Med backspegeln som kompass

Ett ESO-seminarium på Rosenbad onsdagen den 17 mars 1999

Englund lag

Ur förordet av Anna Hedborg:
I början av mars i år publicerade ESO rapporten ”Med backspegeln som kompass - om stabiliseringspolitiken som läroprocess” (Ds 1999:9), författad av Lars Jonung, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Författaren granskar den svenska stabiliseringspolitiken under perioden 1970-95 och ger en översikt av olika teorier för politikbyten.

Lars Jonung diskuterar och analyserar om vi lärt oss den rätta läxan inför framtiden och om politiker och ekonomer kan lära sig att lära sig bättre.

För att få i gång en bredare debatt och diskussion anordnade ESO den 17 mars i år ett Rosenbadseminarium. Vi lyckades samla en stor del av aktörerna och debattörerna från de granskade åren. Inledningar gjordes av forskarna Assar Lindbeck och Marie Demker, de tidigare riksbankscheferna Lars Wohlin och Bengt Dennis samt DN:s nuvarande chefredaktör Hans Bergström och tidigare chefredaktören för Arbetet i Malmö, Anders Ferm, som fungerade som seminariets moderator.

I den allmänna debatten deltog bland andra två före detta finansministrar - Kjell-Olof Feldt och Ingemar Mundebo. Alla vittnade om vilka misstag de begått och varför. Och resonerade om vilka misstag som hade kunnat undvikas.

Seminariet kvarstår i minnet som nyttigt, lärorikt och intellektuellt stimulerande. För att sprida de budskap som redovisades vid seminariet har ESO beslutat publicera debatten. Den svenska texten har redigerats av Lena Svanberg och deltagarna har fått möjlighet att läsa sina inlägg. Det är en unik samling vittnesmål om svensk ekonomisk politik under perioden 1970-95 som vi här ger ut. Samtidigt är det en bitvis mycket underhållande läsning. Det är min förhoppning att vi kan ge ytterligare underlag för en konstruktiv diskussion kring stabiliseringspolitiken och varför det är så svårt för politiker och ekonomer att lära sig att lära sig.

Stockholm i maj 1999

Anna Hedborg
Ordförande för ESO

90 procent tänkte fel

Rolf Englund

Jag har i likhet med Anders Ferm i början av den period vi diskuterar skrivit tal, men jag skrev åt Gösta Bohman.

För att förstå Sverige tycker jag att man kan ta hjälp av Asien. Hur kan det komma sig att ekonomierna i Thailand och Indonesien rasar ihop. I Sverige har vi under hela efterkrigstiden lärt oss att hur svår krisen än är så löser det sig, i alla fall temporärt, om vi devalverar. Hur kan det då vara så, att det inte fungerar i Asien?

Jo, de indonesiska och thailändska företagen och bankerna hade stora utlandslån. Bankerna lånade ut i inhemsk valuta och företagen byggde. När valutan rasade menade bankerna att det var Riksbanken som skulle stå för kursrisken, men det fick de göra själva. Då stod de där med sina nybyggda kontorshus som inte gick att hyra ut, och det är därför som asienkrisen är så djup.

Det finns likheter mellan det vi ser i Asien och det vi har sett i Sverige. Den svenska utlandsskulden var ungefär 1 000 miljarder, lånade i D-mark och dollar till fem procents ränta. Man lånade ut till tio procent, räntearbitragerade och räntearbitragerade och tjänade massor med pengar.

”Vad rätt du tänkt fast det blev fel” är en lustig rubrik för debatten här i dag - men det var inte rätt tänkt. Låser man växelkursen så blir man av med räntevapnet, det har man vetat i femtio eller hundra år. Om Bengt Dennis och Kjell-Olof Feldt och andra hade läst på ordentligt hade de förstått, att om de låser växelkursen kan de inte använda räntan för att bekämpa överhettningen på 1980-talet, och inte heller för att bekämpa underhettningen på 1990-talet.

Tillägg december 1999

Kungl. Vetenskapsakademien har utdelat Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 1999 till Professor Robert A. Mundell, Columbia University, New York, USA för hans analys av penning- och finanspolitik under olika växelkursregimer, samt hans analys av optimala valutaområden. Ekonomisk politik, växelkurser och kapitalrörlighet. I motiveringen sägs bl a:
Mundells kortsiktsanalys och långsiktsanalys leder fram till samma grundläggande slutsats rörande penningpolitikens villkor. Med (i) fria kapitalrörelser kan penningpolitiken inriktas antingen mot (ii) ett externt mål - som växelkursen - eller (iii) ett inhemskt mål - som prisnivån - men inte mot båda målen samtidigt. Denna s.k. incompatible trinity blev snart en självklarhet för akademiska ekonomer; insikten delas numera också av de allra flesta deltagarna i den praktiska debatten.
Hela pressmeddelandet

Ett hedersomnämnande kommer att ges till den person som kan påvisa att någon av de svenska ekonomer, som nu utdelat priset, offentligt påpekade denna "självklarhet för akademiska ekonomer", när det begav sig, runt 1992.

Det här är inte lätt, därför har vi speciella institutioner, Finansdepartement, bankinspektioner och akademiska ekonomer, som skall bevara denna kunskap. Det är en brist i Lars Jonungs rapport, att den inte tar upp utlandslånen.

Jag träffade Klas Eklund på gatan hösten 1992, då jag just hade skrivit en artikel på DN debatt om att man borde släppa växelkursen fri: ”Hördu Klas, ni måste släppa växelkursen, det här går åt helvete.” ”Det går inte”, sa Klas, ”för då måste alla avgå.”

Jag har tänkt och tänkt på detta. Man lär sig genom bestraffningar och belöningar, men vilka bestraffningar och belöningar har delats ut till aktörerna under 1990-talskrisen? Bengt Dennis fick pension och hamnade, liksom Klas Eklund, på S-E-Banken. Lars Heikensten är vice riksbankschef. Hans Bergström, en av de allra tappraste kronförsvararna, är chefredaktör på DN och han har inte ens erkänt att han hade fel.

Kjell-Olof Feldt, som var finansminister och lade hela fundamentet för krisen, har till de yttersta av dessa dagar varit ordförande i riksbanksfullmäktige. Ny vice ordförande i riksbanksfullmäktige är Johan Gernandt, en advokat som är moderat, har suttit i riksbanksfullmäktige sedan början på 1980-talet och är medskyldig till allting. Staffan Burenstam Linder, som var ordförande i riksbanksfullmäktige och den ytterst ansvarige som chef för Bengt Dennis, vad har hänt med Staffan Burenstam Linder, har han fått någon bestraffning? Nej, han är chef för den moderata gruppen i Bryssel och alldeles häromdagen nominerades han igen som förstanamn på moderaternas lista till Europaparlamentet. Och Carl Bildt, han försökte inte bara bli omvald, nu har han större ambitioner, han skall införa den fasta växelkursen i hela Europa.

Det är många jag har glömt, men man förstår bara den ekonomiska krisen på nittiotalet och vad som har hänt därefter, om man inser att 90 procent, lågt räknat, av den ekonomiska, politiska och journalistiska eliten i landet tänkte fel. Det är bara om man inser detta, som man förstår hur det har blivit som det har blivit.

Jag har hittat på en lag, den har inget namn ännu, vi får kalla den för Englunds lag och den lyder så här: ”Har man sagt A, måste man säga B, och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel.”

Anders Ferm, utdrag

ESO-seminarium på Rosenbad onsdagen den 17 mars 1999

Det är jag som är skyldig till rubriken ”Vad rätt du tänkt fast det blev fel!”, jag borde har skrivit ”Vad fel du tänkt, och det blev fel”.

Jag undrar vad det säger om läroprocessen att Gösta Bohmans gamle talskrivare och Olof Palmes gamle talskrivare har kommit till samma slutsats om valutapolitiken.

… Jag har följt den ekonomiska politiken under den tid, som Lars Jonung analyserar, både inifrån centrum och som betraktare utifrån. I början av den var jag rådgivare och talskrivare åt Olof Palme och i slutet var jag journalist, kommentator och chefredaktör för Arbetet.

... Lars Jonung beskriver den här perioden och analyserar den så som en vetenskapsman skall göra. Det är en läroprocess och vi har lärt oss, men vi har lärt oss fel. Jag skall berätta en liten historia.

När jag var mycket ung skrev jag ett utkast till ett politiskt tal åt Tage Erlander. Han läste det, tittade på mig och sade: ”Förbannat intressant det här. Briljant analys! Det är välskrivet och logiskt! Följaktligen kan jag omöjligt hålla det här talet. Du förstår, det måste ner på partiledarnivå, det måste ner i den intellektuella gyttja där professor Ohlin, doktor Hedlund och jag håller till.”

I början av 1970-talet satt jag hos Olof Palme, och där upptäckte jag ingen läroprocess. Det var one damn thing after another. Den ena månaden strejkade gruvarbetarna i Kiruna, sedan var det hungerstrejk någonstans och så satt det husmödrar i TV och protesterade mot mjölkpriserna. (Ingen protesterar mot mjölkpriserna i dag.) Sedan var det en följd av kriser, och så var det val oupphörligt och Sifo-siffrorna kom. Som sagt var, någon läroprocess upptäckte jag inte, vi lagade efter läglighet. Politik är det möjligas konst, och vi gjorde det möjliga, och ibland är det enda möjliga inte särskilt klokt på lång sikt.

Jag /Anders Ferm/ var med när överbryggningspolitiken tog form, jag inbillar mig det i varje fall. Det var efter valet 1973 och man sade ”vad skall vi nu göra, snart är det val igen”. Det var jämviktsriksdag och det höll nästan på att gå åt pipan. En kväll satt jag hemma hos Allan Larsson, och han förklarade för mig att ”varje lågkonjunktur följs av en högkonjunktur”, och jag nickade och sade ”lysande tanke”. Han fortsatte: ”Då gäller det, att företagen när högkonjunkturen kommer är rustade, de skall ha varulager som de kan sälja av och de skall ha produktionskapaciteten intakt”.

Jag tyckte att det var briljant, att ingen hade tänkt på det förr! Att efter en lågkonjunktur kommer alltid en högkonjunktur, det är klart att man skall överbrygga den, och alla grep efter det där.

Det var bara det att samtidigt satt Anwar Sadat nere i Kairo och planerade för att gå över Suez-kanalen och börja ett krig, Jom Kippur-kriget, mot israelerna. Tre månader senare var oljepriset fyrahundra procent högre. Det var inte längre en lågkonjunktur, det var en långvarig stagnation och inflation och allt möjligt. Jag vill bara säga att, det här inte är någon rationell process.

Jag var en av de få som var emot hårdvalutapolitiken och fast-kurspolitiken 1991. Diskussionen som fördes då gjorde mig utomordentligt deprimerad. Det spelar ju ingen roll om man har rätt!

Sverige är ett litet konformistiskt land, och det finns i den ekonomisk-politiska diskussionen någonting som är politiskt korrekt.

Om man inte har den politiskt korrekta åsikten har man inget inflytande, eftersom ingen bryr sig om vad man säger. Det var den erfarenhet jag gjorde.

Nu säger Lars Jonung att vi är på väg mot en framtid. Han säger att läroprocessen inte är avslutad, utan att den fortsätter. Jag vet inte om det är ett hot eller ett löfte. I varje fall så står det i hans rapport att nästa, ännu okända, kris eller störning, oavsett hur den ser ut, kommer att mötas med stram finanspolitik, låginflationspolitik och EU:s regelverk. Sedan får vi ett okänt utfall, och det kunde faktiskt vara sämre.

Jag har två frågor som jag skulle vilja ta upp. Den ena gäller detta okända utfall. Är det inte så att vi redan är på väg in i nästa fas? Vi har en makroekonomisk störning som utgörs av en deflationsrisk och den bekämpar vi med de erfarenheter vi har från den senaste krisen, nämligen en stram finans- och penningpolitik. Min första fråga är om vi inte håller på att göra om våra gamla misstag.

Min andra fråga anknyter till det jag sade om tragedin vi har upplevt under de senaste tjugofem åren. Jag får intrycket när jag läser Lars Jonungs bok, att den misslyckade stabiliseringspolitiken, man får väl kalla den det, är en huvudorsak till att vår tillväxt har varit så dålig. Vi har fallit för att vi har gjort de här misstagen, och vi har inte kunnat hämta upp fallet under de kortvariga perioder av framsteg som vi har haft. Är det en riktig tolkning, att stabiliseringspolitiken spelar en större roll än vad vi allmänt föreställer oss för vårt dåliga resultat under det här kvartsseklet?

Hela ESO-rapporten kan laddas ner härifrån

DET EVIGA, av Esaias Tegnér

Början på sidan