Kronkursförsvaret Start Page
Jigenius frågade: ”Kan vi se emot fler fusioner i bankvärlden?”
Palmstierna svarade inte direkt, utan funderade en stund.
Sedan sa han, eftertänksamt: ”Nej, jag tror inte det. Den svenska bankstrukturen verkar färdig.”
Det lät helt övertygande.
Några dagar senare, 21 september, meddelade Enskilda Banken och Skandinaviska Banken att de skulle gå samman.
Senare fick jag veta att Palmstierna var en av de få som arbetat med att planera fusionen i ett drygt år.
Allt gjordes i största hemlighet. Det var första gången jag såg en bankdirektör agera skådespelare.
Nils-Eric Sandberg, Kristianstadsbladet 6 maj 2013
Rolf Englund: Vänd på NB-affären
SvD Näringsliv, 1992-05-13
Nordbanken är idag konkursmässig. Det inträffar när Sverige har utlandsskulder på cirka 1 000 miljarder brutto, varav Nordbanken enligt Jacob Palmstierna har cirka 100 miljarder.
Sverige har föresatt sig att genomföra stålbadet i skuldfällan. Det betyder att Nordbankens stabilitet i finansmarknadens ögon inte kan eller får ifrågasättas. Annars skulle en akut valutakris kunna vara omedelbart förestående.
Det har sannolikt varit ett av skälen för regeringens beslut att betala 2 000 miljoner kr för värdelösa aktier.
Det är ett av alla stötande inslag i finanskrisen; att låta aktieägare som Skandia, Nordbankens aktiefonder, Lundbergs, Nobel Industrier och Trygg-Hansa komma undan med blotta förskräckelsen.
Runt om i världen kommer ögonbryn att höjas. Att rädda inte bara insättare utan även aktieägare har inte tidigare gjorts någonstans.
Finns det ingen annan utväg? Det är ju ändå så att aktieägarna skall stå risken mot att de får den vinst som kan uppkomma. Det är ingen 50 000-kr-fråga utan en 2000-miljoner-fråga. Den är därför värd att begrunda.
Enligt regeringens planer skall Nordbanken delas upp i en bra och en dålig bank. Det kan nog vara en riktig väg att gå. Men skulle det verkligen vara omöjligt att vända på affären?
Huvuddelen av Nordbankens säkra fordringar är relativt lätta att värdera eftersom säkra fordringar har en marknad. Det skulle därför vara lätt att överföra de goda lånen till bokfört värde till den nya, enligt mitt förslag, goda, banken. Minoritetsaktieägarna skulle ha svårt att hävda att tillgångarna såldes till underpris, eftersom så inte skulle vara fallet.
Den nya goda banken kan sedan i konkurrens med andra lägga ett bud på Nordbankens kontorsnät. Kvar i den gamla banken skulle bli de dåliga fordringarna. För att undanröja finansmarknadernas tvivel på den nu än mer konkursmässiga banken kan staten teckna borgen för bankens förbindelser. Genom aktieägartillskott kan staten sedan se till att den dåliga bankens kapital hålls vid nollstrecket. Aktierna i Nordbanken kommer då att förbli värdelösa tills dess med tiden bolaget kan avvecklas i ordnade former.
När den dåliga banken har avvecklat sin inlåning från allmänheten är den inte längre en bank i banklagens mening och behöver inte längre uppfylla några krav på kapitaltäckning.
Det här kan man fundera ut på mindre än en timme.
Man frågar sig då varför Björn Wahlström och Anne Wibble har valt en annan lösning. Det kan väl inte vara så att de vill undvika en känslig diskussion om den senaste nyemissionen i höstas eller obehagliga frågor om varför Nordbankens aktiefonder har så mycket aktier i Nordbanken?
Rolf Englund
Rolf Englund är civilekonom och var vid tiden för denna artikel verksam vid Timbro. Han har utgivit bl a Den stora bankkraschen (Timbro, 1983).
STEFAN INGVES och GÖRAN LIND i Ekonomisk Debatt nr 1/1988
Regeringens miljardmiss i Nordea
Patricia Hedeleius, SvD Näringsliv 26 september 2013
För ganska exakt fyra år sedan gick finska Sampo med Björn Wahlroos i spetsen om svenska staten som största ägare i Nordea.
Regeringens miljardmiss i Nordea blev då ett faktum.
Nordea
Utdelningar och försäljningsintäkter har resulterat i ett samlat överskott på cirka 80 miljarder kronor, visar DN:s beräkningar.
Statens utlägg för att rädda dåvarande Nordbanken under finanskrisen 1992 är återbetalda. Med råge dessutom.
Det visar beräkningar som DN har gjort.
Utöver intäkterna från de tre stora utförsäljningarna av Nordea-aktier på sammanlagt 60 miljarder kronor har statskassan varje år fyllts på genom aktieutdelningar.
Totalt under åren handlar det om knappt 30 miljarder kronor i utdelningar.
Juan Flores och Thorbjörn Spängs, DN Ekonomi 26 september 2013
Med utförsäljningarna, utdelningar och ett överskott från avvecklingen av Securum år 1997 hamnar intäkterna på drygt 120 miljarder kronor. Statens kostnader för att rädda Nordbanken/Nordea i början av 1990-talet landade på över 45 miljarder kronor i form av aktiekapital och lån.
DN:s beräkningar stöds av en intern sammanställning i Nordea som DN tagit del av.
Kommentar av Rolf Englund:
Om man räknar utdelningarna som intäkt måste man räkna ränta på det insatta kapitalet som kostnad.
Och så bör man räkna i fast penningvärde.
Det är lite genant att behöva påpeka det.
Och staten skulle kanske inte ha betalat någonting för en konkursmässig bank, som jag skrev i maj 1992
Under hösten 1991 noterade även Nordbanken stora kreditförluster och ett behov av kapitalpåfyllnad för att klara 8 procent-gränsen.
Eftersom Nordbanken ägdes till drygt 70 procent av staten var problemet i första hand en fråga för staten såsom ägare.
Staten garanterade därför en nyemission på 5,2 miljarder kronor och tecknade själv 4,2 av dessa.
Dess ägarandel ökade därmed till 77 procent.
Under våren 1992 återkom problemen såväl i Första Sparbanken som i Nordbanken. Nya stora kreditförluster påvisades och kapitaltäckningen föll åter under 8 procent.
I Nordbankenfallet gav riksdagen regeringen ett bemyndigande att använda upp till 20 miljarder kronor för en omfattande omstrukturering av banken. Av detta belopp användes 2 miljarder för att köpa ut de privata aktieägarna ur banken.
I Nordbanksfallet finns flera skäl. Dels det tidigare angivna praktiska, att rekonstruktionsåtgärderna underlättades av att banken hade endast en ägare.
Dels det faktum att privata aktieköpare endast en kort tid tidigare förmåtts att teckna aktier vid nyemissionen.
Det fanns en risk att dessa personer skulle starta rättsliga processer och därmed fördröja omstruktureringen, om de drabbades av ekonomiska förluster vid statens återköp av aktierna.