Med backspegeln som kompass – om stabiliseringspolitiken som läroprocess (Ds 1999:09)
Läs om ESO-seminariet om boken här

En vass sten i Carl Bildts sko (Carl Hamilton)
Journalisten Tor Wennerberg på Aftonbladets kultursida 1998-09-12

Carl Hamilton och Dag Rolander: Krönika II: från Silicon Valley till Ådalen - Att leda Sverige in i krisen: moral och politik i nedgångstid, Isis Förlag, 1998. ISBN: 91-88602-68-0

Farligt om Europa leker nationalstat

Carl Hamilton i Aftonbladet 1999-06-10

Tidens lösen är fusionen. Slå ihop två problem och man finner en lösning. Vig samman två hetsporrar och man får ett harmoniskt äktenskap. Två dinosaurier omfamnar varandra och viskar små, små ord av kärlek: Tillsammans är vi framtiden.

Forskare i företagsekonomi har i alla tider varnat för fusionen som metod att expandera rörelsen. I åtta fall av tio skapas inte värden, värden förintas. Fusionen orsakar förvirring, oklara ledningsfunktioner och en destruktiv kultur. Kort sagt: en period av kalabalik.

Vad forskarna möjligen inte uppfattat är att det är just det som är poängen. För en maktfullkomlig företagsledning är fusionen ett utmärkt sätt att med jämna mellanrum ändra alla referensramar. Utvärdering blir med ens omöjligt. Företaget är plötsligt dubbelt så stort och ägnar sig åt helt andra saker än tidigare.

Efter varje fusion får man börja om från början. Formulera nya mål, nyckeltal och planer. Marknaden blir märkligt nog överlycklig. Marknaden vill inte se vinster, marknaden vill drömma. Efter något år är det uppenbart att målen inte kommer att nås, eller något oväntat har skett, kanske visar det sig att alla de fina synergier man drömde om i själva verket var en surdeg som säljarna mest av allt ville dumpa. Då är det dags för – nästa fusion. Och spelet kan fortsätta.

De politiska partierna på den borgerliga kanten som är så förtjusta i att hålla fram företagarvärlden som förebild har märkligt nog aldrig skrivit ut samma dusioneringsmedicin åt sig själva. Ändå konkurrerar inte borgerliga partier främst med huvudfienden till vänster, utan med varandra. Här vore en fusion logisk och riktig. Men den har aldrig skett.

Ingrid Rydbeck-Zuhr berättar i en kommande bok som många läsare har skäl att förväntansfullt se fram emot, och några att frukta, hur hennes far bankpionjären Oscar Rydbeck tillbringade en middag i förtroligt samtal med Bertil Ohlin. Folkpartiledaren drömde om att fusionera. Med socialdemokraterna.

Ett företag har ändå den fördelen att målsättningen är klar: ökad eller i vart fall bevarad lönsamhet. Men varför fusionera nationer? Nationer skall inte gå med vinst. Fusionen är en legering. En blandning av två eller flera som bildar något nytt och enhetligt. Koppar och tenn fusionerar till brons.

Det talas mycket om europeiskt samarbete. Men låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Den europeiska valutan och Europaparlamentet handlar om någonting annat. Drömmen är att fusionera.

Historiskt har demokratins institutioner byggts parallellt med nationalstaterna. Det nya är att demokratin skall byggas vid sidan om, ovanför eller till och med i motsats till nationen.

I dessa globala tidevarv är det naturligtvis helt otidsenligt att påstå att nationalstaten skulle ha någon annan uppgift att fylla än att stilla upplösas och försvinna. Kort sagt, att fusioneras.

Den pågående Europavalrörelsen har varit en orgie i rosenröda fusioneringsdrömmar. Var och en får naturligtvis tro, hoppas och lova vad han eller hon vill. Men här finns en kolossal underskattning av de krafter som sätts i rörelse när de demokratiska styrelseformerna en dag ställs i motsats till nationella intressen.

Portugisiska och grekiska bönder vill helt enkelt inte att nogräknade tyskar och svenskar i demokratisk ordning reformerar, det vill säga lägger ned, deras jordbruk.

Man skulle förstås kunna se hela valet mer som ett slags skämt, ett ”practical joke” som de styrande spelar menigheten. Alla vet att de viktiga frågorna avgörs någon annanstans. Men vi kan i alla fall låtsas. Låt oss gå igenom hela ritualen med debatter, leende politiker, tv-utfrågningar, löften och torgmöten, men inte på riktigt, utan – som levande charad.

Problemet är att de demokratiska bristerna inte kan avhjälpas genom att Europaparlamentet ges verklig beslutsmakt över riktiga frågor.

Antingen leker Europaparlamentet parlament, fast det inte är det. Eller leker Europa nation, fast det inte är det. Det senare är en farligare övning.

Det går inte att svänga ett trollspö över den politiska fusionen och säga: Hokus pokus, varde något annat än vad vi ser. Trots mässandet förblir vinet vin och brödet bröd. Menigheten ser.

Nationen är demokratins immateriella bas. Fusioneringens eviga löften: storlek, standardisering och hägrande rekordvinster – den döendes svar på förnyelse.

Fler artiklar av Carl A Hamilton om EU och EMU

Federalism

Carl A Hamilton i Aftonbladet, 99-03-17

De styrande har ingenting lärt den här gången heller

Lars Jonung heter en sympatisk nationalekonom, som brukar dyka upp vid korvkiosken i Kivik på somrarna och dra en Piraten-historia. Nu har han analyserat depressionen 1992-1993 - Med backspegeln som kompass – om stabiliseringspolitiken som läroprocess (Ds 1999:09). Ett intressant projekt, eftersom Jonung var Carl Bildts närmaste ekonomirådgivare då det begav sig och bottentappen knackades ur ekonomin.

Jonung menar att politiker och tongivande ekonomer i vårt land har en tendens att stirra sig blinda på den förra krisen. Politiker och ekonomer ”lär” sig av sina senaste misstag och sedan appliceras lärdomarna på nästa kris, där de inte alls passar. Aldrig var detta felaktiga lärande mer tydligt än under kronförsvarets dagar.

Då utkämpade Bildt, Wibble och Dennis ett tappert krig mot inflationen som inte fanns, men som hade varit problemet förut. Man ville göra 1980-talet rätt.

Jonung menar att detta mönster gällt i 30 år, under hela välfärdsstatens nedgångsperiod. Under samma period har natiotionalekonomerna lyft in politiker och särintressen i sina modeller som därmed ofta fått ”skulden” för olika missgrepp. Nu lyfter Jonung in ekonomkåren. Den sensationella slutsats som går att dra av Jonungs studie är att de tongivande nationalekonomerna har verkat kraftigt destabiliserande på svensk ekonomi.

Jag skall gärna erkänna att jag känner en stark sympati för den här ansatsen, att studera hur beslutsfattarnas vanföreställningar bildas. Jonung kallar den ny, men ansatsen är densamma som Dag Rolander och jag använde i vår bok om kronförsvaret, från 1993.

Ett faktum som Jonung glömt bort. Men sånt händer den bäste.

Vad har då de ansvariga lärt sig? Jonung citerar Wibble, Dennis och de andra kämparna. De säger sig ha lärt att de utländska krafterna var oändligt mycket starkare än vad de någonsin kunde föreställa sig. Men det är ingen lärdom. Det är bara en till lärdom förklädd inbilskhet. Vår utmärkta politik var riktig, men de elaka utlänningarna förstörde för oss.

Om de sökte verklig klarhet borde de ställa sig frågan hur utlänningarna (i själva verket var det deras egna vänner i exportindustrin), spekulanterna, marknaden och så vidare kunde vara så starka.

Svaret är att marknaden var stark precis i samma utsträckning som deras egen politik var svag. Politiken fungerade inte och kunde inte fungera, därför att förutsättningar aldrig fanns på plats.

De har fortfarande inte begripit att med sin normpolitik ville de försvara något som inte gick att försvara. Det var inte taktiken som brast, hela fälttåget var feltänkt. Jonung låtsas som om det saknades varningssignaler 1992. Det fanns gott om varningssignaler för den som ville och kunde lyssna. Men de kunde inte, för den absurda kärnan i deras politik är just att inte lyssna eller ta hänsyn till verkligheten.

Och de har ännu inte givit upp. Då ville de inte se vilka risker som fanns, nu vill de inte se de möjligheter som bjuds. Den förlamande normpolitiken ligger fortfarande som ett vått täcke över land och folk. Riksbanken driver deflationspolitik. Åsbrink tänker ”för kommande generationers skull” låta föräldrar gå arbetslösa för att uppnå någon idiotisk, helt godtycklig statsskuldsnivå.

Sedan kan folket roa sig med litet skendebatt i tv ifall det är pensionärer eller barnfamiljer, skolbarn eller sjuka, glesbygd eller Stockholm som skall tuktas hårdast. En politik som under högtidstal om budgetnorm och inflationsnorm avstår från att vidta sådana åtgärder som faktiskt ligger inom möjligheternas ram och som skulle ge människor ett rikare och lyckligare liv, en sådan politik har förvandlat normerna till beläten. Till slut kommer dessa politiker precis som förra gången att tvingas bryta också mot sina egna normer.

Som rubrik över hela detta märkliga baklängeslärande kunde sättas, Två år i varje klass.

För att åstadkomma ett verkligt lärande i samhället måste ansvar utkrävas. Alltså inte bara ansvar av småföretagare och småfolk som förlorat sina företag och utkomstmöjligheter i den ena krisen efter den andra utan också av dem som genom sin inskränkthet framhärdat.

I själva verket är den enda verkliga lärdomen av 90-talskrisen att de styrande ingenting har lärt den här gången heller.