Göran Greider är nu chefredaktör för Dala-Demokraten
Ledare i Dala-Demokraten, 21 SEPTEMBER, 1999: Tågresa genom en höstbudget
Är det inte just det här som jag, och många med mig, oroat mig för länge: "Vilken kalasbudget!" utropar Expressen på nyhetsplats och talar sedan om att efter nyår börjar "skattesänkarrallyt."
Vad ska du göra för pengarna lyder frågan till människor varav somliga får dollartecken i blicken. På nästa uppslag i tidningen följer sedan en jätteannons, bekostad av näringslivet, där det som vanligt propageras för sänkt skatt. "Statsministern har låtit meddela att skattetrycket i Sverige ska sänkas från 54% till 53%", heter det ironiskt.
Samma annons är införd i de flesta stora dagstidningar. Självklart använder de det negativa ordet skattetryck istället för det neutrala skattenivå. Har rallyt börjat?
Jag tittar ut genom tågfönstret för att vila blicken från alla indoktrinerande texter - det ser ödsligt ut i Hofors - och tittar sedan i nästa kvällstidning. I Aftonbladet hurras det på nyhetsplats också för skattesänkningarna. Och jag blir orolig när jag ser det där. Färden mot ett begynnande lågskattesamhälle kan ha anträtts - och därmed tyvärr också resan bort från en fungerande välfärdsstat.
Det mest utmärkande för den budget som finansminister Bo Ringholm igår presenterade är skattesänkningarna; för nästa år rör det sig om tolv miljarder. Mycket av det kommer att tillfalla låg- och medelinkomsttagare, det är sant. Fördelningsprofilen på årets budget är i procent räknat ganska tilltalande. De tio procenten som har det sämst kommer att få se sin disponibla inkomst öka med tre procent medan den översta tiondelen förbättrar den med mindre än två procent. Det låter inte så tokigt. Räknat i kronor blir det dock genast mindre tilltalande: de välbeställda få mer cash i handen än de fattiga.
Att kompensera för de orättvisa egenavgifter som infördes av regeringen Bildt är visserligen rimligt. Men lika rimligt är det att hävda att den totala skattenivån ändå borde förbli densamma - på sikt kommer ju ändå alla skatteintäkter att behövas om vi ska klara de ständigt växande behoven i offentlig sektor, där den tjänsteintensiva sektorn automatiskt hela tiden blir dyrare. Så varför överhuvudtaget gå vägen över sänkta skatter för att förbättra för dem som har det dåligt?
En rad återställda välfärdssystem skulle mycket bättre gynna dem som har det sämst. Höjd a-kassa, förbättrad arbetsskadeförsäkring, borttagande av karensdagen, satsning på skolan, vården och omsorgen: sådana välfärdspolitiska förslag skulle på ett bättre sätt gynna dem som trycks ner i misären under loppet av nittiotalets alla sparpaket.
Solen lyser på gulnade björkar när jag far genom landskapet, på väg in i Dalarna. Jag är orolig. Något kan vara på väg att förändras, ohjälpligen, i detta land just nu. Årets budget handlar nämligen om något långt mer svårgripbart än skatter. Bortom de rent ekonomiska kalkylerna pågår nu ett socialpsykologiska skeende. Det är helt enkelt så att skattepopulismen breder ut sig. Nu är det den egna plånboken som utgör den yttersta horisonten för tänkandet, inte en gemensam vision om en välfärd öppen för alla, som får kosta vad den behöver kosta etc.
Är det ett sådant samhälle som denna budget i huvudsak signalerar? Jag är inte säker på att den socialdemokratiska regeringen förmått urskilja den mer grundläggande strid om dagordningen som nu äger rum i Sverige.
I viss mening är nittiotalskrisen över. Arbetslösheten minskar och även om det är långt kvar tills vi nått tillbaka till den nivå på sysselsättningen som rådde i början av nittiotalet så går det åt rätt håll. (De stora överskotten i statens finanser vittnar för övrigt egentligen mest om att besparingarna under nittiotalet var för hårda.)
Men frågan är: Ska de nya förhoppningarna växlas in i ökad konsumtion av vad som helst eller i en idé om en välfärd för alla?
På måndagsmorgonen träffade jag i en TV-studio i Stockholm en bankekonom, som ägnar sig åt människors privatekonomi. Hon gladde sig förstås åt skattesänkningarna. Men till och med hos henne såg jag något röra sig i ögonen när jag nämnde bristen på gemensamma visioner för Sverige. En liten glimt av osäkerhet - jag såg den och jag såg då också precis vad som fattas i den budget som nu läggs. En välfärdspolitisk vision där den gemensamma sektorn är en av de bärande pelarna.
Förmodligen är det bara socialdemokratin som har den tillräckliga folkliga bredden för att kunna lägga fram något sådant. Vänsterpartiet har det inte. I förra valrörelsen gick (v) rentav i spetsen för den begynnande skattepopulismen utan att inse att vilken skattesänkarrally det hotar att sluta i.
Tåget från Stockholm till Falun har slutdestination Storlien. Var ligger det? I rökkupén pratar jag med en förtidspensionerad byggnadssnickare som är på väg dit. Vi pratar inte om budgeten. Han är inte alls intresserad. Jag förstår det. När jag sedan läser i finansplanen på min bärbara Mac letar jag där i stort sett förgäves efter en idé om att inte bara storstäderna ska leva. Jag finner inte mycket. Jo, det ska satsas på ett statligt IT-nät. Men ingen bärande ton.
I TV-studion i Stockholm tyckte en borgerlig ledarskribent att vi ju inte kan hålla varenda ort vid liv i det här landet. Men de som vill bo kvar i Smedjebacken eller i någon norrlandsort? Ska de bara överges? Jag kände den fruktansvärda tyngden av den Stockholmsnorm som styr eliternas tankevärld. Socialdarwinism i luften! Orter som inte klarar sig - låt dem dö!
Ekonomen Sören Wibe har räknat på förslagen i budgeten och kommit fram till att både skattesänkningarna och de få skattehöjningarna allra mest gynnar storstäderna. Ta skattesänkningarna: För Dalarna rör det sig per person och år om en skattesänkning på 1 577 kronor. Och för Stockholm? 2 037 kronor.
När tåget rullar in på Faluns järnvägsstation tänker jag: Dansen kring guldkalven har börjat. Men den Dalahäst som befolkningen i det här länet kommer att dansa omkring är inte förgylld; snarare är den väl en aning flagnande och mager.
GÖRAN GREIDER
Göran Greider i DN 98-05-19 om Keynes
(Kommentar RE: I detta fall säger han vad jag själv tycker, t o m kanske bättre än vad jag själv kunnat formulera det.)
Budgetpropositioner säger ofta mer än det mest djupsinniga samtidsfilosoferande. Jag faller sålunda i grubbel över tabellen på sidan 17 i denna proposition. Där ser man att något måste ha hänt med själva våra förväntningar om hur samhället ska se ut. 1991 - för bara sju år sedan - uppgick antalet sysselsatta i Sverige till nästan 4,4 miljoner. 1998 räknar man med drygt 3,9 miljoner i arbete - alltså närmare en halv miljon färre.
Och regeringen är full av hopp: vid tusenårsskiftet ska den öppna arbetslösheten vara halverad och man räknar med hela 4,1 miljon i arbete.
Färre än 1991! Så ser utopin ut.
När utopin är förverkligad år 2001 kommer antalet anställda inom offentlig sektor ändå att vara långt färre än för bara sju år sedan. Och saken är ju den att detta betraktas som en oerhört ambitiös målsättning. De sjunkande förväntningarnas förnöjsamhet har inträtt.
Jag stirrar på de välkända siffrorna. De speglar ett mentalt skifte. Dagens framtidsförhoppningar är sämre än till och med gårdagens realiteter! Förväntningarna har brutits ned i svensk och europeisk politik. Det keynesianska tänkesätt som i sextio år var närvarande hos världens politiker - från Wigforss till Nixon - är i dag utraderat ur tänkandet.
När jag håller föredrag i landet kan en och annan rycka till när jag talar om Marx, han som ville störta kapitalismen. Men nämner jag Keynes - som ville rädda samma system - och insinuerar att besparingspolitiken under nittiotalet kanske var fel från början till slut, då reser sig en del från stolarna och vill lämna lokalen.
Många av dem som ändå upprest sig mot besparingarnas effekter kan heller inte riktigt tro på att det faktiskt, en gång i tiden, fanns ett brett samförstånd kring idén att det inte går att spara sig ur kriser.
Gårdagens realiteter har blivit otroliga sagor för de nu levande. Ett intellektuellt arv har försetts med giftstämpel, och inte ens under de perioder under detta nittiotal när ren deflation - prisfall - rått i svensk ekonomi har stimulansåtgärder kunnat diskuteras utan att bemötas med närmast hån.