetspolitik och EMU-processen med en gemensam valuta och centralbank bekräftas. Det finns inte en enda mening i fördraget som innebär att beslutsmakt flyttas från EU till medlemsländernas demokratiskt valda församlingar. Däremot vimlar det av exempel på motsatsen.

Det överstatliga EU-parlamentet ges utökad medbeslutanderätt beträffande 23 nya områden, till exempel folkhälsa, statistik, yrkesutbildning, forskning och u-landsbistånd. När beslut som tidigare har antagits enhälligt i ministerrådet eller bestämts suveränt i de nationella parlamenten överförs till EU:s medbeslutandeprocedur övergår det nationella vetot ytterst till EU-parlamentet.

EU-parlamentet saknar den folkliga och demokratiska legitimitet som de nationella parlamenten har. I Sverige deltar mer än dubbelt så många i riksdagsval som i val till EU-parlamentet. Parlamentets majoritet ligger dessutom ofta långt ifrån svenska värderingar och intressen. Det gäller allt från vår restriktiva syn på prostitution och droger till vår önskan att värna alliansfriheten. Överstatligheten förstärks också genom att EU-kommissionen och EU-domstolen vidgar sina maktsfärer. Det gäller särskilt områden som tidigare varit mellanstatliga, till exempel utrikes- och säkerhetspolitik samt inrikes- och rättsliga frågor.

Andelen majoritetsbeslut i EU:s lagstiftande organ, ministerrådet, ökar också väsentligt på bekostnad av enhällighetsbesluten, vilket innebär att länder som hamnar i minoritet tvingas införa lagar mot sin vilja. Detta sker inom 11 nya områden som tidigare bestämts av medlemsstaterna och inom 5 befintliga områden där medlemsstaterna har haft vetorätt i ministerrådet. Hit hör frågor som social utslagning, personuppgifter, import av råvaror och etableringsrätt. Dessutom förutskickas fler majoritetsbeslut efter vissa övergångsperioder. Det blev ingen sammanslagning av EU och militäralliansen VEU. Det förhindrades framför allt av Tony Blair, med bistånd av de alliansfria staterna. Men i och med Amsterdamfördraget får EU för första gången en fördragsfäst sammanhängande utrikes- och säkerhetspolitik som inkluderar militära angelägenheter, till exempel "insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder", samt ett uttalat samarbete på krigsmaterielområdet. Genom de nya skrivningarna befarar vi att EU nu skapat en glidbana som efter en tid för oss bort från vår militära alliansfrihet. EU:s stats- och regeringschefer kan nu enhälligt besluta om att "främja närmare institutionella bestämmelser inför möjligheten av VEU:s införlivande med unionen". Dörren till en försvarsunion har öppnats ytterligare ett snäpp.

När det gäller inrikesfrågorna och de rättsliga frågorna - invandring, asyl, yttre gränsskydd, visumregler, polissamarbete och straffrätt - är texterna så komplicerade att till och med Sveriges EU-ambassadör i Bryssel Frank Belfrage har kallat avsnittet för en "rättslig schweizerost". Det är en snårskog av överstatliga och mellanstatliga EU-regler, mellanstatliga avtal, konventioner och tilläggs- och undantagsprotokoll. Beslutsgångarna blandas med enhällighet, kvalificerad majoritet, övergångsperioder, delvis rådgivningsrätt för EU-parlamentet, flexibel integration och liknande subtiliteter. Inte ens en expert kan greppa dessa delar, än mindre givetvis den vanlige EU-medborgaren.

Schengenavtalet införlivas i unionen och blir därmed en del av EU-rätten, trots att delar av Schengens tillämpning är hemlig. Den nordiska passunionsmodellen som kombinerar passfrihet och nationell kontroll vid gränserna försvinner i och med att gränskontrol-lerna mellan EU-länderna avskaffas. Vad detta betyder konkret illustreras till exempel av effekterna på vår alkoholpolitik. En alltmer tilltagande smuggling från Danmark och Tyskland minskar den svenska försäljningen. Staten förlorar skatteintäkter och på sikt kommer svenska priser att tvingas anpassas till den kontinentala nivån. Därmed raseras grunden för vår självständiga alkoholpolitik. Som ytterligare exempel på fördragets otydlighet inom detta avsnitt kan asylrätten anföras. Här säger Amsterdamfördraget att en asylansökan från en medborgare i ett EU-land till ett annat EU-land skall à priori betraktas som "ogrundad". Men man säger även att varje land har full rätt att enskilt besluta i asylfrågor. Om alltså en svensk myndighet får en asylansökan från till exempel en fransman så skall den dels behandla den i enlighet med svenska lagar, dels betrakta den som ogrundad (hur nu detta skall tolkas juridiskt). Det är bara att beklaga att Sverige inte var tydligare och anslöt sig till Belgiens förklaring om asylrättens okränkbarhet i fördraget.

Medborgarna skulle komma närmare unionen - det var en av regeringskonferensens ambitioner. Hur skall detta gå till i Sverige? Önskar regeringen en bred och allsidig belysning av fördraget eller tänker man överlämna den delen till utrikesdepartementet (UD), som nu förbereder sina "informationskampanjer"? För vår del är förtroendet för UD i dessa sammanhang minimalt. Det beror inte minst på departementets agerande inför folkomröstningen 1994 då UD producerade hushållsbroschyrer med förskönande formuleringar och direkt felaktiga påståenden om medlemskapets innebörd.

I UD-skriften "Rapport om Amsterdamfördraget, nummer 17" får vi en liten försmak av vad som väntar. Här radas felaktigheterna upp på löpande band. Några exempel: "Miljögarantin utvecklas så att ett land kan införa strängare regler än de gemensamma." Fel. Ett medlemsland kan ansöka om att få ha strängare miljökrav men kan bara få godkänt om det presenterar "vetenskapliga bevis" (vad nu det innebär) samt om kommissionen ger sitt godkännande. "De nationella parlamentens roll i beslutsprocessen stärks." Fel. De nationella parlamenten får ingen roll över huvud taget inom EU:s beslutsprocess. I det nya fördraget garanteras bara deras rätt att få information i bättre tid än förut. I själva verket minskar de nationella parlamentens roll. "Kampen mot arbetslöshet får högsta prioritet." Fel. I fördraget finns bara allmänt hållna formuleringar om "hög sysselsättningsnivå". EMU är orubbat, och där är sysselsättningen underordnad målen om prisstabilitet och budgetdisciplin. Innebörden av till exempel beslutet från den socialdemokratiska kongressen om att full sysselsättning kommer före budgetöverskott saknas helt i Amsterdamfördraget.

I stället för statligt dirigerade kampanjer så tror vi att den svenska demokratiska folkrörelsemodellen är en bättre metod för att få frågan om Amsterdamfördraget allsidigt belyst. Riksdagen bör anslå medel till partier och folkrörelser där såväl anhängare som kritiker ges möjlighet att verka på lika villkor. Statliga organ som UD skall inte bedriva kampanjer utan hålla sig neutrala i politiskt kontroversiella frågor.

Ett bra sätt att öka medvetenheten om fördraget är att anordna en folkomröstning, det stimulerar till studier och debatt. Fördrag är viktiga inom EU, de kan liknas vid nationella grundlagar. Inga beslut om EU-lagar kan tas utan hänvisning till fördraget. Men fördrag är svårare att ändra än nationella grundlagar. Varje ändring kräver att samtliga medlemsländer är överens.

Amsterdamfördraget innebär viktiga förändringar. Det är medborgarna som kommer att drabbas av den ökande överstatligheten och centraliseringen, liksom av den rättsosäkerhet som skrivningarna om rättsliga och inrikesfrågor kan leda fram till. Flera länder diskuterar därför att hålla folkomröst-ningar. Vårt grannland Danmark har redan bestämt att anordna sin folkomröstning under våren 1998. Varför inte också i Sverige? En svensk folkomröstning borde enligt vår mening äga rum vid samma tidpunkt som den danska.

EU:s regeringskonferens avslutas snart och starka krafter verkar här för en utvidgning av parlamentets makt. Sverige bör motsätta sig detta och i stället arbeta för en reformering som tar sikte på en ordentlig nedskrivning av parlamentets storlek, kostnad och betydelse.

Ett vanligt parlament stiftar lagar, beslutar om skatter och väljer regering. EU-parlamentet producerar åsikter. Så kan man utan större överdrift formulera skillnaden mellan församlingen i Strasbourg och till exempel den svenska riksdagen.

EU-parlamentet är framför allt en åsiktsproducerande församling, en tom symbol för det hägrande målet om ett federalt Europa. En genomgång av samtliga ärenden som behandlades under 1996 visar bilden av en maktlös diskussionsklubb där bristen på innehåll döljs av en pompös inramning.

För en utanförstående (eller en nyvald ledamot) är parlamentets arbete milt talat förvirrande. Ärendena indelas i ett tiotal olika kategorier med olika namn, innebörd och beslutsregler. Det finns medbestämmande, samarbete, samråd och samtycke, brådskande förfarande och eget initiativ, för att nu nämna några.

Parlamentet hade alltså verklig makt i färre än 10 procent av samtliga ärenden. 93 procent av de ärenden som parlamentet sysslade med var alltså antingen saker som varit uppe tidigare eller ärenden där parlamentets makt inskränkte sig till att uttala en åsikt. Och vad handlade då de 42 "vetoärendena" om? Åtta var handelsavtal som parlamentet godtog utan kommentarer. Av de kvarvarande 34 var hälften marginella ändringar i redan beslutade direktiv.

Under marssessionen 1997 beslutade till exempel parlamentet om att ändra direktiv 89/530/EEG som handlade om gödselmedel. Ändringen innebar att man bytte ut alla beteckningar "EEG-gödselmedel" mot "EG-gödselmedel". Under junisessionen 1996 ändrade parlamentet direktivet om personlig skyddsutrustning på så vis att godkänd utrustning (till exempel en hjälm) inte längre behöver förses med beteckningen CEårtal, utan endast med beteckningen CE.

Visst förekom betydelsefulla ärenden, som till exempel direktiven om reservdelar till motorcyklar eller regler för genmanipulerad mat. Men den sammanlagda mängden "maktärenden" var sådan att ett normalt parlament skulle kunna behandla dessa på några veckor. Och de allra flesta var sådana som i Sverige och andra länder behandlas på myndighetsnivå, inte i ett parlament.

Vad sysslar då parlamentet med? Den största gruppen av ärenden är resolutioner, där inte mindre än 214 stycken antogs. Dessa kan handla om allt möjligt, men ofta rör de kränkningar av mänskliga rättigheter eller stöduttalanden vid katastrofer. Vid februarisessionen (1996) antogs till exempel resolutioner om branden på en teater i Venedig, översvämningar i Herault, Algeriet, Grekland och Rumänien, hagelstormarna i Frankrike och jordbävningen i Kina. Problemen med skarvar (för fisket) kommenterades, liksom situationen i Egeiska havet och flygolyckan i Dominikanska republiken.

En annan stor grupp, 168 stycken, utgörs av allmänna betänkanden. De kan handla om allt som parlamentet känner sig manad att uttrycka en åsikt om. Det kan vara arbetstidsförkortning, samarbetet i Östersjön eller ett socialt handlingsprogram för EU.

Det vanligaste är dock att parlamentet här uttrycker sin åsikt om ett meddelande eller en årsberättelse från kommissionen. Det kan till exempel vara en grön- (eller vit-) bok om strukturfondernas verksamhet eller den 25:e årsrapporten om konkurrenspolitiken. 62 meddelanden kommenterades under 1996, 12 vitböcker, liksom 9 årsrapporter, 6 rapporter om statistik för olika sektorer och 13 olika möten och konferenser.

Låt mig ge ett exempel: Varje år ger kommissionen ut en årsbok om den ekonomiska situationen i unionen. Denna anses vara ett viktigt dokument, och parlamentet utarbetar alltid ett betänkande. I år förde socialisterna pennan och efter två diskussionsomgångar i utskottet skulle rapporten antas.

Konkret handlade det om ett 3-4 sidor långt dokument med 20-30 olika punkter där parlamentet tycker till exempel att årsrapporten kunde handlat mer om sysselsättningen, EMU eller liknande. Slutomröstningen i ekonomiska utskottet skedde den 20 mars. Då hade ledamöterna lämnat in bortåt 100 olika ändringsförslag till rapportens skrivningar, och enbart själva omröstningen tog en och en halv timme. I april förs så rapporten vidare till plenum i Strasbourg. Där återupptas debatten några timmar varvid den slutliga omröstningen sker.

Oavsett om man är positiv eller negativ till själva EU är det svårt att försvara existensen av en församling som till en årlig kostnad av 8 miljarder kronor utövar verklig makt i några tiotal ärenden (varav de flesta löjligt små) och därutöver producerar åsikter om allt mellan himmel och jord.

Parlamentet kan reformeras på två sätt. Antingen får det mer reell makt och kan på så sätt växa in i den överdimensionerade kostymen. Detta är parlamentets egen och många gånger upprepade vilja.

Men en utökning av EU-parlamentets makt innebär att man i ett eller annat avseende överför beslutanderätt från nationella parlament valda med 80 procents valdeltagande till ett parlament valt med 40 procents (och fallande) valdeltagande. Detta skulle föra makten ännu längre bort från medborgarna. Trots massiva propagandakampanjer är EU-parlamentet ett demokratiskt misslyckande. Få deltar i valen och endast en liten politisk elit har en aning om vad som pågår.

Det andra sättet är att anpassa parlamentets organisation och funktion till vad man reellt uträttar. Detta innebär en kraftig nedbantning. Det mest rationella, och samtidigt bästa ur demokratisk synpunkt, vore en församling med ledamöter utsedda av de nationella parlamenten. Denna församling kunde samlas några månader per år för att billigt och effektivt behandla angelägna ärenden och resolutioner.

Det bästa argumentet för ett sådant nedbantat EU-parlament är faktiskt omsorgen om EU.

Parlamentet med dess pråliga framtoning drar ned anseendet för hela unionen. Det är groteskt överdimensionerat i förhållande till uppgifterna. Det går inte att motivera existensen av denna församling med 626 välavlönade ledamöter och 3400 välbetalda tjänstemän med hänvisning till vad som uträttas.

Det går inte att för unionens medborgare försvara att man nu i Bryssel färdigställer ett andra parlamentshus för 12 miljarder kronor samtidigt som man i Strasbourg bygger ett tredje (!) för 5 miljarder. Folket ser att kejsaren är naken och misstron mot hela EU ökar. Därför borde en ordentlig reformering av EU-parlamentet vara en förstarangsuppgift främst för dem som vill förbättra unionens anseende bland medborgarna.