Rolf Englund IntCom internetional

nejtillemu.com

ntagarfonderna


Löntagarfonder – så nära men ändå inte
Lars Tobisson, 2016

Löntagarfondsstriden spände över 20 år - från Metalls motion 1971 till avvecklingsbeslutet 1991.
Även om ingen idag reser krav på införande av löntagarfonder, är det uppenbart att händelseutvecklingen i en så avgörande fråga förtjänar att belysas.

Det är hög tid att skriva löntagarfondernas historia, om man vill dra nytta av kvarlevande beslutsfattares hågkomster och vittnesbörd om vad som hände.

Läs mer om boken här

Om Lars Tobisson på Wikipedia


Fredrik Johansson, Axess

En bok som Tobisson inte refererar är Thage G Petersons Palmebiografi från 2002.
I ett uttryck för aningslös klarsyn beskriver Peterson Palmes uppfattning i fondfrågan:
”Redan från första början insåg han att löntagarfonderna inte hörde hemma i Sverige.
Ja, inte i något annat demokratiskt samhälle heller.”

En av den socialdemokratiska ledningens mest centralt placerade personer hävdar alltså att
partiledaren gick till val på en politik som han inte ansåg höra hemma i ett demokratiskt samhälle.
Han gjorde det inte en gång. Utan flera gånger.

Palme skulle antagligen inte skriva under på Petersons beskrivning. Men frågan kvarstår:
Hur hamnade man där man hamnade? Många centralgestalter är fortfarande i livet. De borde fatta tangentbordet och berätta.

Full text

Kommentar av Danne Nordling

Jag har granskat det mesta som Palme sagt om löntagarfonderna. Då framkommer att Palme till en början var positiv till Meidners förslag - det hade en "stram skönhet". Han väntade sig att näringslivets "vinstandelsgrupp" ganska snart skulle lägga fram sitt alternativ och därefter skulle LO och SAF komma fram till en kompromiss om någon sorts "individuell anknytning".

Detta betyder dock inte att Palme var inställd på att han ville se de långtgående socialistiska implikationerna skulle förverkligas som först så småningom kom att föras in i debatten.
Detta skedde efter att det lönepolitiska elementet i fondförslaget kom i skymundan (solidariska lönepolitikens övervinster)
genom att Waldenströmgruppen inte kom med ett alternativ till Meidner utan föreslog frivilligt aktiesparande.

När sedan LO alltmera kom att betona maktövertagandet drog Palme öronen åt sig. Detta borde Peterson ha kunnat observera.

Olof Palme fruktar och är emot fondsocialismen.
Åtminstone sade han det indirekt vid den stora riksdagsdebatten som föregick beslutet om löntagarfonderna i december 1983

Ledare i SvD 1985-07-13 skriven av Rolf Englund

Början på sidan


Lars Tobisson, Löntagarfonder. Så nära men ändå inte
Den 4 oktober 1983 är för alltid ett märkesdatum i Sveriges politiska historia
Men striden hade avgjorts tidigare
Den statliga utredning hade försökt hitta en kompromiss.
Men det fanns ingen sådan att hitta kring ett övertagande av företag på deras egen bekostnad
och i förlängningen övergång till ett enpartivälde.
Mats Johansson, SvD 27 juni 2016

Tobisson är ingen ståuppkomiker men sakligheten är förödande,
så till den grad att skildringarna av intrigerna i maktspelet inom ”arbetarrörelsen” – som den länge kallades – kan intressera även utomstående, inte bara historielösa nymoderater.

Framförallt pekar Tobisson på en faktor av intresse även för dagens debatt
– hur nära det var att några få aktivister lyckades genomdriva ett systemskifte utan motstånd,
en skrivbordsprodukt av några få i den centrala maktbubblan:
Carl Tham (FP), Anna Hedborg (S), Allan Larsson (Metall) och Lennart Bodström (TCO).

Full text

MATS JOHANSSON var ledarskribent i bl a SvD under fondstriden.
För en längre analys av fondsocialismen, se Svensk Tidskrifts serie från 2013.

Början på sidan


Med löntagarfonder hade Sverige kunnat bli socialistiskt
Ny bok visar hur nära det var att Sverige hade bytt samhällssystem genom löntagarfonder av Meidnertyp genom en uppgörelse 1978.
Jag vill komplettera med att peka på en ännu större fara i form av en snabb kompromiss redan 1975-76.
Danne Nordling 21 april 2016

Förslaget kom att radikaliseras genom inflytande från Meidners medförfattare Anna Hedborg.

Förslaget uppbådade så småningom ett allt starkare motstånd från det initialt letargiska näringslivet, där det till och med fanns kollaboratörer som kunde tänka sig socialism med "individuell anknytning".

De vinster, som LO "avstått" till kapitalägarna borde på något sätt dras in till löntagarkollektivet.
Jag skulle tro att en del anställda storföretagsledare var moraliskt känsliga för detta resonemang.

Om Vinstandelsgruppen i näringslivet, med Waldentröm som ordförande, hade kommit med sitt förslag under hösten 1975 skulle Socialdemokraterna ha kunnat ge klartecken till kompromissförhandlingar.
Så blev dock inte fallet vilket Olof Palme ondgjorde sig över enligt partistyrelsens protokoll i slutet av 1975.

Här gjorde jag en personlig insats genom att i ett flertal artiklar i dagspressen framhålla att Waldenströmgruppen nog inte skulle lägga fram ett "alternativ till Meidner".
Detta var långtifrån beslutat och jag fick en reprimand från Iveroth ställd till Curt Steffan Giesecke (VD på SAF), som vi dock i samråd lämnade utan avseende.

Därmed stängdes det första (och enklaste) fönstret till en kompromiss mellan LO och näringslivet.

Full text


Tobisson, löntagarfonderna och Tidsandan
Rolf Englund 21 april 2016