Rolf Englund i Arbetsgivaren (föregångaren till SAF-Tidningen) 1980-06-19

Fonderna - en fråga om politiskt system

Löntagarfondsfrågan gäller ytterst om Sverige skall bli en fondsocialistisk stat, om Sverige skall överge det marknadsekonomiska system som skapat förutsättningar för både välstånd och demokrati. Man kan därför i den frågan inte acceptera att det från det icke-socialistiska hållet görs några misstag. Insatserna är för höga.

Nu har representanterna i den Larssonska fondutredningen avgivit deklarationer om hur man från respektive håll vill se fondfrågan löst.

Socialdemokraterna och LO håller föga överraskande fast vid en modell som på kort tid skulle leda till fondsocialism. Man får därvid stöd från TCO:s representant trots att samme person vid TCO-kongressen uppträdde som förbundsstyrelsens talesman och förklarade att "mot bakgrund av den opinion som bl a återspeglas i flertalet av de motioner som inkommit i denna fråga har emellertid styrelsen gjort den bedömningen, att det f n inte är möjligt att föreslå kongressen ta ställning till den principlösning som förordats i rapporten Löntagarkapital genom fonder - ett principförslag".

TCO-ledningen brukar, när den blir kritiserad för sina mer eller mindre socialistiska förslag, hävda att TCO:s ställningstagande i alla fall bygger på som man säger demokratiskt fattade beslut inom TCO. I det här fallet är det emellertid uppenbart att något sådant mandat inte föreligger. Tvärtom var medlemsrevolten inom TCO mot förslaget så stark att TCO-styrelsen tvangs retirera på kongressen.

TCO-ledningen har således i fondfrågan handlat i strid med både bokstaven och andan i kongressens beslut. Det vore märkligt om det inte leder till att det växer fram en ny medlemsrevolt bland TCO-medlemmarna, vars stora majoritet består av icke-socialistiska personer.

Det är, tyvärr, inte förvånande att folkpartiet föreslagit en fond-modell med lagstadgat tvångssparande.

Det är däremot, också tyvärr, överraskande att såväl moderaternas som näringslivets representanter också accepterat tanken på tvångssparande. Det är inte ett tvångssparande beslutat i demokratisk ordning av Sveriges riksdag. Det är ett tvångssparande som skall beslutas av arbetsmarknadens parter. För den enskilde blir emellertid tvånget att spara lika stort.

Principiellt är det ett stort steg att överge uppfattningen att sparandet skall vara frivilligt. Man accepterar därvid i stora stycken de felaktiga påståendena om att det skulle föreligga en brist på sparande och att det av det skälet skulle behövas något slags fondkonstruktion.

Man ger också Olof Palme och andra möjligheten att leende konstatera att nu alla, även SAF och moderaterna, nu äntligen inser att det är nödvändigt med något slags fonder. Frågan blir då inte längre om vi skall ha fonder eller ej utan om vi skall ha SAF:s eller löntagarnas löntagarfonder. Att det försvårar den helt avgörande opinionsbildningen är uppenbart.

Sanningen är ju den att det inte behövs några fonder för näringslivets kapitalförsörjning. Vad som behövs är ökad lönsamhet. Varför inte säga det och låta politikerna göra upp om partitaktiken?

När näringslivet överger sin uppgift att hålla högerpositionen (som dessutom råkar vara sakligt riktig) drivs de borgerliga partierna obönhörligen åt vänster, en sanning som inte nog ofta kan upprepas.

Låt oss också tänka oss in i vad som faktiskt kommer att hända om en borgerlig regering genomför det som näringslivet har föreslagit. Då kommer det om några år att finnas fonder med mångmiljardbelopp placerade i aktier.

Pengarna ägs av löntagarna i deras egenskap av löntagare, inte i deras egenskap av privatpersoner. Pengarna har ju avsatts vid löneförhandlingar där facket har "avstått" från att ta ut ytterligare kontantlönehöjningar. Man måste ha mycket lite politisk känsla om man inte inser att det kommer att växa fram politiska och fackliga krav på att "löntagarnas pengar skall förvaltas av löntagarna".

Det finns visserligen individuella andelar i systemet men det avgörande är inte om ett fondsystem innehåller individuella andelar utan om det faktiskt, förr eller senare, leder till att näringslivet övertas av facket.

ROLF ENGLUND