fler strukturalister
Carl Bildt och u-båtarna "ett gift i samhällskroppen"
"Av prestigeskäl eller oförmåga att ta till sig ny information har delar av det politiska etablissemanget hållit fast vid en felaktig version av händelserna – sådant är gift i samhällskroppen",
skriver i dag Dagens Nyheters tidigare politiske chefredaktör Svante Nycander på DN Debatt.
Rolf Englund blog 5/7 2009
Pehr Gyllenhammar hade rätt om Renault
Svante Nycander i DN 2000-05-02, utrag
Vad hade hänt om Volvo och Renaultgått samman 1993? Det kan ingen veta, men de argument som användes mot affären framstår dag som ihåliga.
Eftersom flertalet ekonomijournalister tillsammans med Aktiespararna, flera före detta Volvodirektörer, ekonomiprofessorer och många andra då hjälptes åt att omintetgöra fusionen och sätta kniven i Gyllenhammar, ligger en stor pinsam tystnad över affären.
Man påstod att Volvo hade sålt sig för billigt. Detta var svårbedömt, eftersom affären bestod av flera uppgörelser där de två företagen köpte in sig i varandras fordonsverksamheter. Volvo hade anlitat en schweizisk investmentbank för att värdera fusionen affärsmässigt. Viktigare var emellertid om Renault var en bra partner. Nej, sa man då. Ja, säger man i dag.
Var affären industriellt riktig? Svaret får vi, skrev den kritiske Sven-Ivan Sundqvist 1994, “om Volvo tvingas gå ihop med en annan samarbetspartner för personvagnsrörelsen”.
Om fusionen gått igenom 1993, hade företagsnamnet och varumärket Volvo hållits ihop i samma koncern. Personvagnarna, som utgjorde halva Volvo, hade varit kvar i familjen, och det svenska inflytandet hade varit större än idag. Volvo hade varit en av de två största ägarna i ett fransk-svenskt bil-företag, och både personvagnarna och lastvagnarna hade varit kvar som dotterbolag med namnet Volvo under svensk ledning i Sverige.
Ändå beskrevs affären som ett svek mot svenska intressen.
Scaniachefen Leif Östling menade att Gyllenhammar av historien skulle dömas som “Sveriges största industriförstörare”.
Ekonomijournalister nådde stjärnstatus på att angripa Gyllenhammar. Veckans Affärer, Dagens Industri och Affärsvärlden förkastade uppgörelsen, liksom elva professorer och docenter i nationalekonomi i en gemensam artikel Finanstidningen.
Svenska Dagbladet skrev att affären borde stoppas och uppmanade regeringen att ingripa.
Ekonomijournalisters tyckande blev nyheter i andra medier. När en börs-kommentator i Arbetet skrev att Volvos styrelse var inkompetent, blev detta en helsida i Expressen med rubriken “Sparka Volvos styrelse”. En löpsedel meddelade: “Expressens Ulf Nilson kräver: Säg nej nu, Bildt! Rädda Volvoarbetarnas jobb, inte Gyllenhammars!”
Svante Nycander på DN-Debatt 98-03-29
Nu har även Finland passerat Sverige i fråga om välstånd. Det är inte länge sedan vi var rikast i Norden, i dag ligger vi sist. Norge är ett särfall på grund av oljan, men Danmark och Finland har inte bättre naturliga förutsättningar för ekonomisk utveckling än Sverige. Inte heller finns det skäl att tro att deras politiker generellt är mer kompetenta än våra.
Att Sverige sackar efter har strukturella orsaker.
Det viktigaste som skiljer oss från grannländerna är den starka korporatismen på arbetsmarknaden. Arbetsrätten, arbetsmarknadspolitiken, arbetslöshetsförsäkringen och kollektivavtalen är i Sverige mer anpassade till fackliga krav och synsätt än i något annat land.
Det samlade regelverket ger fackföreningsrörelsen och därmed indirekt socialdemokratin en organisatorisk och ekonomisk styrka som står i särklass och som är den huvudsakliga förklaringen till att arbetarrörelsen behärskar den politiska scenen och normalt ensam bär upp regeringsmakten. Också i andra länder finns starka arbetarpartier, men bara hos oss har socialdemokratin karaktären av ett institutionellt parti.
Det pris vi betalar består i första hand i förstelningen av arbetsmarknaden, som hämmar tillväxten och låser arbetslösheten på en hög nivå (medan den sedan flera år är starkt fallande i grannländerna). Fackets inflytande har också drivit upp de offentliga utgifterna på många områden, i synnerhet arbetsmarknadens trygghetssystem.
Vad Sverige framför allt behöver är därför en regeringspolitik där de fackliga intressena inte är överordnade allt annat och där Landsorganisationen inte har makten att inlägga veto. Det betyder en regering utan socialdemokratin.