Riksdagens finansutskott beslutade i dag att utvärdera Riksbankens penningpolitik. Utvärderingen ska omfatta perioden 1995-2005.
Riksdagen 7/4 2005 Kommentar av Rolf Englund:
Jaha, men varför utelämna de viktiga åren 1993 och 1994? Då Sverige, till skillnad från England inte sänkte räntan radikalt, ehuru valutan nu flöt.

Rolf Englund, oktober 2005

Sambandet mellan den fasta växelkursen och realräntechocken

Så här i efterhand skyller många av de ansvariga för kronkursförsvaret och dess följder på den realräntechock som vårt land, som det heter, utsattes för.

Men utan fast växelkurs hade det inte blivit någon realräntechock, inget kronkursförsvar och den djupa krisen hade kunnat undvikas.

Det är generande enkelt och det var känt för de ansvariga.

En gammal och elementär regel säger att riksbanken kan styra en av tre saker; växelkursen, räntan eller penningmängden.

Om riksbanken sätter ett mål för växelkursen måste riksbanken sätta räntan så att växelkursen blir den som riksbanken har bestämt.

Om kronan sjunker måste riksbanken höja räntan för att fler spekulanter skall finna det lönsamt att köpa svenska kronor (eller rättare sagt svenska statspapper.

Om riksbanken sätter ett mål för räntan, t.ex. en ränta som man anser är lämplig för den svenska ekonomin, kan kronan sjunka, eller stiga, beroende på marknadens bedömningar.

Men om riksbanken höjer räntan blir det lönsammare för svenska och utländska spekulanter och placerare att låna D-mark till låg ränta och köpa svenska statspapper till hög ränta och leva gott på mellanskillnaden. Detta kallas räntearbitrage.

LO-ordföranden Stig Malm har fällt många berömda uttalanden, bl a om de s.k. finansvalparna:
- "Det är de snabba klippens män och finanskometerna som dominerat den ekonomiska scenen och som framställer sig som den nya tidens hjältar. Det är de 28-åriga finansvalparna med blanka, skräddarsydda kostymer och vit Porsche som är börsgolvens nya matadorer."

Om man funderar lite, över hur det kan komma sig att 28-åringarnas arbetsgivare var beredda att betala dessa representanter för 80-talets motorburna ungdom de svindlande löner som sägs utgå, kommer man, faktiskt utan större ansträngning, fram till följande förklaring.

En del av de unga knapptryckarna tjänar in hundratals miljoner åt sina arbetsgivare på ett generande enkelt sätt. Det går i princip till så här: De lånar 100 miljoner i utlandet för sex procent. Det kostar 6 miljoner på ett år. Sedan köper de säkra statspapper som ger nio procent. Det ger 9 miljoner kr. Mellanskillnaden på tre miljoner går till deras arbetsgivare.

Detta skedde i en väldig omfattning. Den privata räntebärande nettoskulden till utlandet var redan den 30 juni 1990 473 miljarder, en ökning med mer än 200 miljarder på ett år. Det var mer än Mashall-hjälpen från USA till Europa som omräknat till den dagens priser och växelkurser uppgick till 382 miljarder svenska kronor.

Gabriel Urwitz, på sin tid ordförande och VD i Gota Bank, påpekade i Ekonomisk Debatt nr 1/1998 att av banksystemets totala utlåning på ca 1.000 mdr kr var ca 400 mdr kr utlåning i utländsk valuta den 31 december 1990.

I boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna Hans Tson Söderström och Nils Lundgren med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992 - var det värt sitt pris?
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden.
Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:
- Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan. En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.

Den sista veckan före kronkursförsvarets sammanbrott intervenerade riksbanken på valutamarknaden men höjde inte längre styrräntan. Valutareserven var slut men dessutom sålde riksbanken runt 160 miljarder kr på termin.

Att alla dessa elementära mekanismer var välkända för de styrande framgår tydligt av följande utdrag ur SOU 1985:52 Valutakommittén

Kommitténs huvudsekreterare var riksbanksdirektör Anders Sahlén, sedermera chef för Bank/Finansinspektionen. Väsentliga bidrag till kommitténs arbete har också lämnats av biträdande riksbanksdirektör Thomas Franzén.

- Ett litet land med betydande utrikeshandel har uppenbart större anledning än ett stort och slutet att anpassa sin prisutveckling till omvärldens. Därmed förutsätts att strategiska storheter som lönekostnader, budgetbalans, ränte- och likviditetsutveckling kommer att ligga i takt med andra länder.

- Fixeringen av växelkursen utgör därför en medveten begränsning av den ekonomisk-politiska handlingsfriheten eftersom man i princip skall avstå från att utnyttja kursändringar som ett medel för korrigering av obalanser mot omvärlden.

- I ett system med fasta/styrda växelkurser upprätthålls växelkursmålet genom centralbankens köp och försäljning av utländska valutor på marknaden, s. k. interventioner. Kapitalrörelser över landets gränser får vid fasta eller styrda växelkurser direkta återverkningar på den inhemska kreditmarknaden och kan därigenom motverka effekterna av penningpolitiska åtgärder. Om sålunda centralbanken stramar åt penningpolitiken av inhemska konjunkturskäl kommer räntan att stiga och därmed ge incitament till kapitalinflöde från utlandet. Kapitalinflödet kommer att orsaka en press uppåt på valutakursen.

- Centralbankens operationer på valutamarknaden för att hålla valutakursen inom föreskrivna gränser (köp av utländsk valuta mot inhemsk) späder på likviditeten på den inhemska marknaden och kan helt upphäva effekten av den avsedda åtstramningen och därmed göra penningpolitiken verkningslös.

- Bedöms sannolikheten för valutakursändringar som liten ökar benägenheten att ta upp lån i främmande valutor om den utländska räntan är lägre.

- Förväntningar om justering av fasta växelkurser kan utlösa massiva kapitalflöden som framtvingar drastiska ändringar av den ekonomiska politiken. Kan centralbanken inte motstå trycket till följd av otillräckliga valutareserver eller bristande lånemöjligheter tvingas man genomföra en devalvering utan tid till kompletterande finanspolitiska åtgärder.

- Med tillämpning av flytande växelkurs avskärmas således den nationella kreditmarknaden från den internationella. Penningpolitiken blir därigenom ett mycket effektivt medel för påverkan av den inhemska efterfrågan. Exempelvis kommer en restriktiv penningpolitik att medföra såväl en räntehöjning som en appreciering av den egna valutan vilka båda har en kontraktiv effekt på ekonomin.

Ur reservationen av ledamöterna Bengt R. Berg, Jan Ekman, Kurt Grönfors, Thorsten Larsson, Knut Wachtmeister och Anne Wibble:

En genomgripande bedömning av valutaregleringen måste emellertid ställa följande grundläggande frågor:
1. Ar stabiliseringspolitisk självständighet ett önskvärt och realistiskt mål?
2. Om så är fallet, är då valutaregleringens stabiliseringspolitiska effektivitet så stor att den uppväger nackdelarna och kostnaderna?

- Med det keynesianska synsätt på stabiliseringspolitiken som var förhärskande på 50- och 60-talen framstod önskemålet om stabiliseringspolitisk självständighet som självklart. Stabiliseringspolitikens uppgift sågs som att balansera de störningar som uppstod i utlandet eller i den inhemska privata sektorn. Valutaregleringens roll var att förhindra eller motverka kapitalrörelser över gränserna, så att penningpolitiken kunde utformas utan hänsyn till effekterna på kapitalbalansen.

- Penningpolitiken skulle därigenom kunna inriktas på att främja övriga ekonomisk-politiska mål.

- I den mån störningarna sammanhänger med den ekonomiska politiken framstår inte längre maximal stabiliseringspolitisk handlingsfrihet som önskvärd. Tvärtom är det från denna utgångspunkt en fördel om stabiliseringspolitiken istället styrs av normer som inskränker den kortsiktiga handlingsfriheten. Detta skulle förmå företag och arbetsmarknadsorganisationer att vara mer återhållsamma i pris- och lönebildningen och på så sätt automatiskt minska risken för konjunkturstörningar och därmed behovet av kortsiktig stabiliseringspolitik.

Ledare i Svenska Dagbladet 27/6 1985:

Det finns delade meningar om huruvida fria kapitalrörelser av det slag som skulle komma till stånd utan en valutareglering bör kombineras med fast växelkurs eller om fria kapitalrörelser förutsätter en flytande valuta, där även växelkursen sätts av marknaden. Vid en fast växelkurs (fast i den meningen att den bara ändras när regeringen devalverar) skulle spekulanterna få hela vinsten vid en devalvering, medan Riksbanken skulle stå för kursrisken, något som från allmän utgångspunkt inte vore någon fördel.

Läs ledaren här: http://www.internetional.se/kapitalet.htm#frihetkap

Den kraftiga konjunkturuppgången i Sverige under andra hälften av 1980-talet
kunde ha motverkats av en stram penningpolitik om kronan hade tillåtits appreciera.
Lars Calmfors på DN Debatt 1996-12-04

- Det borde ha ståt klart för alla att kollisionen mellan denna valutapolitik och de tidigare kostnadsstegringarna i kombinatione med den internationella konjunkturnedgången, finans- och och fastighetskrisen och neddragningarna i offentlig sektor riskerade att skapa en sysselsättningskatastrof.
Detta så mycket mera som vi under åttiotalet lärt oss från EG-länderna hur en snabb nedväxling av inflationen kan medföra bestående arbetslöshet. ...

Hur ska man förklara den närmast dogmatiska envishet med vilken åtgärder för att motverka den exceptionella sysselsättnings- nedgången avvisats? En orsak är förmodligen den tendens till samstämmighet bland svenska ekonomer som många pekat på.

Lars Calmfors på DN Debatt 26/11 1992

Början på sidan