För att skapa klarhet i Sveriges roll under Tredje riket gav den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson år 2000 i uppdrag till Humanistisk-vetenskapliga forskningsrådet att genomföra ett stort forskningsprogram om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Till koordinator för ”Swenaz” eller ”Nazistprogrammet”, som det snart kom att kallas, utsågs Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet. Han fick också uppdraget att skriva en ”syntetiserande slutrapport för en bred publik”. Den rapporten har nu publicerats:
1939 - Nedräkningen till andra världskriget
Richard Overy
1939: Countdown to War
Richard Overy
Företagen inordnade sig efter tyska påtryckningar - och med regeringens goda minne - i det som kallades “Grosswirtschaftsraum”.
Det var en ekonomisk motsvarighet till det geografiskt-militära “Lebensraum” . En tullfri zon med tyska riksmark som valuta och tysk styrning av handeln. Syftet var bland annat att trygga Tysklands tillgång till råvaror.
e24 2006-06-14
Den mäktiga tidsandan
Andra Världskriget 60 år - Vietnamkriget 30 år
Rolf Englund för radions OBS 8/5 2005 (refuserat)
Hej Rolf,
tack för ditt manus. Tyvärr hinner vi inte sända ett sådant inslag nu innan vårt
sommaruppehåll, i synnerhet inte som dessa båda jubiléer (2:a världskriget och Vietnam)
tycks oss vara rejält genomtröskade i medierna.
Men tack i alla fall.
Vi har i dagarna firat 60-årsdagen av de allierades seger över Tyskland 1945. Rätt lag vann, det är de flesta idag överens om.
Konflikten hade sin rot i den tyska östuvidgningen.
Först hade Österrike inkorporerats i Riket och fått samma valuta som resten av Tyskland.
Därefter hade man i Munchen kommit överens om att halva Tjeckoslovakien skulle tillfalla
det tyska Riket och få namnet protektoratet Böhmen-Mähren.
Som vi alla vet återbildades Tjeckoslovakien efter andra världskriget,
för att åter delas efter Murens fall, varvid Protektoratet Böhmen-Mähren fick namnet Tjeckien.
Den engelske premiärminisern Chamberlain och hans franske kollega hälsades vid återkomsten
från Munchen av jublande människomassor. De hade ju räddat freden.
Tidsandans kraft är stor.
Hur kom det sig, kan man fråga sig, att Englands och Frankrikes folk, uppifrån och ner, som hälsat Munchen-överenskommelsen med jubel, några år senare tyckte att det var OK att England och Frankrike förklarade Tyskland krig, dvs angrep Tyskland utan mandat från FN:s Säkerhetsråd.
Som vi alla vet fanns inte FN då, men man kan i alla fall fundera över vad som hade hänt i dag i en motsvarande situation där en mustaschprydd diktator hotade staterna omkring sig.
Hade Sverige röstat för krig?
England och Frankrike åberopade vad man kallade rätten till kollektivt självförsvar. Tyskland hade ju angripit Polen, som England och Frankrike lovat hjälp i händelse av ett tyskt angrepp.
Polen erövrades, halva landet av Tyskland och halva landet av Stalins Sovjet. Därefter rullade den tyska östutvidgningen vidare. Tyska trupper återupprättade de baltiska staterna och hälsades som befriare i Kiev, Ukrainas huvudstad. Kroatien gjordes till en tysk lydstat och tackade genom att slå ihjäl, om jag minns rätt, en halv miljon serber, vilket vi, men inte serberna, har glömt.
Vi som omkring 1970 angrep socialdemokratin från "vänster"
blev pinsamt påminda om hur gruvligt vi misstog oss om alltför mycket
Ingen har ännu orkat skriva 1970- och 1980-talens ekonomisk-politiska historia med distans och öppna ögon.
Gunnar Wetterberg, Expressen 14 januari 2013
De senaste årens historiska forskning har kommit fram att de flesta samarbetade mer eller mindre med de tyska ockupanterna, motståndsrörelserna var obetydliga, precis som i det forna östeuropa. Skälet till att samarbetet var inte i första hand ideologiska sympatier utan känslan utan en känsla av att den tyska segern var given respektive att kommunistregimerna föreföll stabila.
Timur Kuran har sin bok Privat sanning, offentlig lögn utgiven av Ratio beskrivit hur och varför folk anpassar sig.
..................
Gene Sharp is no Che Guevara but he may have had more influence than any other political theorist of his generation.
His central message is that the power of dictatorships comes from the willing obedience of the people they govern
- and that if the people can develop techniques of withholding their consent, a regime will crumble.
BBC 21 February 2011
................
Alldels nyligen firade vi - en del av oss - 30-årsdagen av Vietnamkrigets slut.
Jublet i västvärlden var minst lika stort bland folket, uppifrån och ner, över det kommunistiska maktövertagandet i Syd-Vietnam som det hade varit när freden var räddad efter överenskommelsen i Munchen.
Men hade denna gång rätt lag vunnit?
Då var det inte många som tvekade. Men när nostalgiska sympatisörer til Nord-sidan skulle fira årsdagen av sin seger har rapporterna varit många om att den där rätta segerstämningen inte riktigt ville infinna sig.
Vad kan det bero på?
Det är genant att behöva säga det, men ingen annan verkar vilja konstatera det uppenbara, nämligen att det som med våld infördes var den Nordvietnamesiska varianten av socialism och kommunism.
Men på den tiden var det inte bara Lars Ohly som tycker att kommunism var OK. Och mot USA-imperialismen, det skulle man naturligtvis vara. USA skulle ut ur Vietnam, även om USA åberopade rätten till kollektivt självförsvar.
USA hade ju lovat att hjälpa Syd-Vietnam på samma sätt som England och Frankrike lovat att hjälpa Polen och på samma sätt som USA hade lovat att hjälpa Syd-Korea och Väst-Tyskland om deras landsmän på andra sidan Muren skulle få för sig att ta sig över gränsen med stridsvagnar.
De som intog presidentpalatset i Saigon var nordvietnamesiska trupper med ryskbyggda stridsvagnar. Men ändå lever på något vis föreställningen kvar om att det var bönder inte i uniform - utan i svarta pyjamaser - som hade besegrat världens starkaste militärmakt.
Men har man inte uniform och följer krigets lagar, är man terrorist och det anses inte fint nuförtiden.
Men då jublade folket, uppifrån och ner, socialismen var på frammarsch.
Saigon intogs den sista april och Rudolf Meidner och Anna Hedborg lade fram sitt och LO:s förslag om löntagarfonder i augusti samma år.
I juli samma år hade LOs styrelse deklarerat i sitt yttrande över MBL att "En jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin.
Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer.
Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst, sade LO-ledningen
Sista striden det var, tiden var mogen, äntligen skulle kapitalismen ersättas av socialismen, som socialdemokraterna kämpat för så länge. Socialismen var målet - oundvikligt enligt Marx - den enda vägen enligt socialisterna.
Per-Albin Hansson, hade, enligt Anders Isakssons lysande biografi, redan 1920 förklarat att "Vårt medel är demokratin, vårt mål är allas lycka genom socialismen".
Det blev inte fondsocialism. Det vet vi nu.
Men det hade kunnat bli det, i den tidsanda som då rådde.
Borgerlighetens stridsmoral var i botten:
- Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och
provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige, sade Erland Waldenström,
som senare skulle ge sitt namn åt de sk Waldenström-fonderna näringslivets anpasslingars
svar på frågan om tiden var mogen för socialism.
Professor Bo Södersten framställer sig i dag som en utpräglad gråsosse.
Men 1975 skrev han så här i sin bok "Den svenska sköldpaddan":
- Den svenska kapitalismen är inte utvecklingsbar. Det bör inte göra någon, allra minst en socialist, nedstämd.
- Ett genomförande av den arbetarstyrda ekonomin fordrar långtgående reformer,
bl a måste den nuvarande kapitalägarklassen pensioneras och produktionsmedlen socialiseras.
Någon avbön eller offentlig omvändelse har han aldrig gjort.
Den enda som har gjort det är Birgitta Dahl och hon hade inget val.
Birgita Dahl har gjort en snyftande avbön för sitt stöd för vad hon kallade
"Pol Pot och hans fasansfulla skräckvälde".
- Ja, jag gjorde en mycket allvarlig felbedömning, tillstod hon.
- I min börda - och jag är väl inte alldeles ensam om den - ingår den plågsamma
insikten att ha sagt eller gjort saker som inte borde ha sagts eller gjorts.
- Lär vi oss av våra misstag bör det kanske rent av finnas en nåd vädjade hon på DN Debatt i augusti 1997, 22 år efter det att hon begick sina misstag.
22 år - det är som om någon först 1965, 22 år efter händelserna, bad om ursäkt för att han eller hon hade haft fel om Stalingrad år 1943.
Det är för sent för att imponera.
Birgitta Dahl borde inte ha fängslats för sina misstag, det tycker jag inte. Men hon borde inte ha blvit utsedd till Talman av en enhällig riksdag.
Det är inte bara socialister som rycks med av tidsandan och hemfaller åt determinism och utopism.
Börsbubblorna och talet om Den Nya Eran inom ekonomin, Bank- och finanskrisen och det lika utdragna som misslyckade kronkursförsvaret är exempel på det.
Socialismen var en utopistisk och deterministisk ideologi.
Den är nu död men har ersatts av vad man skulle kunna kalla EU-topismen:
EU anses både ofrånkomligt och ledande till en bättre värld.
Varför skall man fråga folket, folket kanske inte har insett att EU innebär den enda vägen och ett nej till EU-grundlagen skulle bara sätta hinder i vägen för en ofrånkomlig utveckling mot ett vackert mål, menar EU-topisterna.
Särskilt anmärkningsvärt är det givetvis att Moderaterna, som, ibland i alla fall, erkänner att det har ett konservativt förflutet, går i spetsen för EU-topismen och dess mål att göra Sverige till vad som i praktiken blir en delstat i ett Europeiskt statsbygge, som, det är min övertygelse, kommer att haverera eftersom det ännu inte finns en tillräckligt stark europeisk identitet hos Europas olika folk.
Den urgamla formuleringen i det socialdemokratiska partiprogrammet - "Socialdemokratin vill så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer"... fanns kvar ännu i det som antogs efter Murens fall på partiets 31:a kongress år 1990.
Göran Persson kommer att gå till den ideologiska historien som den partiledare som på partikongressen år 2001 strök detta mål om socialismen ur partiprogammet.
Den gamla klassiska formuleringen kan nu läsas på Arbetarrörelsens Arkiv (www.arbarkiv.nu.)
Detta att det statsbärande partiet har haft fel mål i hundra år och drar ett streck över detta har emellertid inte väckt särskilt stor uppståndelse, vare sig bland folket, politikerna eller de som anser sig vara intellektuella.
Precis som i Östeuropa, där ingen numera har varit kommunist, förefaller det som om ingen i Sverige någonsin har varit socialist och behöva förklara varför allt var fel från början.
Inte heller de partier som brukar beteckna sig som icke-socialistiska har haft anledning att uppmärksamma detta ideologiska sammanbrott för socialdemokratin.
Det har nog en naturlig förklaring.
Om det inte längre finns några socialistiska partier, kan man fråga sig om det längre behövs några icke-socialistiska partier?
Rolf Englund
Mer om Birgitta Dahl och Vietnam
Mer om Saigons fall och tidsandan
Andra Världskriget och Biggles
Churchill, Hitler och Keynes
The Causes of the Second World War according to www.schoolshistory.org.uk
according to www.infoplease.com
Timothy Snyder's "Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin"
WSJ OCTOBER 18, 2010 By MATTHEW KAMINSKI
The story of World War II, like that of most wars, usually gets told by the victors. Diplomatic and military accounts are set largely in the West and star the morally upright Allies—the U.S., Britain and Soviet Union—in battles against fascism. The Holocaust gets its own separate history, as a case apart in its genocidal intent and human tragedy.
Timothy Snyder's "Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin" forces a dramatic shift in these perceptions. First, there is the setting: the flat and marshy eastern borderlands—inhabited by Jews, Poles, Ukrainians, Belarusians and others—that Stalin and then Hitler turned into what Mr. Snyder calls the "bloodlands."
No GIs fought on or liberated this soil, so the fate of its people never entered the collective Western imagination. Yet this was the true heart of the European conflict. By Mr. Snyder's "conservative" reckoning, 14 million people were shot, deliberately starved or gassed while Hitler and Stalin were in power. All these dead were noncombatants. Mr. Snyder puts a third of the total on Stalin's account.
Both Hitler and Stalin dreamed of a new European order, one in the name of a master race, the other of a master class.
Their visions met in the borderlands. In his use of political mass murder to achieve it, Stalin was the trailblazer, an elder statesman of terror. The Soviet-made famine of 1932-33, which killed more than three million Ukrainians, launched an era of horror that ended only with the end of the war.
International Commission of Inquiry Into the 1932–33 Famine in Ukraine.
Jacob Sundberg, The Final Report (1990)
Hitler tände världsbranden när han den 1 september 1939 anföll Polen, vilket omöjliggjorde fortsatt passivitet från brittisk och fransk sida.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 8 maj 2005
Hitler tände världsbranden när han den 1 september 1939 anföll Polen, vilket omöjliggjorde fortsatt passivitet från brittisk och fransk sida. Men först hade han förvissat sig om Josef Stalins samförstånd. Den 23 augusti undertecknade Sovjetunionens och Nazitysklands utrikesministrar, Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop, en icke-angreppspakt. Polen skulle delas. Stalin fick fria händer i Baltikum och mot Finland.
Med ryggen skyddad kastade sig Hitler över Västeuropa, där fria nationer föll som takpannor för stormen
Stalin hyllas och Molotov-Ribbentroppakten raderas ur skolböckerna. Lika opassande är det att nämna Katyn, där NKVD, Stalins säkerhetstjänst, 1940 mördade tusentals polska officerare.
Om Winston Churchill och hans Spitfire- och Hurricanepiloter hade gett upp 1940... Segern vanns i öster. Friheten, vår frihet, vanns i väster.
T ex i detta dramatiska ögonblick 1940, undangömt i historieböckerna:
Den 15 september, när Slaget om Storbritannien kulminerade, begav sig Winston Churchill till flygkommandot i Uxbridge. Premiärministern betraktade en ljustavla som indikerade vilka skvadroner som var engagerade mot Görings armador.
Churchill lade märke till att alla plan var i luften och vände sig till befälhavaren:
"Vilka reserver har vi?"
Svaret blev:
"Det finns inga."
Full text
Fler artiklar om EU och EMU av Rolf Englund
Mr Brzezinski recalled his time as national security adviser to Jimmy Carter more than one-quarter of a century ago. One of his tasks was to inform the president if the US was under nuclear attack. Mr Brzezinski had three minutes to verify the nature of the attack. The president had four minutes to decide the response. Six hours later some 160m people would be dead.
The simplicity of mutually assured destruction has been replaced by the unpredictability of religious fundamentalism and the proliferation of unconventional weapons. We knew how to counter communism. Deterrence, containment and mutual restraint were strategies honed over decades. But how do you deter a suicide bomber armed with a nuclear or chemical weapon?
Philip Stephens, FT, June 23 2006
