Svenska Dagbladet, Näringsliv, Ord mot Ord, 91-05-30:

Sverige i skuldfällan

Låneskulden i utlandet 719 miljarder förra året, skriver Englund

Kring mitten på 80-talet diskuterade många ekonomer om Sverige hade hamnat i skuldfällan. I rapporten från SNS Ekonomiska Råd skrev dåvarande SNS-chefen Bengt Rydén i förordet daterat i november 1983 att "framför allt medför statsskuldens explosivt växande räntebörda till synes oöverstigliga svårigheter att bringa statens budgetunderskott under kontroll". Sverige tycks ha hamnat i en "skuldfälla", ansåg Bengt Rydén, som ständigt haft den värdefulla förmågan att ha rätt åsikt vid rätt tidpunkt.

Kjell-Olof Feldt lyckades trots dessa spådomar på något vis sanera statsfinanserna utan att nedskärningen från ett årligt minus på 100 miljarder kr till ett överskott ledde till massarbetslöshet. Tvärtom fick vi överhettning i ekonomin. Hur detta var möjligt är en beättigad fråga att ställa.

Delvis kanske förklaringen hänger samman med att den inhemska efter frågan kunde upprätthållas på en hög nivå genom att hushåll och företag byggde upp en låneskuld i utlandet som vid slutet av 1990 upp gick till 719 miljarder kr.

Valutareserven uppgick samma dag till 104 miljarder.

De privata utlandslånen ökade under 1990 med 219 miljarder.

Som jämförelse kan nämnas att Marshallhjälpen efter kriget uppgick i dagens penningvärde till 382 miljarder kronor.
En skuld på 719 miljarder är således mycket pengar.

Denna skuld måste dessutom öka varje år, tills dess såväl vår bytesbalans som våra privata kapitalflöden av investeringskaraktär, har bytt tecken och blivit positiva.

Nödvändigheten av att bibehålla och utöka den lånestocken framtvingar en högre ränta i Sverige än i omvärlden. Kanske kan riksbanken under lång tid försvara kronan mot de ständigt återkommande devalveringsryktena, genom en högräntepolitik som gynnar räntearbitragörerna.

Men vad händer om det går väl? Med väl menas här att den svenska inflationen sjunker till Tysklands nivå.
En ny devalvering skulle då (om kostnadsläget då går att leva med) framstå som onödig.

Räntan och lånen

Men man måste dessvärre räkna med att en svensk nedgång i inflationstakten bara kan ske samtidigt med en höjning av arbetslösheten och en radikal sänkning av företagsvinster och aktie- och fastighetsvärden. I ett sådant läge borde Riksbanken av inhemska skäl sänka räntan. Annars får villaägarna gå från hus och hem, en obehaglig tanke även för alla regeringar som vill bli omvalda.

Men riksbanken kommer i det läget att ha svårt att sänka räntan. För då skulle inte räntearbitragörerna behålla sina utlandslån. Riksbanken har gjort ungefär som finans- bolagen; finansierat lång ut låning med kort inlåning.

Det är ur andra synpunkter en klen tröst att inflationen inte ser ut att alltför raskt falla till Tysklands nivå. Man bör visserligen vara försiktig med att spå att inflationen kommer att bli över 10 procent under 1992 bara därför att penningmängden i Sverige ökade med 10 - 15 procent under 1990 och början på 1991. Men man kan i alla fall konstatera att en sådan penningmängdsökning inte är en stark indikation på att inflationen, som Allan Lars son förutspår i den reviderade finansplanen, 1992 kom mer att bli 3,2 procent.

ROLF ENGLUND
Civilekonom, Timbro förlag.

"Stålbadet i skuldfällan"
Rolf Englund på DN Debatt 26/8 1992

Nu tycker jag tiden är mogen att berätta vad Klas Eklund sade till mig på Grev Turegatan en dag hösten 1992.
Jag hade hävdat att kronförsvaret borde uppges.
- Men Rolf, det går ju inte. Då måste alla avgå, sade Klas.
Utlagt på internet 1998-10-01

Vi har en väldigt dålig ansvarskultur i svensk politik.
Det mest flagranta exemplet är kronfallet i november 1992.
Och så kallade man detta ett misslyckande och alla satt kvar.
Det menar jag var ett stort moraliskt haveri
Barbro Hedvall i Filosofiska Rummet, 29/10 2006

Bunkergänget