Jan Wallander, styrelseordförande i Handelsbanken och den mest ondskefulle person jag någonsin mött i affärslivet.
Olof G. Hedengren i boken "Den ofrivillige bankiren", Ekerlids 2012

Läs om boken här

20 toppchefer i Handelsbanken hade kommit överens med Östfonden att av löntagarfonden köpa optioner... Misstankarna om att de villkor som direktörerna fått av Östfonden var otillbörligt förmånliga har tillbakavisats av Handelsbanksdirektörerna
Rolf Englund i boken “Löntagarfonderna: De nya aktörerna på börsen”, Timbro 1987

I den kreditpolitiska utredningen som Jan Wallander ansvarade för [SOU 1982:52] drev han tesen att regleringarna inte hade någon effekt.

Det var lätt att påvisa att de stora internationella företagen inte påverkades nämnvärt av regleringarna.
Mer kontroversiellt var att regleringarna inte heller skulle ha någon effekt på den privata konsumtionen.

Det är min tro att denna utredning spelade en viktig roll för avregleringen.
Den bidrog till att skapa föreställningen att avregleringen skulle kunna gå relativt smärtfritt.

Lars Wohlin i Ekonomisk Debatt nr 1/1998

Nationalekonomiska Föreningens Förhandlingar 1975-11-20
Inledare: professor Ingemar Ståhl, direktör Erland Waldenström och fil dr Rudolf Meidner
Deltagare i debatten: fil dr Jan Wallander, fil dr Christian Cars, professor Lars Nabseth, Rolf Englund, pol mag Danne Nordling, docent Daniel Tarschys, professor Ingemar Ståhl, direktör Erland Waldenström och fil dr Rudolf Meidner

Läs mer här

Tidigare sida om Jan Wallander

Rolf Englund i boken “Löntagarfonderna: De nya aktörerna på börsen”, Timbro 1987

Optionsaffären

Det väckte stor uppmärksamhet när tidningen Dagens Industri den 16 januari 1987 avslöjade att 20 toppchefer i Handelsbanken hade kommit överens med Östfonden om att av löntagarfonden köpa optioner till ett belopp av uppemot 200 000 kr vardera. Även bankens personalstiftelse Oktogonen hade erbjudits att köpa optioner. (Avtalet är slutet mellan Östfonden och Svenska Handelsbanken och undertecknat av Tom Hedelius i egenskap av firmatecknare och är dagtecknat den 19 januari.)

Handelsbankens VD Tom Hedelius sade i artikeln att "jag ser inga som helst etiska problem för vår del. Optionerna ställs ut av en extern part till marknadsmässiga villkor."

Detta visade sig vara en grov felbedömning. Kritiken mot Handelsbanken blev stark. Det gick en gräns, menade kritikerna, mellan vanliga affärer med löntagarfonderna och ett direkt och nära samarbete, ett samarbete som i detta fall också misstänktes ha lett till att Östfonden givit Handelsbanksdirektörerna otillbörliga förmåner.

Misstankarna om att de villkor som direktörerna fått av Östfonden var otillbörligt förmånliga har tillbakavisats av Handelsbanksdirektörerna, som emellertid envist vägrat att offentliggöra avtalsvillkoren.

Det är lätt att fastställa om avtalsvillkor'är marknadsmässiga om värdepapperet ifråga är marknadsnoterat. Men det är inte de nu aktuella optionerna.

Riksrevisionsverket (RRV) skrev i sin granskning att "RRV finner, efter att ha tagit del av de avtal som ligger till grund för utställandet av optionerna, att det reala avkastningskrav som fonderna ålagts uppfylls, under förutsättning av oförändrad inflationstakt".

Aktiemarknadsnämndens ordförande Ingvar Gullnäs har också förklarat att ordet "affärsmässigt" kanske hade varit bättre än "marknadsmässig" för att karaktärisera uppgörelsen.

Fascism och nazism?

Handelsbankens styrelseordförande Jan Wallander skrev i en artikel i Svenska Dagbladet den 16 februari att "de äldre av oss kan få obehagliga associationer till vad som hände i Amerika under McCarthyperioden och ännu längre tillbaka i tiden till Tyskland och Italien. Jag är förvånad över att vissa kretsar inom näringslivet förefaller att solidarisera sig med sådana tendenser. Detta är allvarligt."

I Handelsbankens styrelse ingår löntagarfondernas konstruktör och ledande ideolog Per-Olof Edin, en av LO-ordföranden Stig Malms närmaste rådgivare.

LO-ägda Aftonbladet skrev i en ledare att "de fanatiska löntagarmotståndarna har nu avslöjat sitt rätta ansikte. Det är ett skrämmande ansikte, som har vissa drag gemensamt med 20-, 30- och det tidiga 40-talets nazister och fascister . . . Och det är antidemokratiskt eftersom fondmotståndarna själva använder odemokratiska och olagliga metoder när de försöker påverka andra, nu senast till och med hot om våld. Efter vad som nu hänt måste personer som gjort sig till språkrör för antifondkampanjerna ta avstånd från fondmotståndets nya odemokratiska uttryck om de vill behålla sin egen demokratiska heder. Det gäller personer som Olof Ljunggren, Curt Nicolin, Gunnar Randholm och Antonia Johnson."

Efter detta skrev Jan Wallander en ny artikel i Svenska Dagbladet där han skrev att det är absurt att föreställa sig att han skulle ha menat att dessa personer, "eller andra fondmotståndare", skulle vara nazister.

Den 16 februari beslöt Handelsbanken att ändra avtalet så att Oktogonen övertog de rättigheter som tillkom Handels­banksdirektörerna enligt avtalet med Östfonden. Reträtten skedde med motiveringen att det riktats så allvarliga, men som det senare visade sig, ej polisanmälda, hot mot en per­son i bankledningens familj.

Hemligt avtal

Även därefter har Handelsbankens ledning vägrat att offentliggöra avtalsvillkoren.
Tom Hedelius har i ett brev till ledarsidan i Svenska Dagbladet, infört den 4 april, uppgivit att "i samband med" att uppgörelse träffades med (Östra lönta­garfonden) Trefond, det muntligen avtalades att avtalen om Handelsbanksdirektörernas optionsköp inte skulle offentliggöras.

Han hade tidigare i ett signerat inlägg i Dagens Nyheter den 9 mars hävdat att "i samband med att Oktogonen och vi träffade avtal med Trefond Invest accepterade vi att avtalen inte skulle offentliggöras. Denna överenskom­melse måste vi givetvis respektera."

Handelsbankens styrelseordförande Jan Wallander har i Svenska Dagbladet den 10 mars hävdat, med hänvisning till Tom Hedelius ovannämnda inlägg i Dagens Nyheter, att "jag anser också att avtal skall hållas".

Enligt Dagens Industris referat av Handelsbankens bolagsstämma, som hölls den 25 mars, försvarade sig bankledningen, mot Håkan Gergils krav på ett offentliggörande av avtalet, "först med banksekretess och sedan med att avtalet innefattade två parter och att man inte ensidigt kunde offent­liggöra innehållet".

Tom Hedelius brev till Svenska Dagbladets ledarsida var en replik på en ledare den 2 april, i anledning av att Kammarrätten i Stockholm,
efter ett av författaren till denna bok /Rolf Engund, således/ gjort överklagande,
dels hade konstaterat att det var fel av Östfonden att vägra lämna ut en eventuellt förekommande sekretessbestämmelse,
dels att någon sådan avtalsbestämmelse ej fanns i avtalet.

Tom Hedelius skrev också att "överenskommelsen om sekretess bekräftades till var och en av optionstecknarna". Men Östfondens chef Bo Dahlgren har uppgivit att fonden ej har skrivit något brev till köparna av optioner vari något avtal om sekretess bekräftades.
Det enda som finns hos Östfonden är ett den 30 mars dagtecknat brev från Stiftelsen Oktogonen, vari sägs att "i samband med avtalet träffades mellan parterna muntlig överenskommelse att avtalets inne­håll skulle vara sekretessbelagt med hänsyn till parternas affärsintressen, vilket vi för vår del härmed bekräftar".

Det är att märka att brevet från Oktogonen är avsänt fem dagar efter Handelsbankens bolagsstämma och hela 20 da­gar efter det att Kammarrätten mottagit ett överklagande av Östfondens vägran att utlämna en sådan eventuellt förekom­mande avtalsklausul.

Man frågar sig; när ingicks överenskommelsen om sekretess och varför intogs det inte i avtalet och när och hur bekräftade vem "till var och en av optionstecknarna" den påstådda muntliga överenskommelsen om sekretess?