Index - News - 1992 - EMU - Cataclysm - Economics

"Poängen med löntagarfonder var att byta ekonomiskt system i Sverige
och förpassa den fria företagsamheten till historien."

Så här ett kvarts sekel senare är det svårt att riktigt ta in hur extrema idéer som LO och socialdemokratin lade sig till med i kölvattnet av 68.
Förslagen till fondsystem känns som hämtade ur en överhettad satir om DDR-Sverige, men allting står där svart på vitt för den som vill veta.
Under en tid var det så här som arbetarrörelsen i Sverige ville ha det.
P J Anders Linder, Krönika SvD 28 september 2008

På hösten 1975 lade Rudolf Meidner fram en utredning som LO-kongressen hade beställt. Alla företag med mer än 50 anställda skulle successivt föras över i facklig kontroll. ”Det är makten det gäller”, som tidningen Fackföreningsrörelsen skrev. På våren 1976 ställde sig LO:s landssekretariat bakom förslaget och på sommaren blev det kongressbeslut.

Från 1970-talets slut (kurs här) satsade företagsledare och företagarorganisationer på intensiv opinionsbildning mot löntagarfonderna...
Det här var alls inte självklart. Under 1960- och 1970-talens ideologiska avrustning hade näringslivet vant sig vid att anpassa sig till vad fack och politiker krävde och på sin höjd få lite jämkat i marginalen... och efter en vilsen start bestämde man sig så småningom för att satsa på grundläggande, principiell och brett upplagd kritik.

Det bildades en stark allians mellan strategiskt lagda tjänstemän som SAF:s Sture Eskilsson och familjeföretagare som Gunnar Randholm i Eldon.

Löntagarfonderna var ett av skälen till den borgerliga valsegern 1976. Redan då fanns djup skepsis mot facket som makthavare. Men det allmänna idéklimatet låg helt i vänsterns händer och de borgerliga regeringarna 1976–82 spelade i hög grad på motståndarnas villkor. Ett alldeles fantastiskt faktum är att man lät den statliga löntagarfondsutredningen, som länge leddes av Allan Larsson (s), arbeta vidare och rita på den fria företagsamhetens försvinnande

1966 kom den store publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten ut med boken Från idéer till idyll, där han studerade ideologiernas insomnande och politikens förvandling till förvaltning. Bara två år senare erupterade 68.

Full text

Sture Eskilsson:
- I efterhand kan striden om löntagarfonderna te sig som ett tydligt upplinjerat slagfält - på ena sidan arbetarrörelsen, på den andra näringslivet och de borgerliga partierna. Så enkel var verkligheten inte på den tiden det begav sig.
- Inom såväl näringslivet som de borgerliga partierna var meningarna delade om den rätta taktiken och strategin. Många var oroliga för den konfrontationsstänming som en ovillkorligt nej till löntagarfonder skulle skapa. I stället sökte man efter någon typ av kompromiss som skulle kunna blidka arbetarrörelsen.
- Bland dem som från första början hävdade ett otvetydigt nej till varje form av löntagarfonder var Rolf Englund. På det sätt som är kännetecknande för hans personlighet valde han tydligast möjliga ställningstagande även när det var obekvämt i förhållande till det allmänna debattklimatet och tunga aktörer.
Läs mer här

Hur det kom sig att moderaterna sade nej till Meidner-fonderna, innan Meidners förslag hade lags fram
Jag satt våren 1974 på moderaternas partikansli och var ansvarig för näringspolitiken. Jag råkade läsa Villy Bergströms bok Kapitalbildning och Inustriell Demokrati. Eftersom jag visste att man inom LO höll på att utreda fondfrågan anade jag vad som komma skulle.
Det är ju så att Meidner - eller om det mest var Anna Hedborg - i allt väsentligt bara har skrivit av Villy Bergströms löntagarfondsförslag. Detta förhållande är knappast alls uppmärksammat. Så är det dock. Även om Villy Bergström inte brukar skryta med det. Tvärtom brukar han tiga om det.
När jag således anat mig till vad fondförslaget skulle komma att innehålla övertalade jag partiledningen att tillsätta en arbetsgrupp med Anders Björck som ordförande och mig själv som sekreterare. Under hösten 1974 utarbetade vi en rapport som sedan under våren remissbehandlades inom partiet.
När Meidnerförslaget sedan kom hösten 1975 kunde Anders Björck gå ut till pressen och meddela att moderaterna redan i partiapparaten hade remissbehandlat och förankrat partiets nej till löntagarfonderna.
Rolf Englund i boken "Rosornas Krig" (Timbro 1984)

Danne Nordling:
Genom näringslivets obenägenhet att ta avstånd från fonderna och uttryckligen deklarerade vilja att diskutera ett motförslag, som då utarbetades av Erland Waldenström och hans "vinstandelsgrupp", kan det för en halvinitierad bedömare ha framstått som en riktig förmodan om frågans vidare hantering. Det fordrar dock att Arvidssons tes om en felbedömning är felaktig. Grunden för denna anges vara SAP:s partistyrelsemöte den 17 december 1975. Där sade dock Palme också att Meidners förslag var "produktionsvänligt" och att det därför inte skapat "något stort ståhej" i den allmänna debatten. Partiet borde avvakta (V).

Vändpunkt 1977
Under hösten 1977 hade dock tillförsikten mattats

Läs mer här