Ur Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro, 1984
Reformeringen av arbetsrätten måste syfta till att stärka arbetets, löntagarnas ställning på arbetsplatserna. Den skall ge de fackliga organisationerna bättre möjligheter att i förhandlingar hävda medlemmarnas intressen. Den skall också ge arbetstagarna reella möjligheter att sluta avtal i frågor där arbetsgivarna tidigare, i kraft av paragraf 32, haft ensam beslutanderätt.
Men en sådan jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer. Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst.
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975 på betänkandet “Demokrati på arbetsplatsen” med förslag till medbestämmandelagen (MBL).
(Kommentar RE 1998: Skälet att jag som en av de få kom att läsa detta opus berodde på att jag som sekreterare på moderaternas riksdagskansli hade till uppgift att utarbeta ett förslag till partimotion i anledning av regeringens MBL-prop.)
Om man skall förstå dagens situation måste man tänka sig tillbaka till, inte det glada 60-talet med tillväxt och harmoni, som en del socialdemokrater nu försöker återvända till, utan det för oss icke-socialister hemska 60-talet. Det som symboliseras av att den tidigare kulturrevolutionen i Kina år 1968 helt plötsligt vände upp och ned på samhällsdebatten i så gott som hela västvärlden.
Så här i det som kallas “högerns 80-tal” är det nog för många svårt att leva sig in i hur det var åren kring och i synnerhet efter 1968, då vi icke-socialister “bara höll Hamngatan”. Alla andra institutioner och organ och företeelser hade vänstern åtminstone bildligt talat “ockuperat”.
Den opinionsmässiga motvinden kändes nästan fysiskt när man försökte göra det lilla man kunde för att ändå kampa för det man ansåg vara riktigt.
USA förlorade med tiden Vietnamkriget. Man kunde på TV se hur de sovjetbyggda nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in på gräsmattan framför presidentpalatset i Saigon. Detta mottogs som en folkets seger över imperialismen.
Något eller några år dessförinnan tågade socialdemokrater och kommunister tillsammans en 1 maj-dag i protest mot “USA:s krig i Sydostasien”. På Kungsgatan bar de sjungande demonstranterna en utvecklad Kampucheansk flagga för att uttrycka sin solidaritet med Pol Pot och hans Röda Khmerer.
Man måste nästan ha själv upplevt vad man skulle kunna kalla “tidsandans kraft” för att förstå vad som hände då och vad som händer nu.
Då hade vänstern vind i seglen. Då angreps facket från vänster, på arbetsplatserna och i tidningarna, för första gången sedan den ryska revolutionen 1917. Facket var oförberett och drogs med. Nu skulle det bli om inte löntagarmakt så åtminstone facklig makt, bort med paragraf 32. Ropen skallade, löntagarmakt åt alla.
På skolor och universitet skulle lärare och professorer sättas i andra hand. Eleverna skulle bestämma vilka kursböcker man skulle använda. Betygen skulle bort. Det var inte så viktigt vad man lärde sig, det viktiga var att kunna arbeta i grupp och att kunna ifrågasatta.
Man kan invända att beskrivningen är lite karikerad. Visst är den det. Men ungefär så här var det, tror jag, eller åtminstone var vi många som upplevde den tiden på det här sättet.
Vi kände motvinden. Vi trodde aldrig att vi hade fel. Men vi fruktade att vi höll på att bli besegrade.
Idag är för länge sedan kulturrevolutionen avskaffad. I Kina.
Idag är det vänstern i Sverige som har vinden i ansiktet. Många av oss på den icke-socialistiska sidan vet hur det känns.
Vi kan därför känna en viss sympati för många - men inte alla - av dem inom vänstern som idag ser sina värden ifrågasättas och anses mogna att kastas på historiens sophög. Men deras problem är större än vad våra var åren kring 1968. För det hemska - för dem - tycks vara att de inte bara fruktar att bli besegrade.
Många människor inom vänstern tycks inom sig också bära ett gnagande tvivel på att historien längre är på deras sida. De har börjat tappa tron på den egna ideologins möjligheter att, i den faktiskt existerande världen, förverkliga de ideal de fortfarande tror på.
Kanske en och annan till och med börjar ifrågasatta själva idealen.
En av socialismens stora attraktioner, inte minst för intellektuella, har varit förvissningen att införandet av socialismen skulle vara något ödesbestämt. Tanken att socialismen obönhörligt kommer att efterträda kapitalismen på samma sätt som kapitalismen ersatte feodalismen var en bärande idé hos Marx. Även många som tog avstånd från socialismen har varit starkt anfäktade av en slags defaitism. Det gällde, menade många, att spjärna emot, inte att länka utvecklingen i en annan riktning.
Den stora depressionen på 1930-talet uppfattades av många som kapitalismens kris. Nu efteråt framstår det som alltmer klart att depressionen i USA framkallades inte av några inneboende svagheter i kapitalismen utan av en felaktig penningpolitik av den amerikanska centralbanken.
I stället för att öka penningmängden efter börskraschen minskade man kraftigt penningmängden vilket gjorde krisen så djup och långvarig.
Krisen på 1930-talet ledde emellertid till att ett stort antal s k intellektuella såg socialismen - till och med Stalins variant av den - som det system som skulle efterträda en dödsdömd kapitalism. “I have seen the future, and it works”, rapporterade en hänförd besökare av Sovjetunionen, fascinerad av jättestålverk och blind för förtryck och fattigdom.
Efter kriget skedde i stora delar av västvärlden, med Sverige som ett av länderna i spetsen, en uppbyggnad av det s k välfärdssamhället samtidigt som näringslivet trots stigande skattetryck lyckades producera ett växande och av de flesta aldrig anat välstånd. Steg för steg utan att det basunerades ut på gator och torg ökades statens inflytande, socialismen var på väg att införas och socialismens motståndare talade om värdet av samförstånd och Harpsundsanda. Utvecklingen uppfattades som självklar och oundviklig. Reformer skulle inte rivas upp, de skulle slås vakt om.
Avkoloniseringen ledde i de flesta fall till att makten i de nya länderna kom i händerna på personer som själva sade sig vara socialister. Kina blev kommunistiskt. Entusiasmen var stor. Ett nytt ekonomiskt system skulle få fart på u-länderna. Man såg en global framgång för socialismen. Förlegade saker som kapitalism och kolonialism var något som man höll på att lägga bakom sig. Olof Palme och många andra som uppfattade sig som intellektuella såg i Vietnam inte skillnaden mellan avkolonisering och kommunistiskt maktövertagande med ryska vapen. Vietnam och Fidel Castros Kuba blev för en ny generation vad Sovjetunionen, Jugoslavien och den röda sidan i Spanien varit för den äldre generationen.
Men sanningen segrar bland bilor och svärd. Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa blev med tiden allt svårare att bortförklara. Det kunde inte gärna ha varit Stalins personliga fel att det blev som det nu är i Sovjet. Han dog ju ändå 1953. Det är 30 år sedan. En del socialister försöker nu i stället lägga skulden på Lenin. Men de har nog i sina hjärtan ett gnagande tvivel. Kanske det ändå inte var Lenins personliga fel heller? Felet kanske ligger i systemet - i det socialistiska systemet? Felet kanske ligger bos Marx? Marx själv talade ju om den avgörande betydelse som produktionens organisation har för samhällets institutioner.
Ungern-revolten 1956 blev för många i väst den slutliga domen över Stalin-tiden och den sovjetiska modellen. Men drömmen om socialismen levde vidare. Den ryska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 upplevdes av många som krossandet av ett försök att skapa en “socialism med mänskligt ansikte”. Det uttrycket kontrasterar skarpt mot en av den amerikanska 1968-generationens förgrundsgestalters bittra konstaterande häromåret att “socialism är fascism med ett mänskligt ansikte”.
Den reellt existerande socialismen, dvs den i Östeuropa, har inte bara skapat politiskt förtryck och en ny härskarklass, väl dokumenterad i det som kommer att bli standardverket på området - “Nomenklatura”. Den har också med all önskvärd tydlighet visat på omöjligheten att via en planekonomi skapa välstånd. Socialismen har visat sig leda till förtryck, fattigdom och krig.
Händelserna i Polen visar, bland mycket annat, på det fullständiga ekonomiska, politiska och moraliska sammanbrottet för en idé. Socialismens idé
Samtidigt visar erfarenheterna från u-länderna att det inte är de länder som har prövat socialismen som går framåt. Expansionen finns i stället hos de u-länder som har låtit en privatkapitalistisk ekonomi blomstra. Allt fler utvecklade välfärdsländer som Sverige och Danmark har slagit i skattetaket och en folklig revolt mot skatter, förmynderi och centralstyrning växer sig allt starkare.
Den nu även bland socialister snabbt växande insikten om planekonomins omöjlighet och marknadens fördelar gör att allt fler av dem måste dra slutsatsen att en planekonomi inte är någonting önskvärt. Men skall man inte ha planekonomi, varför skall man då ha samhälleligt ägande av produktionsmedlen? Och skall man inte ha “samhälleligt” (dvs statligt) ägande av produktionsmedlen, vad återstår då av socialismen?
Fonddebatten handlar ytterst om huruvida vi skall ha marknadsekonomi eller om företagen, med hjälp av fonderna, skall överföras i allmän ägo. Fonderna är bara en metod för socialisering. Fondfrågan har tvingat socialdemokraterna att nu svara på frågan om de, när det kommer till kritan, är socialister. Därav konvulsionerna inom rörelsen när fondfrågan ställts på sin spets. Därav svårigheterna för LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen att hantera fondfrågan internt. För fonderna är tvivelsutan alldeles utmärkta som socialiseringsform. Men det har varit omöjligt för LO- och partiledningen att klart säga till sina mest aktiva arbetare i de djupa leden att vi skall inte ha fonder för de leder till socialism och socialism vill vi inte ha. För många inom rörelsen - även många i ledningen - vill faktiskt ha socialism. De har ännu inte skådat ljuset och i sina hjärtan accepterat den gryende insikten att socialismen var en felaktig tanke.
Det finns uppgifter även för ett icke-socialistiskt socialdemokratiskt parti. Men myter är det som håller samman ett parti. Labours splittring i England i ett socialistiskt (Labour) och ett icke-socialistiskt (SDP) parti visar på vilka framtida svårigheter socialdemokraterna i Sverige och övriga Västeuropa står inför.
Det mesta talar för att man i framtidens skolböcker kommer att läsa om socialismen att den var en idériktning som samlade stora skaror anhängare under tiden 1880—1980 men senare vittrade bort på samma sätt som andra frälsningsläror har gjort och kommer att göra.
Socialismen kommer att visa sig vara en av de många historiens idéströmningar som med tiden avslöjades inte som vägen till framtiden, utan en återvändsgränd. En återvändsgränd som slutar vid en mur. En mur som är den idéhistoriska motsvarigheten till den faktiska mur mitt i Europa där den reellt existerande socialismen slutar; eller börjar, beroende på varifrån man kommer.
Mats Johansson om de svarta åren
